Som omväxling från alla vietnamesiska restauranger i London som jag rekommenderar kan det vara trevligt att prova på lite malaysisk mat. Nära min gata ligger restaurangen Puji Puji, som serverar, eh, malaysisk mat (om det inte framgick.) Det är inte helt olikt annan asiatisk mat – även här får man kyckling i satay-sås, och mee goreng, som också är populärt i Singapore, och chili och lime är välanvända ingredienser, precis som i det vietnamesiska köket. Men det är tillräckligt annorlunda för att vara roligt att prova på, och väldigt gott. Puji-Puji har blivit populärt på sistone, så räkna med mycket folk, men det är ett fint och fräscht ställe med god mat för lite pengar. Dessutom är det bring your own, så man kan ta med sig en flaska vin eller några öl själv och dricka där utan att behöva betala extra.

Och ikväll? The Haggerston, bara för omväxlings skull liksom – jag har skrivit färdigt ett jobb och tänker belöna mig själv med en söndagsöl och lite jazz!

Puji Puji

122 Balls Pond Road

Islington London

N1 4AE

www.pujipujirestaurant.com

The Last Tuesday Society, bild från hemsidan

Snabbtips: är du i Hackney och är, som jag, lite osunt fascinerad av uppstoppade djur, lustiga gamla böcker (”How To Attack The Enemy’s Rear”!) , gamla läkarinstrument, krympta huvuden och dödskallar som Aleister Crowley har målat på, så är The Last Tuesday Society butiken för dig. De har ett galleri där de håller små konstutställningar och en curiosity shop på nedervåningen (ett pund i inträde), där man kan införskaffa allt jag beskrev tidigare samt Damien Hirst-konst och tvåhövdade nallebjörnar. Definitivt något för alla som fortfarande har en svaghet för Addams Family, eller bara tycker om makaber viktoriansk kuriosa. Fullständigt fantastiskt. 

The Last Tuesday Society

11 Mare Street,

London E8 4RP

www.thelasttuesdaysociety.org

Igår tog jag mig ner till Wapping i sydöstra London för att gå på fantastiska, ursnygga och inspirerande konstgalleriet The Wapping Project. Det är långt ifrån centrum men verkligen värt ett besök – här finns konstutställningar och en restaurang, och på sommaren har de ibland filmvisning utomhus. Och Wapping är så hemskt vacket – fullt av före detta lagerlokaler som numera är bostadshus, gamla skepp (piratskepp?) och vattenvägar och en tystnad som är ovanlig i London.

Inne på The Wapping Project

”A French Picture Show”-utställningen – mycket stylish

Vackra Wapping -tyvärr är min kamera usel, så batteriet dog innan jag kunde ta en bild utifrån på The Wapping Project

Piratskepp!

Snygga byggnader

Och ikväll blir det middag på Le Mercury i Angel, ett billigt franskt ställe som ska vara jättebra, och sedan Death Disco på Notting Hill Arts Club. Phew.

The Wapping Project

The Wapping Hydraulic Power Station
Wapping Wall
London E1W 3SG

www.thewappingproject.com

Saint Martins-visningen från min plats på tredje raden

Igår var jag på Saint Martins MA-show på Londons modevecka, alltså visningen för de studenter som tagit en postgraduate kurs på anrika modeskolan Central Saint Martins. 22 personer visade sina kollektioner och det var väl tyvärr ganska hit-and-miss, men det som var bra var väldigt bra. Om inte min kamera varit sällsynt usel skulle jag lägga upp fler bilder, men som det är är det faktiskt inte lönt. Fotofail! Det är också lite kul att gå på modeveckan igen, vilket jag inte gjort sedan jag lämnade mitt förra jobb. Man glömmer lätt hur småbitchigt det är och hur viktigt det är att komma in först, få bäst plats, fotas av modetidningarna…vi var på tredje raden av fem, inte dåligt. 

Saint Martins må vara en studentshow, men det är ofta de som gör bra ifrån sig här som några år senare sitter bakom rodret på de stora modehusen, så det är en viktig visning. Eftersom mina föräldrar var här missade jag tyvärr chansen att gå och se min kompis Sara Shimasués kollektion, som visades som en del av Fashion Maverick-visningen på The Strand Palace Hotel. Ta en titt på hemsidan, det är en väldigt bra kollektion! Här.

Min housemate, som är stylist och följaktligen har betydligt bättre modekontakter än jag, gick på Mulberry’s fest och kom hem med en fin mask till mig, så nu kan jag också låtsas att jag var där!

Masken.

Nu behöver jag bara en masked ball, alltså. Vilket inte är helt omöjligt att hitta i den här staden.

