Under en helg i september, så kändes det lite som Marrakech låg i Kalifornien. Och det får gärna hända igen…-Det är ingen dum kombination!

Vi var ett sjuttiotal personer som hade lyckan att bli inbjudna till Vanessa Bransons ”artsy riad” i Marrakech: Riad el Fenn för att lyssna till 12 talare inbjudna från världens alla hörn och inom vitt spridda ämnen. -Det var en så kallad TEDx!

Vanessa är en stor konstnärsmecenat och mänsklig dynamo som ofta och gärna drar ihop diverse kulturella happenings. Medorganistörer denna helg, var Bernd Kolb från Deutche Telecom tillsammans med hans vackra fru, skådespelerskan Andre Kolb.

TED konferensernas motto är ”Idéer som är värda att spridas”. Och syftet är att skapa ett drivhus för världsomvälvande idéer

Vad är då TED?
TED konferenserna började i Kalifornien för 25 år sedan (inom Technology, Entertainement and Design) Idag har TED vuxit och stödjer världsomvälvande idéer med olika initiativ. Till den årliga TED konferensen bjuds världens ledande tänkare och skapare in för att hålla ”deras livs tal” på högst 18 minuter ( eftersom det är så länge vi i genomsnitt kan koncentrera oss) Under en heldag samlas experter inom alla sorters ämnen med allmänt inspirerade talare och personer som driver olika projekt: Kontentan blir en otroligt inspirerande och informerande dag.
TEDx däremot är en dotterorganisation genom vilken vem som helst kan organisera en liknande konferens inom strikta riktlinjer från TED organisationen.

Kolla in deras hemsida: TED det finns 900 föredrag av hög kvalitet.

Vår Marockanska TEDx dag som ju kryddades av Riad el Fenns vackra miljö var en pot purri av mer eller mindre hänryckande, informativa, inspirerande, roliga och ibland lite knäppa bidrag från de olika talarna. Dagens tema var ”Den väst-österländska divanen” Titeln på ett verk av Goethe som inspirerats av en persisk poet. Och med detta tema i bakhuvudet så hängavs dagen åt olika metaforiska samband mellan det västerlänska och det orientaliska.

Den tyske kompositören Uve Müllrich ( grundare till det tyska worldmusic bandet ”Dissidenten” som var otroligt stora på 80-talet och ofta refereras till som ”the grandfather of worldbeat”) spelade upp videos med lite av all den musik som han skapat tillsammans med marockanska musiker genom åren. Uve droppade ett citat av Platon som jag gillar ” When the music is changing, the walls of the city tremble”

Evolutions biologen från New York Elisabeth Sahtouris lyckades med konststycket att under sina 18 minuter ge en mycket tydlig bild av jorden historia från dess födelse till idag och dessutom beskriva hur modern vetenskap och urgammal andlighet är som olika noter på samma keyboard: med basnoterna i den västerländska vetenskapen, diskantnoterna i den österländska andlighetern och med Nordafrika i mellannoterna. Elisabeth inspirerade åhörarna med sin vision om en ny kosmologi baserad på samarbete istället för konkurrens. Hon avslutar med att citera den marockanska poeten Hafid ” Det är billigare att försörja din fiende än att döda honom.”

Andra talare valde att tala om projekt som låg dem nära hjärtat. Till exempel kanadensiskan Heather Cameron rörde oss till tårar med berättelser från hennes organisation Boxgirls som hjälper utsatta flickor i bl a Nairobi att öka sitt självaktning genom boxning.

Efter en välbehövlig kaffepaus under palmbladen i Riad el Fenns vackra innergård fortsatte det späckade schemat med den walesiska författaren Jon Ronson (Som bla skrivit: ”Men who stares at goats” Om du inte sett den så gör det genast! Den är helt underbart rolig) Han fyllde sina 18 minuter berätta om sina undersökningar inför sin senaste bok ”The Psychopath test” och gav oss en enkel checklist med 20 tydliga tecken på en psykopat. Tydligen är 1 person av 100 psykopat. Däremot bland företags ledare och advokater ligger det mer åt 50 av 100…. Hans föredrag bjöd, inte oväntat, på många skratt

Därefter slängde vi oss över till arkitektur tillsammans med engelsmannen David Chipperfield vars föredrag handlade om modern arkitektur och hans kontroversiella sätt att restauarera Neues Museum i Berlin. Hans nyckelfråga var ”Why do we hate architects?”. Jag tror ingen i publiken kunde identifiera sig med denna frågeställning, men föredraget var en intressant analys av nutida arkitektur och varför den ofta är så ful.

