Det finns även tåg i Sydamerika. Härligt, tänkte vi och tog bussen till Ouroru varifrån tåget går. När vi kom fram insåg vi att hela den staden var bakfull. Till en bvrjan, knappt en människa på gatorna, när vi närmade oss huvudgatan borjade en lätt stank av gammal öl, bajs och kiss mot soluppvärmda stenar fylla våra nosar. Självklart fanns där även en och annan unge som fortfarande använde sina vattenpistoler…

Men det var tåget vi skulle ta, precis som alla som hade varit på karnevalen. Efter en bumpy ride över fantastiska landskap, en färgsprakande solnedgång och med hela vagnen fylld av ökendamm nådde vi på natten till sist Uyuni.

Uyuni är i sin tur mest känd för sin saltöken som ligger i närheten. Dagen efter hoppade vi in i en jeep och blev körda till just denna. Otroligt vackert med flera kilometer vit salt omkring oss. Något förvirrande dock när man sticker fötterna i saltet fast man i sitt huvud på något satt tror att det ar snö… Förutom att traska runt i saltet, gick vi uppför ett litet kaktusberg (Isla del Pescado), käkade lunch och besökte en fin tågkyrkogård.

(Tågkyrkogård)

(Saltöken och kaktusön)

Det stora äventyret började pa kvällen när vi (och alla andra) insåg att alla tåg och bussar från Uyuni var fullsatta flera dagar framåt. Efter att ha sprungit runt hos alla forsäljare och börjat inse att vi måste hänga i denna ökenstad länge, blev vi slutligen uppraggade av en kille som hade fixat en minibuss. Några timmar senare kom minibussen (modell skrangel, årgång 1935?) och proppade in oss tio (som blev 12) turister för ytterligare en tre timmars bumpy ride sent på kvällen till lilla staden Atocha.

Atocha blev dock en riktig lyckoträff med 15 kr natten för ett helt ok rum. Därifrån blev det ytterligare några bumpy rides med halvtrasiga bussar över enfiliga vägar (stackars hjärtat) innan vi slutligen nådde den argentinska gränsen och fick en ny stämpel i passet!

I februari råder krig i Bolivia och enligt våra teorier ligger arméns högkvarter i staden Cochabamba. Plötsligt är det inte säkert att vara ute på gatorna. Du får ständigt hålla ögonen öppna, bevaka varje hörn, varje passerande bil och varje balkong du går under. Februari är ungarnas månad och det bästa sättet att skydda sig från hårda vattenballonger, sprutande vattenpistoler och klibbiga sprayflaskor är att gå klädd i regnponcho eller helt enkelt gömma sig typ på en biograf. Det kallas karneval men verkar i Cochabamba åtminstone mest bestå av vattenkrig och kids-upplopp på gatorna.

Efter att ha kommt in i det sjukt paranoida stadiet (och galet irriterade, åtminstone vissa av oss…) fastnade vi på biografen. Bio i Bolivia är väldigt billigt så vi unnade oss både den ena och den fjärde halvtaskiga amerikanska och småroliga filmen.

(Ensamma i biosalongen…)

Minus vattenkriget är Cochabamba en av vara favoritstäder. Staden med den eviga våren kallas den tydligen, vilket var trevligt efter huttriga nätter i La Paz. Cochabamba var lite som att komma hem och åka på semester på samma gång. Plus för mysiga barer och dubbelplus för sjukt proffsig turistbyrå.

(Juiceforsaljning pa mysigt torg)

En liten mellanutflykt på några dagar hann vi också med, till byn Villa Tunari, 3 skakiga timmar utanför staden. Där svettades vi i semitropiskt klimat, traskade runt i en nationalpark där volontärer tog hand om övergivna djur och skrattade åt den packade lokalbefolkningen som dansade loss till cumbia och reaggeton på kvällen (eftersom det givetvis var karneval även här). Några små apor i parken vann vår kärlek trots att de var klipska nog att både försöka gräva sig in i fickor och öppna kamerafodral.

Eftersom vi verkar resa i El Niños spår fick vi dock skippa våra planer på att hoppa på ett lastfartyg upp längs en flod till Brasilien. Byar langs floden har tydligen översvämmats så det känns sådär att vara turist då. Men nya äventyrsplaner smids, även om vi just nu mest njuter av att chilla i Argentina! Bilder och mer inlägg om vad vi gjort kommer snart! xxx

Det finns väl ungefär en minibuss per invånare i La Paz. Sakta kör de genom stan (eftersom det är ständig trafickstockning) och skriker ut sina hållplatser. Hoppa på eller hoppa av bussen var som helst går utmärkt – försöka gå över gatan är däremot lite mer komplicerat.

(Ingen minibuss, men en fantastiskt snygg microbuss)

La Paz är lite galnare än Quito. Högt uppe i Anderna där luften är så tunn, så tunn (och att bo på femte våningen är så tungt, så tungt). Längs gatorna trängs marknadsstånden där det säljs allt från lamafoster, lyckoamuletter och alpackastrumpor till klockor, kopierade filmer och quinoadrycker.

(Ibland syns de högsta bergstopparna över staden)

Efter att ha strosat runt i hela stan hittade vi till sist resans hittills allra bästa torg. Litet, fridfullt och fyllt med fruktstånd. Där intogs x antal fruktsallader, färskpressade juicer, kamomilltéer och avokadomackor till frukost – solidariskt nog hos olika frukttanter varje dag.

(Fruktfavorittanten)

Förutom att käka frukt har vi förstått att alla La Paz alternativa kids hänger på ett arabiskt falafelställe, har vi besökt en ”måndal” och har vi gått sjukt mycket.

