Idag blev det ytterligare ett museibesök, men det var tyvärr inte alls lika bra som aztec-utställningen. Jag gick på pressvisningen för Victoria & Albert Museums nyöppnade flygel för medeltids- och renässanskonst och föremål. Om man gillar den typen av konst, som jag kanske personligen tycker är lite blodlös (nästan bokstavligen talat, efter Moctezuma-utställningen!) och småtråkig, så är det nog himmelriket – här finns hur mycket religiösa skulpturer och bonader som helst. Smyckena och de emaljerade faten är imponerande, och det finns en avdelning med några riddarrustningar som är fascinerande (och samma hästrustningar som Cortés män använde när de mötte Moctezuma, fast gjorda några hundra år tidigare.) Däremot har jag nu sett tillräckligt många helgon och Madonnor för en livstid, tror jag.

Ett av de lite roligare glasfönstren på utställningen

Victoria & Albert Museum i sig är iochförsig värt ett besök om man gillar smycken, kläder och statyer – de är bra på det de gör och det är ett väldigt fint och imponerande museum mitt i museiland, nära Natural History Museum och Science Museum. Modeutställningarna brukar vara riktigt bra, så jag rekommenderar det defintivt för den modeintresserade, och för mer värdsliga tips: deras museishop är super för fina och ovanliga presenter, och jag älskar V&As vackra café.

V&A South Kensington
Cromwell Road
London SW7 2RL

www.vam.ac.uk

Mask, gjord av en människoskalle, som föreställer Tezcatlipoboca, en av aztekernas gudar.

Igår var jag och såg en fullständigt fantastisk utställning på British Museum. Moctezuma – Aztec Ruler heter den, och är ett måste för den som är det allra minsta historieintresserad. En av de bästa utställningar jag sett, tror jag faktiskt. Det är en så fascinerande och sorglig historia – både för att det var en kultur (som iochförsig var baserad på människooffer till solguden, men hey) som helt gick under, och för att Moctezuma bemötte den spanske upptäcktsresanden och erövraren Cortés med gåvor och gästfrihet, bara för att bli dödad och senare sedd som en förrädare av sina undersåtar. Vissa anser att mötet mellan Moctezuma och Cortés markerar den verkliga upptäckten av ’the New World’ – då möttes två stormakter som båda var de mäktigaste i sina kulturer och världsdelar, men som tidigare skilts åt av ett hav och århundranden av utveckling. Det kunde väl egentligen bara sluta på ett sätt.

Rent visuellt sett är utställningen också stunning, från de fantastiska guldsmyckena till örnstenstoden med en fördjupning i ryggen där aztekerna förvarade hjärtana från sina människooffer. Och stenskulpturen som förmodligen använts som altare, som de placerat mitt i centrum av utställningen och muséet, under British Museums fantastiska takkupol, och masken gjord av en riktig dödskalle, och de taffliga spanska tavlorna där Moctezuma knäar framför Cortés….som sagt, se den. Utställningen pågår tillochmed den 24:e januari och kostar 12,50 pund tror jag. British Museum har permanenta utställningar också, och de är gratis, så känner man för att se grekiska eller romerska stenstoder också så är det bara att passa på. Avsätt minst en timme till Moctezuma bara, det tar ett tag att se allt.

Suddig bild på mig och min kompis Karis från igår, från Vice magazine

Efter den utställningen blev det en till, om än av helt annat slag. Min lokala nailbar (som jag ännu inte har provat, men någon dag ska jag också ha lösnaglar med dollartecken!) hade någon slags utställning av handmålade flyers, och en tjej som jag brukade jobba med höll i efterfesten på min lokala pub. Jag såg inga flyers, det var för mycket folk, men kompisar och gratisöl är aldrig fel. Det blev en lång kväll.

British Museum

Great Russell Street, London WC1B 3DG

www.britishmuseum.org

Wah Nails

420 Kingsland Road, London E8 4AA

www.wah-nails.com

England är ju, som vi kanske alla vet, det rikaste u-landet i västvärlden. Vissa saker – husisolering, (heter det ens så? insulation?) varmvatten, att få tåg att köra trots att det snöar, och uppenbarligen internetförbindelser, är de helt enkelt inte särskilt bra på här. Efter att internet dog i vårt hus och jag spenderat tre dagar med att använda en ethernet-kabel (ärligt, det kändes som typ ´98), så insåg jag att det kanske var värt att leta reda på ett fik som jag kan jobba ifrån istället. Jag MÅSTE ha internet för mitt jobb, annar är det kört, och vår internetsuppliers kundservice är 1.) i Indien, och 2.) fullständigt oförmögen att hjälpa mac-användare (precis som 1998, alltså…!)