När allas våra hjärnor var sprängfyllda av idéer och information; klockan började närma sig två-snåret och blodsockret var vid ankelnivå så äntras scenen av den tyska skådespelerska Jana Pallaske (bla från Inglorious Basterds). Hon står där alldeles tyst, tyst, tyst……
Därefter säger hon med darrande röst: ”Varför är vi så rädda….för att vara människor? …..Varför är jag så rädd……att vara mig sjäv?” Någon i publiken mumlar till svar ”Kära du, vi är inte rädda, bara väldigt hungriga” Jana hör troligen inte detta svar men går helt plötsligt av scenen utan att säga något mer och kommer tillbaka till tonerna av Led Zeppelins ”Over the Hill and far away” ( en av historiens bästa låtar…Nåväl) och(!) en rockring i handen. Varpå hon i ett extatiskt tillstånd börjar dansa med rockringen snurrandes kring varenda tänkbar kroppsdel.
Helt plötsligt kändes det som vi inte var i Marrakech 2011 utan snarare Kalifornien 1971…..oh, well, Det var ju lite…. uppfriskande efter allt det intellektuella.

I äkta Kaliforniska anda så är det kanske just det som utmärker TED (och TEDx): En subtil krydda av hippie som, iklädd en striktare och mer verklighetsanpassad uniform, får ta plats i diskussioner om hur vi med modern teknologi, alternativ världsyn och behjärtansvärda projekt kan göra vår värld bättre.

Efter att Jana fått, en mer eller mindre villig att publik, att genomföra en meditation signerad den indiske gurun Osho, så var det äntligen dags för lunch!
Utspridda på kuddar och vid låga bord hade alla deltagare en chans att bekanta sig med varandra.

En av dagens absolut bästa talare vara Clive Stafford Smith. En engelsk advokat och aktivitist i mänskliga rättigheter. Han talade om ”The American i-legal system” och berättade att 70% utav 170 dödsdömda i New Orleans, är oskyldigt dömda. (Ett ämne som ju blev smärtsamt aktuellt med avrättningen veckan därpå….)
Då varenda hand i publiken räcktes upp, på frågan om vem som var emot dödstraff i publiken anklagades vi alla för att vara ”…you Commie pinko liberals.” Och fick veta att inte en enda av oss skulle kvala in för att sitta i juryn i en amerikansk domstol, då ett av de grundläggande kraven är, att man är för, just dödstraff….

Dagen sista talare var den charmerande Pinky Liliani, som räknas bland världens 30 mest inflytelserika muslimska kvinnor och rankas bland Englands 100 bästa kvinnliga entreprenörer (vet inte riktigt hur man skall tolka kombinationen av dessa två rankningar…)
Hon påminde oss om det enkla men underskattade med vanlig ”vänlighet” och kokade helt sonika upp en indiska potatiscurry på scenen, som alla deltagare fick smaka.

I en holistisk- och äkta TED-anda hade vi under dagen gymnasiterat (inte bara våra smaklökar utan även) intellekt i ämnen som öst & väst, konst & vetenskap, kropp & själ, historia & framtid.
Och i äkta Marrakech-anda, avslutade dagen med ett cocktail party på riadens takterass, där det blev möjlighet att prata med dagens talare och ibland fördjupa sig lite mer i några av dagens spännande ämnen. En perfekt avslutning på en inspirerande dag i vacker miljö och i internationellt sällskap. -Defintivt inte sista TED upplevelsen för min del!

With many thanks to Lauren Dorman for sharing her photos from the event!

Vissa stunder översköljs jag av en sån kärlek till det här landet. Det händer oftast i de små oväntade stunderna.

Igår upplevde jag en sån stund (…Nä, två sådana stunder!) och känslan sitter fortfarande kvar.