(Plaza Murillo, aka ”duvtorget”)

Det finns en skranglig, krokig väg här i Bolivia som kallas Dödens väg. (Ö)känd bland backpackers och tills för bara tre år sedan den enda vägen mellan La Paz och Las Yungas. Då den på många ställen bara har en fil, var bilar och lastbilar tvungna att backa ifall de möttes i en kurva, högt högt uppe i Anderna…

Dödens väg – min stora skräck innan resan – men på något konstigt vis fann jag oss plötsligt gå runt här i La Paz och leta efter den billigaste researrangören till just Dödens väg.

Nåväl, nu har en ny väg byggts och Dödens väg används nästan enbart av cyklande turister som vill checka av rutten på sin backpackerlista (eh, som vi då).

Runt halv åtta på morgonen lassades vi, 3 chilenare och massa cyklar in i bil som tog oss mot Las Cumbres på 4 700 meters höjd. 200 meter längre ner var det sedan dags för oss  idioter att hoppa på cyklarna för att pabörja färden på 70 kilometer, fran 4 500 meter till 1 100 meter.

(Början i Las Cumbres. Våra cyklar på biltaket.)

Varför, varför, varför?! var min första tanke när jag svischade ner på cykeln, hårt tryckande på bromsarna och långt långt efter övriga gruppen. Omkörd av gigantiska lastbilar och med både bergstoppar och stup omkring mig, var det inte bara vinden som fick tårarna att spruta. Där befann jag mig på en (förmodligen halvtaskig) cykel omringad av mina 3 värsta skräckscenarier: hög fart, skarpa kurvor och höga höjder med branta stup.

Men! Den asfalterade, läskiga och nya fina vägen tog slut, Linda nådde fram till sin grupp – och först då var det dags för 45 kilometer av det som kallas Dödens väg.

(Yes, här cyklade vi…)

Över en hårt grusad väg skakade vi oss fram med händerna hårt om bromsarna och med en sådan spektakulär utsikt att det faktiskt var värt det alla gånger (det man hann se, så fokuserade vi var på att inte cykla omkull över de stora stenarna). Några stopp för snacks och handvilande och ju längre ner vi kom desto varmare blev det. Särskilt då man var iklädd vårt reseföretags halvfräscha gulblåa träningsoveraller. Tårar byttes mot skratt och tro det eller ej, men jag låg faktiskt i täten och tyckte det var riktigt kul. På grusväg går det ju inte att köra fort och med trafiken borta var det inte alls lika läskigt.

(En hjälmsvettig och mycket skeptisk Linda)

Slutligen nådde vi en restaurang där pool och lunchbuffé väntade. Och på hemvägen tog vår minibuss så klart den nya vägen…

Utan att veta om det lyckades vi i Copacabana träffa in årets stora fiesta – Fiesta de la Virgen de la Candelaria. Folk från hela Bolivia vallfärdas då till Copacabana vid Titicacasjön for att fira detta helgon och blomblad strös ut längs den lilla stadens fyra huvudgator.

Gatorna fylls sedan av olika grupper (lite som karnevalsskolor) som dansar, sjunger, spelar, trumpetar, klappar och tjoar sig fram, sakta upp och ner, till höger och till vänster genom stan – iklädda allt från typiska färgglada indiankjolar och kostymbrallor till tårtliknande dräkter och cheerleaderkjolar.

Som besökare tittar du, köper en glass, tittar på en ny parad, sätter dig ner vid ett av alla små ölstånd, tittar på fler parader, köper en hatt för att skyddas från solen, köper popcorn och nynnar till sist med i den Balkanliknande musiken som trumpetas ut över staden från tidig morgon till sen kväll – då i stället scenerna fylls av inrikes (mer eller mindre) kända band, då fyrverkerier och sprängda dynamitpidestaler färgar himlen och då familjer och vänner samlas i stora klungor på marken uppe i parken för att dricka varmt sockervatten och tugga cocablad som de gladeligen bjuder förbipasserande.

Om vi förstått allt rätt nu så är Titicacasjön världens största högst belägna sjö. Jo, stor är den och högt upp ligger den på sisadär 3 800 meter ovanför havsytan. Men – förutom i alla uppförsbackar - har vi vant oss med höjder nu och klev piggt av bussen i staden Copacabana i Bolivia.

I Bolivia vände ocksa lyckan. Trots att vi inte fattat att man skulle vrida fram klockan en timme hann vi med båten till ön Isla del Sol. Och trots att det är regnsäsong (vinter eller sommar, alla säger olika) kom vi fram till ön med en strålande sol ovanför våra huvud.

Isla del Sol är alltsa födelseplatsen för Inkaindianernas solgud. Om man vandrar från den ena sidan av ön till den andra, stöter man på flera ruiner. Men inte bara det, utan även en bunt argentinska backpackers, en hippie-bolivian som flummigt ”lurar” en in på fel väg, samt ett par biljettkontrollanter.

Vi skippade hippiestranden och drog på oss vandringsskorna. En tre-fyra timmars lång vandring över både mjuka och vassa kullar med sjukt vacker utsikt över sjön och över snöklädda bergstoppar. Omväxlande natur, stekande sol men fläktande vindar och förutom gräshoppornas ljud – oftast helt knäpptyst. Till sist kom vi fram till biljettkontrollanten Eddie som lyckades sälja in ett rum på sin farbrors hostel till oss. Lätt det finaste stället hittills.

Efter en cola framför solnedgangen och en fiskmiddag på en helt tom restaurang konstaterade vi att Isla Del Sol inte alls var så överskattat som vi trott, utan förmodligen bäst hittills.