Så nu sitter jag på Dalstons bästa café, Tina We Salute You, och tittar på den söta australiensiske baristan, lyssnar på det fantastiska soundtracket till Dylan-filmen I’m Not There som spelas här och försöker få lite jobb gjort. Man imponeras ständigt över hur opraktiskt England är när det gäller att fixa praktiska saker, och det är verkligen inte kul att behöva spendera över hundra spänn på att ringa internetkundtjänsten från sin mobil…det blir alltså ytterligare ett besök på Apple-butikens Genius Bar på fredag. Jag tror att de börjar känna igen mig vid det här laget.

Fiket blev för övrigt namecheckat i bästa engelska tidningen, The Guardian, redan i oktober. Läs allt om varför ni borde (eller kanske inte borde, vi är så många svenskar här redan!) flytta till Dalston här: Let’s Move to Dalston.

Tina We Salute You

47 King Henry’s Walk, London N1 4NH

www.tinawesaluteyou.com

Brick Lane, nära Liverpool Street Station, är inte bara curryälskarens Mecka utan även vintage-fanets. Här hittar man hur många second hand-klädaffärer som helst, men störst och bäst är givetvis Beyond Retro, som också finns i Stockholm, centrala London, Göteborg och Brighton.

I ett gigantiskt varuhus kan man rumstera runt hur länge som helst bland åttiotalsdenim och sextiotalspolyester och det behövs, för även om man verkligen kan fynda här så är det inte direkt utplockat – man får själv snoka upp godbitarna. Och som alltid har man tur om man lyckas hitta något i rätt storlek!

Gå ner till Brick Lane på en söndag när marknaderna är öppna om du vill handla ännu mer vintage, eller under veckan om det mer är affärer än marknader du är ute efter.

Beyond Retro

110-112 Cheshire Street, London E2 6EJ

www.beyondretro.com

För den som är i östra London och vill göra något kul under veckodagarna skulle jag vilja rekommendera en liten filmkväll: Bardens Boudoir, på Stoke Newington Road, har en filmkväll som (jag tror!) är varje vecka och som brukar vara väldigt rolig.

Det är gratis, och det brukar bjudas på livemusik och ”games and prizes” – för att inte tala om gratis popcorn. Bardens Boudoir är en såndär lustig liten östra London-venue som på någon vänster lyckas ta sig fram och dessutom bjuda på roliga, halvgalna kvällar i ett svettigt källarutrymme. Vänta er mycket fattiga studenter och livemusik från band, som kvällens band Johnny Saw Horses som beskriver sig som ”country rock/noise/pop”. Can’t go wrong with that. Förutom filmkvällar har de mycket livemusik och klubbkvällar som också är värda att spanas in.

Igår var jag också på country rock/noise/pop nästan, då jag såg Monsters of Folk på Troxy nära Limehouse. Monsters of Folk är faktiskt inte något obskyrt skäggigt (ha!) Londonband, utan en amerikansk supergrupp bestående av Conor Oberst (Bright Eyes), Jim James (My Morning Jacket), M Ward och Mike Mogis. De spelade låtar från både bandet och sina egna soloprojekt, och det var jäkligt fantastiskt. Dock visste jag inte när jag kom till spelningen att det var ”An Evening with Monsters of Folk”, vilket innebar tre timmars spelning. Som sagt, fantastiskt, men nästa gång har jag inte tio-centimeters klackar på mig. 

Och för läsaren som undrade om folkklubbar i London: jag vet tyvärr ingen renodlad folkklubb utan har alltid lyckats ramla över spelningar, för det mesta i öst eller i Camden, men har tyvärr ingen koll på southwest alls…Däremot kan den här länken kanske hjälpa, jag känner till en hel del av ställena så det kan nog vara värt att kolla upp! (Undvik Ceilidh bara, jag har en otäck känsla av att det är någon slags traditionell irländsk jig-musik.) Jag skriver igen om jag kommer på något annat. Prova The Blues Kitchen i Camden och The Social på Little Portland Street, de brukar vara bra! Annars är här som sagt en länk: http://www.folkandroots.co.uk/Venues_London.html

Bardens Boudoir

36-44 Stoke Newington Road, London N16 7XJ

www.bardensboudoir.co.uk

Söndag igen, och strålande sol och klarblå himmel i London. Den här dagen ska spenderas på Wills-Moody Rock n’Roll Jumble sale, som en kompis anordnar i en kyrka vid Euston Station. Loppis helt enkelt, men givetvis med en London-twist – det brukar vara bar, kakstånd, musik och väldigt många bra tillfällen att fynda eftersom försäljarna oftast är unga och, om jag får använda ett extremt förlegat uttryck, hippa.

