Jag skall vara helt ärlig. Det tog mig 9 år innan jag vågade prova åken i Okaimden som ligger dryga timmen från Marrakech. Helt enkelt för att jag vara rädd att jag skulle vara så bortskämd efter mina två år i Whistler BC, att skidåkning i Marocko skulle te sig helt patetiskt.

Det ÄR lite patetiskt. Men det är ju samtidigt så otroligt häftigt att man faktiskt kan åka skidor bara dryga timmen från evig sol, palmer och kameler. Och de senaste åren är vi ett antal väninnor som med spänning håller koll på bergens vithet mellan november och mars. Minst ett par åk per år måste vi få in!

Säkraste säsongen är februari, mars. Men om det finns snö- Det vill säga har bara höstens första regn fallit i Marrakech-så kan man ta sig ner för pisten redan från slutet av november.

I helgen var vi ett stort gäng som tog oss uppför berget för att klimat-acklimatisera oss inför en stundande Stockholms resa. (Mina väninnor från Marrakech väntar sig -20 grader och metervis av snö, men jag förstår att Sverige inte bjuder dylik exotik denna höst )

Den timme långa färden från Marrakech slingrar sig på en smal (men helt ok) väg. Naturen är vacker och omväxlande. Berberbarn sålde nyskördade valnötter och örter längs vägen. En gubbe stod och höll en sprattlande ekorre i handen. (Tydligt var att detta var någon klurig entreprenörs-idé. Men att åka skidor med en ekorre i fickan är inte riktigt min grej.) Kvinnor stod och kokade kikärtor vid vägen som de sålde som snack i plastpåsar.

Denna gång var färden lite oroväckande. Det var tjock dimma och inte en snöflinga under hela vägen. Jag stålsatte mig inför en grå dal insvept i dimma. Men icke! Så fort vi kom upp i dalen så var vi ovan molnen: Sol, blå himmel och vita vidder!!

Okaimdens stolslift går upp till 3273m ö h. och var fram till WWII världens högsta skidlift. Här finns även 3 knapplifter som går upp till korta och lätta pister. Snön kan däremot vara svåråkt eftersom den smälter i den varma eftermiddagssolen och fryser sen under natten igen. Den här helgen var snön alldeles utmärkt på de lättare pisterna. Den högsta pistens snö var däremot helt djävulusisk och min dare-devil vän Emma höll igår på att knäcka knäet i dramatiskt fall.
I sÃ¥na lägen är det lite läskigt i Okaimden, för det finns ingen helikopter eller annan nödutrustning. Det är bara att köra ner ( värsta fall i lÃ¥ngsamma köer) för ta sig till Marrakech sjukhus…Men sÃ¥nt kan man ju tänka för mycket pÃ¥, dÃ¥ fÃ¥r man inte mycket gjort här i livet.

Eftersom vi har dÃ¥ligt med vinterutrustning i Marrakech sÃ¥ är det himla bra att man kan hyra allt frÃ¥n vantar, varma skor, goggles: Hela kitet för en överkomlig peng! Till pÃ¥ köpet fÃ¥r man garanterat en härligt grungy stil i dessa hyrkläder….

Men stilen är verkligen det sista man behöver tänka pÃ¥ i Okaimden. Denna skidort borde nog rankas som världens minst snobbiga! Här ser du Marrakechbrudar stapplandes fram pÃ¥ stilettklackar, Berbergubbar hasandes fram i baboucher ( en typ av innetofflor) och traditionell ylletunika. IgÃ¥r sÃ¥g jag t om 3 kvinnor som Ã¥kte skidor i svart, heltäckande hijab – Vilken utmaning! (Sen jag flyttade till Marocko har jag ett komplicerat förhÃ¥llande till kameran eftersom det i allmänhet inte uppskattas när man pekar linsen mot människor. SÃ¥ dessa roliga bilder fÃ¥r man helt enkelt ta sig hit för att njuta av….)

Pisten må vara kort och lätt men den höga procenten nybörjare gör att man helst skall åka med ögon i nacken. Jag har aldrig sett så många, så okontrollerade och vilt tjoande åkare förr. Liksom i de marockanska trafiken blandas alla sorters fordon även i pisten: kälkar, pulkor, skidor och allehanda transportfasoner brukas hämningslöst.

Jag måste säga att jag tycker det är ganska häftigt att min dotter lär sig åka skidor i Nordafrika av alla ställen! Och igår skulle hon få en skidlärare för första gången.
Emma (med knäet) hade sagt till skidläraren Hassan (som har tränat hennes dotter) att en blond kvinna med dotter skulle komma att behöva skidlärare. Horden som hade hört samtalet mellan dem, spanade med marockansk effektivitet in mig. Jag hann inte ens hyra skidorna förrän jag hade en lÃ¥ng svans av 4-5 män; som alla kallade sig Hassan och som alla hävdade vara Emmas kontakt…. Eftersom jag är inte gillar intensiva försäljningsmetoder men däremot är väldigt svag för den skinntorra, väderbitna typen av äldre marockanska män, valde jag istället lille tomten Omar som sedan tog jättebra hand om Selma i pisten.

Men After Ski då? Det viktigaste av allt! Det riktiga festande får vänta till Marrakech. Men en lång vinfylld lunch på Chez Juju är ofta det centrala inslaget i våra Okaimden dagar. I den rustika stugan råder nästan lite alpkänsla med röd-vitrutiga dukar och allt och ute solen är livet helt enkelt UNDERBART!