Jag har inte gjort slut med er, eller Milano heller för den delen. Det har bara varit lite mycket. Utlandsresor, vänner på besök, jobbintervjuer, frilansjobb och livet i allmän röra har gjort att jag kommit efter. Nu tar jag på mig bloggardräkten igen, och lovar lite bättre uppdateringar. Och vi börjar med mat!
Piccola Cucina är precis vad det låter som, en liten pytterestaurang, med plats för kanske 6 bord i den gulliga lilla lokalen på Viale Piave i närheten av Porta Venezia. Häromdagen hade ag och M hade bokat bord för oss två och Sonya som skulle komma från Tokyo med flyg samma kväll. Men efter en kvarts väntan och ett telefonsamtal uppenbarade sig två dumheter: 1: M hade tagit fel på datum, och vi väntade alltså i onödan ett dygn för tidigt, vilket leder till dumhet 2: M ringde och väckte Sonya som var kvar i Tokyo (där det var mitt i natten) och undrade var hon höll hus.
SÃ¥ blev det middag för tvÃ¥ till slut, men kanske är det just sÃ¥ Piccola Cucina ska upplevas. Det passar perfekt för en intim kväll, ett litet sällskap eller smÃ¥tysta konversationer. Hit gÃ¥r man inte direkt om man vill försvinna i mängden; det finns stor risk för att bordsgrannarna hör vad ni viskar om. Men det är ocksÃ¥ lite av det fina med det hela; effekten blir som att sitta hemma i nÃ¥gons vardagsrum. Jag Ã¥t en helt ljuvlig ”hemmagjord” spaghetti med färsk tonfisk, pinjenötter och russin, och vi delade en väldigt god halvflaska (det var ju mÃ¥ndag ändÃ¥) rött av nÃ¥t slag jag glömt. Fast allra bäst var nog desserten; en dröm av varm chokladfondant med varmt, smältande innehÃ¥ll. Sjukt romantisk att dela pÃ¥, dessutom. Jag ger upplevelsen 4 spontandejtpoäng av 5 möjliga, även om bordsbokning nog är ett mÃ¥ste.
Piccola Cucina
Viale Piave 17
Milano
Tel +39(0)2 76012860
piccolacucina@gmail.com
Stängt söndagar
Hurra, det är filmfestival!
För alla som tycker att Milanos vanliga bioutbud inte är någon direkt anledning till extas (läs, om du vill se originalversion med text istället för dubbat) finns det nu ett ypperligt tillfälle att fira. Milano filmfestival pågår i år mellan 9-18 september, och visar allt från kortfilm till dokumentärfilm på åtta olika platser, däribland en gigantisk utomhusbiograf i Parco Sempione. På programmet står också flera seminarier, och årets stora retrospektiv tillägnas amerikanska filmskaparen Jonathan Demme, som även håller en gästföreläsning.
Jag har inte hunnit kolla igenom hela programmet ännu men har kastar lystna blickar åt programfliken Soundoc, med musikdokumentärer om bland andra Efterklang(!) och Mogwai(!!). Det gäller att hålla koll på dagsprogrammet så man inte går miste om något.
Och för den som inte är särskilt filmintresserad men ändå gillar att hänga med sköna människor är det lilla festivalområdet som byggts upp utanför Teatro Strehler, med utomhusbar, dj:s, livemusik och dans, helt klart stället som gäller hela veckan ut. Jag var där igår och intygar att stämningen var hög, svetten rann och ölen serverades i plastglas. Precis som det ska va på festival, alltså.
Äntligen är det september och Milano har vaknat till liv igen. Efter två dötråkiga och kväljande varma veckor ligger temperaturen på behagliga 25-30 grader, folk har kommit tillbaka från semestern och det börjar hända saker.
I tisdags var jag på invigningfest för nya varuhuset Excelsior, som öppnar för allmänheten ikväll under Vogue Fashion Night Out som traditionsenligt innebär smockfulla gator i city och kvälls/nattöppna butiker som bjuder på allt från cocktails till manikyr och goodiebags.
Excelsior är hursomhelst ett riktigt praktbygge, inrymt i en imponerande gigantisk gammal biografbyggnad som gick under samma namn, och med ny arkitektur/inredning av Jean Nouvel. Det är Coingruppen i samarbete med den milanesiska modeinstitutionen Antonia som stÃ¥r bakom hela härligheten, och det märks. Förutom en till synes välsorterad parfym och skönhetsavdelning, macaronparadiset La Durees andra Milanosatsning, och en tämligen minimalistiskt inredd saluhall pÃ¥ bottenplan – här handlar det alltsÃ¥ om Mode med stort M.
På fyra våningar finns märken som Proenza Schouler, Marni och Alexander Wang för att nämna några, uppdelat i avdelningarna Contemporary (innehållande mestadels nyare, spännande amerikanska designers), Antonia Uomo (herr), Antonia (dam) och accessoarer allra högst upp. Allt otroligt snyggt upplagt, närmast Sovjetminimalistiskt (som om varorna var slut på hyllorna, typ) i de blanka glasvitrinerna. Och så kuttersmyckena till personal sen, enhetligt klädda efter våningsplan. Perfekt upprullade chinos, identiska randiga strumpor, Church-skor och hårdekorationer, alla är såklart söta som socker.
Excelsior känns som ett fräscht tillskott djungeln av Dolce & Gabbanabutiker Milano annars erbjuder, och måste bli ett självklart stopp på resan för särskilt mode- eller arkitekturintresserade. Med tjock plånbok, förslagsvis, men att titta är ju gratis. (Reservation för de urtråkiga bildbevisen, fick inte upp kameran särskilt ofta)
Excelsior
Corso Vittorio Emanuele
(bakom Domen)
Det var länge sen nu, hej! Jag är tillbaka i Milano efter en månads Sverigevistelse och två och en halv veckor på Filicudi, en liten ö norr om Sicilien. Filicudi är en av de Eoliska öarna, och ligger utpytsad som en liten pärla i det Tyrrhenska havet.