Jumble sales har för övrigt fått en revival i London i och med finanskrisen – precis som folk nu i mycket större utsträckning har börjat med köksträdgårdar och knitting groups. Det är ett trevligt sätt att spendera en söndag – dricka öl, äta kakor och eventuellt göra några fynd. Jag får skriva en utförligare beskrivning av hur det var lite senare, annars kommer jag aldrig att komma iväg!

The Wills-Moody Jumble sale

Idag fick jag betalt!  Och då var det Oxford Circus som gällde – närmare bestämt Topshop (jag kan ju inte vara cool och bara handla vintagekläder/obskyra designers/sample sales-märkeskläder hela tiden . På Topshop brukar de ha allt, men när allt man vill ha är en helsvart halsduk utan detaljer verkar det inte finnas…

Så jag tänkte visa er den nya korsningen på Oxford Circus istället, mest för att ha något nytt att visa upp (som dessutom är betydligt mer intressant än en halsduk. Den hade ni nog inte fått se.) Korsningen är baserad på en som finns i Tokyos Shibuya-distrikt, och nu kan man korsa Oxford Circus diagonalt så väl som på hörnorna. Hittills verkar den fungera jättebra – det var mycket färre människor som stod och trängdes utanför tunnelbane-nedgångarna. Bilden ovan är en illustration från Architects’ Journal, men det är faktiskt så den ser ut. Det är lustigt hur en såpass liten förändring med ens kan få en stad att kännas mer futuristisk, men så länge London aldrig aldrig river sina vackra georgianska, viktorianska och edwardianska hus så är jag fullständigt för förnyelse.

Idag slog vi på värmen för första gången i höst. Det kändes nästan lite sorgligt, men det börjar bli kallt i London nu. Flera av mina kompisar trotsade ändå kylan i lördags, då det var Guy Fawkes-fireworks i Victoria Park i Hackney. Dock var det lite för svalt för min del, så det blev Camden istället med några kompisar, där vi såg det här bandet: 

Smokey Angle Shades heter de och jag tyckte att de var superba, men jag har ju å andra sidan en svaghet för män i skägg.

Och igår var det födelsedagsmiddag som gällde igen, på fina The Duke Pub. Vi enades om att den är det absolut bästa stället att äta på om man vill känna sig som en skådis i en Agatha Christie-film – en pub med art deco-inredning och trettiotals-känsla där man inte skulle våga sitta tretton vid bordet. Jag åt klassisk Sunday Roast, som skulle varit fantastisk om den inte varit kall i kanterna…jag antar att en grupp på femton-sexton pers var betydligt fler än de väntat sig och att det var svårt att planera tillagningen, men ändå. Skulle fortfarande rekommendera maten om man går dit i ett mindre gäng, rostbiffen var fantastisk!

Och nu är jag färdigjobbad för dagen, så det är Dexter, en filt och mexikansk kycklingsoppa som gäller. Ganska passande för hösten, tänker jag mig.

The Duke Pub

7 Roger Street

London WC1N 2PB

dukepub.co.uk

Tom Waits

Sitter hemma och lyssnar på världens bästa Tom Waits (och hoppas att min granne, som envisas med att spela usel musik genom väggen, hör mig. Igår spelade hon ”All I Want For Christmas Is You” på repeat till 24.15. Inte kul!) och funderar lite vagt på om man borde skaffa en TV. Engelska TV-program brukar vara underhållande, men nu kan man ju iof se det mesta på internet. Igår gick jag iallafall på bio och såg Park Chan-Wooks nya film, Thirst, eller Bakjwi som den heter på koreanska. Park är en sydkoreansk filmregissör som kanske mest är känd för den fantastiska, om än horribla, Old Boy (som rekommenderas varmt!) Thirst är alltså hans senaste film och handlar om en katolsk präst, Sang-Hyeon, som frivilligt tar del i ett medicinskt experiment för att försöka hitta ett botemedel mot EV-viruset. Han dör – men får en blodtransfusion som återuppväcker honom. Nackdelen? Det är vampyrblod. Sang-Hyeon överlever, men har fått en törst för blod och kvinnor som strider mot allt hans katolska tro lärt honom.

