Så var allt plötsligt över. Tre månaders förväntan, fixande och spänning inför resan. Tre månaders kringresande med ständigt nya intryck, annorlunda regler och andra vanor. Att tillbringa tre månader hemma känns nu plötsligt som en evighet.

Jag som annars alltid brukar drabbas av post-rese-ångest, kände mig denna gång naivt glad över att vara hemma och har sedan den åttonde april sprungit runt i ett hysteriskt lyckorus. Men så i söndags smög sig verkligheten på och det slog mig att vi är hemma på riktigt nu. Det finns ingen buss att åka vidare, ingen väska att packa om, inga nyfunna resevänner att byta mailadresser med. Jag behöver inte längre slänga toapappret i papperskorgen, jag får dricka vattnet i duschen och hjärnan behöver bara koncentrera sig på ett språk. Usch, så tråkigt.

Tre mÃ¥naders resa är över och det känns sorgligt. Som om vi inte tog till vara pÃ¥ tiden, som om vi inte njöt tillräckligt, som om vi redan har glömt allt. Givetvis är det inte sÃ¥. Jag vet ju att vi haft världens bästa tid och att sÃ¥dant tar tid att smälta. Men för tillfället känns det som om dessa mÃ¥nader varit en enda lÃ¥ng och konstig dröm – samtidigt som att hemma känns lika tillfälligt som vilken stad som helst de senaste mÃ¥naderna. I morgon packar vi väl ryggsäcken och drar vidare? Eller, nähä… Nu förstÃ¥r jag inget.

Hur som helst 1) har jag räknat ut att vi under 3 månader spenderat ungefär 325 timmar i långfärdsbussar. Det vill säga typ 2 veckor. Det ni, alla vulkanturister!

Hur som helst 2) så kan jag inte släppa resandet. Även om jag under den närmsta tiden kommer att befinna mig på svensk mark, kommer denna blogg fortsätta existera med små tips om mina smultronställen runtom jordklotet.

En vanlig dag i den lilla fiskebyn Barra da Lagoa, på ön Ilha de Catarina i södra Brasilien:

Linda masar sig upp ur sängen för att ta en kort joggingtur (med minst tre hundar) pÃ¥ stranden och/eller handla frukost. (Love orkar oftast inte följa med.) Köper avokado, färsk papaya, banan, mango, ananas och passionsfrukt hos frukt- och grönsakshandlaren och nÃ¥gra nybakta frallor (plus ett par obligatoriska ostbollar) pÃ¥ bageriet. Säger ”obrigada” (tack) och traskar hem till vÃ¥rt pousada (typ lägenhets/rum-hotell med delat kök) där hundarna sover snällt, lilla husgubben sopar eller tvättar och de andra boende gÃ¥r runt i badkallingar/bikini, förbereder sig för dagen och piggt säger ”bom dia” (godmorgon).

Efter en gigantisk frukost packar vi strandväskorna och promenerar 10 minuter ner till stranden. Man kan även åka till 41 andra stränder på denna o (som borde vara ungefär i samma storlek som Gotland), men buss-systemet är inte att leka med och dessutom är vi barnsligt förtjusta i vår 12 km långa playa, så vi stannar oftast kvar.

På stranden badas det i höga vågor och pressas det i solen på en turkos sarong. På stranden går solkrämen åt som smör i solsken och lunchen består av pastasallader eller ägg/avokadomackor. På stranden passerar glada brasilienare (eller turistande uruguayare) i den ena stringbikinin värre än den andra. På stranden bärs det på surfingbrädor, strandtennisracket, solstolar, kokosnötter, parasoll, grillad ost och caipirinhas.

(Det ar tyvarr varken jag eller L pa kortet…)

Runt fem-tiden gÃ¥r vi hem igen, duschar av saltet, tar en siesta och gÃ¥r sedan ut for att äta grillade räkor/ta en drink eller lagar egen mat nere i köket. Sedan somnar vi utmattade efter dagens hÃ¥rda arbete, framför en portugisiskt dubbad film eller landets MTV och den senaste amerikanska ”hippy hoppy” (hip hopen).

Vi har det oförskämt fint här i Barra och längtar inte hem, men i morgon är sista heldagen i byn. Checklistan är nästan avprickad och förutom strandliv har vi hunnit med att gå på sambaklubb, plocka snäckor, dricka färsk kokosnötsmjölk, lära känna stadens alla hundar, försöka oss på surfing (vi har konstaterat att vi inte är blivande proffs), sitta på piren och titta på fiskare, hängt med trevliga grannar, samt försöka kommunicera på en blandning av portugisiska och spanska.

Det känns lite sorgligt att säga hejdå till Barra de Lagoa.

Sa nådde L & L äntligen den omtalade och åtravärda stranden. Berg och städer i all ära, men vi är ju trots allt svennar och vad uppskattas då inte mer än en sandig, saltig och insmord bak på en fuktig sarong med havet framför sig, omkringstrosande bikinmänniskor omkring sig och en brännande och rogivande sol ovanför sig.

Vi sa därför hej till Montevideos busstation och åkte direkt vidare till La Paloma. En strandort inte alltför langt därifrån (Uruguay är inte jättestort). Nu var kanske inte vädret med oss precis så som vi ville, men vi var ändå på en playa och fick oss åtminstone några timmar på sanden och i det böljande blå (där de  höga och omkullvältande vågorna gav Linda ännu en ny fobi. Varför blir man bara räddare och räddare med åren?).

(Stadens fyr o stadens hast)

Sen blev det so long till Uruguays höstväder och vi tog en massa bussar upp till Brasilien. Aaaah…. Men mer om det i nästa inlägg. Nu väntar caipirinha och färska räkor pÃ¥ mig.

(Pa strandpromenad fick man 4 hundar med sig pa kopet)

(Solnedgang i La Paloma)