Jag höll på att organisera dukar och tyger i Riad Saba när det ringer på dörren.
Utanför står en äldre man med väderbitet ansikte iklädd en vit jellaba ( fotsid tunika) Han har en gul turban och håller en ”guldig” stång med en flagga i ena handen.

När jag öppnar dörren så forsar orden ur hans mun. Det är böner. Han är en ”fakir.”

Oftast kommer dessa män tillsammans med en grupp musiker som spelar en truddelut på sina enkla instrument innan de läser bönerna som skall skydda dig och din familj och bringa hälsa och lycka till huset.

Oftast kommer de kring Aid el Kebir (den stora festen som går av stapeln ca 40 dagar efter Ramadans slut, då man slaktar fåret)
Så det här var ju lite tidigt. Men med tanke på världsekonomin så har denne fakir nog rätt i att förlänga säsongen något….

Först tänker jag: Åh, jag har inte tid med en massa böner. Men jag ändrar mig, står kvar i dörröppningen och låter mig översköljas av mannens ord: Rabblandet av välsignelser som jag endast snappar upp ett och annat ord av.

Han vill inte komma in. Han vill inte övertyga mig om något. Han vill inte sälja något. Han vill bara ha en slant till en kopp te, eller helst två.
Mannen fick några slantar, ett granatäpple och de få välsignande ord jag kan på arabiska. Tydligen var detta utbyte godkänt för han gaqv mig en ”bonusbön” och gick nöjt vidare till nästa granne för att ge sina välsignelser.

Dessa besök kommer alltid helt oväntat och för mig är dessa små stunder och andra liknande; som är guldkornen vardagen. Det som får mig att älska det här landet.

Förr var de nog vanligare, men fakirerna existerar än idag. Fakir betyder också fattig och är ett ord som har en aning olika konotationer i länderna mellan Indien i öst till Marocko i väst.
Att man betalar är helt naturligt. I Marocko handlar allt om utbyte. Han delar med sig av goda vibbar från Allah och du delar med dig av det världsligaste av allt; Dirham. Att vara fakir kan inte vem som helst bli, det krävs en massa ”Baraka” (dvs gudomlig kraft) Ofta är dessa heliga män sufister (mystikerna inom Islam) och förr (kanske än?) vandrade de liksom transmästarna; Gnawas, från by till by och stad till stad.

När jag sedan körde för att hämta min dotter i skolan, så kanske jag var lite hög på bönerna, som jag precis emottagit för jag gjorde något som jag väldigt sällan gör: Jag stannade för några liftare.

Tre färglatt klädda kvinnor stod vid vägkanten och såg så långt ifrån rånare som man kan komma. De klättrade omständigt in i bilen och tog med sig en doft av….land, sand och palmoas.
De var Marrakchis och hade hälsat på den enas syster som bor i palmoasen strax utanför Marrakech. De var så tacksamma att få lift, för den ena kvinnan var till åren och hade svårt att gå.

Som alltid när man säger tack på Marockanska så sker det i en strid ström av välsignelser.-Här är det minsann inga torftiga; ”Tack så mycket” Nä, i en lång svada berättar man om allt gott Allah ska göra för dig. Man bringar lycka över dig och de framtida generationerna. Man välsignar dina föräldrar.

Efter dessa översvallande svador och efter att i två omgångar fått framtida släktleds välgång bedyrad, känner jag mig nästa lite lullig. Men det är nog helt rätt tillstånd att ta dagen an; med tutande bilköer i åsne-stockningar och allt annat som man emellanåt blir alldeles galen på.

”Camunia” (=Lugn som spiskummin) Det är jag det.

Idag är Marrakech i sorg. På en sekund slets så mycket sönder. Varför?
Jag har alltid känt mig så trygg i Marrakech. Jag gör det fortfarande. Men idag täcks Marrakech för ovanligehetens skull inte bara av grå moln utan av en sorg och en smärta över att något så hemskt har kunnat hända i vår älskade stad. Så tragiskt.

Antalet döda och skadade varierar. Cirka en timme efter dådet gick lokal radio ut med 14 döda och 20 skadade.
Idag är de senaste siffrorna; 2 amerikaner, 3 fransmän, 2 marockaner (anställda på kaféet)1 engelsman och 6 odentifierade. Antalet skadade är uppe i 23.

