Marrakech är kanske inte den första destinationen man förknippar med ”Cutting edge” modern konst. Men här bubblar det minsann och jag kan med gott samvete rekommendera Marrakech för den kräsne konstkännaren. Det är två helger som den konstintresserade skall lägga på minnet inför 2012: 29 feb- 4mars och 4-7 oktober.
Marrakech Art Fair och Marrakech Biennale är två helt olika events som verkligen är värda att slå mer än ett getöga på!

Marrakech Art Fair anordnas i det anrika lyxhotellet Es Saadi i Hivernage kvarteretstrax utanför medinan. Här samlas 48 gallerister från hela världen för att visa upp sina allra bästa alster inom modern konst.

Programmet innehåller även tre dagar av paneldebatter, konferenser, konstfilms-visningar och förstås långa nätter av cocktails.
Nästa gång går Marrakech Art Fair som sagt av stapeln 4-7 Oktober. En helg då stan verkligen lever upp igen efter den heta sommaren.

Närmast kommande konst event är däremot Marrakech Biennale som jag själv är involverad i. (Det är också därför det är lite dåligt med mitt bloggande sista tiden och fram till mitten av mars)

Den stora skillanden mellan Art Fair och Marrakech Biennale, är samma skillnad som mellan biennaler och mässor i allmänhet. -Under Art Fair visas konst som gallerier vet säljer bra. Marrakech Biennale är däremot helt ”non-profit” och har som avsikt att agera grogrund för unga och mindre etablerade konstnärer.

Marrakech Biennale har de tidigare 3 tillfällen kallats (AiM Arts in Marrakech). Men nu inför den fjärde omgången som kommer bli mycket större än de föregående har man även tagit ett ”större” namn.

Vanessa Branson ligger bakom Marrakech Biennalen (Richard Bransons syster, han med Virgin Air, Necker Island mm) Vanessa har alltid varit inom konstvärlden och vill göra något åt den dåliga image som arabvärlden fick i media efter 9/11.

Marrakech Biennale var första året ett litet arrangemang kring ”The Wonderful fund” en konstsamling av 64 olika verk som Vanessa och ett antal vänner hade investerat i tillsammans i önskan om att stödja unga konstnärer och använda tillfället till att ge media chans att fokusera på mer positiva händelser i arabvärlden.

Inför februari 2012 kommer ett 40-tal unga konstnärer från hela världen till Marrakech. Varje konstnär kommer skapa och bygga sina alster på plats i samarbete med lokala hantverkare. Thêatre Royal kommer vara händelsernas centrum och omvandlas under 10 veckor till en plats för fantasi och kreativitet utan gränser!

Utställningen öppnar den 29 feb- 4 mars och konsten kan beses ända till 3 juni på Thêtre Royale.

Marrakech Biennale har även ett litterar- film- och musik program som främst kommer presenteras i form a visningar, debatter och framträdande i Riad el Fenn, Institut Francais, Konstnärs recidenset; Dar Al-Ma’mûn och många andra ställen runt om stan.

Kate Winslet (En säker kvalitetstämpel i allt hon företar sig!) är ett av de stora namnen som kommer hålla föredrag.

Själv kommer jag väl knappt hinna se ryggen av Kate Winslet då jag skall hålla reda på den stora staben volontärer, som hjälper vårt lilla team att ro detta gigantiska projekt i hamn. Men det blir nog bra iallafall!
Psst!
5 dagars biljett kostar ung 1000 sek och VIP biljett, (som är ett Sesam Öppna dig till middagar med konstnärerna och andra intressanta personligheter) för ca 3000 sek per person. Vi har fortfarande några rum kvar pa Riad Saba….

Jag skall vara helt ärlig. Det tog mig 9 år innan jag vågade prova åken i Okaimden som ligger dryga timmen från Marrakech. Helt enkelt för att jag vara rädd att jag skulle vara så bortskämd efter mina två år i Whistler BC, att skidåkning i Marocko skulle te sig helt patetiskt.

Det ÄR lite patetiskt. Men det är ju samtidigt så otroligt häftigt att man faktiskt kan åka skidor bara dryga timmen från evig sol, palmer och kameler. Och de senaste åren är vi ett antal väninnor som med spänning håller koll på bergens vithet mellan november och mars. Minst ett par åk per år måste vi få in!

Säkraste säsongen är februari, mars. Men om det finns snö- Det vill säga har bara höstens första regn fallit i Marrakech-så kan man ta sig ner för pisten redan från slutet av november.

I helgen var vi ett stort gäng som tog oss uppför berget för att klimat-acklimatisera oss inför en stundande Stockholms resa. (Mina väninnor från Marrakech väntar sig -20 grader och metervis av snö, men jag förstår att Sverige inte bjuder dylik exotik denna höst )

Den timme långa färden från Marrakech slingrar sig på en smal (men helt ok) väg. Naturen är vacker och omväxlande. Berberbarn sålde nyskördade valnötter och örter längs vägen. En gubbe stod och höll en sprattlande ekorre i handen. (Tydligt var att detta var någon klurig entreprenörs-idé. Men att åka skidor med en ekorre i fickan är inte riktigt min grej.) Kvinnor stod och kokade kikärtor vid vägen som de sålde som snack i plastpåsar.

Denna gång var färden lite oroväckande. Det var tjock dimma och inte en snöflinga under hela vägen. Jag stålsatte mig inför en grå dal insvept i dimma. Men icke! Så fort vi kom upp i dalen så var vi ovan molnen: Sol, blå himmel och vita vidder!!

Okaimdens stolslift går upp till 3273m ö h. och var fram till WWII världens högsta skidlift. Här finns även 3 knapplifter som går upp till korta och lätta pister. Snön kan däremot vara svåråkt eftersom den smälter i den varma eftermiddagssolen och fryser sen under natten igen. Den här helgen var snön alldeles utmärkt på de lättare pisterna. Den högsta pistens snö var däremot helt djävulusisk och min dare-devil vän Emma höll igår på att knäcka knäet i dramatiskt fall.
I såna lägen är det lite läskigt i Okaimden, för det finns ingen helikopter eller annan nödutrustning. Det är bara att köra ner ( värsta fall i långsamma köer) för ta sig till Marrakech sjukhus…Men sånt kan man ju tänka för mycket på, då får man inte mycket gjort här i livet.

Eftersom vi har dåligt med vinterutrustning i Marrakech så är det himla bra att man kan hyra allt från vantar, varma skor, goggles: Hela kitet för en överkomlig peng! Till på köpet får man garanterat en härligt grungy stil i dessa hyrkläder….

Men stilen är verkligen det sista man behöver tänka på i Okaimden. Denna skidort borde nog rankas som världens minst snobbiga! Här ser du Marrakechbrudar stapplandes fram på stilettklackar, Berbergubbar hasandes fram i baboucher ( en typ av innetofflor) och traditionell ylletunika. Igår såg jag t om 3 kvinnor som åkte skidor i svart, heltäckande hijab – Vilken utmaning! (Sen jag flyttade till Marocko har jag ett komplicerat förhållande till kameran eftersom det i allmänhet inte uppskattas när man pekar linsen mot människor. Så dessa roliga bilder får man helt enkelt ta sig hit för att njuta av….)

Pisten må vara kort och lätt men den höga procenten nybörjare gör att man helst skall åka med ögon i nacken. Jag har aldrig sett så många, så okontrollerade och vilt tjoande åkare förr. Liksom i de marockanska trafiken blandas alla sorters fordon även i pisten: kälkar, pulkor, skidor och allehanda transportfasoner brukas hämningslöst.

Jag måste säga att jag tycker det är ganska häftigt att min dotter lär sig åka skidor i Nordafrika av alla ställen! Och igår skulle hon få en skidlärare för första gången.
Emma (med knäet) hade sagt till skidläraren Hassan (som har tränat hennes dotter) att en blond kvinna med dotter skulle komma att behöva skidlärare. Horden som hade hört samtalet mellan dem, spanade med marockansk effektivitet in mig. Jag hann inte ens hyra skidorna förrän jag hade en lång svans av 4-5 män; som alla kallade sig Hassan och som alla hävdade vara Emmas kontakt…. Eftersom jag är inte gillar intensiva försäljningsmetoder men däremot är väldigt svag för den skinntorra, väderbitna typen av äldre marockanska män, valde jag istället lille tomten Omar som sedan tog jättebra hand om Selma i pisten.

Men After Ski då? Det viktigaste av allt! Det riktiga festande får vänta till Marrakech. Men en lång vinfylld lunch på Chez Juju är ofta det centrala inslaget i våra Okaimden dagar. I den rustika stugan råder nästan lite alpkänsla med röd-vitrutiga dukar och allt och ute solen är livet helt enkelt UNDERBART!

Café du Livre är precis ett sånt ställe som jag drömde om att skapa när vi fortfarande bodde i Lund och jag gick och spann på entreprenörs drömmar. Nu blev det inget bokkafé för min del, men som tur är så fick en Sandra, holländska som bor i Marrakech samma idé för ca 6-år sedan- Därav Café du Livre.

Sandra har nu sålt kaféet vidare till Yassine, en marockansk kock med erfarenhet från både London och Vancouver.
Yassine fyller (liksom Sandra gjorde) stället med en trevligt närvaro och har faktiskt även tagit matupplevelsen till nya höjder.

Café du Livre ligger centralt men ändå lite undangömt i de franska kolonialkvarteren som kallas Gueliz. Stämningen är avslappnad och gästerna är blandade; En skön mix av unga marockaner, expats och en och annan resenär.

I en stad som Marrakech där engelska böcker är nästintill omöjligt att få tag på, så kom Cafe du Livre att bli något av en oas för anglofonska bokmalar som jag själv. Här kan man sitta och bläddra i någon av de engelska second hand böckerna, som är till salu, medan man sippar på ett glas vin och avnjuter den bästa Club sandwichen i Marrakech.

Om du hittar någon bok du gillar så går det bra att köpa den. De har också en liten men naggande god kollektion av nya böcker om Marocko och Afrika. Jag köpte bla den fascinerande boken ”Morocco that was” av Walter Harris. En ögonvittnes skildring av en engelsk journalist som var en av de få utlänningar som hade tillåtelse att vistas i landet på 1890-talet.

Vintertid sprakar en brasa och serveringen är non-stop mellan 9.30-21.00. På svarta tavlan kan du hitta annonser om uthyrning av lägenheter, språk kurser och allt annat som stammisarna har att erbjuda.

Varannan måndag samlas ett fyrtiotal engelsktalande Marrakchis på Café du Livre för Quizznight. Se till att komma i god tid innan 19.00 för att få bord och komma med i ett lag! Under 10 ämnes kategorier med 10 frågor vardera så motioneras hjärnknölarna i ett glatt gäng.
Quizznight har nu skapat en Facebook sida där du kan kolla när det är. Gruppen heter Quiz night Cafe du Livre på FB.

