Vi lever. Vi är inte översvämmade. Vi är inte på inkaleden eller vid Machu Picchu. Och vi är sjukt bittra över detta. 

När vi på onsdagsmorgonen vaknat och ätit vår frukost i lugn och ro – äntligen på plats i Cusco! – började vi inse att allt inte var som det skulle… Vi traskade till vår travel agency och fick där höra att både inkaleden och Machu Picchu är avstängda (och kommer vara det ett bra tag framöver) då de senaste dagarnas regn fått såväl broar som hus i området att rasa.

Ca 2 000 turister var i går tydligen fortfarande fast i byn Aguas Calientes varifrån de blir ivägkörda med typ 2 helikoptrar (jo, det kan ta ju ett tag…). Jättemånga har förlorat sina hem och runtom i Cusco håller nu flera hjälporganisationer på att samla ihop mat, pengar, kläder och dryck till de som drabbats. Här i staden märks annars inget av väderkaoset (El Niño?) utan livet pågår som vanligt.

Visst, man kan inte göra så mycket åt väderkaos som detta och det är ju hemskt vad som hänt, men vi kan ändå inte låta bli att sucka högt, irriterat, surt, besviket eller trött så fort vi går förbi en resebyrå som skyltar om resor till Machu Picchu (det finns ungefär en resebyrå per invånare här i Cusco..). Nu slutar vårt inkaäventyr istället med varsin Pisco Sour samt en och annan alpacka. Och tänk vad häftigt det hade varit att få bli hämtad med helikopter…

Så utan inkaled – men med en noga inhandlad trekkingutrustning – har vi istället gjort lite sightseeing i staden, kollat in museum, trekkat upp till en inkaruin belägen ovanför vårt hostel, samt trekkat till busstationen som ligger längst längst bort i staden. Vi har det ganska fint ändå (staden är ju faktiskt väldigt vacker) och hämtar ny energi för att resa vidare mot Bolivia i morgon!

Inkastenar i Coricancho-museet.

Plaza de las Armas i fina Cusco.

Vive el Peru! Utsikt over staden.

Alpacka-kompis uppe vid Sachsaywaman-ruinerna.

Ciao Cusco!

Så lämnade vi Ecuador och för att hinna i tid till den bokade inkaleden i Cusco gav vi oss på ett bussmaraton utan dess like. Efter 60 av 83 timmar i buss är vi nu välbekanta med elefantfötter och kan varenda spansk ballad från 80-talet och framåt.

Stopp 1: (Fran Manta till) Guayaquils busstation i Ecuador. Lyckligtvis blev väntan mindre lång då en musikskola under just dessa timmar satte upp musikalen Mamma Mia för de väntande. Hahaha…

Mamma Mia – på spanska så klart.

Stopp 1,5: Gränsen Ecuador-Peru mitt i natten. Två timmars väntan eftersom vår chaufför var försenad. Där passade vi även på att bli lurade på lite dollars. Fottillstånd: Uppsvällda, ganska roligt tyckte vi.

Stopp 2: Piura. En liten stad i norra Peru där vi levde på glass, testade olika parkbänkar och Linda gav en taxichaufför sitt livs bästa lön (något hon fortfarande får höra minst 3 gånger om dagen). Fottillstånd: Sjukt uppsvällda, inte lika roligt längre. Vi försökte smyg-yoga i parken men det hjälpte föga innan det var dags för nästa buss.

Stopp 3: Lima. Promenix genom landets huvudstad, färskpressad apelsinjuice på veg.restaurang-gatan samt ett katedralbesök. Vi träffade även en amish-kille från USA som ville prata på högtyska med oss. Nein nein, solo español. Fottillstånd: Om möjligt – ännu mer uppsvällda. Läskigt. Jag började se ett liv framför mig där jag ständigt går klädd i gummistövlar.

Busy busy Lima.

Katedralen i Lima. Här ligger tydligen Pizarro begravd.