Det lokala sjukhuset Ibn Toufail cirkulerar en efterfrågan på blodgivare på Facebook.

Jag råkade vara en, av många, ögonvittnen till explosionen.

Hade jag gått ifrån riaden ca 2 minuter tidigare den 28 april, så hade jag rundat Café Argana (där bomben i smällde) i helt fel ögonblick.
Jag har verkligen en första klassens skyddsängel!
För tredje gången i mitt liv känns det som jag snuddat vid en onödigt färgstark dödsruna.
…som i Thailand där jag skulle fått en fallande kokosnöt i huvudet om inte vännen mitt emot, fått en så förskräckt min att jag undrande lutade mig fram en smula…så att kokosnöten bara skrapade min rygg.
…..Andra gången var framför Katedralen i Strasbourg där jag precis hann undan en självmords aspirant som hoppat från tornet, rakt ner i det fotsteg jag just gick ur. (Båda två ingalunda unika dödsorsaker utan däremot upprepade sådana)
…Och så igår då. -Vad säger man? -TACK! (Jag lovar att försöka uppföra mig om jag får hänga med ett tag till!)

Jag hade tur att vara lite sent ute och befann mig vid explosionen på andra sidan Jemaa el Fna. Vårt mytiska torg, var som vanligt fullt med folk. När explosionen small, stannade alla upp. Vissa började springa -först från ljudet… och några sekunder senare mot Café Argana, varifrån smällen kom.

När man hörde smällen så var det helt klart: Den här smällen har tagit de liv som var i närheten.
-Människor som bor 2 km från torget hörde den!

Min första reaktion var att fråga människor omkring mig. -Vad tror ni det var?
Alla trodde att det var en gasolycka från ett köket. (I Marocko använder man gasbuteljer till i princip all uppvärmning av vatten samt i köken. ) Eftersom klockan var 11.55 och restauranger inte öppnat för lunch än, så alla trodde först att det var en olycka. -Hade man verkligen velat skada maximalt antal hade man låtit bomben gå av vid 13.30-14.00 då Café Argana alltid var proppfullt.
Det är konstigt hur tankebanorna går i sådan stunder…

Av Café Argana finns knappt nedervåningen kvar. Det två våningar av terrasser är borta. Strax efter smällen såg jag 3 eller 4 människor röra sig i det som var kvar av huset. Två kockar som stod på översta takterrassen, rörde sig liksom i slow motion och såg ut att damma av något. En person som mitt i kratern satt på knä. Kanske han bad, kanske han satt lutad över någon.

Det var glas-splitter över hela torget. Och ännu igen tänkte jag ”Oj, det här måste ha skadat många, även ute på torget” Om det är så, vet jag inte.

Bara en 5 minuter efter smällen så var det fullt pådrag med ambulanser, brandbilar och allt man kan tänka sig. Torget var smockfullt av nyfikna åskådare. Mobilnätet var helt blockerat av alla oroliga samtal. På mindre än en timme efter händelsen så hade nyheten spridits runt hela världen.
-Så liten är vår värld idag.

Cafè Argana var en av de största ”tourist traps” på Gycklarnas torg, Jemaa el Fna. Det står nu som ett öppet sår vid kanten av en av platserna på UNESCOs Världsarvslista; det mytomspunna torget.

Just nu är det lite presscenter över Riad Saba. Tre franska journalister skyndade hit från huvudstaden Rabat. Men det är svårt att rapportera.
Man konstaterade ju ganska snabbt att det inte var någon olycka. Man har inte gått ut med någon information om vem som ligger bakom. Massor av rykten cirkulerar förstås.

Det är lätt att bli rädd för en plats där ett bombdåd just utförts. Personligen inbillar jag mig alltid att jag är säkrare på en plats där något hemskt just hänt. För blixten slår väl inte ner två gånger på samma ställe?!

Det är hemskt för de drabbade. Men det är även ett hot mot demokratin och mänskliga rättigheter. Vilka horrörer har inte utförts i anti-terrorist” och ”säkerhetens” namn!? Se bara på USA efter 9/11.