Även söndagar kan man gå hit, då serverar man en prisvärd brunch som håller på mest hela dagen.

Café du Livre ligger nära den bästa shopping gatorna i Gueliz; Rue de la Liberté och Rue de vieux Marrakchi. Så passa på att slinka in när du shoppat skor på Attika, kläder på Moor eller hos Kaftan Queen, inredningsdetaljer på Scènes du lin och njutit modern konst hos David Bloch.

På tisdag den 25 oktober kommer nästa nummer av RES ut. Bilaga till detta nummer är ”Marrakech- den Definitiva guiden”.
Här ger jag tips på restauranger, shopping, hammams och mycket mera. De flesta tipsen är splirrans nya och har inte skrivits om här i bloggen!

Norwegian har flyg från 799 sek enkel resa och du vet väl att du kan ta en 3 dagars resa till Marrakech? -Perfekt för att snabbladda solbatterierna!

Jag kan inte låta bli att slänga in ett foto taget av Bettan Nyvång. Bilden är från den guidade promenaden med min kollega Azziz, som jag tycker är ”den definitiva guiden i Marrakech”.
Denna coola snubbe är en av de guider som Marrakech Travel jobbar med och som kan ta dig djupt in i gränderna och avslöja denna beslöjade stads hemligheter.
OBS! Den blommiga väskan var bara Bettans souk-fynd. Den ingår inte i Azziz dagliga accessoirer!

”Mellan rock och afrikansk trans” Så beskriver sig en obskyr liten festival som nu för fjärde året tog plats uppe vid bergens fot endast en halvtimme från Marrakech. -Såklart det väckte min nyfikenhet! Så i år lyckades jag -trots en packad helg- äntligen ta mig dit på rekognocering!

Den första helgen i oktober är ofta förknippad med en massa happenings i Marrakech. I september börjar ju staden befolkas igen efter att alla (som kan) har flytt den outhärdliga hettan (vilken får svenska termometrar att bokstavligen implodera.-Jo, jag har varit med om det)
När oktober anländer har alla åter landat i vardagen; temperaturen har kommit ner i grader som främjar hjärnaktivitet och stan är oftast full av resenärer. Så den 30 sep-2 oktober i år trängdes Moonfest på agendan tillsammans med Marrakech Art Fair (som blir en blogg för sig) och givetvis en massa jobb för alla inom turistnäringen.

Lalla Takerkoust ligger bara en halvtimmes färd från Marrakech och är platsen för Moonfest. Lalla Takerkoust är en av de dammar i Höga Atlas som förser Marrakech och den omgivande slätten med färskvatten. Det är också ett populärt utflyktsmål för Marrakchis om söndagar. Här finns gott om trevliga uteserveringar kring sjön. Och utsikten över det ökenliknande landskapet, sjön och de (redan nu) delvis snötäckta bergstopparna är mycket speciell.

Efter att med mycket lock och pock lyckats släpa min kompis Lori från buffén med flödande gratis champagne och kilometervis läckra små kanapéer på Art Fairs invignings cocktail: Bytt cocktailstass mot kängor och jeans på Kosybars toalett och hämtat upp en äventyrslysten gäst på Riad Saba så bar det äntligen iväg ut på de beckmörka vägarna på uppdrag: Rock-rek i Atlas.

Efer att ha kört en halvtimme på en ganska dålig väg ut- mitt i ingenting; tagit av på en grusväg som mödosamt slingrade sig uppför en kulle, så kom vi till en liten parkering där ett tiotal bilar stod parkerade.

Vi visste att vi kommit rätt, för i mörkret längs vägen hade de senaste 10 minuterna varit massa fotgängare. När vi kommit in på festivalplatsen som omgärdades av ett snöre och vaktades av en handfull vänliga soldater, så bländades man nästan man av en väldigt proffsig JÄTTE SCEN! -Helt oväntat här mitt ute i berberland!

Själva festivalplatsen kantades av typiskt maroockanska ”sultantält” där man installerat enkla serveringar. Här grillades köttspett och såldes på myntate. Festivalplatsen låg på en hög kulle precis vid sjön och bjöd säkert imponerande vyer dagtid.

På scenen härskade Hooba Hooba spirit. Ett av Marockos mest kända band och ett av de få banden som spelar något liknande rock. Eller närmare bestämt en blandning av rock och traditionell marockansk musik. Instrumenten bestod av elgitarrer och trumset ackompanjerade av metallkanstanjetter ”craqrabs” och det urgamla stränginstrumentet på getskinn ”gumbri” mm. Blandningen var inte helt oäven och den lilla men otroligt engagerade publiken fullkomligt studsade runt galna av glädje. Det var tur att de alla hade en sådär 5 kvadratmeter var- för det behövdes till deras vilda dans!

Jag och mina två kvinnliga utsände kände oss helt klart som minoritet (jag tror vi var totalt 6 kvinnnor i publiken) Vi blev först lite betänksamma då vi har erfarenhet att (vissa) marockanska män kan ha tendensen att uppföra sig som, vad jag närmast kan likna vid, ”testosteronstinna femåringar”. Men det var helt obefogat för stämningen i denna hord av studsande män var väldigt trevlig och vi kände oss snart helt okej trots den skeva könsfördelningen.

Vi snackade lite med de två enda i publiken som inte studsade vilt. En av dem höll på med raveparties och höll bla på att organisera ett den 23 november i Höga Atlas- tillsammans med några dj’s från Malmö och Stockholm! Helt otroligt i mina öron! Och så häftigt! (Hallå! Vem är ni?!)

Moonfest bjuder på mer än Hooba Hooba och studsande berbermän. Denna kväll var bara starten på en 3 dagars festival som dagtid vänder sig till alla åldrar med olika aktiviteter som yoga, berbermusik, konstkurs för barn, workshop i berbermatlagning; i astronomi etc etc.

Bakom festivalen ligger Marockanska skogs- och vattenvårds stryrelsen. Intäkterna från festivalen ( om det nu verkligen gick med vinst??) skall gå till ett skogsplanterings projekt kring Lalla Takerkoust dammen.

På campingplatsen har man satt upp ett antal traditionella nomadtält i kamelhår som man kan hyra för 2000Dh och bo i under hela festivalen. Så nästa år tror jag att det blir tjejgänget med alla våra barn som hyr oss ett nomadtält under Moonfest!

Från det ena till det andra tycker jag att du skall hålla utkik efter nästa nummer av RES: Den 25 oktober kommmer nämnligen ett nummer med bilagan: ”Marrakech- Den definitiva guiden!” Skriven av undertecknad och kan även köpas som app!

Vad gör man en lördag i oktober? Vad gör man med en leklysten dotter som börjar få amfibiehud mellan tårna efter att ha ägnat de senaste 7 månaderna att snorkla i poolen? Tja, vill man ha göra henne absolut överlycklig (och få en lång natts sömn därpå) så tar man henne och kompisen till Aqua Park.

Aqua Park är det senaste tillskottet på Marrakech nöjesarena. En av de platser som, vid sidan av Disneyland och traditionell cirkus, får det att krypa i skinnet på mig och att i entrén på allvar undra om jag kommer överleva denna upplevelse.
En av de platser som man förmodligen borde bojkotta som miljövidrigt pga de tusentals kubikliter vatten som går åt ”til lyst” i detta ökenlandskap för att inte tala om alla de ton miljövidrig kinesisk plast som gått åt för att skapa vidundret.

Men igår tog moderskärleken övertaget över miljöångesten och fick mig att spendera en dag ibland miljontons käckt färgad plast. Det är bara så, vatten väcker barnet inom mig och efter ett par timmar erkände jag skamset att ”Detta var ju faktiskt jädrigt kul!”

Badsäsongen (för icke badkrukor) är mellan mitten av mars till mitten/slutet oktober. Fast själv doppar jag mig ogärna innan maj. Glöm allt vad svenskt kommunalbad heter när du kommer till Marrakech! Här är ett dopp mycket dyrare. Men ofta bjuder badet på någon form av upplevelse vid sidan om, det må vara rent estetisk, nattklubbsstämning eller som i detta fallet; intensiv lek.

Fram tills nu så har Oasiria varit alla barns himmelrike i Marrakech. Oasiria är en vacker park på 10 hektar med ca fem pooler med olika teman. Enligt expertisen utlåtande ( dvs två nio-åriga flickor) så är vågbassängen fortfarande oslagbar. Oasiria passar också bättre för familjer med små barn (och äldre personer). Om man är ett större gäng, så kan man parkera sig vid den lugna poolen i skuggan av en Gazebo (hyra 200 Dh)och sedan ta sig runt till de olika poolerna. Om du kommer efter 14.00 så går entrépriset ner något och ligger på ca 180 Dh för vuxna och 120 Dh för barn. De kollar väskorna, men brukar acceptera att man har flaska vatten och lite frukt.

Men om du söker adrenalin kickar och vill leka järnet, så är det Aqua Park som gäller! Skaffa en förfaringsbox och lås in allt du inte har i vattnet och framförallt -ditt estetiska sinne! (50 Dh plus 100 Dh deposit.)
Inträdet kostade (efter 14.00) 170 Dh för vuxen och 100 Dh för barn. (När vi gick därifrån så tyckte jag faktiskt att det var värt varenda öre) De kollade inte väskan, så här verkar det som man kan ta med vatten och fika, vilket är himla dyrt på plats.

Här finns fyra torn med mellan 4-6 rutschbanor i olika former. Till varje rutschbana har man olika typer av gummibåtar och madrasser att åka på. Det hela blir väldigt interaktivt då man måste kånka med sig de olika madrasserna till tornens topp där man äntrar och susar ner.
Vissa banor ser helt livsfarliga ut; så det gäller att förlita sig på sitt eget sunda förnuft när man väljer hur mycket adrenalin kick man egentligen klarar av och om man verkligen vill roa sig med livet som insats.
Jo, vissa av dem hade jag aldrig låtit någon som är mig kär kasta sig utför. Men det finns gott om banor som man, antingen i tyst förskräckelse eller skriande förtjusning tar sig nedför.

För vad ska man annars ta sig till när det i oktober fortfarande är +35 grader och att endast plaska runt i en vanlig pöl med vatten börjar blir lite…enahanda?

FYI: Auqa park ligger ca 30 min söder om Marrakech på Route d’Ourika. Man kan inte missa parken som ligger på höger sida om vägen med plastelefanter i ingången. Say no more..

Under en helg i september, så kändes det lite som Marrakech låg i Kalifornien. Och det får gärna hända igen…-Det är ingen dum kombination!

