Vissa stunder översköljs jag av en sån kärlek till det här landet. Det händer oftast i de små oväntade stunderna.

IgÃ¥r upplevde jag en sÃ¥n stund (…Nä, tvÃ¥ sÃ¥dana stunder!) och känslan sitter fortfarande kvar.

Jag höll på att organisera dukar och tyger i Riad Saba när det ringer på dörren.
Utanför stÃ¥r en äldre man med väderbitet ansikte iklädd en vit jellaba ( fotsid tunika) Han har en gul turban och hÃ¥ller en ”guldig” stÃ¥ng med en flagga i ena handen.

När jag öppnar dörren sÃ¥ forsar orden ur hans mun. Det är böner. Han är en ”fakir.”

Oftast kommer dessa män tillsammans med en grupp musiker som spelar en truddelut på sina enkla instrument innan de läser bönerna som skall skydda dig och din familj och bringa hälsa och lycka till huset.

holy camel

Oftast kommer de kring Aid el Kebir (den stora festen som går av stapeln ca 40 dagar efter Ramadans slut, då man slaktar fåret)
SÃ¥ det här var ju lite tidigt. Men med tanke pÃ¥ världsekonomin sÃ¥ har denne fakir nog rätt i att förlänga säsongen nÃ¥got….

Först tänker jag: Åh, jag har inte tid med en massa böner. Men jag ändrar mig, står kvar i dörröppningen och låter mig översköljas av mannens ord: Rabblandet av välsignelser som jag endast snappar upp ett och annat ord av.

Han vill inte komma in. Han vill inte övertyga mig om något. Han vill inte sälja något. Han vill bara ha en slant till en kopp te, eller helst två.
Mannen fick nÃ¥gra slantar, ett granatäpple och de fÃ¥ välsignande ord jag kan pÃ¥ arabiska. Tydligen var detta utbyte godkänt för han gaqv mig en ”bonusbön” och gick nöjt vidare till nästa granne för att ge sina välsignelser.

Dessa besök kommer alltid helt oväntat och för mig är dessa små stunder och andra liknande; som är guldkornen vardagen. Det som får mig att älska det här landet.

Förr var de nog vanligare, men fakirerna existerar än idag. Fakir betyder också fattig och är ett ord som har en aning olika konotationer i länderna mellan Indien i öst till Marocko i väst.
Att man betalar är helt naturligt. I Marocko handlar allt om utbyte. Han delar med sig av goda vibbar frÃ¥n Allah och du delar med dig av det världsligaste av allt; Dirham. Att vara fakir kan inte vem som helst bli, det krävs en massa ”Baraka” (dvs gudomlig kraft) Ofta är dessa heliga män sufister (mystikerna inom Islam) och förr (kanske än?) vandrade de liksom transmästarna; Gnawas, frÃ¥n by till by och stad till stad.

När jag sedan körde för att hämta min dotter i skolan, så kanske jag var lite hög på bönerna, som jag precis emottagit för jag gjorde något som jag väldigt sällan gör: Jag stannade för några liftare.

Tre färglatt klädda kvinnor stod vid vägkanten och sÃ¥g sÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n rÃ¥nare som man kan komma. De klättrade omständigt in i bilen och tog med sig en doft av….land, sand och palmoas.
De var Marrakchis och hade hälsat på den enas syster som bor i palmoasen strax utanför Marrakech. De var så tacksamma att få lift, för den ena kvinnan var till åren och hade svårt att gå.

Som alltid när man säger tack pÃ¥ Marockanska sÃ¥ sker det i en strid ström av välsignelser.-Här är det minsann inga torftiga; ”Tack sÃ¥ mycket” Nä, i en lÃ¥ng svada berättar man om allt gott Allah ska göra för dig. Man bringar lycka över dig och de framtida generationerna. Man välsignar dina föräldrar.

Efter dessa översvallande svador och efter att i två omgångar fått framtida släktleds välgång bedyrad, känner jag mig nästa lite lullig. Men det är nog helt rätt tillstånd att ta dagen an; med tutande bilköer i åsne-stockningar och allt annat som man emellanåt blir alldeles galen på.

”Camunia” (=Lugn som spiskummin) Det är jag det.