På resande fot blir en noggrann dagsbudget inte bara ett sätt att klara sig hela vägen hem utan att behöva ta sms-lån av mamma. Den blir också största samtalsämnet, en utmaning och framförallt lite av en intern tävling. Hur lite pengar kan vi göra av med på en dag – egentligen? Får vi en lunch för under två dollar jublar vi. Hittar vi ett billigt hostel värt sin sunkighet blir vi tillfredsställda. Råkar vi beställa en alldeles för dyr middag, skäms vi och känner oss ruinerade.

Så kom det sig att vi hamnade på det jag kallar Spökhotellet i Canoa. Med skalbaggar som roomies (och de enda övriga gästerna), stolar som dörrlås och ägarens gula kiss på toaringen toppar Hostal Canoa listan över sunkiga hostel. Men man vänjer sig snabbt. Efter en natts fajt med ett odugligt myggnät kändes det inte så farligt längre.

Förutom nagot av en helgturist- och surfinvadering var Canoa precis så härligt och lugnt som jag mindes det. Här fortsatte vi vårt kusttempo med långa och lata dagar på stranden. Pa kvällen drack vi Pilsener (landets fina ol), käkade fisk i kokossås och spelade pingis, kort och jenga med Pol och Cecilia från Barcelona pa Hostal Bambu (där man definitivt ska bo om man inte är dumsnåla som vi…).

Canoas strand.

Kortspel pa Hostal Bambu.

Jenga-mastare.

Tyvärr har jag inga spännande surfhistorier att berätta, för samma dag som oskulden på bodyboarden (surfa på magen, typ…) skulle tas, fick L och L snilleblixten att ta en joggingtur på Canoas långa strand, sisådär vid 12-tiden, här på ekvatorn. Några timmar senare var Linda ett ynkligt vrak och istället för surfdebut blev det solstingsdebut med ett par dagars feber, huvudvärk och illamående.

Men vi har det gott och är just nu i Manta där vi vilar upp oss hos släktens släkt inför fortsatt resa mot Peru!