Så lämnade vi Ecuador och för att hinna i tid till den bokade inkaleden i Cusco gav vi oss på ett bussmaraton utan dess like. Efter 60 av 83 timmar i buss är vi nu välbekanta med elefantfötter och kan varenda spansk ballad från 80-talet och framåt.
Stopp 1: (Fran Manta till) Guayaquils busstation i Ecuador. Lyckligtvis blev väntan mindre lång då en musikskola under just dessa timmar satte upp musikalen Mamma Mia för de väntande. Hahaha…
Mamma Mia – på spanska så klart.
Stopp 1,5: Gränsen Ecuador-Peru mitt i natten. Två timmars väntan eftersom vår chaufför var försenad. Där passade vi även på att bli lurade på lite dollars. Fottillstånd: Uppsvällda, ganska roligt tyckte vi.
Stopp 2: Piura. En liten stad i norra Peru där vi levde på glass, testade olika parkbänkar och Linda gav en taxichaufför sitt livs bästa lön (något hon fortfarande får höra minst 3 gånger om dagen). Fottillstånd: Sjukt uppsvällda, inte lika roligt längre. Vi försökte smyg-yoga i parken men det hjälpte föga innan det var dags för nästa buss.
Stopp 3: Lima. Promenix genom landets huvudstad, färskpressad apelsinjuice på veg.restaurang-gatan samt ett katedralbesök. Vi träffade även en amish-kille från USA som ville prata på högtyska med oss. Nein nein, solo español. Fottillstånd: Om möjligt – ännu mer uppsvällda. Läskigt. Jag började se ett liv framför mig där jag ständigt går klädd i gummistövlar.
Busy busy Lima.
Katedralen i Lima. Här ligger tydligen Pizarro begravd.
I Lima tog vi då den sista bussen mot Cusco. Det skulle ta 22 timmar, men efter halva resan fick vi plötsligt reda på att vägarna till Cusco svämmat över så vi fick åka en omväg och resan omvandlades till 30 timmar. Jag har inga egentliga problem med bussar och vill inte gnälla men ni måste forstå detta: resterande timmarna innehöll 3 timmars musikvideos av 80-talets bästa spanska ballader (corazon! corazon! corazon!), kex och saft till frukost, filmer som tex Alvin & the Chipmonkeys – dubbade på spanska på jättehög volym, kex och saft till middag, slut på air-condition, samt dessutom en skumpig väg upp mot 3 000 meters höjd där illamåendet gav sig tillkänna i varje kurva.
Fottillståndet: Hjäääälp…
Efter 24 timmar trodde vi livet skulle sluta på en buss (med elefantfötter) och gav typ upp. Men så klart inte. Vi kom fram till Cusco – och om det får ni läsa i nästa inlägg.