Borough Market

Efter en helg av intensivt Londonade på grund av föräldrabesök, så ser det ut att även bli en  trevlig söndag med St. Martin’s-modevisning på London Fashion Week. Jag orkar dock inte klä upp mig särskilt mycket utan kommer att gå bredvid min vän Cassie (stylist, lång, snygg och smal som en modell) som en lite nonchalant hippie (fusk doc-martens, franströja från Portobello Road, silversmycken och allmän couldn’t care less-attityd men det är alltid roligt att se saker på modeveckan!

Utanför marknaden

Annars har helgen mest tillbringats på marknader: igår gick vi på (djupt andetag:) Broadway Market, Alfies Antiques Market och Portobello Market, och idag blev det Columbia Road Flower Market. Perfekt stadshelg och så mycket ekologisk mat, turiststånd, antikviteter och blommor så man nästan inte kunde ta in allt. Och i torsdags var jag på matmarknaden Borough Market nere i södra London, ett absolut måste för finsmakare. Bildkavalkad följer, och skyll inte på mig om ni blir hungriga!

För finsmakare

Buffalo-kon Petal, vars mjölk det görs ekologisk glass av

Mmmm, foie gras kanske?

”Where You Are”

Borough Market

8 Southwark Street

London SE1 1TL

www.boroughmarket.org.uk

Libertys hyllningsfönster till bortgångna geniet McQueen

Londonvädret har varit opålitligt den här veckan – igår, när jag gjorde en fantasishoppingrunda, ösregnade det, men idag, när jag spenderade dagen med att jobba hemma och ta en tur till Sainsbury’s för att köpa mat, var det strålande solsken och sju grader varmt. Orättvist. Hursomhelst, igår trotsade jag vädrets makter för att ta en tur till fantastiska Dover Street Market, designer Rei Kawakubos Londonaffär som verkligen korsar gränsen mellan affär och konstgalleri. Här finns fantastiska klädesplagg av alla de senaste, hippaste designerna, smycken, prylar och ett fik. Det är ett ganska intimidating (förlåt, jag kommer faktiskt inte på en bra svensk översättning?) ställe – fyra våningsplan där man ofta är ensam med butikspersonalen och livrädd för att råka nysa på ett vintage-Lanvin-plagg – men för den som har det allraminsta modeintresse är det en upplevelse.

Dover Street Market, bild från deras hemsida

Urvalet är mycket, mycket bra, och för dem av oss som inte kan lägga en och en halv månads hyra på en klänning är det likväl värt ett besök bara för att fingra på den där Erdem-toppen och i fantasin bränna några tusen pund. Efter Dover Street Market begav jag mig till favorit-Liberty, som trots att även det är en dyr affär ändå känns som hemma. De hade gjort ett hyllningsfönster till Alexander McQueen, Londondesignern som begick självmord förra veckan, med texten ”For McQueen and country.” Snyggt, och passande för mannen som kommer att bli ihågkommen som en av de, om inte den, främste designern i London.

Jag har skrivit tidigare att Liberty är som mitt Tiffany i Breakfast at Tiffany’s, och det stämmer fortfarande. Här kan jag diskutera Pamela Love-ringar och Opening Ceremony-klänningar med butiksbiträdena som vore vi gamla bekanta, och den femtioåriga kvinnan på badavdelningen började prata om Sverige med mig när jag betalade. ”You know, before you were born, in the Sixties and early Seventies, it was very trendy for guys in London to have young blonde Swedish girlfriends like you,” sa hon. ”It still is,” svarade jag, och så småskrattade vi tillsammans innan jag begav mig iväg med min sjuttiokronorstvål och mina planer på att någon gång, snart, komma in och spendera mycket pengar. Vem behöver handla mat när det snart är modevecka, liksom?

Dover Street Market

17-18 Dover Street
London W1S 4LT

www.doverstreetmarket.com

Ett snabbinlägg mest för att beklaga mig över att jag aldrig gick på Volupté i fredags – jag lyckades med konststycket att bli riktigt, riktigt rund under fötterna i torsdag på Proud Galleries i Camden istället. Courtney Love skulle nämligen ha spelat och jag var väldigt sugen på att se henne, men givetvis dök hon aldrig upp så istället drog jag och Nathalie runt bland diverse kids som alla var där för klubben Smash n’Grab. Faktiskt en riktigt rolig kväll ändå, som slutade på en efterfest/bar hos en hårfrisör i Kentish Town (don’t ask!) Det innebar iallafall att fredagkvällen blev något av en wash-out, men jag kan åtminstone rekommendera en billig pub vid Holborn/Bloomsbury (det var så långt jag tog mig,) Cittie of Yorke.

Mycket fint gammalt viktorianskt hus och pints för mellan 2.70-3.05 pund. Bargain. Nu ska jag iväg och se A Single Man på Rio Cinema, som vanligt. Och kolla in Smash n’Grab – nog inget för dem över 25 (ehrm), men med utklädningshörna, livemusik och diverse andra kul påhitt så brukar det vara en kul kväll!