Jag känner med de drabbade och deras familjer men framförallt ber jag (på mitt agnostiska vis) för att Marocko ska få fortsätta den positiva utveckling mot fullständig demokrati, jämlikhet och rättsäkerhet, som landet ändå påbörjat de senaste 20 åren

Det handlar till syvende och sist inte om Säkerhets frågor utan om Utbildning för alla! En människa som fått en gedigen utbildning; som kan läsa och skaffa fakta från många håll, är trots allt svårare att hjärntvätta till att utföra desperata illdåd.

Moder Jord kränger sig under vår tyngd och mänskliga galenskaper rapporteras allt för ofta.
Vad kan vi göra för att vända utvecklingen i vår värld??

Marknadsförings mässigt sett sà borde jag kanske inte dela med mig av den här lilla anekdoten…Men jag är den första att erkänna: Att driva guesthouse för emellanàt tankarna till ”Fawlty Towers”….

Riad Saba har haft en rad olika nattvakter genom arens lopp. En som jag aldrig kommer glömma kallar jag för TäTä. Det var en liten tomte i odefinierbar ålder med 6 vuxna barn,väderbitet ansikte och ständig toppluva.

Han bor, väl än idag, i en av de många ”illegala” lerbyarna kring Marrakech, som kallas ”Douar” -Inte kåkstad, snäppet över. Det är byar, som byggdes pà statlig eller privat mark av bönder som lämnade sina obrukbara jordar under torkan på 80-talet.
På den tiden hade ingen en aning om hur dyr marken i Marrakech skulle bli 30 år senare! Men som tur är-för många av dessa ”settlers” -och otur för markägarna, så finns det en lag i Marocko, som efter ca 20 års (?) boende (squatting) ger dig rätt att stanna kvar.

Anyway, vår nye nattvakt hade kommit till himlen. Han har hela sitt liv arbetat längst ner i kejdan, fyllt hinkar med cement eller burit tegel. Dag ut och dag in, år ut och år in.
Nu ansvarade han nattetid för gästernas och riadens väl och ve!

Han tog sitt arbete på stort allvar. Andra dagen han kom till jobbet, så smusslade han väldigt med en plastpåse med något långt i. På frågan vad han hade i påsen, drog han-blygt och ganska stolt- ut en lång svart påk. Nästan lika stor som han själv, vilket i och för sig inte säger så mycket…
”OM det blir inbrott” sa han allvarligt. Vi försäkrade honom att OM det bli inbrott skall han bara ringa polisen! Arbetsuppgift som nattvakt är framförallt att öppna dörren för gästerna om kvällar och nätter.

Nästa morgon kommer en gäst upp till mig och berättar sina nattliga äventyr på Riad Saba.
Hon och dottern satt om kvällen på takterrassen. Då kommer vår lille tomte upp till dem. Säger: TäTä! TäTä!
Hon räcker fram cigarettpaketet till honom. Vill han ha en cigarett?
Han säger. TäTä? TäTä?
Språkförbistringen är total.

När de kommer ner på rummet igen, knackar det på dörren. Lille tomten står utanför med en bricka med marockanskt te!
- TäTä!….-Jaha! ”Te” -förstås! Han sträcker sina armar så långt han kan för att inte vara oartig genom komma för nära deras dörr.

På natten har samma gäst svårt att sova. (kanske på grund av téet? Vem vet.) Vid tretiden smyyyger hon upp på takterrassen och tänder en cigg. Några minuter senare stannar nästan hennes hjärta. I dörrren till trapphuset ser hon en mörk silhuett i kåpa med topppig kapuschong som håller en stor påk i handen. (Lite lik Bergmans ”Döden” kan jag tänka mig.)
Båda två står som förstenade någon sekund. Innan de känner igen varandra. Historien slutade väl. Inga skadade. Inga hjärtattacker.
…Vi hade en nattvakt på Riad Saba. En liten tomte som tog sitt arbete på fullaste allvar!

Tätä pensionerad sedan något år tillbaka….Men hans påk finns kvar. Liksom ett musée- föremål. Om i fall att….

I västvärlden tenderar media att måla en svart-vit bild av kvinnans situation i muslimska länder. Jag kan bara berätta utifrån mina egna, högst personliga erfarenheter. Men det är ju trots allt en liten fasett, i en mycket komplex prisma.