I Lima tog vi då den sista bussen mot Cusco. Det skulle ta 22 timmar, men efter halva resan fick vi plötsligt reda på att vägarna till Cusco svämmat över så vi fick åka en omväg och resan omvandlades till 30 timmar. Jag har inga egentliga problem med bussar och vill inte gnälla men ni måste forstå detta: resterande timmarna innehöll 3 timmars musikvideos av 80-talets bästa spanska ballader (corazon! corazon! corazon!), kex och saft till frukost, filmer som tex Alvin & the Chipmonkeys – dubbade på spanska på jättehög volym, kex och saft till middag, slut på air-condition, samt dessutom en skumpig väg upp mot 3 000 meters höjd där illamåendet gav sig tillkänna i varje kurva.

Fottillståndet: Hjäääälp…

Efter 24 timmar trodde vi livet skulle sluta på en buss (med elefantfötter) och gav typ upp. Men så klart inte. Vi kom fram till Cusco – och om det får ni läsa i nästa inlägg.

Efter en hård vecka av strandliv tog vi oss till Manta – Ecuadors näst största hamnstad – för att hälsa på min släkts släkt och för att vila ut i den smått kaotiska stadsdelen Tarqui. Efter skalbaggehotell väntade här lyx med egen lägenhet, air-condition och till L:s stora lycka – tv med över femtio kanaler!

Lagom passande också då vi bägge tampades med diverse krämpor som solstingseftersvettningar (jag), halsont (L), en toaletten-kallar-NU-och-igen-igen-igen-mage (jag) samt öronont (L).

Fina familjen Bosco hade fullt upp med skolavslutningar, reseplaneringar etc. men vi hann bland annat äta Mantas bästa ceviche tillsammans (innan min mage sa ifrån). Dessutom tyckte vi sjuklingar att det var fantastiskt att bara vara (i en egen lägenhet med flera filmkanaler).

Ny favoritmat i Ecuador: Avokado- eller bananbatido (typ milkshake) och tostada (våfflat rostbröd med smält ost). Kanske inte så exotiskt men fint mot känslig mage och faktiskt väldigt typiskt ecuadorianskt då det säljs i varje hörna i Manta.

En av kissarna hemma hos Teresa & co.

På resande fot blir en noggrann dagsbudget inte bara ett sätt att klara sig hela vägen hem utan att behöva ta sms-lån av mamma. Den blir också största samtalsämnet, en utmaning och framförallt lite av en intern tävling. Hur lite pengar kan vi göra av med på en dag – egentligen? Får vi en lunch för under två dollar jublar vi. Hittar vi ett billigt hostel värt sin sunkighet blir vi tillfredsställda. Råkar vi beställa en alldeles för dyr middag, skäms vi och känner oss ruinerade.

Så kom det sig att vi hamnade på det jag kallar Spökhotellet i Canoa. Med skalbaggar som roomies (och de enda övriga gästerna), stolar som dörrlås och ägarens gula kiss på toaringen toppar Hostal Canoa listan över sunkiga hostel. Men man vänjer sig snabbt. Efter en natts fajt med ett odugligt myggnät kändes det inte så farligt längre.

Förutom nagot av en helgturist- och surfinvadering var Canoa precis så härligt och lugnt som jag mindes det. Här fortsatte vi vårt kusttempo med långa och lata dagar på stranden. Pa kvällen drack vi Pilsener (landets fina ol), käkade fisk i kokossås och spelade pingis, kort och jenga med Pol och Cecilia från Barcelona pa Hostal Bambu (där man definitivt ska bo om man inte är dumsnåla som vi…).

Canoas strand.

Kortspel pa Hostal Bambu.

Jenga-mastare.

Tyvärr har jag inga spännande surfhistorier att berätta, för samma dag som oskulden på bodyboarden (surfa på magen, typ…) skulle tas, fick L och L snilleblixten att ta en joggingtur på Canoas långa strand, sisådär vid 12-tiden, här på ekvatorn. Några timmar senare var Linda ett ynkligt vrak och istället för surfdebut blev det solstingsdebut med ett par dagars feber, huvudvärk och illamående.

Men vi har det gott och är just nu i Manta där vi vilar upp oss hos släktens släkt inför fortsatt resa mot Peru!

Som i de flesta fiskebyar här på kusten, verkar ordet stress inte användas i alltfor hög grad. I Sua föll vi därför raskt in i samma slöa och sköna tempo som byborna kör med. Strosade fram i våra flipflops mellan fisk- och skaldjursrestauranger, stranden och vårat hostel med vågslagen som soundtrack. (Hur man någonsin ska orka arbeta igen är veckans stora fråga.)

