Anländer snäppet mörbultad till denna resas första anhalt, Beijing. Ordet resfeber’s fulla innebörd har gjort sig pÃ¥mint ett par gÃ¥nger det senaste dygnet, jag blir helt enkelt lite av ett exalterat nervvrak dÃ¥ det vankas nästan-jorden-runt-resa bort frÃ¥n Svea Rike till länderna i Öst.
På min Beijinglista finns en hel del måsten som ska besökas men först ska behovet av mat tillfredställas. Jag bor på Hotel 161, Lishi Hutong, ett förvånansvärt mysigt hotell mitt i smeten. Trött och vrålhungrig vill jag bara ha lite mat i mig och går till restaurangen mittemot, där sitter mycket folk så maten måste ju vara bra. Managern får syn på mig och börjar ett frenetiskt letande efter sin enda engelska meny och jag beställer en bit nötkött och sallad. Mitt i bordet finns ett stort runt hål och det visar sig att det ger plats åt vad som kallas en hotpot, ett jättestort kokkärl som hettas upp med glödande kol i kärlets inre, med plats for kokande vatten runtom, som en slags vallgrav. Personalen märker snabbt att jag aldrig har sett något liknande och visar med mycket handgester och leenden att jag ska själv doppa i maten på egen hand och koka på plats, därefter doppa i den tillhörande såsen. Ett berg med tuna köttstrimlor och lite sallad serveras och lite trevande slänger jag i ett par köttbitar.
Det går upp för mig att det har är givetvis ett mål mat som är tänkt att ätas i sällskap med andra, det är därför restaurangen är välbesökt och det är därför en hel hop kineser mycket uppmärksamt följer min minsta rörelse. Vad i hela fridens namn gör denna vilsna västerländska tjej här? En vänlig engelsktalande själ kommer fram för att snacka lite och han förklarar att jag inte ska låta köttbitarna simma omkring för länge, bara några sekunder tills de fått färg, annars blir det dåliga. Koktiden måste ha varit lagom trots allt för det smakar gudomligt och jag stupar i säng mätt och belåten efter en första dag i Beijing.
Under dagarna som följer förvÃ¥nas jag över den uppmärksamhet som jag och min respartner Mr S bemöts av dÃ¥ vi bÃ¥da har västerländskt utseende. Nyfikna blickar följer ständigt vÃ¥ra blonda huvuden och vita hy. Eftersom Beijing är en enorm storstad med x antal turister frÃ¥n fjärran länder trodde vi att mÃ¥nga skulle vara vana vid det här laget. En hel del är det ocksÃ¥ och lyfter inte pÃ¥ ögonbrynen, men det har varit en hel del pekande och smygfotograferingar. Favoriten är smÃ¥tjejerna som försökte att obemärkt kravla in sidledes bakom oss för att komma inom synvinkel for kompisens kamera. För er som vill vara lite smÃ¥kändis men aldrig riktigt slagit igenom i Sverige rekommenderas alltsÃ¥ ett besök i Kina. Eller som en australiensare frÃ¥n hotellet uttrycker det: ”Finally a people who show me the appreciation I deserve!”