Vi var ett sjuttiotal personer som hade lyckan att bli inbjudna till Vanessa Bransons ”artsy riad” i Marrakech: Riad el Fenn för att lyssna till 12 talare inbjudna från världens alla hörn och inom vitt spridda ämnen. -Det var en så kallad TEDx!

Vanessa är en stor konstnärsmecenat och mänsklig dynamo som ofta och gärna drar ihop diverse kulturella happenings. Medorganistörer denna helg, var Bernd Kolb från Deutche Telecom tillsammans med hans vackra fru, skådespelerskan Andre Kolb.

TED konferensernas motto är ”Idéer som är värda att spridas”. Och syftet är att skapa ett drivhus för världsomvälvande idéer

Vad är då TED?
TED konferenserna började i Kalifornien för 25 år sedan (inom Technology, Entertainement and Design) Idag har TED vuxit och stödjer världsomvälvande idéer med olika initiativ. Till den årliga TED konferensen bjuds världens ledande tänkare och skapare in för att hålla ”deras livs tal” på högst 18 minuter ( eftersom det är så länge vi i genomsnitt kan koncentrera oss) Under en heldag samlas experter inom alla sorters ämnen med allmänt inspirerade talare och personer som driver olika projekt: Kontentan blir en otroligt inspirerande och informerande dag.
TEDx däremot är en dotterorganisation genom vilken vem som helst kan organisera en liknande konferens inom strikta riktlinjer från TED organisationen.

Kolla in deras hemsida: TED det finns 900 föredrag av hög kvalitet.

Vår Marockanska TEDx dag som ju kryddades av Riad el Fenns vackra miljö var en pot purri av mer eller mindre hänryckande, informativa, inspirerande, roliga och ibland lite knäppa bidrag från de olika talarna. Dagens tema var ”Den väst-österländska divanen” Titeln på ett verk av Goethe som inspirerats av en persisk poet. Och med detta tema i bakhuvudet så hängavs dagen åt olika metaforiska samband mellan det västerlänska och det orientaliska.

Den tyske kompositören Uve Müllrich ( grundare till det tyska worldmusic bandet ”Dissidenten” som var otroligt stora på 80-talet och ofta refereras till som ”the grandfather of worldbeat”) spelade upp videos med lite av all den musik som han skapat tillsammans med marockanska musiker genom åren. Uve droppade ett citat av Platon som jag gillar ” When the music is changing, the walls of the city tremble”

Evolutions biologen från New York Elisabeth Sahtouris lyckades med konststycket att under sina 18 minuter ge en mycket tydlig bild av jorden historia från dess födelse till idag och dessutom beskriva hur modern vetenskap och urgammal andlighet är som olika noter på samma keyboard: med basnoterna i den västerländska vetenskapen, diskantnoterna i den österländska andlighetern och med Nordafrika i mellannoterna. Elisabeth inspirerade åhörarna med sin vision om en ny kosmologi baserad på samarbete istället för konkurrens. Hon avslutar med att citera den marockanska poeten Hafid ” Det är billigare att försörja din fiende än att döda honom.”

Andra talare valde att tala om projekt som låg dem nära hjärtat. Till exempel kanadensiskan Heather Cameron rörde oss till tårar med berättelser från hennes organisation Boxgirls som hjälper utsatta flickor i bl a Nairobi att öka sitt självaktning genom boxning.

Efter en välbehövlig kaffepaus under palmbladen i Riad el Fenns vackra innergård fortsatte det späckade schemat med den walesiska författaren Jon Ronson (Som bla skrivit: ”Men who stares at goats” Om du inte sett den så gör det genast! Den är helt underbart rolig) Han fyllde sina 18 minuter berätta om sina undersökningar inför sin senaste bok ”The Psychopath test” och gav oss en enkel checklist med 20 tydliga tecken på en psykopat. Tydligen är 1 person av 100 psykopat. Däremot bland företags ledare och advokater ligger det mer åt 50 av 100…. Hans föredrag bjöd, inte oväntat, på många skratt

Därefter slängde vi oss över till arkitektur tillsammans med engelsmannen David Chipperfield vars föredrag handlade om modern arkitektur och hans kontroversiella sätt att restauarera Neues Museum i Berlin. Hans nyckelfråga var ”Why do we hate architects?”. Jag tror ingen i publiken kunde identifiera sig med denna frågeställning, men föredraget var en intressant analys av nutida arkitektur och varför den ofta är så ful.

När allas våra hjärnor var sprängfyllda av idéer och information; klockan började närma sig två-snåret och blodsockret var vid ankelnivå så äntras scenen av den tyska skådespelerska Jana Pallaske (bla från Inglorious Basterds). Hon står där alldeles tyst, tyst, tyst……
Därefter säger hon med darrande röst: ”Varför är vi så rädda….för att vara människor? …..Varför är jag så rädd……att vara mig sjäv?” Någon i publiken mumlar till svar ”Kära du, vi är inte rädda, bara väldigt hungriga” Jana hör troligen inte detta svar men går helt plötsligt av scenen utan att säga något mer och kommer tillbaka till tonerna av Led Zeppelins ”Over the Hill and far away” ( en av historiens bästa låtar…Nåväl) och(!) en rockring i handen. Varpå hon i ett extatiskt tillstånd börjar dansa med rockringen snurrandes kring varenda tänkbar kroppsdel.
Helt plötsligt kändes det som vi inte var i Marrakech 2011 utan snarare Kalifornien 1971…..oh, well, Det var ju lite…. uppfriskande efter allt det intellektuella.

I äkta Kaliforniska anda så är det kanske just det som utmärker TED (och TEDx): En subtil krydda av hippie som, iklädd en striktare och mer verklighetsanpassad uniform, får ta plats i diskussioner om hur vi med modern teknologi, alternativ världsyn och behjärtansvärda projekt kan göra vår värld bättre.

Efter att Jana fått, en mer eller mindre villig att publik, att genomföra en meditation signerad den indiske gurun Osho, så var det äntligen dags för lunch!
Utspridda på kuddar och vid låga bord hade alla deltagare en chans att bekanta sig med varandra.

En av dagens absolut bästa talare vara Clive Stafford Smith. En engelsk advokat och aktivitist i mänskliga rättigheter. Han talade om ”The American i-legal system” och berättade att 70% utav 170 dödsdömda i New Orleans, är oskyldigt dömda. (Ett ämne som ju blev smärtsamt aktuellt med avrättningen veckan därpå….)
Då varenda hand i publiken räcktes upp, på frågan om vem som var emot dödstraff i publiken anklagades vi alla för att vara ”…you Commie pinko liberals.” Och fick veta att inte en enda av oss skulle kvala in för att sitta i juryn i en amerikansk domstol, då ett av de grundläggande kraven är, att man är för, just dödstraff….

Dagen sista talare var den charmerande Pinky Liliani, som räknas bland världens 30 mest inflytelserika muslimska kvinnor och rankas bland Englands 100 bästa kvinnliga entreprenörer (vet inte riktigt hur man skall tolka kombinationen av dessa två rankningar…)
Hon påminde oss om det enkla men underskattade med vanlig ”vänlighet” och kokade helt sonika upp en indiska potatiscurry på scenen, som alla deltagare fick smaka.

I en holistisk- och äkta TED-anda hade vi under dagen gymnasiterat (inte bara våra smaklökar utan även) intellekt i ämnen som öst & väst, konst & vetenskap, kropp & själ, historia & framtid.
Och i äkta Marrakech-anda, avslutade dagen med ett cocktail party på riadens takterass, där det blev möjlighet att prata med dagens talare och ibland fördjupa sig lite mer i några av dagens spännande ämnen. En perfekt avslutning på en inspirerande dag i vacker miljö och i internationellt sällskap. -Defintivt inte sista TED upplevelsen för min del!

With many thanks to Lauren Dorman for sharing her photos from the event!

Får jag lov och presentera: Min alldeles egen DADELRUSKA!

Visst är den fin? Och visst blir det mycket roligare att äta dadlar när man får ta dem direkt från ruskan!

(…Eller vad det nu heter? ”dadel klase” känns lite menlöst vid ansynen av denna mäktiga anhopning.)

Som alltid när någon frukt är i säsong, så parkerar bönderna sig vid rondellerna i infarterna till Marrakech. Just nu är det säsong för dadlar, vindruvor och kaktusfikon (frukterna som växer på typiska ”mexiko-kaktusar).
Det blir ju lite lätt kaos när alla spanar frukt istället för att håll koll på trafiken i rondellerna. Själv har jag många år drömt om min egen dadelruska, så det blev TVÄRSTOPP i rondellen: Snabb prutning och affär på direkten!

Nu har ruskan flyttat hem till Riad Sabas tak som ett smakfullt (i dubbel bemärkelse) inslag till gästers och vår allas njutning.
Jo, jag tycker faktiskt att den är jädrigt snygg! De är ju fortfarande lite bleka, mina dadlar. Men det är som det ska vara. Man lägger dem alltid i solen på hustaken efter skörden, så plockar och käkar man dem efterhand som de mognar.
”matas med vindruvor, löjligt -Ro hit med dadelruskan vetja’!”

Enligt Marockanskt sätt att se på saken så är Dadelpalmen en korsning mellan växt och djur. Och det här låter ju helt galet. Men det är nämligen så att dadelpalmer har olika kön och dadlarna kommer till genom befruktning. Liksom den mänskliga sedvänjan i Marocko ( ett av de länder där månggifte fortfarande är tillåtet) så befrukar en han-palm flera hon-palmer. Kan i skrivandes stund inte komma på någon annan planta som gör så, kan du?

En annan lustig detalj att lägga till sitt onödiga vetande är att palmen inte är ett träd, utan tillhör gräsfamiljen!
Det har alltså inga årsringar utan, liksom grästrån, tuber genom vilka den suger upp vattnet.

Dadelpalmerna som växer överallt runt Marrakech har historiskt sett varit otroligt viktig för ekonomin. Dadlarna var ju basfödan under de flera långa månader vandringarna längs Karavanlederna, som bland annnat gick mellan Timbouktu och Marrakech; två av de viktigaste handelstäderna.

När Marrakech byggdes på 1100-talet, anlade man samtidigt en enorm dadelodling som redan då konstbevattnades! På persiskt sätt grävde man tunnlar och ledde vattnet från Atlasbergen ut i odlingen. Än idag finns delar av dadelskogen kvar och kallas idag Palmeriet. (Det är här franska eliten med Sarkozy i spetsen, har sina villor och det här som man rummlar på Nikki Beach) Man kan t om se lämningar av det tusenåriga bevattningsystemet, om man vet vad man ska titta efter.