Jag känner mig onekligen lite som Bambi på hal is när jag ger mig ut på den tunna isen med att försöka ge en rättvis bild av kvinnor i Marocko, men jag tar ett djup andetag och ger mig ut i min något spretiga text:

Trots att det var jag som pushade för att vi skulle flytta till Marocko, så hade jag mina dubier om hur jag skulle trivas.

Jag glömmer aldrig när jag under riad renoveringen träffade vår fundamentalistiska snickare. Jag hälsade genom att ta honom i handen. -Han blev så schockad att han inte kom till jobbet på en vecka. …Efter det lärde jag mig min första läxa;”Har en man stort skägg och fotlång tunika -Ta inte i hand när du hälsar!” (Jag fick bakläxa på den lektionen när jag på samma sätt skulle hälsa på en engelsk fd ”rave kung” som med samma entusiasm han bejakat rave parties i London, nu bejakade sin nya tro…) NU har jag lärt mig.

Många verkligheter
Marocko är ett land som är många fler parallella verkligheter än t ex Sverige: Livet ser enormt olika ut för rika och fattiga, mellan livet på landet och livet i städerna, mellan araber och berber mellan analfabeter (34%!) och människor med utbildning etc etc.
För att generalisera så kan man säga att ju fattigare man är -desto mer religiös är man och desto mer traditionellt lever man. Oftast.

Därför dikteras en kvinnas situation mycket utifrån vilka av dessa grupper hon tillhör.
¾ delar av analfabeterna är kvinnor. En analfabetisk kvinna ute på landsbygden, med barn och utan make är defintivt mycket utsatt.
(Att vara del av en stam/familj är mycket viktigt. I Marocko, som motsats till Sverige är det högre status att ha ett väldigt vanligt efternamn. Det visar att man kommer från och har stöd av en stor släkt)
Däremot kan en kvinna med universitets utbildning gå i princip hur långt som helst i sin karriär. Vi har t ex de senaste åren haft flera kvinnliga ministrar.

Traditionellt är Gatan- utomhus; männens sfär och Hemmet –inomhus; kvinnans sfär. Detta rimmar inte med vårt europeiska koncept om kärnfamilj-det blir enormt isolerat! Om man däremot lever i storfamilj, som de flesta av den fattiga befolkningen gör, så delar kvinnorna och småbarnen livet inomhus medan männen håller sig borta och i princip bor på kaféerna, som för många även är kontor och arbetsplats.

Klädsel
En av de vanligaste frågorna jag får är angående kvinnors klädsel. Jag måste säga att i Marrakech ser jag mycket fler varianter av klädstilar än i Sverige. Man ser allt från heltäckande burka, eller sjalett och traditionell djellaba till mycket utmanande klädsel. -Hela spektrat! …..(Fast korta skjorts, ser lite väl pinsamt o turistigt ut, även om det också syns på stan.)
Klädseln i yrkeslivet är definitivt klassisk. Män har oftast kostym och kvinnorna dräkt. Man kan absolut ha ganska korta kjolar med nylonstrumpor.

Man hälsar alltid (förutom när kombon: fotlång tunika och stort skägg är involverat) genom att ta i hand. Franskt kindpussande förekommer mellan vänner (och för att som kvinna, hålla sig på säkra sidan: mellan kvinnor eller inom familjen.)

Yrkes kvinna & mamma ledig
Vad jag snabbt märkte när jag började arbeta i Marocko var att jag respekterades för det jag gjorde. Jag kände mig mer respekterad när jag arbetade som TEMA guide i Marocko än när jag gjorde samma arbete i Provence.
När jag var mammaledig fick jag däremot ett smakprov på hur enormt isolerad man blir om man inte arbetar. En kvinna som är hemmafru skulle helst inte synas ute.

(Ännu en brasklapp måste slängas in! Detta var för 8 år sedan och Marrakech har gått från att vara en provincial stad till en kosmopolitisk stad. Inte bara pga av de många utlänningar som slagit sig ner här utan minst lika mycket pga alla marockaner i exil som börjar söka sig till Marrakech efter många år runt om i världen. Jag är säker på att om jag vore mammaledig i dag, så skulle det vara helt annorlunda!)

