Det finns även tåg i Sydamerika. Härligt, tänkte vi och tog bussen till Ouroru varifrån tåget går. När vi kom fram insåg vi att hela den staden var bakfull. Till en bvrjan, knappt en människa på gatorna, när vi närmade oss huvudgatan borjade en lätt stank av gammal öl, bajs och kiss mot soluppvärmda stenar fylla våra nosar. Självklart fanns där även en och annan unge som fortfarande använde sina vattenpistoler…

Men det var tåget vi skulle ta, precis som alla som hade varit på karnevalen. Efter en bumpy ride över fantastiska landskap, en färgsprakande solnedgång och med hela vagnen fylld av ökendamm nådde vi på natten till sist Uyuni.

Uyuni är i sin tur mest känd för sin saltöken som ligger i närheten. Dagen efter hoppade vi in i en jeep och blev körda till just denna. Otroligt vackert med flera kilometer vit salt omkring oss. Något förvirrande dock när man sticker fötterna i saltet fast man i sitt huvud på något satt tror att det ar snö… Förutom att traska runt i saltet, gick vi uppför ett litet kaktusberg (Isla del Pescado), käkade lunch och besökte en fin tågkyrkogård.

(Tågkyrkogård)

(Saltöken och kaktusön)

Det stora äventyret började pa kvällen när vi (och alla andra) insåg att alla tåg och bussar från Uyuni var fullsatta flera dagar framåt. Efter att ha sprungit runt hos alla forsäljare och börjat inse att vi måste hänga i denna ökenstad länge, blev vi slutligen uppraggade av en kille som hade fixat en minibuss. Några timmar senare kom minibussen (modell skrangel, årgång 1935?) och proppade in oss tio (som blev 12) turister för ytterligare en tre timmars bumpy ride sent på kvällen till lilla staden Atocha.

Atocha blev dock en riktig lyckoträff med 15 kr natten för ett helt ok rum. Därifrån blev det ytterligare några bumpy rides med halvtrasiga bussar över enfiliga vägar (stackars hjärtat) innan vi slutligen nådde den argentinska gränsen och fick en ny stämpel i passet!