The Cittie of York

22 High Holborn
London WC1V 6BS

Proud Camden

London, NW1 8AH

Smash n’Grab

Tidningarna här började just rapportera den fruktansvärda nyheten att modedesignern Alexander McQueen har begått självmord. Fyrtio år gammal och så oerhört begåvad – det är otroligt tragiskt. Daily Mail verkar ha mest info här: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1250249/Alexander-McQueen-commits-suicide.html, men med tanke på att det är Daily Mail så bör man nog ta en del av infon med en nypa salt. Säkert är iallafall att det här kommer att ha en mycket dämpande effekt på London Fashion Week, som ska börja här den 19e februari. McQueens catwalk show för underlinjen McQ i New York har blivit inställd – den skulle tydligen ha gått av stapeln idag. Han skulle inte visa på Londons modevecka, men det blir med största säkerhet någon slags minnestjänst för honom i samband med den.

Alexander McQueen

En stor förlust för modevärlden och för Londons modescen, som har förlorat en av de designers som allramest definierade stadens mode. Hemskt, hemskt sorgligt.

Volupté Lounge

Min kära vän Becky kom över och åt quiche (första, men inte sista, gången jag lagar det) och hjälpte mig planera kläder för hennes födelsedagsfest på fredag på Volupté Lounge, en Londonklubb som har burlesque-och cabaret nights och där det gäller att klä upp sig för att komma in. Som tur är visade det sig att min vita virkade klänning – som jag hade tänkt mig bära lite Marianne Faithful-esque, med rusigt hår, sotade ögon och höga kilklackar – tydligen även funkar som trettiotals-outfit. Knästrumpor, Heidi-flätor och rött läppstift it is på fredag alltså! Ser mycket fram emot det – de Londonbor som klär upp sig för sådana här klubbar brukar verkligen gå all in, och det kommer att bli en välkommen förändring från mina öldoftande och nergångna östra London-hak.

Jag förväntar mig att någon dansar iallafall nästan lika bra som Astaire

Det är för övrigt ett bra partytips i allmänhet – gå någonstans där man faktiskt måste lägga ner lite tid på sina kläder, kvällen brukar bli så mycket roligare då. Ska försöka komma ihåg att fotografera på fredag så att ni får se.

Tidigare i veckan besökte jag Saatchi Gallery – det kändes nämligen nästan brottsligt att ha bott i den här staden i sju år och ännu inte ha sett det. För tillfället har de en utställning med konst gjord av indiska konstnärer som är rätt bra, men det var framförallt det permanenta verket i galleriet längst ner som fascinerade mig – Richard Wilsons 20:50, ett rum fyllt av olja. Så vackert och underligt omskakande att jag blev stående länge, länge, medans andra besökare kom in och undrade vad det var jag stirrade på.

20:50, ett av de verk som påminner en varför modern konst är så fantastisk

Jag fotograferandes oljan från balkongen

En av installationerna i den indiska utställningen – som för övrigt heter The Empire Strikes Back, precis min sorts konsthumor! – var den här olycksbådande luftmadrassen som blåstes upp och sjönk ihop till synes av sig själv och hade en griptång på ena sidan. Obehagligt är bara förnamnet. Jag gillade utställningen, även om den, som The Guardian påpekade här, är väldigt långtifrån subtil och nydanande. Men jag är å andra sidan något av en sucker för skulpturer, så ger du mig en kamel nerstoppad i resväska så kan du förvänta dig att jag kommer att stå och fånstirra på den ett tag. Inget, inget var lika bra som 20:50, dock, inte i närheten.

”Arabian Delight”

Slutligen, missa för guds skull inte Emily Prince’s American Servicemen and Women Who Have Died in Iraq and Afghanistan (But Not Including the Wounded, nor the Iraqis nor the Afghans), en samling blyertsteckningar av alla amerikaner som dött i USA’s war on terror sedan det startade.

Jag avskyr egentligen att skriva en såhär klyschig mening, men den får en att se och förstå krigets påverkan på ett helt nytt sätt. Den är liksom ömsint och frånstötande på en och samma gång.

Wills-Moody Jumblesale

Och idag gick jag återigen på min vän Karolinas underbara Wills-Moody Jumblesale, där jag fyndade ett armband och en silverring för fyra pund. Det är verkligen något av det roligaste man kan göra på en söndag: gå på loppmarknad under en kyrka som dessutom har sin alldeles egna pub. England at its best och något som tydligen uppskattas av många, eftersom jumblesalen har fått mycket publicitet på sistone. Första söndagen varje månad – och kom tidigt för att göra de riktiga fynden. Jag tänker envist gå tillbaks tills jag hittar en slokhatt.

Saatchi Gallery

Duke of York’s HQ
King’s Road
London
SW3 4SQ

www.saatchi-gallery.co.uk

Wills Moody Jumblesale

St Aloysius Social Club,

21 Phoenix Road, Euston, NW1 1TA

www.willsmoody.com