Om vi förstått allt rätt nu så är Titicacasjön världens största högst belägna sjö. Jo, stor är den och högt upp ligger den på sisadär 3 800 meter ovanför havsytan. Men – förutom i alla uppförsbackar - har vi vant oss med höjder nu och klev piggt av bussen i staden Copacabana i Bolivia.

I Bolivia vände ocksa lyckan. Trots att vi inte fattat att man skulle vrida fram klockan en timme hann vi med båten till ön Isla del Sol. Och trots att det är regnsäsong (vinter eller sommar, alla säger olika) kom vi fram till ön med en strålande sol ovanför våra huvud.

Isla del Sol är alltsa födelseplatsen för Inkaindianernas solgud. Om man vandrar från den ena sidan av ön till den andra, stöter man på flera ruiner. Men inte bara det, utan även en bunt argentinska backpackers, en hippie-bolivian som flummigt ”lurar” en in på fel väg, samt ett par biljettkontrollanter.

Vi skippade hippiestranden och drog på oss vandringsskorna. En tre-fyra timmars lång vandring över både mjuka och vassa kullar med sjukt vacker utsikt över sjön och över snöklädda bergstoppar. Omväxlande natur, stekande sol men fläktande vindar och förutom gräshoppornas ljud – oftast helt knäpptyst. Till sist kom vi fram till biljettkontrollanten Eddie som lyckades sälja in ett rum på sin farbrors hostel till oss. Lätt det finaste stället hittills.

Efter en cola framför solnedgangen och en fiskmiddag på en helt tom restaurang konstaterade vi att Isla Del Sol inte alls var så överskattat som vi trott, utan förmodligen bäst hittills.