Det finns en skranglig, krokig väg här i Bolivia som kallas Dödens väg. (Ö)känd bland backpackers och tills för bara tre år sedan den enda vägen mellan La Paz och Las Yungas. Då den på många ställen bara har en fil, var bilar och lastbilar tvungna att backa ifall de möttes i en kurva, högt högt uppe i Anderna…
Dödens väg – min stora skräck innan resan – men på något konstigt vis fann jag oss plötsligt gå runt här i La Paz och leta efter den billigaste researrangören till just Dödens väg.
Nåväl, nu har en ny väg byggts och Dödens väg används nästan enbart av cyklande turister som vill checka av rutten på sin backpackerlista (eh, som vi då).
Runt halv åtta på morgonen lassades vi, 3 chilenare och massa cyklar in i bil som tog oss mot Las Cumbres på 4 700 meters höjd. 200 meter längre ner var det sedan dags för oss idioter att hoppa på cyklarna för att pabörja färden på 70 kilometer, fran 4 500 meter till 1 100 meter.
(Början i Las Cumbres. Våra cyklar på biltaket.)
Varför, varför, varför?! var min första tanke när jag svischade ner på cykeln, hårt tryckande på bromsarna och långt långt efter övriga gruppen. Omkörd av gigantiska lastbilar och med både bergstoppar och stup omkring mig, var det inte bara vinden som fick tårarna att spruta. Där befann jag mig på en (förmodligen halvtaskig) cykel omringad av mina 3 värsta skräckscenarier: hög fart, skarpa kurvor och höga höjder med branta stup.
Men! Den asfalterade, läskiga och nya fina vägen tog slut, Linda nådde fram till sin grupp – och först då var det dags för 45 kilometer av det som kallas Dödens väg.
(Yes, här cyklade vi…)
Över en hårt grusad väg skakade vi oss fram med händerna hårt om bromsarna och med en sådan spektakulär utsikt att det faktiskt var värt det alla gånger (det man hann se, så fokuserade vi var på att inte cykla omkull över de stora stenarna). Några stopp för snacks och handvilande och ju längre ner vi kom desto varmare blev det. Särskilt då man var iklädd vårt reseföretags halvfräscha gulblåa träningsoveraller. Tårar byttes mot skratt och tro det eller ej, men jag låg faktiskt i täten och tyckte det var riktigt kul. På grusväg går det ju inte att köra fort och med trafiken borta var det inte alls lika läskigt.
(En hjälmsvettig och mycket skeptisk Linda)
Slutligen nådde vi en restaurang där pool och lunchbuffé väntade. Och på hemvägen tog vår minibuss så klart den nya vägen…