Den inhemska dadelpalmen som också kallas ”beldi” är den som ger frukt. Den är fridlyst och det blir dryga böter om man hugger ner en palm. Därför ser man dem ofta mitt i vägar eller ibland inbyggda i hus eller kringbyggda i murar runt egendomar. Men miljontals palmer dör ändå av den obotliga svampsjukdomen Bayoud, som har härjat i Nordafrika de senaste femton åren nånting.

Och när jag tänker på det, så blir jag ännu mer tacksam att jag en gång i livet får njuta av min egen Dadelruska!

Vissa stunder översköljs jag av en sån kärlek till det här landet. Det händer oftast i de små oväntade stunderna.

Igår upplevde jag en sån stund (…Nä, två sådana stunder!) och känslan sitter fortfarande kvar.

Jag höll på att organisera dukar och tyger i Riad Saba när det ringer på dörren.
Utanför står en äldre man med väderbitet ansikte iklädd en vit jellaba ( fotsid tunika) Han har en gul turban och håller en ”guldig” stång med en flagga i ena handen.

När jag öppnar dörren så forsar orden ur hans mun. Det är böner. Han är en ”fakir.”

Oftast kommer dessa män tillsammans med en grupp musiker som spelar en truddelut på sina enkla instrument innan de läser bönerna som skall skydda dig och din familj och bringa hälsa och lycka till huset.

Oftast kommer de kring Aid el Kebir (den stora festen som går av stapeln ca 40 dagar efter Ramadans slut, då man slaktar fåret)
Så det här var ju lite tidigt. Men med tanke på världsekonomin så har denne fakir nog rätt i att förlänga säsongen något….

Först tänker jag: Åh, jag har inte tid med en massa böner. Men jag ändrar mig, står kvar i dörröppningen och låter mig översköljas av mannens ord: Rabblandet av välsignelser som jag endast snappar upp ett och annat ord av.

Han vill inte komma in. Han vill inte övertyga mig om något. Han vill inte sälja något. Han vill bara ha en slant till en kopp te, eller helst två.
Mannen fick några slantar, ett granatäpple och de få välsignande ord jag kan på arabiska. Tydligen var detta utbyte godkänt för han gaqv mig en ”bonusbön” och gick nöjt vidare till nästa granne för att ge sina välsignelser.

Dessa besök kommer alltid helt oväntat och för mig är dessa små stunder och andra liknande; som är guldkornen vardagen. Det som får mig att älska det här landet.

Förr var de nog vanligare, men fakirerna existerar än idag. Fakir betyder också fattig och är ett ord som har en aning olika konotationer i länderna mellan Indien i öst till Marocko i väst.
Att man betalar är helt naturligt. I Marocko handlar allt om utbyte. Han delar med sig av goda vibbar från Allah och du delar med dig av det världsligaste av allt; Dirham. Att vara fakir kan inte vem som helst bli, det krävs en massa ”Baraka” (dvs gudomlig kraft) Ofta är dessa heliga män sufister (mystikerna inom Islam) och förr (kanske än?) vandrade de liksom transmästarna; Gnawas, från by till by och stad till stad.

När jag sedan körde för att hämta min dotter i skolan, så kanske jag var lite hög på bönerna, som jag precis emottagit för jag gjorde något som jag väldigt sällan gör: Jag stannade för några liftare.

Tre färglatt klädda kvinnor stod vid vägkanten och såg så långt ifrån rånare som man kan komma. De klättrade omständigt in i bilen och tog med sig en doft av….land, sand och palmoas.
De var Marrakchis och hade hälsat på den enas syster som bor i palmoasen strax utanför Marrakech. De var så tacksamma att få lift, för den ena kvinnan var till åren och hade svårt att gå.

Som alltid när man säger tack på Marockanska så sker det i en strid ström av välsignelser.-Här är det minsann inga torftiga; ”Tack så mycket” Nä, i en lång svada berättar man om allt gott Allah ska göra för dig. Man bringar lycka över dig och de framtida generationerna. Man välsignar dina föräldrar.

Efter dessa översvallande svador och efter att i två omgångar fått framtida släktleds välgång bedyrad, känner jag mig nästa lite lullig. Men det är nog helt rätt tillstånd att ta dagen an; med tutande bilköer i åsne-stockningar och allt annat som man emellanåt blir alldeles galen på.

”Camunia” (=Lugn som spiskummin) Det är jag det.

Den 1:a eller 2:a augusti börjar Ramadan. Ramadan är den heliga månaden. Den är efterlängtad av många och lämnar ingen oberörd! Särskilt inte när den infaller under årets hetaste månad, augusti, som i år.
Den muslimska kalendern är ju en mån-kalender, vilket innebär att de religiösa högtider flyttar sig ca 11 dagar framåt för varje år. De kommande 5-6 åren kommer därmed Ramadans 29-30 fastedagar infalla under sommaren.

För mig och alla inom turistnäringen, är det en lättnad att under några år, slippa jonglera högsäsongen i ett samhälle där allt stapplar sig fram i halvfart och där ingen har energi att arbeta.

Men hur skall man kunna arbeta??? Från soluppgång till solnedgång utan att äta är väl okej. Men att inte dricka en droppe vatten i mellan 40-55 graders hetta?!
Förbudet av sex, cigaretter, smink och givetvis sprit, kan väl de flesta följa utan större lidande, eller?
Alkohol ser man inte på med blida ögon under ramadan och dricker man vin under denna månad -ja, då är man en helt förtappad människospillra.

I Marocko är det lag för muslimer att följa fastan. Bryter du fastan kan det bli dagsböter eller fängelse. Fast såvitt jag vet så har det inte hänt.
Förra året höll några ungdomar en manifestation mot detta och anordnade en picknick på allmän plats….Det blev en heldel hallabaloo i media. Det var på allas läppar: vissa reagerade mot andra stödde aktionen.

Även som icke troende skånetjej påverkas man av Ramadan. Varje år har jag på olika sätt experimenterat med hur jag skall förhålla mig till det.

Första året jag var här under ramadan så var jag gravid, vilket innebär att man ändå inte räknas som fastare. -Det var jag väldigt nöjd med.

Barn, sjuka, gravida, menstruerande och människor på resande fot behöver nämligen inte fasta. Fast man bör ta igen de förlorade fastedagarna vid annat tillfälle. Ungdomar väljer ofts själva när de är redo att börja fasta.

Man ska inte tro att man kan fuska. Det märks på andedräkt och torra läppar om man dricker eller inte -och den sociala kontrollen är grundlig…

Den enda gången- någonsin!- som Marrakech gator blir lika öde som en ”Svensk-småstad-en-söndag-i- november”: Är när muheddinen ropar till bön vid solnedgången.

Då sätter du dig till bords med vetskapen att nu (i samma minut!) sätter sig 35 miljoner marockaner ( för att inte tänka på alla muslimer i samma tidzon!) till bords och äter ungefär samma sak. -Det är en otrolig känsla.

Man bryter fastan med sk ”ftor” -frukost helt enkelt. Harrira, en kraftig tomatbaserad soppa äts med dadlar. En massa smårätter och honungsdoppade kakor fyller bordet. Oftast serveras juice, kaffe och givetvis stora mängder vatten!
Senare på kvällen serveras middag och familjer spenderar natten med att äta och umgås.

Någon timme innan soluppgången går en man runt i medinan och tutar i en lång lur (Det är magiskt!) Detta är väckarklockan för att man ska hinna laga lite kaffe, göra gröt och få något i sig innan fastan tar vid igen.

För muslimerna välkomnas Ramadan som en månad av familjegemenskap och religiös rannsakan. Man gör en ansträgning att vara en god människa -även om den allmänt låga blodsocker halten gör att man helst håller sig hemma under eftermiddagarna…
Under kvällar och nätter däremot så lever städer och byar upp; man träffas och äter lika mycket som vi gör under jultiden.

Ramadan är lika gammalt som Islam självt och det var under en självpåtagen fastemånad som profeten Mohamed fick första uppenbarelsen av ängeln Gabriel, som då uppmanade honom att skriva Koranen.
Än idag firas ”änglanatten” den 27 natten varje ramadan.

Många anser att Ramadan är till för att påminnas om hur de fattiga har det.
Vissa ser det hela som en meditations- och renings teknik. Som sådan är den effektiv.
Fasta är ju också en vanlig teknik för religiös rening i allt från shamanska religioner till de monoteistiska religionerna. -Fast nog var det lättare att ägna sig åt en månads meditation och rening för 1495 år sedan än i dagens globala samhälle, där allt ändå skall hänga med i det globala tempot.

Det är egentligen förvånande att marknadskrafterna i Europa inte fått upp ögonen mer, för denna fantastiska konsumtions potential. -Tänk dig själv hur mycket onödig mat du köper när du handlar mat på tom mage?! Under Ramadan spenderas det stora pengar på mat och paradoxalt nog spenderas det ännu mer timmar för matlagning.

Som turist under Ramadan
Personligen tycker jag inte att Ramadan är en bra månad att turista i Marocko, särskilt inte när det infaller under sommarmånaderna.
Men om du nu råkar vara här just då så följer här några råd för att göra det bästa av situationen:

1/ Försök transportera dig, vara ute på stan och få saker gjort de tidiga morgontimmarna eller sen kväll. Då människor är i form.

2/Respektera fastan genom att vara lite diskret med dina intag (och rökning) samt genom att inte visa för mycket hud (Marockaner själva klär sig gärna traditionellt under Ramadan)

3/ Var medvetent om att kocken inte kan smaka på maten hon/ han lagar, så det kan bli lite smaklöst emellanåt.

4/ Gå ut på på kvällarna och ta del av kvällslivet! Vissa restauranger serverar Ftor, som är trevligt att ta del av! Tex Kechmarra i Gueliz. Kechmara har förövrigt även öppet för lunch mellan 12-15.00

5/ Ha förståelse för lågt blodsocker och ytterst försiktig i trafiken-särskilt under sen eftermiddag!

6/ Var beredd på att många restauranger,caféer butiker och annat har stängt och att de som har öppet, ofta har speciella ramadan-tider med öppet på morgnar och kanske kvällar.

7/ Vissa kulturorganisationer erbjuder konserter, oftast med klassisk andalusisk musik. Kolla t ex kulturhuset Dar Bellarj, som ligger granne med muséet Medersa Ben Youssef.

RAMADAN MOUBARAK SAÏD!

Let’s face it: När man är ute och reser så blir toalettbesök ett ämne som dryftas. Ofta är det som ganska skräckfyllda upplevelser. För hur bär man sig egentligen åt på en hål-i-golvet-toalett?? Och hur elegant känner man sig egentligen när man kånkar runt på toarullar vart man än ska?
Själv glömmer jag aldrig min livs värsta toa. Det var en hål-i-golvet i södra Kina och rent uppåt väggarna, om man uttrycker det så….