Jag, M och två vänner tog snabbåten från Palermo och efter två och en halv timma var vi där, för att sen knappt röra oss ur fläcken på två veckor. Ö-liv utan båt kan vara stillsamt och ibland långtråkigt och ibland alldeles alldeles underbart. Perfekt för att läsa ut böcker, äntligen sätta tänderna i Anna Karenina (på min att-läsa-lista sen typ 13 års ålder), morgonyoga, laga mat, äta middag vid först vid 23 och sitta uppe halva nätterna och knapra på paste di mandorle och dricka malvasia, det söta efterrättsvinet som görs på Salina och de andra omgivande öarna.
Att ön är full av sanslöst stora kaktusar, olivträd, vild fänkål, björnbärssnår och fikonträd gör inte saken sämre, eller att vi fick bo i ett helt underbart hus. Maria Vittoria och Giorgio från Milano hade bjudit in oss till deras smått fantastiska bostad högt upp på klipporna med milsvid utsikt över små och stora öar (första kvällen såg vi ett lavasprutande utbrott på Etna), och sen bara hav, hav hav. Promenaden ner till havet var brant och klippig och fick oss att känna oss som bergsgetter med osedvanligt dålig kondition.Med med den avundsvärda trädgården och flera olika terrasser hade vi en helt perfekt plats för att bara sitta och vila, och se ut över hela härligheten.
Jag har nog aldrig haft en så avslappnande semester, eller badat i så klart vatten. Tyvärr gick min kamera sönder för att en vecka senare vakna till liv igen, så jag saknar många bilder. Men här är ändå en liten minihälsning från hav, sol, berg och vulkaniska trakter. Som en snuttefilt, eller något att klänga fast vid nu när jag sitter i Milano och svettas.
Innan jag säger hej på ett tag och byter dammet och hettan mot en månad av svensk sommar (finns den?) har jag försökt krama ut lite av det bästa med Milano. Det betyder bland annat aperitivo-kvällar, utflykter, restaurangbesök och bara häng med de bästa personerna staden har att erbjuda. Det är i och för sig inte alltid lätt att njuta utan luftkonditionering i 34-gradig värme, jag vill bestämt påstå att Milano är allra bäst höst och vår. Men är man ändå i stan under de här heta sommarmånaderna finns det såklart bra grejer att hitta på.
En av mina barfavoriter är haket La Belle Aurore, för mig ganska lägligt placerat i närheten av Porta Venezia, till skillnad från de flesta bra ställen som ligger neråt Navigli. La Belle Aurore lockar inte med någon storslagen aperitivobuffé, särskilda happy-hourpriser eller ens bra musik, men det är ett klassiskt ställe som ser precis likadant ut som det gjort de senaste decennierna. Lite fransk bistrostuk, enkelt och fullt av locals som läser tidningen eller tar en öl. De har en liten uteservering som snabbt blir full, och har man tur kanske man får syn på Paul Banks från Interpol som gullar med sin italienska flickvän vid bordet intill (som vi gjorde vid vårt senaste besök). Det här är långt ifrån ett kändisspotting-ställe dock, så spara autografjakten till ett bättre tillfälle.
La Belle Aurore
Via Abamonti 1
20129 Milano
Tiden går lite för fort på sommaren för att hinna hålla bloggen realtidsuppdaterad, men ett sån fantastisk dag som jag hade i söndags måste bara få lite publicitet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vill du verka som en riktig milanesare ska du för allt i världen fly stan under helgerna, speciellt under sommaren! Att svettas i city är både plågsamt varmt, halvtrist (eftersom de flesta vännerna också sticker iväg) och onödigt. Onödigt därför att räddningen finns ju så nära, som Lago di Como till exempel.
I söndags klämde jag och M, Deniz, Lisa och Christian in oss i en bil för att ta sikte på Gravedona, en liten by vid norra toppen av Comosjön. Våra vänner Imma och Lars och deras lilla nyfödda dotter Lea tillbringade helgen i ett gulligt hus alldeles vid vattnet, och det blev en bra anledning till att få gosa med bebisen i en alldeles särskilt fin miljö. Turligt nog hade sunkvädret som regerat i två veckor dragit sin sista suck och på söndagen sken solen från klarblå himmel. Efter en biltur som skulle ta en och halv timma men tog det dubbla (vägarbeten + någon olycka på vägen) kom vi till slut fram, installerade oss i trädgården och bara njöt.
Det blev de tre nordeuropéerna (jag och tyskarna Lisa och Christian) som vågade oss på att bada , och vattnet var sådär lagom uppfriskande. Sen vankades det en god lunch i skuggan under träden och det där söndagslugnet som bara frisk luft, bad och lunch al fresco med fina vänner kan få till.
Tyvärr var vi tvungna att bryta upp snabbare än vi ville, men Lisa var tvungen att åka hem och förbereda sin födelsedagsbarbecue som skulle hållas samma kväll på hennes takterass, och vi skulle såklart dit. Jag bidrog med prosecco och en sanslöst god tårta (recept här) och kvällen blev helt underbar.Medan solen gick ner över Milano satt vi på terrassen med Lisas olivträd, citronträd och lavendelbuskar (bara för att nämna några av växterna), grillade som om det inte fanns någon morgondag och åt därefter. Längsta och bästa söndagen på länge!