Efter att ha insett att Suaborna vägrar växla 20-dollarssedlar och bara vill ha jämna pengar blev det till sist dock aningen ohållbart, så vi tog bussen till Atacames och hängde där istallet. ”Staden som aldrig sover” är dess slogan och nog något som stämmer rätt bra då det på hög volym spelas salsamusik, ballader och reaggeton i såväl bussar och affärer, som på restauranger och bensinmackar. Vår favoritsång so far heter Camaron och handlar om en räka. An har det dock inte blivit något salsadansande – däremot ganska mycket räkätande!

Har lite bilduppladdningsproblem, men snart snart kommer bildbevis!

Tre saker jag hade glömt med Quito:

- Staden ligger vid ekvatorn. Det vill säga nos, kinder och panna behöver (rikligt med) solkräm. – Busschaufförerna kör som om det inte fanns någon morgondag. Till på köpet pumpar de ut tjock svart avgas i ansiktet på fotgängaren (jag) bredvid.
- Att befinna sig i en stad på nära 2900 meters höjd med Anderna som ständig kuliss är obeskrivligt vackert.

Så till sist, efter en 34 timmar lång flygresa (inklusive väntan och förseningar) kom vi fram till Quito. Förutom att två stora busstationer byggts i stadens utkanter, är allt precis som jag mindes det. Trafik, liv och matförsäljning i varenda gathörn. Stadsdelen Amazonas (Quitos Khao San Road, även kallad Gringoland) kryllar av backpackers och jobbiga inkastare till klubbar. De gröna parkerna är fyllda av lekande familjer på helgerna.

Och på min gata står såväl det sunkiga gymet som bagerierna kvar.

Plaza Grande/Plaza Independencia. Fullsmockat en sondagseftermiddag.

Quito sett uppifran La Basilica.

Linda tar sig skrackslaget ner for de laskiga trapporna i Basilicas kyrktorn.

Vi bor hos min fina gamla värdmamma Guadalupe och hennes bortskämde son. I går bjöd hon på jordens godaste ceviche, tecito och en 3 timmar lång monolog på spanska om släkt-, pengar- och framtidsproblem. Allt är som sagt sig likt.

Tillsammans med mami Guadalupe hemma pa La Gasca.

En liten utflykt har vi hunnit med också, till byn Mindo. Om jag tyckte kurvorna i Tällberg var läskiga, är det nätt och jämnt ett självmordsförsök att åka buss uppifrån Quito ner mot lägre höjder. Tänk ”Musse, Kalle och Långben på husvagnssemester på Kalle Ankas julafton.”

I Mindo tog vi tag i trekking no 1: 9 km promenad upp till ett vattenfall. Efter 2 km började det spöregna. Och slutade aldrig den dagen. Men vi fortsatte tappert ändå och kunde efteråt konstatera att vattenfall ser ganska likadana ut var man än ser dem, mina H&M-byxor inte är vattentäta för fem öre och att svensk Marabou choklad är livsviktigt vid såna här tillfällen.

Kolibri i Mindo.

I kväll är det dags för första nattbussen av många. Da bär det av mot strandbyn Súa på Ecuadors kust!

Nu har den sattit igång ordentligt. Resfebern.

I går sprang jag runt på stan, mer stressad än inför julhandeln, med mr L i luren (som även han var ute i sista sekunden), en milslång att-fixa-lista i fickan och en växande panik över att inte hitta resebyxor, linnen, apoteksgrejer och dylikt. Det löste sig så klart och för att vara på den säkra sidan kunde jag inte låta bli att göra the big rookie mistake – packa väskan på gränsen till överfull.

Då var det mest overkligt. Nu, efter en natts orolig sömn, känns det i mage, ben, huvud och fingrar. Tre månader går fort och jag vet ju att det kommer vara underbart. Men så här omkring alla hejdån, på väg till Arlanda och innan man kliver på planet – är det mest en ”hjälp, vad håller jag på med”-känsla som trycker i bröstet. Resfeber. Dock den bästa av febrar.

Första stoppet blir Quito, Ecuador, för att hälsa på min gamla värdfamilj och ”hemstad”. Följ med!

/Lindolita