Det är däremot ovanligt (inte minst på svenska restauranger) att toalettbesöket blir en estetisk upplevelse.
Marrakech däremot bjuder på hela skalan: Allt från skräckupplevelser till oförglömliga skönhetsupplevelser- För liksom allt annat här, så finns det knappast något som är ”lagom”

Marrakech har de senaste decenniet lockat till sig stora mängder arkitekter och inredare från Europa. Orsaken är den fantastiska tillgången på hantverkskunskaper till en jämförligt billig peng. Av någon anledning, så är det ofta i badrummen som inredarna verkar leva ut sina våtaste drömmar.

Här är lever vi långt ifrån praktiska-men ack så trista- duschkabiner!
Med handskuren mosaik, stenputsad tadelakt i häftiga färger, mässingskranar i form av lejonhuvud etc, så brukar faktiskt badrummen få den mest spektakulära inredningen i guesthousen ”Riaderna” liksom i stans nyöppnade och chica restauranger.

Här följer min alldeles egen lista på de bästa toaletterna och tillhörande restauranger i Marrakech:

AZAR,
Restaurang Azar är en libanesisk restaurang, som kanske vänder sig mer till 40-50 åringar än till bortskämda Casblanca brats, som annars tar över stan under helger och lov.

När vi var där, så intogs måltiden till akustisk gitarr i en volym som faktiskt tillät konversation, vilket ju alltid är trevligt.

Toaletten är tapetserad med gigantiska foton från Marrakech’ gatumiljö och souk. Ett av båsen ser ut som en typisk marockansk toffelbod. -Kanske inte så elegant, men definivt uppfriskande och spännande!

www.azarmarrakech.com
14 rue de Yougoslavie, Gueliz

LE COMPTOIR DARNA
Syster till Comptoir i Paris. En klassiker som faktiskt bara blivit bättre med åren! Marockanskt kök och tapas. Ett av de mest populära ställen att inleda den långa natten på. Här finns vattenpips-hörna, bar, restaurang, butik och stämning ändå upp till taket med de mest utmanande magdansarna i stan.

Toaletten liksom resten av restaurangen ligger i ett förförande halvmörker och påminner lite om en exklusiv opium håla.

www.comptoirmarrakech.com
Avenue Rechouada, Hivernage

KOSYBAR
Allra trevligast är att ta en drink på takterrassen vid solnedången och se storkarna komma till sina bon. Inne i den minimala riaden råder en mörklagd och en aning dekadent inredning med knallgrön sammet och leopard mönster. Liksom på de flesta restauranger i Marrakech är servicen lite oberäknelig men allt som oftast är maten god. Menyn är asiatisk/marockansk.

Toaletten-icke att förglömma!- går i Klassisk ”Marrakech Nouveau” stil med en tuff, avlång ho i mässing som handfat.

www.kosybar.com
Place Ferblantier i medinan ( 10 min från Riad Saba)

Givetvis kan även maten och resten av upplevelsen rekommenderas på samtliga ovan nämnda!

För varje år blir det allt fler festivaler i Marocko men en av de större och mest välkända är ändå Essaourias Gnawa festival som har pågått i 14 år nu och gärna kallar sig ”Woodstock Marocaine”
En musikfestival med inriktning på world music, avant garde jazz och framförallt fusion mellan dessa olika musikstilar.

Årets titel var ”Back to the roots” under vilken man framförallt fokuserade på musik från Afrika med en touch av Haïti, Iran och givetvis spännande fusions mellan dessa.

Nu helgen (23-26 juni, 2011) fylldes Essaouira av Marockos mest välkända gnawa grupper, musiker från Iran och Haïti samt kilometervis av dreadlocks!

Årets största namn (såvida man inte råkar vara world music och gnawa connaisseur av rang) var väl ända K’naan som spelade på strandscenen på lördag kväll.

Huvudscenen finns av tradition på Hassan II torget med alla dess kaféer och som ligger fint mitt i gamla Essaouira mellan medinan och hamnen.
Själva hade vi turen att hitta en restaurang med terrass precis mitt emot huvudscenen. Bättre kunde man bara inte sitta! Här serverades trerätters middag och en bekväm första parkett med utsikt över scenen och folkhavet så där lite från ovan. Perfekt!
Den terrassen är definitivt bokad till nästa år också!

I år var det även en stor scen mitt på stranden som breder ut sig strax utanför stadsmuren. Men musikupplevelserna fanns även att upptäcka i mer intima riader och restauranger runt om i stan.

Det lustiga var att de utländska turister jag pratade med hade hamnat på festivalen mest av en händelse. Jag noterade också att det bland publiken var en härlig blandning av unga, moderna marockaner; traditionellt Haik-insvepta kvinnor; officiella gubbar i svart kostym och utländska resenärer: Och alla gungade lika gillande till rytmerna!

Gnawa är kanske inte så välkänt i Sverige, men i länder som t ex Frankrike råkar man på Gnawa lite här och var. Och det är en viktig del av Marockos rika musik arv.

Men jag vill poängtera att det är en stor skillnad mellan den gnawa musik som spelas på konserter och de ursprungliga gnawa ritualerna ”Lila” som används för att framkalla trans, vilken i sin tur används för att bota alla former av åkommor.

Gnawa
Gnawa är så mycket mer än bara musik. Det är en hel religion.

De grupper som spelar på festivaler och konserter har i många fall inte de bakomliggande kunskaperna om hur de olika instrumenten och sångerna kan framkalla de olika trans-tillstånden. För det krävs specialkunskaper som tyvärr håller på att dö ut.

Bland det första jag upplevde i Marocko var faktiskt just nattliga trans ritualer med Gnawas. Det var häftigt och jag hoppas snart få tillfälle att göra om det! (Det har inte varit så ”trans-fyllt” de senaste åren, mest jobb…)

Marocko är ett spännande land delvis pga att många av gamla ritualer och kunskaper lever kvar. Det är verkligen ett land där nutid och (lite överdrivet) medeltid går hand i hand.

Gnawa är en naturreligion som har införlivats i den marockanska formen av Islam. Det är långt ifrån accepterat av alla, men är trots allt en viktig del av kulturen för många marockaner. Vad som är typiskt för vad jag kallar Marockansk Islam är just att den har införlivat många detaljer från gamla animistiska religioner.

Ordet ”gnawa” sägs komma av ”Guinnea” och musiken kom ursprungligen med de svarta slavarna som hade enkel resa till Marocko med karavan handeln. Slaveriet upphörde inte förrän långt in på 1900-talet och när slavarna släpptes fria, så var musiken och transen, det enda de hade.

Många av de frisläppta slavarna började tjäna sitt uppehälle genom att vandra från by till by och erbjuda att på sitt sätt bota olika åkommor (eller ordna trans ritualer bara för att det är en så härlig upplevelse)
I Gnawa traditionen tror man nämligen att sjukdomar är energiknutar i kroppen, som måste lösas upp.

Deras mest kända ritual kallas Gnawa Lila (lila betyder natt) och den håller, som namnet antyder, på hela natten ända till soluppgången. Musiken har nominerats efter regnbågens alla färger och stämningen under t ex den gröna musiken är väldigt annorlunda jämfört med t ex den gula musiken. Olika människor påverkas mer eller mindre av färgerna och alla har ”sin färg”

Det finns mycket spännande att berätta om Gnawa trans, men jag känner att det inte riktigt passar sig att gå djupt in på dessa urgamla kunskaper så här i cyber space…

Men om du läst så här långt, så kanske du också är galen nog att vara nyfiken på att veta mer om Gnawas musik och ritualer?
Då finns det chans till en djupdykning kring nästa års Essaouira festival. Då planerar vi att organisera en resa till Marrakech och Essaouria.
Förutom festivalpass och de vanliga Marockanska upplevelserna, så kommer vi inkludera föreläsning om gnawas och givetvis avsluta med en riktig afrikansk trans-natt!

Droppa en rad på info@mtravel.se om du vill ha mer info när vi kommit så långt!

Ett av mina starkaste intryck när jag kom till Marocko första gången, var att man lägger ner otroligt mycket tid på att prata!

Att hälsa på och prata med bekanta är en helt giltig orsak till att både blockera trafiken och lägga jobbet åt sidan.
Jag menar om man råkar möta någon man känner i trafiken, så måste man ju bara stanna mitt i gatan: skaka hand genom bilfönstret och fråga hur ens vän och hela dennes familj mår ( familjerna är stora, så detta kan ta tid!)…Oavsett hur alla tutar i bilköerna som skapas i båda körriktningarna.
Och om man jobbar på bank eller i kassan så kvittar det ju hur lång och otålig kön är, om en avlägsen kusin kommer in: Då lägger man allt åt sidan och hän ger en god stund åt handskaknignar och pussar på skulten. Den som i kön blir stressad och irriterad är en liten människa utan känsla för vad som är viktigt i livet!

Även om man inte råkar ha några avlägsna kusiner eller nära grannar och bara är i landet för en vecka, så kräver en runda på stan alltid att man är ständigt redo att slänga käft och förhandla. Man kan inte gå och drömma i sin egen lilla värld utan måste vara vaken varje steg! ( Jag tror att det är en av de saker jag tycker bäst- …och sämst om med Marocko) Om du så skall köpa en brödbit så gäller det att vara på hugget, även om just matvaror är en av de få saker man normalt inte prutar på.

Jag har aldrig varit något vidare på att pruta ( trots gener från min far, som t om prutar på NK) och jag om man bara sluppit lägga ner så mycket tid och energi på varenda inköp, så hade jag shoppat så oändligt mycket mer! Ett fåtal butiker verkar ha förstått detta och har numera fasta priser med pris lapp

I början tog jag prutningen jätteallvarligt och kunda avstå att köpa något för att priset slog på någon tia.
Idag så hänger jag inte upp mig så mycket. Jag handlar från försäljare jag får bra kontakt med och om det blir någon % dyrare så gör det väl inte så mycket i den allmänna konkursen…

När jag vill köpa något så frågar jag efter priset på en 2-3 ställen. Det finns nämligen inga regler om att man skall gå ner till halva priset eller så (vad än vissa guidböcker säger) Man får alltid vitt skilda priser på en och samma produkt.

Säg aldrig ditt pris först, oavsett påtryckningar från försäljaren. Ge därefter ett pris som du är beredd att höja. Principen är att mötas någonstans på mitten.

För att göra en lyckad prutning gäller det inte bara att prata om priset utan även skapa en personlig kontakt med försäljaren för att övertyga honom om varför han skall ge ett speciellt bra pris till dig.