I södra delen av Milano, alldeles vid sidan av fem mil långa kanalen Naviglio Grande ligger Via Pestalozzi. Det är en ganska typisk gata i ett område som förr mest bestod av fabriker och lagerlokaler, men som nu mest rymmer kreativa människor inom mode, media och design och deras studior. Industrin flyttar ut, hipstern flyttar ut, den historien kan vi utantill.
PÃ¥ Via Pestalozzi 4 ligger Radio, Marco Klefischs pÃ¥hitt. Det är en lite lokal tillägnad text, ljud och rörlig bild, och som regelbundet lÃ¥nas ut till olika ”gäst-ägare” som fritt fÃ¥r curera sin egen butik/utställning/happening/vad-de-vill. Under juni, juli och september (augusti existerar inte i Milano) bebos Radio av mat-designkollektivet Tour de Fork, som hade invigningsfest för sitt projekt Forno Pubblico i helgen. Temat är street-food, och namnet Forno Pubblico syftar pÃ¥ de offentliga ugnar som förr användes flitigt i Medelhavsregionen. De tre mÃ¥naderna kommer bjuda pÃ¥ utställningar (en första gaffelutställning visas just nu), workshops, hemliga middagar och matlaboratorier. LÃ¥ter lite mystiskt men minst lika spännande.
Under öppningsfesten spelade bandet Sila & The Afro Funk Experience och Tour de Fork bjöd på kycklinggryta i bröd och öl som aldrig sinade trots långa köer av hungriga gäster. Nu är kanske inte afrofunk mitt skarpaste område men i mina öron lät det sjukt tajt och på trottoaren utanför syntes spontandans. Jag kommer definitivt hålla ögonen på Tour de Forks nästa upptåg hos Radio. Mer ugn åt folket!
Tour de Fork ”Forno Pubblico” juni, juli och september
Radio
Via Pestalozzi 4
Milano
Jag kan inte riktigt sluta tänka på Venedig och all konst som liksom trycktes in under tre sprängfyllda dagar av Biennalens början. Och ändå kommer jag på mig själv med att ständigt upptäcka paviljonger jag missat och utställningar jag borde ha sett. Efter att sommarhettan lagt sig och turisterna börjat avta åker jag dit igen, och tänker då skriva lista på vad jag måste hinna se.
För den intresserade tänkte jag droppa lite fler konsttips på vad som inte borde missas, nu utanför de mer uppenbara Arsenale och Giardini.
Punta della Dogana och Palazzo Grassi, till att börja med, är tvÃ¥ stora institutioner där Francois Pinault, ägare till PPR-koncernen(Gucci-group, Christie’s m.m.) ställer ut sin konstsamling. Punta della Doganas senaste utställning In Praise of Doubt är full av stora namn som Marcel Duchamp, Donald Judd, Bruce Nauman och Paul McCarthy, men också Tatiana Trouvé, Sturtevant och Sigmar Polke som blev mina favoriter. Den f.d. tullkammaren är rätt spektakulär i sig, 5000 kvadratmeter utspritt över den triangulära spjutspets-lika lokalen. Missa inte Charles Rays skulptur Boy with Frog utanför triangelns spetsigaste punkt.
Palazzo Grassis nya utställning The World Belongs to You (tydligen ska titeln syfta pÃ¥ konst frÃ¥n inte bara Västeuropa/USA utan även resten av världen) är lika spektakulär den. Det första som möter besökaren är den monstruöst stora textilskulpturen av Joana Vasconcelos som liksom klättrar över de tre vÃ¥ningarna. Här finns massor av bra konst, jag gillade särskilt de ganska arkitektoniska rumsinstallationerna pÃ¥ andra vÃ¥ningen, som Loris Gréauds svarta, ödsliga Gunpowder Forest Bubble eller Giuseppe Penones Respirare l’ombra – foglie di tè, som handlade om andning och dofter och bland annat klädde ett helt rum i i teblad.
På väg till Giardini när eftermiddagshettan blev olidlig smet vi in på en sidogata och in på Palazzo Bollani som visar Anton Ginzburgs At the Back of the North Wind (översta bilden). Och det är jag galet glad för att vi gjorde, för Ginzburgs film Hyperborea visade sig bli en av mina absoluta Biennalefavoriter! Kylan i rummet och de dova ljudinstallationerna passade perfekt till det långsamma, suggestiva fotot från Oregons skogar, Sankt Petersburgs öde gator och naturhistoriska museum, och slutligen ruiner av Gulaglägren vid Sibiriens Vita havsviken. Det var något av det vackraste jag sett på länge. Filmklippet i länken gör den absolut ingen rättvisa men jag är så taggad så något måste jag ju bara visa.
Venice in Venice var en ganska kul idé, som tog Venice Beach till sin namne Venedig – eller Venice, med verk av 20 Los Angeleskonstnärer. FrÃ¥n LA:s sandstränder till smutsiga kanaler och 1500-talsbyggda Palazzo Contarini dagli Scrigni, det var en intressant installation med mycket neonljus och popkonst bland den guldpläterade inredning i de sirligt dekorerade rummen. PÃ¥ vernissagen under fredagen spelade Courtney Love, men henne fick vi se nog av redan under torsdagens Big Bambofest som hölls av W magazine (där vi ocksÃ¥ delade terass med Monacos prinsessdotter Charlotte Casiriagi) – sÃ¥ vi tog den specialhyrda bÃ¥ten till Friezes 20:Ã¥rskalas med middag pÃ¥ en närliggande ö. Kul folk, middag och dans för de utan knäproblem (läs mig) gjorde kvällen hellyckad, om det inte vore för mördarmyggen som anföll till och med genom kläderna.
