Som i de flesta fiskebyar här på kusten, verkar ordet stress inte användas i alltfor hög grad. I Sua föll vi därför raskt in i samma slöa och sköna tempo som byborna kör med. Strosade fram i våra flipflops mellan fisk- och skaldjursrestauranger, stranden och vårat hostel med vågslagen som soundtrack. (Hur man någonsin ska orka arbeta igen är veckans stora fråga.)

Efter att ha insett att Suaborna vägrar växla 20-dollarssedlar och bara vill ha jämna pengar blev det till sist dock aningen ohållbart, så vi tog bussen till Atacames och hängde där istallet. ”Staden som aldrig sover” är dess slogan och nog något som stämmer rätt bra då det på hög volym spelas salsamusik, ballader och reaggeton i såväl bussar och affärer, som på restauranger och bensinmackar. Vår favoritsång so far heter Camaron och handlar om en räka. An har det dock inte blivit något salsadansande – däremot ganska mycket räkätande!

Har lite bilduppladdningsproblem, men snart snart kommer bildbevis!