Som jag skrev i ett tidigare inlägg längtade vi efter lite äventyr. Nästa stopp på resan blev staden Cafayate – känd för sin vinodling och vackert belägen i en stor dal mellan mjuka, kantiga och kurviga berg i rött, brunt, koppar, grönt och turkost.

Eftersom cykling är en gemensam favorit (även om L föredrar nerför och jag föredrar uppför), hyrde vi två mountainbikes och begav oss iväg mot byn San Carlos, 22 km bort. På vägen passerade vi ståtliga vinrankor och täta majsfalt innan vi slutligen nådde den sömniga men söta byn San Carlos. Där delade vi på en pizza (jomenvisst) och drack varsitt glas kallt vitt vin. Alldeles för trevligt och simpelt, så på vägen tillbaka bestämde vi oss för att vara lite mer hardcore och ta den 40 km långa grusvagen hem via byn Correlito och via Cafayates kända stenformationer.

(Vinrankor bland bergen och bland morka moln)

Först var det bara lite skakigt och dammigt på grusvägen, i en lätt motvind. Sen sag vi att vägen blockerades av en forsande men ganska låg lerflod. Tappert försökte vi cykla över, men där var vinden så hård att jag blåste av min cykel och i motvind och strömmande vatten, fick pressa, dra och skjuta min cykel framåt så hårt jag kunde för att ta mig ur den leriga floden. Upp kom jag, dock med brunt vatten upp till brösten. Sen var det bara att hoppa i floden igen for att hjälpa en tant som cyklat bakom oss och som stod hjalplös fast ute i strömmen.

(Fore lerbadet)

(Efter lerbadet)

Nåja, så farligt var det inte. Det jobbiga med cykelturen började på nästa grusväg när motvinden var så hård att sanden som piskades mot våra kämpande kroppar, sved och brände. Frustrerat kändes det som man inte kom en meter, men sakta, sakta tog vi oss fram över den ojämna grusvägen. Slutligen nådde vi den asfalterade vägen och de återstående 20 kilometrarna som man var lagom peppad på just då…

(En av L:s alla kompisar)

I efterhand kanske inte så farligt (och våra vänner på hostelet verkade inte heller riktigt förstå hur pass hård dag vi faktiskt hade!) men de 6 milen i motvind fick åtminstone våra rumpor att svida ordentligt efter att ha vant sig med bussåkande och citystrosande.

På kvällen var det som tur var grillning på hostelet med allt-du-kan-äta-och-allt-du-kan-dricka-buffé. Den slutade sent uppe pa hostelets bar där deras hustomtar underhöll med gitarr och Pink Floyd i högtalaren.

(Hungriga backpackers)