Nu slutar kändisskvallret men jag kan ju bara inflika att biennalen ibland kändes lika mycket som ett slags Saint Tropez och mingelparty som konstutställning, med alla lyxyachter och kändisfotografer. Men du kan vara lugn, det var en veckolÃ¥ng företeelse som slutade redan när de första ”vanliga” biennalebesökarna satte sin fot i stan. DÃ¥ har lyxyachterna seglat vidare till nästa fest för länge sedan.
PS. Om du inte har fått nog tipsar jag om fler guldkorn här.
Punta della Dogana
In Praise of Doubt
10 april 2011 – 31 december 2012
Dorsoduro 2
Venezia
Palazzo Grassi
The World Belongs to You
2 juni – 31 december 2011
Campo San Samuele
3231 Venezia
Anton Ginzburg
At the Back of the North Wind
3 juni – 27 november 2011
Palazzo Bollani
Castello 3647
30122 Venezia
Venice in Venice
4 juni – 31 juli 2011
Palazzo Contarini dagli Scrigni
Dorsoduro 1057
Venezia
Jag är tillbaka i Milano igen, lite mörbultad efter intensivt arty dagar. Platsen där hela (konst)världen tycks ha varit i förra veckoslutet är såklart Venedigbiennalen, den 54:e i ordningen som går under namnet Illuminazione/Illuminations. I lördags öppnade biennalen för allmänheten, men trängseln var stor redan under förhandsvisningen.
Hela biennalen är alldeles för oöverskådlig för att klämma in i ett enda blogginlägg såhär, så jag tänkte jag skulle dela med mig av några av mina favoriter i lite lagom utpytsat format. På tre hela dagar hann jag absolut inte se allt, faktum är att jag redan är sugen på att åka tillbaka för att kolla in mer. Men eftersom tåget från Milano bara tar 2,5 timmar är det lätt att ta en avstickare någotsånär spontant, så länge man har boendet ordnat. Hotell är dyrt i Venedig, men åker man off-season kan man få ner priserna, och dessutom slippa trängas i gränderna med överdosen turister Venedig lockar varje sommar.
Biennalen har tvÃ¥ huvudutställningar; Giardini, där de flesta nationella paviljongerna finns representerade, och Arsenale,ett gigantiskt gammalt vapenmagasin. BÃ¥da är sÃ¥klart mÃ¥sten pÃ¥ listan, och Arsenale checkade vi av redan pÃ¥ onsdagen. Giardini fÃ¥r man nog räkna med flera dagar för att kolla in, köerna är lÃ¥nga – Ã¥tminstone sÃ¥här i början – och paviljongerna mÃ¥nga. Vi var där tvÃ¥ dagar men missade ändÃ¥, motvilligt, mÃ¥nga paviljonger.
Mina personliga favoriter i Giardini var bland annat Storbritanniens paviljong, av Mike Nelson. Han har byggt upp en hel inre labyrintliknande byggnad inuti den stora originalpaviljongen, gjort om och byggt till sÃ¥ att det inte finns nÃ¥gra spÃ¥r efter den ursprungliga byggnaden. I mitten av paviljongen har han till och med lyft bort taket och skapat en innergÃ¥rd(!), komplett med skräp, damm och skrot. Man fÃ¥r känslan av att ha hamnat i en övergiven, turkisk verkstad, sliten och nedgÃ¥ngen. Delar av verket är ocksÃ¥ en Ã¥tervinning frÃ¥n vad Nelson skapade för Istanbulbiennalen 2003 (inuti ett 1600-tals-caravanserai – ett slags viloplats för resande) och Venedigbiennalen 2001. Att som vi köa i över en och en halv timme är nÃ¥got man nog fÃ¥r förbereda sig pÃ¥, det är en populär installation och av säkerhetsskäl släpps bara ett fyrtiotal in Ã¥t gÃ¥ngen. Men jag lovar, det var faktiskt helt och hÃ¥llet värt besväret. Missa inte!
Österrikes paviljong med video, målningar och skulptur av Markus Schinwald var också en favorit. Lustigt nog var paviljongen uppbyggd i liknande labyrinttema, men med en helt annan, svalare estetik. Filmen var bäst; med sitt långsamt glidande foto, fysiska krumbukter och fina färgskalor. Vackert och gripande!
Guldlejonet för bästa nation gick i år till Tysklands paviljong och Christoph Schlinhensiefs stora mörka, kyrkinstallation. Sevärd men ingen av mina personliga favoriter. Då prickade juryn mer rätt när de gav guldlejonet för bästa konstnär till amerikanske Christian Marclay för filmen The Clock som visas i Arsenale, helt underbar! Alla jag träffade var överens, detta var ett av de bästa verken på hela biennalen. Marcley har helt enkelt tagit bitar från massor av olika filmer och klippt ihop till en egen 24-timmarsfilm som liksom utspelar sig i realtid, med tagningar där klockan på filmen alltid visar samma tid som i verkligheten. Eh, låter det krångligt? Inte alls. Bara fängslande. Jag som tänkte stanna i några minuter satt och gapade i åtminstone en timme. Så otroligt snyggt gjort, och jag vill knappt tänkta på hur mycket arbete som ligger bakom.
Silverlejonet för lovande ung konstnär gavs till brittiske Haroon Mirza, som visar både i Giardinis huvudpaviljong och i Arsenale. Jag såg tyvärr bara den i Giardini men blev alldeles glad av den lilla installationen, som rymts in i ett litet, trekantigt rum. Ljud, ljus och videoinstallation skulle väl bäst kunna beskriva verket, som flörtade med klubbkultur och en riktigt bra bas, minimalistiskt och smart.