Även om jag, genom att arbeta, har kunnat behålla i princip, samma frihet och respekt som i Sverige så finns det givetvis en massa koder mellan könen, som för en svenska, är ”rena arabiskan” och som jag ibland känner kommer ta en livstid att riktigt greppa. Fast det är ju det som är spännande med att möta andra kulturer!

För dig som vill läsa mer om kvinnor i muslimska länder så kan jag rekommendera den marockanska författaren och feministen; Fatima Mernissi, vars första bok handlar om hennes uppväxt i ett harem (Jo, Marocko är ett av de få länder där månggifte fortfarande är lagligt trots att en mycket liten del av befolkningen berörs av detta) och vars senare böcker bla inkluderar intervjuer med kvinnor från olika samhällsklasser och livssituationer.

Det är med detta, som med de flesta ämnen, att ju mer man försöker sätta sig in i det, ju mer komplext inser man att det är….

Ärligt talat. För 15 år sedan var Marocko, för mig, en vit fläck på världskartan.

Jag ansåg mig förvisso som en ganska rutinerad globetrotter efter att ha passerat 80-talet traditionella ”kvinnodomsprov”: tågluffning och au-pair samt 1 år i Asien (på en budget av hela 35 000 spänn.)

Jag hade oxå fyllt min CV med en tonårs-rymning bästa kompisen till Mallorca och pluggat i Strasbourg och Florida. Efter att senare ha bott och jobbat på Key West ett tag, kryddade jag  mina erfarenheter med att immigrera till Kanada…på ett ogiltigt pass. –Men allt det där, är en annan historia….

Marocko däremot, trodde jag- skulle väl inte vara någon utmaning! Ha! – Strax söder om Spanien: Hur annorlunda kunde det vara?!  Jag; som åkt runt bland fd. huvudjägare i Indonesien…

Men det visade sig att jag skulle få den värsta kulturshocken någonsin!  Och det var också det som fick mig att bli så nyfiken.

Jag vill på påpeka att min man kommer från Marocko och hade bott i Europa i ca 30 år. Utan honom, så hade nog jag aldrig kommit till Marocko och framförallt inte stannat här!

Första gången jag kom hit var våren 1997.  Från Casblancas flygplats åkte vi 3 timmar, ut till den lilla by som Jabranes familj kommer ifrån. Vilket i mina ögon är Marockos svar på Fucking Åmål…

Här väntade oss de flesta av de 15 sykonbarnen i en lång nyfiken radda: Jabrane sade lite nonchalant: ” Du kan väl fixa lite lunch till dem” Min enda tanke var ” Vad äter marockanska barn???”

Jag fick lära mig många grundläggande saker dessa första veckor:

-Hur man äter på marockanska –med tre fingrar på högerhanden (jag som är så väldigt vänsterhänt!)

-Hur man hälsar- vilket alltid innebär att man spenderar flera minuter att gå igenom huruvida frugan mår bra, barnen mår bra, affärerna går bra; hur morsan mår,brorsan mår, åsnan och katten mår. ( där överdrev jag lite)

-Hur man bär sig åt med vattnet. När det finns i kranen endast 1 timme om dagen.

-Hur man kokar té -Det mest grundläggande i den enormt gästfria marockanska kulturen och vilket är en ritual mycket långt ifrån våra tepåsar!

…Efter denna djupgående kulturshock var saken klar -Jag måste lära mig mer om den här kulturen!

Så småningom lyckades jag övertyga min man om att vi skulle flytta till Marrakech. Då var staden varje  entreprenörs dröm: Ett jungfruland där vilket sorts företag du än ville starta, skulle funka!

Eftersom jag trots allt hade lite reservationer att som svensk kvinna ta steget att flytta till ett muslimskt land, så ville jag först prova hur det var att jobba här. Vara på egen hand. 1999 tog jag  jobb som kulturguide för TEMA resor. I Marocko på vintern och som cykelguide i Provence på sommaren. Det visade sig till min stora förvåning att jag blev vänligare bemött och fick mer respekt i Marocko än i södra Frankrike.

Och nu har det plötsligt gått 11 år. Under denna tiden har vi renoverat två riader i medinan, startat Guesthouse Riad Saba. Jag har startat svenska Marrakech Travel Company och vi har fått en dotter. Puh! Det har varit intensiva år!