Ibland börjar jag pruta på en sak som liknar den jag vill ha för att sedan sporadiskt fråga priset på objektet som verkligen intresserar mig.
Oraken är att försäljarna ofta försöker ”haussa” kvaliten på produkten som du visat intresse för. Ofta genom att jämföra den med andra och säga att just den sak som du visat intresse för är av speciellt god kvalitet: Allt annat är mest skräp.

Det är bra att köpa flera grejer i samma butik, men att först pruta på vart och ett av objekten därefter på total summan.
Om man inte kommer någon vart i sina förahandlingar, så kan man i slutet av prutningen gå ur butiken och låtsas som man inte är intresserad längre. Ofta springer försäljaren efter sänker priset. (Om han inte springer efter dig så var han helt enkelt inte intresserad av att gå ner i pris.)

När vi möblerade Riad Saba så kändes inköpen enorma: 25 bordslampor, 30 stolar osv. När vi köpte lamporna till nattduksborden så var det min man, Jabrane, som prutade och han är otroligt duktig på att pruta!
Det tog som vanligt tid och Jabrane var envis. Försäljaren gav till slut med sig. När vi var på väg ut ur butiken så hör vi ägaren komma och skälla ut försäljaren för att han tagit för lite betalt. -Jag tog det som ett säkert tecken på att vi fått till en riktigt bra deal…

Mattförsäljarna är ökända och jag har många gånger funderat på att ordna kurser i försäljningteknik med dessa slipade män…
När mina föräldrar skulle köpa sin första matta, så var tydligen inte heller den försäljaren nöjd med resultatet. Men han ordnade mellanskillnaden genom att helt sonika ta Ralph Lauren-kepsen av pappa under betalningen- och var sedan märkbart mer tillfredställd med den total inkomsten. Pappa var däremot inte lika säker…

Förhandlingarna i souken är som ett teaterspel med glimten i ögat och räven bakom örat. Om man lyckas göra förhandlingen till en trevlig stund och ett möte, så blir det allafall ett trevligt minne av det hela, oavsett hur priset blir. Och till syvende och sist är det bara du själv som kan avgöra vad du är redo att betala.

Jag hade iofs lovat att BARA vara mamma denna helgen. -Inte blogga ( fast tjejerna tittar ju på film) Inte jobba med Arts in Marrakech konstfestival (…bara ringa borgmästaren)- Inte jobba på Riad Saba (förutom incheckningen imorgon)- Inte jobba med Marrakech Travel Company…Just så, bara en liten blogg om Agadir.

Jag får krypa till korset och be avbön…( heter det så?) Jag har aldrig tyckt om Agadir. Men nu måste jag ändra uppfattning.
Jag har inte varit i Agadir på…kanske 8 år-Minst! Då jobbade jag för Tema resor och stannade med jämna mellanrum i Agadir ngn dag mellan grupperna. ( Jag räknar då inte gångerna jag endast åkt till Agadirs flygplats för att hämta gäster)

Mitt minne från Agadir har varit en sliten, charmlös charterhåla, vars enda förlåtande attribut var den enormt breda och 1 mil långa stranden…och möjligen klimatet.

Agadir drabbades nämligen 1960 av en fruktansvärd jordbävning ( händer sällan-men med besked i Marocko) Hela den gamla byn raserades. Men den nybyggda cementfabriken klarade sig.
Tack vare den så lyckades man bygga upp Agadir på rekord fart. I 60-tals stil (Ni kan tänka er resultatet…) som sedan pyntades med kötbulls- och spaghetti- menyer på tyska och svenska. -I allra bästa charterstil!

Vägen som förband Marrakech med Agadir var tills för inte så länge sedan ökänd. Landets värsta väg med högst olycksstatistik, pga av all den tunga trafik som trängdes på den smala och slingrande bergsvägen.

Kort sagt jag inte känt någon större dragningskraft till Agadir.

Fast min nyfikenhet har så sakteliga väckts. De senaste åren har jag hört många prisa Agadirs nya, fina marina; en nybyggd småbåtshamn omgärdad av läckra butiker och mysiga caféer. Och dess nya Corniche (strandpromenad) som ryktas vara bättre än den i Nice!!?

Fast om jag skall ge mig ut på en bilresa med livet som insats, så krävs det ändå lite starkare argument.
…Men så öppnades motorvägen mellan Agadir-Marrakech för en 18 månader sedan och sedan dess har Agadir varit på min lista igen.

Förra helgen lyckades vi äntligen komma iväg!

Den första timmen från Marrakech så är landskapet ganska platt och trist. Men tack vare motorvägen så slapp man den sega lastbilstrafiken och kunde smidigt och i ensam majestät glida på en- i prinicip- tom motorväg

(Man betalar en nominell vägtull ( ca 90 kr Marrakech-Agadir) på Marockanska motorvägar, vilket gör att många väljer de mindre ”gratisvägarna”. )

Ungefär halvvägs kommer man upp i en utlöpare av Höga Atlas bergen och vyerna blir andlöst vackra.
(De har de förvisso alltid varit men när man konstant utsätts för nära-döden upplevelser, som på den gamla vägen, så fokuserar man liksom mindre på utsikten…)

Den röda jorden och de snöklädda topparna i horisonten utgör en enastående inrmaning till den breda och bekväma vägen som skär rätt genom landskapet. Enda nackdelen är att man nu missar att se i Dinousarie fotsteget i bergväggen. Men vet man att det finns, så räcker det för att trigga fantasin om hur gigantiska dinousarier en gång vandrat omkring i dessa dalar!

I effektivitetens namn testade vi två HELT olika boenden denna helg. Och jag kom fram till en sak: När du är i Agadir är det ett måste att bo PRECIS vid stranden.

Första natten spenderades på Villa Blanche (Jag skall erkänna att om det hade känts som ”The place!” så hade jag hållit det hemligt och bara delat webadressen med mina bästa vänner och betalande gäster.)

Villa Blanche är alldeles nyöppnat och ett underbart läckert ställe. Perfekt för en romantisk tête a tête! Med enda ( och grava) nackdelen att man, trots havsutsikten, liksom inte kan ta sig ner till stranden!
Men om man är riktigt nykär och inte har något behov av omvärlden, så är det PERFEKT!

Med ytterligare ett ”aber”: Inta frukosten i sängen!!! I frukostrummet har det gjort samma absurda miss som i de flesta Marockanska matvaruaffärer -De spelar techno på hög volym i högtalarna!
Jag må vara gammeldags men före kl 22 och utan en hel del vin i kroppen, så klarar jag inte den musiken på offentliga platser!
Men i övrigt var sviten var helt ljuvlig, med alla små trevligheter man kan önska sig!
Och varje detalj i hela Villa Blanche var smakfull!

För de som lämnat förälskelse planeten och istället befinner sig på en betydligt kärvare planet: Småbarnsfamiljs planeten…Så är grann etablissemanget Robinson, mer realistiskt.

8 åriga Selma tyckte att ”all you can eat buffeten” och de familjeinriktade aktiviteterna slog långt högre än estetiken på Villa Blanche. Själv överlevde jag mest tack vare gratis vin mellan varven av inkluderade spinning, yoga och surfing klasser…

Nä, vi hittade inte det perfekta stället att bo i Agadir denna gång. Men det är verkligen värt att stanna här några dagar: Vilken tid som helst på året!

Och tack vare att Norwegian flyger direkt till både Marrakech och Agadir så kan man ju kombinera kultur-upplevelsen i Marrakech med strandstunder i Agadir!

En av de största fördelarna med Agadir är ( förutom stranden) klimatet! Ett jämnt behagligt klimat med en 20-30 grader året runt.

Den nya Marinan var jättefin och bor du bara där eller längs Cornichen; den 1 mil långa strandpromenaden, så är Agadir faktiskt en rikigt positiv överraskning!

Idag är Marrakech i sorg. På en sekund slets så mycket sönder. Varför?
Jag har alltid känt mig så trygg i Marrakech. Jag gör det fortfarande. Men idag täcks Marrakech för ovanligehetens skull inte bara av grå moln utan av en sorg och en smärta över att något så hemskt har kunnat hända i vår älskade stad. Så tragiskt.

Antalet döda och skadade varierar. Cirka en timme efter dådet gick lokal radio ut med 14 döda och 20 skadade.
Idag är de senaste siffrorna; 2 amerikaner, 3 fransmän, 2 marockaner (anställda på kaféet)1 engelsman och 6 odentifierade. Antalet skadade är uppe i 23.

Det lokala sjukhuset Ibn Toufail cirkulerar en efterfrågan på blodgivare på Facebook.

Jag råkade vara en, av många, ögonvittnen till explosionen.

Hade jag gått ifrån riaden ca 2 minuter tidigare den 28 april, så hade jag rundat Café Argana (där bomben i smällde) i helt fel ögonblick.
Jag har verkligen en första klassens skyddsängel!
För tredje gången i mitt liv känns det som jag snuddat vid en onödigt färgstark dödsruna.
…som i Thailand där jag skulle fått en fallande kokosnöt i huvudet om inte vännen mitt emot, fått en så förskräckt min att jag undrande lutade mig fram en smula…så att kokosnöten bara skrapade min rygg.
…..Andra gången var framför Katedralen i Strasbourg där jag precis hann undan en självmords aspirant som hoppat från tornet, rakt ner i det fotsteg jag just gick ur. (Båda två ingalunda unika dödsorsaker utan däremot upprepade sådana)
…Och så igår då. -Vad säger man? -TACK! (Jag lovar att försöka uppföra mig om jag får hänga med ett tag till!)

Jag hade tur att vara lite sent ute och befann mig vid explosionen på andra sidan Jemaa el Fna. Vårt mytiska torg, var som vanligt fullt med folk. När explosionen small, stannade alla upp. Vissa började springa -först från ljudet… och några sekunder senare mot Café Argana, varifrån smällen kom.

När man hörde smällen så var det helt klart: Den här smällen har tagit de liv som var i närheten.
-Människor som bor 2 km från torget hörde den!

Min första reaktion var att fråga människor omkring mig. -Vad tror ni det var?
Alla trodde att det var en gasolycka från ett köket. (I Marocko använder man gasbuteljer till i princip all uppvärmning av vatten samt i köken. ) Eftersom klockan var 11.55 och restauranger inte öppnat för lunch än, så alla trodde först att det var en olycka. -Hade man verkligen velat skada maximalt antal hade man låtit bomben gå av vid 13.30-14.00 då Café Argana alltid var proppfullt.
Det är konstigt hur tankebanorna går i sådan stunder…

Av Café Argana finns knappt nedervåningen kvar. Det två våningar av terrasser är borta. Strax efter smällen såg jag 3 eller 4 människor röra sig i det som var kvar av huset. Två kockar som stod på översta takterrassen, rörde sig liksom i slow motion och såg ut att damma av något. En person som mitt i kratern satt på knä. Kanske han bad, kanske han satt lutad över någon.