I Arsenale är Urs Fischers gigantiska vaxskulpturer/ljus som lÃ¥ngsamt brinner ner är ocksÃ¥ en stor hit. Skynda att kolla innan de skrivborsstolen, mansskulpturen eller den gigantiska kopian av Giambolognas ”The rape of the Sabine women”, alla i skala 1:1, smälter ned helt. Fast det är ju ocksÃ¥ konst, sÃ¥klart.
Jag kan fortsätta hur länge som helst men om jag bara fÃ¥r nämna nÃ¥gon mer favorit fÃ¥r det nog bli kinesiska Song Dongs ”para-paviljong” i Arsenale, inuti vilka andra kinesiska konstnärer ställde ut verk. Ett gigantiskt rum där Dong Ã¥teruppbyggt sina föräldrars 100-Ã¥riga trähus som fallit offer för Kinas urbana utveckling. Dessutom har han skapat smÃ¥ rum av 100 garderobsdörrar av trä, lite labyrintkänsla där med. En fantastisk rumsinstallation där man vill gÃ¥ runt länge.
Återkommer med fler tips, då på utställningar lite mer utspridda över staden. Nu ska jag försöka hitta ordning i kaoset av alla tygpåsar, pressmaterial och kataloger jag släpat runt på under de här dagarna. Det här är bara början.
Breaking news! Alldeles nyss blev det utannonserat att den oberoende vänsterpolitikern Giuliano Pisapia vunnit kommunvalet i Milano, och blir ny borgmästare efter flera år av Berlusconistyre under Letizia Moratti (rysning går längs ryggraden). Det blev klart efter helgens omval, då förrförra veckans val visade för jämna resultat och krävde en omprövning.
SÃ¥ skilda städer som Napoli, Trieste och Cagliari verkar visa samma tendens – och röstar mot Berlusconis borgmästare för ett mer vänstercentrerat kommunstyre. La Repubblica pratar om ”befriade städer” och pÃ¥ Piazza Duomo festar redan Pisapias orangeklädda anhängare, och kommer troligtvis fortsätta sÃ¥ hela natten.
Milano som är Italiens ekonomiska centrum och alltid varit Berlusconis starkaste fäste har alltså ganska oväntat satt ner foten mot berlusconism, korruption, politiska skandaler och maktmissbruk. Jag och hela Milano är överväldigade, men det återstår att se om detta verkligen blir slutet för Berlusconi vid makten. Den mannen verkar ha minst 9 politiska liv.
Tills vidare målar jag naglarna i Pisapia-orange och fortsätter nöta på min B-uppsats, en av många orsaker till bloggtystnaden. Hör av mig snart igen, har några blogg-godbitar på lager att dela mer er tålmodiga.
Milano Melograno vill inte vara sämre än andra tuffa bloggare och åker helt sonika till New York imorgon. Tur att man läst om Marcus favoriter på Ny i NY och följt London-Cajsas utflykter i det stora äpplet häromveckan.
Om allt går smooth kommer jag strosa på Manhattans gator redan imorgon eftermiddag, och det bästa av allt är att jag känner mig som ett blankt blad. Hur konstigt det än kan låta i nådens år 2011 har en 24årig mästare i res-fläng ännu inte upptäckt stan med egna ögon.
Jag ser fram emot ohälsosamt mycket konst och kultur, galet mycket mat, lagom med shopping (dollar håll dig på mattan), och fest mest jämt. Höga krav, nejdå. Nu ska bara New York ta mig med storm och sen så, jag återkommer.
Det var ingen dålig helg det här, men kan det heller bli annat när man får två av världens finaste vänner på lyxbesök? Clara och Carro hade turligt nog inga större planer på sightseeing från morgon till kväll, utan ville bara hänga, äta och dricka gott. Passade mig perfekt efter några stressiga veckor.Milanovåren är tillbaka i form av försommarvärme, så helgens tema gick under temat park och pollen. Varning på stan, Milanopollen verkar vara av sällsynt hård karaktär, både jag och kompisar som inte alls är allergiska blev helt knockade. Det kliar och sticks och rinner och nyses överallt.
Efter en lunchpizza på älskade Sibilla kollade vi förbi Jil Sanders sample sale i deras showroom precis vid Castello. Fantastiskt intressant att titta på vädertrotsigt svartklädda modekids, japanska fashionturister och Milanodamer slita i ungefär samma paltor, skor och väskor. Provade några skyhöga skor med metallklack och båtrep men insåg både plånbok+fötternas begränsningar så det blev inget med det. Inga jubel-bargains nånstans faktiskt, flera jag kände som var där klagade lite över utbudet jämfört med tidigare år.
En glass senare gick vi till Parco Sempione, den stora parken bakom Castello Sforzesco, tittade på hundar och nästan somnade i solen. När vi vaknade till framåt halvsjutiden promenerade (det var kollektivtrafikstrejk) vi vidare neråt Navigli för en aperetivo på MAG. Fina spritz, Milanodrinken nr 1, på aperol och prosecco, och aperetivobrickor med fina ostar, prosciutto, salami, och hårt, sardiskt bröd. Ett trevligt ställe med urgullig personal, perfekt för aperetivo men de serverar också större munsbitar.
Eftersom strejken var ett faktum blev det promenad till en takterrass och en barbecue hemma hos en vän till en vän, med fin utsikt över stan och trevliga människor. Sen taxi (det räckte liksom nu) tillbaka till Parco Solari och en hemmafest innan vi flyttade över kalaset till Pink is Punk. Klubbben är en riktig Milano-institution, lika viktig att se som Duomo, tyckte min vän Deniz. Nu vet ni, Milanoresenärer. Vi kryssade i sightseeingblocket och avslutade natten lite för sent för vårt eget bästa.