Om det låter som en bisarr plot så är det inget mot resten av filmen. Den är väldigt bra, men Park är så bra på att se det ondskefulla i vanliga människor att hela vampyrhistorien känns lite…onödig. Gillar man asiatisk film är Thirst ett måste, vill man se en vampyrfilm för att man sett Twilight för många gånger så är det nog inte rätt val…

Jag såg den på Rio Cinema, min lokala biograf i Dalston. Jag har sagt det förut, i ett tidigare inlägg om film i London, men det är verkligen värt att kolla upp lokala biografer om man är här. Mycket billigare, och roligare!

Min vän Gabrielle fyllde år i måndags, så vi åt middag på ett ställe som jag rekommenderar om man befinner sig i närheten av Holborn: Ciao Bella, en italiensk restaurang på Lamb’s Conduit Street. Prisvärt, god mat och underbara servitörer – det är lite cheesy att bli kallad ”signorina”, men hey. Lamb’s Conduit Street är för övrigt en väldigt mysig liten gata, lite avsides från stressen i centrala London, i Bloomsbury som fortfarande är otroligt fint. Här bodde Charles Dickens och Virginia Woolf – och Bob Marley, i sex månader under 1972 (iallfall enligt Wikipedia…!)

Rio Cinema

107 Kingsland High Street, London E8

www.riocinema.org.uk

Ciao Bella

86-90 Lamb’s Conduit Street, London WC1N 3LZ

www.ciaobellarestaurant.co.uk

Dagen efter Halloween brukar det inte göras så mycket, och idag var inget undantag. Efter en helkväll som slutade vid fyratiden i morse kändes det inte ens lockande att ta sig in till centrum, så det blev marknad och blommor istället, och frukost med mina housemates som gjorde ärkeengelsk bakfyllemat – ekologiskt bacon, toast, och pocherade ägg.

Söndag är den stora marknadsdagen i östra London – Spitalfields Market och Upmarket är två som ligger bra till nere vid Brick Lane nära Liverpool Street, och som jag då och då besöker på söndagar, men eftersom det var blommor som jag var ute efter idag så blev det Columbia Road. Columbia Road är en helt fantastisk blomstermarknad på Columbia Road (duh) nära Hackney Road i öst. Här har det sålts blommor sedan mitten av 1800-talet, och fortfarande är det en genuin marknadskänsla över det hela, med försäljare som ropar ut sina priser och folk som prutar. Marknaden säljer bara blommor – väldigt fina sådana, för bra priser – men på Columbia Road finns också fina småaffärer med mycket inrednings-och trädgårdssaker samt vintage. Missa inte heller sjyssta puben The Royal Oak eller de supergoda pizzorna på Stringray Globe. På The Royal Oak kan man dessutom äta traditionell engelsk mat – mycket lamm och stuvningar, men de gör också väldigt goda och matiga sallader.

Blomsterförsäljare på Columbia Road (bilder från Columbia Roads hemsida)

Jag var sneaky och såg till att komma till blomstermarknaden sent, vid halv fyra-tiden (det blir lätt så när man sover till ett…) vilket rekommenderas om man vill fynda. Det är då man hör försäljarnas cockneydialekter ropa ”A pound a bunch!” för att bli av med sina varor och åka hem. Vita liljor som hade kostat 5 pund/bukett fick jag tre gigantiska buketter av för fem pund och nu har vi liljor i hela huset, jag känner mig som Mariah Carey! Det blev också en Cymbidium-orkidé för fem pund innan jag begav mig hemåt för att jobba i trädgården – very rock n’roll, you know.

Columbia Road Flower Market

Columbia Road, London E2 7NN

columbiaroad.info/home.html

eller följ Columbia Road på Twitter, förmodligen en av de gulligaste tweeten jag sett! Här: http://twitter.com/columbiaroad

Stringray Globe Café

109 Columbia Road, London E2 7RL

www.stringraycafe.co.uk

The Royal Oak

73 Columbia Road, London E2 7RG

www.royaloaklondon.com