Det var glas-splitter över hela torget. Och ännu igen tänkte jag ”Oj, det här måste ha skadat många, även ute på torget” Om det är så, vet jag inte.

Bara en 5 minuter efter smällen så var det fullt pådrag med ambulanser, brandbilar och allt man kan tänka sig. Torget var smockfullt av nyfikna åskådare. Mobilnätet var helt blockerat av alla oroliga samtal. På mindre än en timme efter händelsen så hade nyheten spridits runt hela världen.
-Så liten är vår värld idag.

Cafè Argana var en av de största ”tourist traps” på Gycklarnas torg, Jemaa el Fna. Det står nu som ett öppet sår vid kanten av en av platserna på UNESCOs Världsarvslista; det mytomspunna torget.

Just nu är det lite presscenter över Riad Saba. Tre franska journalister skyndade hit från huvudstaden Rabat. Men det är svårt att rapportera.
Man konstaterade ju ganska snabbt att det inte var någon olycka. Man har inte gått ut med någon information om vem som ligger bakom. Massor av rykten cirkulerar förstås.

Det är lätt att bli rädd för en plats där ett bombdåd just utförts. Personligen inbillar jag mig alltid att jag är säkrare på en plats där något hemskt just hänt. För blixten slår väl inte ner två gånger på samma ställe?!

Det är hemskt för de drabbade. Men det är även ett hot mot demokratin och mänskliga rättigheter. Vilka horrörer har inte utförts i anti-terrorist” och ”säkerhetens” namn!? Se bara på USA efter 9/11.

Jag känner med de drabbade och deras familjer men framförallt ber jag (på mitt agnostiska vis) för att Marocko ska få fortsätta den positiva utveckling mot fullständig demokrati, jämlikhet och rättsäkerhet, som landet ändå påbörjat de senaste 20 åren

Det handlar till syvende och sist inte om Säkerhets frågor utan om Utbildning för alla! En människa som fått en gedigen utbildning; som kan läsa och skaffa fakta från många håll, är trots allt svårare att hjärntvätta till att utföra desperata illdåd.

Moder Jord kränger sig under vår tyngd och mänskliga galenskaper rapporteras allt för ofta.
Vad kan vi göra för att vända utvecklingen i vår värld??

På min födelsedag väcktes jag smärtsamt tidigt under mycket hysch pysch. Fick order om att ta på mig något varmt och sätta mig i en landrover med en främmande fransos vid ratten. Det var fortfarande mörkt och snart svängde vi av vägen, ut på en skumpig pist med kurs mot…ingenting, tycktes det mig först.

Det dröjde inte så länge innan jag började ana målet för färden. Det är nämligen så att varje morgon, så kollar jag två viktiga saker:
1/Syns Atlas bergen? Om de syns är morgonen fantastisk och det finns ingen annan plats på jorden jag vill vara. ( Kanske är denna kärlek till bergsvyer något man får efter att ha vuxit upp i Skåne)

2/Nästa sak som kontrolleras är om man ser några luftballonger bortom palmerna. (Ännu en liten trevlig detalj att förgylla en alltför tidig vardagsmorgon med.)

…Så när vi kom fram till hangaret av lera mitt i ingenting så anade jag redan vad som var på gång. -Vi skulle ge oss upp i en varmluftsballong! Världens första fungerande uppfinning för lufttransport.

Det tog någon halvtimme att veckla ut den 3500 kvadratmeter stora tyget, som ballongen består av, och fylla den med hundragradig luft.

Under tiden berättade vår pilot att bröderna Montgolfier, som uppfann varmlufts ballongen var pappersfabrikörer. När ena brodern en kväll på 1780-talet såg in i öppna spisen, så drabbades han av en snilleblixt. Han hade i elden sett hur brinnande papper svävar i hetta -och hur den tankekedjan gick vet väl bara han själv…- Men han fick iallafall idén att göra en ballong i papper som han sedan skulle tända en brasa under, för att på sätt kunna ta sig fram i luften. Hmm…?!

I de första varmluftsballongerna, berättade vår pilot, lastade man så mycket hö man bara kunde och eldade sedan på hej vilt under sin pappers ballong. Det hela låter snarare som ett omständigt självmordsförsök i mina öron.

Men bröderna Montgolfière överlät äran att vara de första passagerarna till ett får, en anka och en tupp. De lyckades stanna i luften i hela 15 minuter innan de kraschade….och därefter serverades på middagsbordet.

Endast två år senare, lyckades en amerikan och en engelsman flyga över engelska kanalen-Utan att möta samma öde som pionjärerna.

En luftballong kan komma upp på 3500 meter höjd. Vi tyckte det räckte med 1000 meter-För det är här champagnen serveras!
Mycket sympatiskt sätt att spendera 7-snåret: Med ett glas champagne, svävandes på 1000 meter över marken.

Vår morgon var tyvärr lite disig. Men vyerna över marockanska gårdar och livet på landet var trots det vacker. Men jag kan tänka mig vilka vyer man får äver Höga Atlas en klar morgon!! Det mest påtagliga var stillheten som uppstår när man färdas i vindens hastighet. Det känns som allt står stilla. Till och med tiden.

Efter flygturen var det inte slut på upplevelser! …Men vad man gör efter flygturen, det får du själv komma hit och ta reda på!
Det finns flera företag som flyger varmluftsballong i Marrakech. Endast ett av dessa företag är proffsiga nog att vilja flyga med. Du kan lägga till en luftballongtur till de resor som jag ordnar genom Marrakech Travel Company. Det finns flera paket i olika prisklasser.

PS
1987 gjorde Richard Branson och Per Lindstrand ett medieomsusat försök att flyga jorden runt i en varmluftballong. De startade faktiskt från just Marrakech. Med tanke på att det är helt omöjligt att styra en varmluft ballong, låter det som ett jobbigt projekt. De lyckades vara de första att ta sig över Atlanten men ”världsomsvävningen” fullgjordes av ett par andra killar 1999.

Marknadsförings mässigt sett sà borde jag kanske inte dela med mig av den här lilla anekdoten…Men jag är den första att erkänna: Att driva guesthouse för emellanàt tankarna till ”Fawlty Towers”….

Riad Saba har haft en rad olika nattvakter genom arens lopp. En som jag aldrig kommer glömma kallar jag för TäTä. Det var en liten tomte i odefinierbar ålder med 6 vuxna barn,väderbitet ansikte och ständig toppluva.

Han bor, väl än idag, i en av de många ”illegala” lerbyarna kring Marrakech, som kallas ”Douar” -Inte kåkstad, snäppet över. Det är byar, som byggdes pà statlig eller privat mark av bönder som lämnade sina obrukbara jordar under torkan på 80-talet.
På den tiden hade ingen en aning om hur dyr marken i Marrakech skulle bli 30 år senare! Men som tur är-för många av dessa ”settlers” -och otur för markägarna, så finns det en lag i Marocko, som efter ca 20 års (?) boende (squatting) ger dig rätt att stanna kvar.

Anyway, vår nye nattvakt hade kommit till himlen. Han har hela sitt liv arbetat längst ner i kejdan, fyllt hinkar med cement eller burit tegel. Dag ut och dag in, år ut och år in.
Nu ansvarade han nattetid för gästernas och riadens väl och ve!

Han tog sitt arbete på stort allvar. Andra dagen han kom till jobbet, så smusslade han väldigt med en plastpåse med något långt i. På frågan vad han hade i påsen, drog han-blygt och ganska stolt- ut en lång svart påk. Nästan lika stor som han själv, vilket i och för sig inte säger så mycket…
”OM det blir inbrott” sa han allvarligt. Vi försäkrade honom att OM det bli inbrott skall han bara ringa polisen! Arbetsuppgift som nattvakt är framförallt att öppna dörren för gästerna om kvällar och nätter.

Nästa morgon kommer en gäst upp till mig och berättar sina nattliga äventyr på Riad Saba.
Hon och dottern satt om kvällen på takterrassen. Då kommer vår lille tomte upp till dem. Säger: TäTä! TäTä!
Hon räcker fram cigarettpaketet till honom. Vill han ha en cigarett?
Han säger. TäTä? TäTä?
Språkförbistringen är total.

När de kommer ner på rummet igen, knackar det på dörren. Lille tomten står utanför med en bricka med marockanskt te!
- TäTä!….-Jaha! ”Te” -förstås! Han sträcker sina armar så långt han kan för att inte vara oartig genom komma för nära deras dörr.

På natten har samma gäst svårt att sova. (kanske på grund av téet? Vem vet.) Vid tretiden smyyyger hon upp på takterrassen och tänder en cigg. Några minuter senare stannar nästan hennes hjärta. I dörrren till trapphuset ser hon en mörk silhuett i kåpa med topppig kapuschong som håller en stor påk i handen. (Lite lik Bergmans ”Döden” kan jag tänka mig.)
Båda två står som förstenade någon sekund. Innan de känner igen varandra. Historien slutade väl. Inga skadade. Inga hjärtattacker.
…Vi hade en nattvakt på Riad Saba. En liten tomte som tog sitt arbete på fullaste allvar!

Tätä pensionerad sedan något år tillbaka….Men hans påk finns kvar. Liksom ett musée- föremål. Om i fall att….

Bland Marrakech Travel Companys utflykter har jag många älsklingar. Men den som antagligen ligger mig närmast hjärtat kallar jag ”kasbahn vid Karavanvägen”.
En tvådagars utflykt som ger ett lagom smakprov av Sahara.

Världens största öken lämnar ingen oberörd. Antingen älskar du det besinningslöst eller så vill du inte sätta din fot där.

Många tror att Marrakech ligger i Sahara. Det är fövisso en gammal karavanstad men du måste först ta dig över Nordafrikas högsta bergspass för att ens komma in i Sahara regionen.
Och när du väl tagit dig 4 timmar på serpentin vägar så har du nästan lika många timmar kvar innan du når sanddynerna.

Sahara är så mycket mer än bara sanddyner! Dessa är mest en myt. Visst är de vackra. Visst finns de. Men Sahara består endast till 5% av sanddyner. Resten är olika former av stenöken. Låter det trist? Det är det inte! Sahara är mäktigt. Omväxlande. Vackert. Rogivande.

Att vandra här ger en absurd känsla av att gå på en havsbotten-Vilket det ju också har varit minst två gånger under historiens lopp. Fiskarna är så närvarande att på vissa ställen sopar man bara bort lite sand; så ligger fossilerna där. I dagsljuset. Det ser ut som någon har dragit proppen ur ett badkar och allt levande trillat till botten samtidigt.
Sahara har skapats av vatten och hela landskapet är en estetisk upplevelse av erosion i olika stadier.