MAG
Ripa di Porta Ticinese 43
20143 Milano
Alla som sett smÃ¥tt fantastiska filmen Io sono l’amore (pÃ¥ svenska under det dassiga namnet ”Kärlek pÃ¥ italienska”) med Tilda Swinton som überelegant, sval Milanodam räcker upp en hand. Alla utan händer i luften ordineras härmed tvÃ¥ timmars uppläxning, se den! Sen kan vi prata vidare.
Milanesisk välutbildad överklass, knarrigt äktenskap, syskonrivalitet och såklart, den passionerade kärleken mellan rik, gift kvinna och ung, bohemisk kock. Fantastiskt foto, lite matporr och så Tilda Swintons Emma som bär hela filmen på sina tunna, Jil Sanderklädda axlar. Det är så mycket Milano över filmen att den borde ses som obligatorisk undervisningsmaterial för italienskastudenter.
Av de som sett Io sono l’amore har ingen kunnat undgÃ¥ det fantastiska huset där filmen utspelar sig, verklighetens Villa Necchi Campiglio frÃ¥n 1930-talet. I helgen gick jag en guidad tur i huset som ritats av Piero Portaluppi.
Villa Necchi byggdes 1932-53 för familjen med samma namn, ägare till ett symaskinsimperium och minst sagt välbeställda. Efter att den sista familjedlemmen dött 2001 donerades villan till Fondo Ambiente, statens fastighetsverk ungefär. Efter 6 miljoner euro (!) och tre års renovering öppnades villan för allmänheten. Nu står Villa Necchi kvar som ett modernistiskt mästerverk, komplett med tennisbanor och Milanos första uppvärmda swimmingpool. Fint ska det va!
Inuti är det minst sagt lika imponerade; stuckaturer, valnötsträ, marmor, mjuka mattor och modernistiska skulpturer. Jag skulle gladeligen stryka skjortor och putsa silver om jag fick bo i en av de små personallägenheterna med utsikt över trädgården, och med det svarta, stramt 30-talsenkla badrummet.
Den guidade turen (kostar 8 euro) visar allt ifrån serveringsgångar, ägarnas hattsamlingar och toalettbord till biblioteket och vinterträdgården. Oavsett om du vill få en riktig inblick i hur en rik Milanofamilj kunde bo, lyckligt sucka över lyx-funktionalistisk modernism eller turista i Tilda Swintons fotspår är Villa Necchi ett hett tips, särskilt nu när trädgården blommar. Där finns dessutom ett litet café, och på villans översta våning visas ibland utställningar, som nu The hand of the graphic designer, till och med 8 maj.
Villa Necchi Campiglio
via Mozart 14
20122 Milano, Italia
Öppet onsdag till söndag kl 10-18
Salones sista kväll tillbringade jag hemma hos Barnaba Fornasetti, son till Piero Fornasetti (som jag tidigare nämnt här). Barnaba är inte bara son till konstnären/designern/skulptören/gravören/inredningsarkitekten Piero, utan den som idag för vidare arvet från sin konstnärlige far. Idag, 70 år gammal, fortsätter han att skapa nya Fornasettiklassiker.
Det mest kända Fornasettimotivet är utan tvekan det kvinnoansikte (1800-tals-operasångerskan Lina Cavalieri) som du säkert sett på allt ifrån porslin, objekt och tapeter till möbler. Och det bästa stället att uppleva stilen är såklart att komma hem till Fornasettifamiljen själv, som fortfarande bor i det hus som Pieros föräldrar byggde på 1800-talet i nordöstra Milano.
Gömd bakom tunga portar ligger huset med en fantastisk grön och blomstrande trädgÃ¥rd. Där bjöds vi och kanske 80-100 andra gäster pÃ¥ middag, vin och levande musik; en slags ”etno”-inspirerad konsert med flöjter, cembalo och cello. Men det var huset i sig som var mest spännande, varenda vägg och rum dekorerade med Fornasettiverk. Jag tror bilderna fÃ¥r tala för sig själva, ett sÃ¥nt här ställe mÃ¥ste upplevas istället för att beskrivas, även om mina ynka bildval visar en brÃ¥kdel av allt fint som fanns att stirra pÃ¥.
Framåt småtimmarna blev det dans uppe i biblioteket, där Barnaba själv agerade dj. 70 år men en riktigt krutfarbror, när vi ramlade hem framåt fyra var han still going strong, outtröttligt mixande.
Jag kan inte tänka mig en bättre plats att avsluta Salone på, tillsammans med roliga människor på ett svettigt dansgolv i ett helt galet, men fantastiskt hus.
Alla Milanoresenärer som är något sånär designintresserade borde självklart känna till Spazio Rossana Orlandi, en oas av design och grönska i stadsdelen Magenta. 2002 öppnade Rossana Orlandi sitt designimperium i en före detta slipsfabrik; två våningar butik som säljer ny, utvald design och vintage, och en galleridel som fokuserar på unika objekt och begränsade upplagor, allt samlat runt en fantastisk grön innergård.
Alla helger är bra att besöka Rossana Orlandi på, men en lördag under Salone är såklart något alldeles extra (knökfullt). Jag mötte upp ett gäng vänner, och sprang självklart in i x antal oplanerade möten; att kolla in utställningarna här är ett måste under Salone. En fin brunch (peka på vad du vill ha och i kassan hittar på ett pris) ordnades av ett gäng söta Milanodamer i mer eller mindre grånat hår, bra med lite matintag före ännu en dag av design.
Jag oh-ade och ah-ade ganska rejält, men mest åt själva lokalen i sig som är så vacker, grön och inbjudande. Men visst fanns det saker som stod ut, i källarplanet fanns flera fina projekt. Botanica av Formafantasma var ett av dem, och hade vibbar av 1700-talsvetenskapliga undersökningar av växter och naturen. Det mesta var tillverkat i naturmaterial och det tidiga, plastliknande materialet bakelit. Tyckte också väldigt mycket om norska Andreas Engsviks och Daniel Rybakkens Light Tray, och deras dagsljushärmande lampa Surface daylight.
I ett annat rum föll jag pladask för svenska Mia Larssons smycken, kantiga skönheter som påminde mig om mekano och att leta skimrande stenar på stranden som barn. Riktiga konstverk, håll ögonen på hennes arbete! Det är bara typiskt det där att hon såklart är svensk, jag gått bekymrat mig hela veckan över hur jag omedvetet verkar dras till design skapat av skandinaver, och gärna svenskar. Känns lite oroväckande när det gäller mig själv (trodde inte jag skulle ha så förutsägbar smak) men samtidigt positivt att så mycket bra design faktiskt kommer från Sverige.
Sist men inte minst, att döda några timmar i butiken är nästan för lätt. Här finns både snygga vintagemöbler, porslin, glas, lampor, textilier och mer än vad man kan behöva. Allt utvalt av Milanos designdrottning, Rossana Orlandi själv.
Spazio Rossana Orlandi
Via Matteo Bandello 14/16
20123 Milano
En av Salones absoluta höjdpunkter var definitivt fredagens Natura Morta, dit jag och nÃ¥gra vänner var inbjudna pÃ¥ midnattsmiddag. Projektet är ett samarbete mellan engelska Studio Toogood och mina favoriter inom ”matdesign” – italienska Arabeschi di Latte, och höll till i en privat lägenhet pÃ¥ Via Palermo mitt i Brera.
Natura Morta betyder stilleben pÃ¥ italienska, men den bokstavliga översättningen är sÃ¥klart ”död natur”, en passande beskrivning pÃ¥ kvällen. Faye frÃ¥n Toogood och Francesca och Silvia frÃ¥n Arabeschi di Latte hade skapat en svart, suggestiv utställning som hyllar naturens mörka sida, och undersöker det dolda, subtila och abstrakta.
I den fantastiskt dekadenta men ruffigt avskavda lägenheten ställde Studio Toogood ut sin nya samling av möbler och objekt; Assemblage 2. Stolar, bord, och objekt tillverkade i material som läder, aluminium, smält tenn, brons och vax. Ett doftljus med det passande namnet Afraid of the Dark var också en del av den nya kollektionen, och doftade helt underbart. Vill ha (habegäret svettas under Salone, I tell you). Hade inte haft något emot att släpa hem någon av de snygga stolarna heller, eller de skimrande svarta stenarna som dekorerade borden.
Underkitchen är namnet på Arabeschi di Lattes midnattsmiddagskoncept (och ett finfint magasin de skapat inför Natura Morta), som vi alltså var inbjudna till under natten. Menyn bestod av enkla men mystiska små rätter som förkolnade hela kronärtskockor att plocka ifrån balkongen, ägg kokta i te och serverade med en svart kaviar och -sesampasta, caprino (getost) rullad i kol, och en maffig dessert av svart bröd rullat i mörkt socker . Inte den vanliga pastan men andra ord; utan spännande, nattsvart och oväntat läckert.
Champagnen serverades av tjejer klädda i svarta klänningar, handskar och enorma hattskapelser som dolde halva ansiktet under en skärm, allt designat av Studio Toogood. Hur de lyckades klappra omkring utan att snubbla, i mörkret och med brickor på magen, är en stor gåta.
Dj:n spelade bra musik och de bland de inbjudna gästerna visade sig många vara nya och gamla vänner, så det blev en väldigt rolig kväll i fantastiska lokaler. För att göra det hela lite mer hemligt och förbjudet pryddes väggarna av erotiska teckningar ur Piero Fornasettis samling och ljussättningen var ungefär lika med noll. Ursäkta de dåliga och helt o-representerande bilderna, men med min mörkervägrande kamera var det omöjligt att lyckas.
Vi hängde kvar med Arabeschitjejerna och Faye tills husvärden ville kasta ut oss, så framåt fyra hittade tog jag taxi hem med magen full av kol och champagne. Det låter värre än vad det var. Och visst ska kol vara renande och nyttigt? Rena detoxnatten alltså, en räddning under Salones slutspurt.
Trodde ni att det räckte med designinlägg nu kan ni tänka om. Jag har fler godbitar på lager, slutet av designveckan har bjudit på både fina utställningar och bra fester.
Under fredagen mÃ¥ste jag välja Prosciutteria King’s som dagens bästa. Nere runt Via Tortona, klassisk hub för Fuorisalone (”utanför” salone, dvs mässan), hittade man Temporary Design Museum. Där, pÃ¥ tredje vÃ¥ningen i en sidobyggnad, hade den framgÃ¥ngsrika designern Luca Nichetto byggt upp ett litet himmelrike; Prosciutteria King’s.
Projektet är ett samarbete mellan Nichetto och skinktillverkaren King’s som grundades i lilla Vicenza redan 1907. Nichetto har gjort en total makeover av företaget, och designat allt ifrÃ¥n arbetskläder, verktyg och skärmaskiner till etiketterna pÃ¥ skinkorna. Under designveckans Prosciutteria har han dessutom byggt upp en hel lounge, med möbler, lampor glas och allt designat av honom själv.