Vägen från Marrakech mot Sahar regionen råkar vara en av Marockos vackraste. Den slingrar sig över Höga Atlas; genom dalgångar där berber brukar jorden på uråldrigt vis, den passerar byar och andlöst vacker natur. Färden går över det högsta passet i Marocko, Tiz’nTichka på 2260 m öh. Här slingrar sig vägen mellan snötäckta toppar och djupa dalar där getterna obekymrat betar.

Om du har höjdskräck eller får åksjuka, så rekommenderar jag att du packar både ögonbindel och åksjuke tabletter!

Men om man tycker det är jobbigt att färdas i bil i serpentinsvängarna så får man sända en tanke till forna karavaner som ju faktiskt vandrade med sina fullpackade kameler längs vägen som då (innan främlingslegionen med spade i ena handen och gevär i den andra breddade den på 20-talet) endast var en smal stig….

Som överallt i Marocko så är kommersen i full gång. Bilden nedan är tagen på ca 2000 m höjd. Nära toppen kantas den smala, slingrande vägen av enkla butiker dit man kånkat en otrolig mängd kristaller och fossiler.

Om man som jag, är fascinerad av historia, så skall man absolut göra avstickaren till den legendariska Kasbah Telouet. Och för att verkligen få något ut av besöket så skall man ha läst den oförglömliga boken ”The Lords of the Atlas” av Gavin Maxwell innan eller under resan. En rafflande och sann historia om 1900 talets Marocko: Om hur berberstammar användes av fransmännen för att lägga landet under sig när deras egna soldater hade fullt upp med WWI

Kasbah Telouet som för hundra år sedan var bland det lyxigaste boende Marocko kunde uppbåda (med kranar i guld och landets största vapen arsel) är i dag mestadels ett sandslott och dess storhet ett minne blott. Men som sagt, har man läst boken och har en gnutta fantasi så är det värt ett besök!

Kasbah Telouet tillhör Glaoui stammen, som under en fernissa av franskt protekorat styrde Marocko under första hälften av 1900-talet. Till skillnad från många andra stammar i södern tjänade de inte sina rikedomar från ökenpirateri utan från en saltgruva i närheten. Här utvinns än idag salt under enkla former, dvs hacka och spade.

Gruvarbetarna tyckte förmodligen att vårt besök var mer givande än att hacka saltblock efter det att vi alla lämnat ett litet tack för besöket. (I Marocko är jätteviktigt att alltid ha fickan full med mynt- Då är inget omöjligt!)

Väl framme vid vårt mysiga lilla kasbah hotell intogs en efterlängtad lunch innan vi drog vidare för att göra "måste" beöket i Marockos mest kända kasbah byar "Aït Ben Haddou".

Ait Ben Haddou är den mest kända kasbahn i Marocko och har tyvär blivit något av en tourist trap. Men det är trots det värt ett besök. Den är ju trots allt i varenda guide bok och faktiskt på UNESCO’s världsarvslista. Här känner du igen scener från filmer som Gladiator, Den skyddande himmeln av Bertolucci samt någon Indiana Jones film som jag själv inte sett. Det spelas in omkring 20 filmer om året runt om i Marocko.
Välkomna till vårt lilla Kasabah hotell!

Okej, jag anar vad som rör sig i skallen på dig. ”Å vad sjutton är en kasbah egentligen?” Alltså, långt i från ”Rock the Kasbah” är det helt enkelt ett fort med kreneleringar och byggd i ”stampad lera”. Söder om Höga Atlas bergen finns hundratals kasbhor. De beboddes ofta av rika stamledares storfamiljer med flera generationer och deras slavar. I Marockos kungliga huvdstäder kallas de gamla militärkvarteren för ”Kasbah”

I det franska parets lilla kasbah bjuds däremot på en stor jazz kollektion och välkylt vin-Kulturkrock när det är som allra bäst!

På morgonen vaknade jag av intenisivt kvittrande från småfåglarna som installerat sig i kasbahns yttervägg. Det var lika bra att ta en liten tur i byn.

Bylivet vaknade så smått. Jag hade turen att träffa på en utrotnings hotad liten gubbe i sin ylle silham (uråldrig modell av slängkappa) Bara de senaste åren har generationen som bar traditionella kläder snabbt dött ut. För inte många åren sedan såg man dessa vackra gamla män med väderbitna ansikten på sina åsnor i Marrakech men nu är de för alltid borta…

Efter frukost så mötte vi upp med dromedarförarna Omar & Ali för att ta en tre timmars promenad genom oasen och berberbyarna omkring. Det insisterar jag att man gör under denna utflykt. För den som inte gillar att gå så finns det 4 dromedarer att rida på och för den som inte gillar att rida, så finns hotellets takterrasser.

Dromedarer är spännande djur som jag skulle kunna skriva en hel blogg om… Det allra häftigaste av deras ”party trick” är att de vid fara av överhettning kan stänga av kroppens kylsystem och kyla hjärnan separat. Till skillnad från andra djur, som har runda blodceller, så har kameldjuren avlånga blodceller. Det gör att de kan dricka enorma mängder utan att spränga blodkropparna….OK. Jag kan hålla på med dessa onödiga fakta ett bra tag. Men jag sparar resten till en mycket uttråkad dag…

Promenaden går genom oasen och dess mandelodlingar, dadelpalmer & granatäppleträd i vars skugga diverse bönor och sädeslag kämpar mot den heta solen. Vi går igenom berberbyar och kommer till slut till en gruppering grottor som beboddes i krigstider och så sent som på 60-talet när floden översvämmades hela 5 år i rad.

Efter promenaden väntar lunch och gärna en riktigt kall öl på det lilla kasbah hotellets terrass innan det är dags att återvända till Marrakech.

Två dagars turen ”Kasbah vid Karavanvägen” ingår som en del i några av de paketresor som arrangeras av Marrakech Travel Company Ni behöver inte vara mer än två personer för att göra er egen lilla karavan!

Jag säljer bara sånt jag själv tycker om. Det är väl en av fördelarna med att vara egen företagare….

Jag vågar knappt gå till banken nuförtiden. Det innebär nämligen ständigt oförutsedda utgifter. Ja, det går inte att undvika! På vägen mellan Riad Saba och banken ligger ”Warda la Mouche” ( översätts: ”En fluga som kalllas Rosen”??) Och jag kan helt enkelt inte låta bli att snika in genom det knallrosa draperiet så fort jag går förbi….

Warda la Mouche är en liten klädbutik vars fransk-marockanska ägar-par, designar & syr upp sina egna kollektioner. Här finner du mest tunikor, klänningar och endel fantasifyllda kreationer. Det finns också lite plagg för män och barn. Typiskt för Warda la Mouche är marockanska plagg i en skön fusion stil som gör att man inte känner sig utklädd…eller lite lagom utklädd. Helt beroende på humör.

Det är inte den enda butiken i Marrakech där man kan hitta fina tunikor och andra Marocko inspirerade kläder. Men priserna här är ovanligt humana och för kring 450 sek kan du få ett plagg med typiskt marockanska snörmakeri detaljer. Och med tanke på att det endast finns ett 10-tal plagg av varje modell, så är det ju mycket överkomligt!

Jag ser på Tripadvisor att Warda la Mouche rankas bland de bästa sevärdheterna i Marrakech. Det får mig att le, men det kanske är sant…Det är i allafall den enda butik jag vet som håller sig med en butikskatt som dekorativt snusar bland sjalar och väskor.

Warda la Mouche
Rue Kennaria ( Riad Zitounn Jdid)
Kennaria, Marrakech medina

PS. Hälsa gärna från mig!

Ordet kaffe är rena arabiskan och beställes svart med en hes ut-andning:”QaowHa”. Eller om du tycker om kaffe med mycket mjölk: ”Nuss-Nuss”. (hälften-hälften). Om du vill stila lite alltså, annars går det förstås bra på, i princip, vilket språk som helst!

Att sitta på kaféer är huvudsysslan för många marockanska män. De ser kanske sysslolösa ut där de sitter. Men skenet bedrar…De flesta har helt enkelt kaféet som sitt kontor och här sker kaffedrickandet på fullt allvar!

En trevlig del av Marocko vistelsen är att hänga på uteserveringarna; lyssna på de intensiva förhandlingarna som pågår vid borden intill och låta det färgsprakande stadslivet passera medan man sörplar på ett glas kaffe, gärna med mycket socker; à la marocaine.

Vissa kaféer har blivit rena institutionerna: Café de France på Jema el Fna torget som nog ser exakt likadant ut som det gjorde när fransmännen var vid makten i början av förra seklet. Eller Café les Negociants i Gueliz som är (ö)känt för alla affärer som görs här. Grand Café de la Poste däremot skall helst äntras med en Panama hatt på huvudet och en Le Monde i handen. Här kan man sitta och känna sig som ett tjusigt kolonialsvin under de vackra mahogny fläktarna.

Fast själv trivs jag utan tvekan bäst på Café des Epices!

Detta är förvisso inte stället där du finner de genuina kafé kulturen .Nä, hit går du när du tröttnat på ekande och slitna lokaler och de kostymklädda männens sfär. Hit går du för den mysiga inredning, det gulliga torget utanför, för de goda mackorna och de fräscha salladerna!

Något jag alltid beställer här är den marockanska specialitén; kryddat kaffe. Det är vanligt ”kokekaffe” kryddat med t ex kanel, gummi arbicum, ingefära, muskot och svart peppar-en tesked av varje. Ljuvligt!

Fast den person som gör det mest delikata café epicé på denna jord är min svägerska Saïda!

Det påminner mig om när vi hälsade på dem under ramadan; faste månaden.
Det var varmt och vi sov alla på taket i långa rader. Innan soluppgången väcktes alla för att äta frukost och få lite dryck i sig innan den långa dagen utan något som helst intag började. Sen lade man sig att sova några timmar till.

(Jag fastar inte. Har provat det någon gång av nyfikenhet. Insåg snabbt att en dag utan mat är inga problem, men hel dag utan dryck klarar jag inte…inte utan religiös övertygelse. Men visst påverkas man. Det är omöjligt att äta och dricka som vanligt när man vet att alla runt omkring en går igenom några tuffa veckor.)

Jag hade missat den där nattliga frukosten men Saïda, i sin generositet, kom med frukost till barnen -och mig!…och det bästa café epicé jag någonsin smakat!

En enkel handling på gräsrotsnivå, som visar på en naturlig öppenhet för andra kulturer. Det är inte första gången jag mött detta i Marocko, men nu står på något sätt kryddat kaffe för denna marockanska tolerans.