Bakom tunga, svarta draperier dolde sig alltså en lyxig oas av vackra möbler, prosciutto i världsklass och väl utvalda viner av speciellt inbjudna sommelierer. Vi blev bjudna på sex olika skinkor, med olika tillagningsmetoder eller lagringstider, goda tillbehör och vin. Där satt vi och gottade oss med Luca Nichetto själv, som berättade om projektet. Det kändes tungt att lämna Prosciutteria för att trängas i Via Tortona-vimlet igen (som verkar bli trashigare för varje år), men om man ska hinna med att se ens en bråkdel av vad man vill är blir det inte mycket vila.
En annan favorit under fredagen var Toshibas ljusinstallation Luce Tempo Luogo (ljus, tid, plats) som arkitekturfirman DGT skapat. En slags platsspecifik tredelad installation i den vackra, över hundra år gamla, Cortile di Via Savona. LED-ljus, vatten och grus skapade en magisk stämning, helt omöjlig att återge i bild. Men ett strålande (hehe) exempel på hur element som ljus och vatten kan skapa spännande arkitektur.
Hallå, jag lever fortfarande. Men det är knappt. Salone tar lite död på mig kroppsligen, men vad gör det när hela Milano har exploderat av kul.
Igår tog jag mig ut till Rho-Fiera, den stora mässhallen och traditionella visningslokalen. Jag överdriver inte när jag menar att den är stor som en mindre stad. Och såklart finns det oändligt med saker att titta på, både fula, snygga, trista och roliga. Men att plöja sig igenom mässan på jakt efter godbitarna är minst sagt utmattande.
Bland de finaste båsen(?) var Vitras rum, som små tittskåp fulla av roliga detaljer.
Älskar Jasper Morrison-stolen!
Men den stora belöningen var nog att efter timmars målmedvetet letande och plöjande, få komma in i Corriere della Sera-gruppens privata restaurang och kalasa loss på tre-rätters lunch med prosecco, till ingen kostnad alls. Ah, då var livet extra fint.
Så efter lite mera mäss-spring tog jag tåget in till Milano och skyndade mig vidare till Marimekkos showroom för en deras 60-årskalas och utställningsöppning. För att fira födelsedagen bjöd Marimekko in några (via facebook utvalda) fans att själva designa något med Marimekkos tyger som bas. Väldigt många fina saker att titta på, önskar jag hade kunnat stanna längre men det är mycket som bråkar om uppmärksamheten och jag var tvungen att springa vidare.
Kvällens höjdpunkt utställningsmässigt var helt klart i Ventura Lambrate, en stadsdel långt norrut full av gamla industrilokaler som de senaste åren börjat fyllas av konstgallerier, designstudior och -skolor, kreativa tidningsredaktioner och sånt. Hela området, som var fullt av olika utställare, hade vernissage igår kväll, och det var festivalstämning på gatorna. Såg massor av fint, men rusade igenom mycket för att hinna beundra min vän Lars som ställde ut vackra träskapelser i Designersblock.
Och så vidare till Carwan Gallery, som med den fina designutställningen Milan goes Beirut gör just vad de heter; tar den Milanoskapade utställningen till Beirut i maj. Mina fina vänner Deniz och Michela har designat själva displayerna och galleriet, och gissa om jag typ sprack av stolthet. Allt under ingen tid alls, två veckors planering och genomförande ungefär. Superkvinnor, jag var grymt imponerad, även om bilden inte gör stället rättvisa.
Så tog jag mig in mot centrum igen för ännu en kväll med Tasca, supertrevligt både igår och i tisdags. Idag har vi sista middagen, lite trist men lite lättare att få tid att titta på andra saker. Nu ska jag åka och göra efterrätten till ikväll, sisådär 35 chokladmousse-skapelser. Efter den här veckan kommer jag nog aldrig vilja titta åt chokladmousse igen.
Salone Internazionale del Mobile, möbelveckan, allmänt kallad Salone, är härmed officiellt invigd. Eftersom de flesta jag känner här hÃ¥ller pÃ¥ med design pÃ¥ ett eller annat sätt känns det som att det hÃ¥llt pÃ¥ i flera mÃ¥nader redan. Men idag är faktiskt första ”riktiga” dagen. Även om det tjuvstartas bÃ¥de här och där, hela dagen igÃ¥r sprang jag runt pÃ¥ pressvisningar och cocktailmingel. Sen avslutades kvällen med vad som förmodligen är Salones trevligaste middagskoncept – Apartamentos Tasca i samarbete med designern Jasper Morrison.
Fyra kvällar hjälper jag till och ordnar en middag för sådär 30 speciellt inbjudna personer, inget presstjafs utan helt enkelt vilka Apartamentoredaktionen och Jasper Morrison själva vill spendera kvällen med. Än så länge har det gått alldeles strålande. Det är enkelt men trevligt; långbord, levande ljus, ta-med-sin-egen-dricka och vi bjuder på tre rätter + aptitretare. Att vi håller till på en hemlig adress, alldeles i närheten av supercentrala San Babila, i en fantastisk trädgård gömd bakom en anonym port gör det hela ännu lite mer spännande. Nu är det tre kvällar kvar av fina gäster, god mat och skönt avslappnad stämning. Och så släpps nya numret av Apartamento också, hurra!
Men, som sagt, igÃ¥r hann jag ocksÃ¥ med en rundtur i höghastighet genom stan för att kolla in lite öppningar. Engelska Established & Sons visade möbler, mattor och lampor som skulle kunna ha mitt namn skrivet pÃ¥ sig, instant vill-ha-begär, check! Var ocksÃ¥ i omrÃ¥det runt Via Tortona som alltid är smockfullt av showrooms och event under Salone. Hos e15 provsatt jag oroväckande tunna men lika bekväma som snygga träfÃ¥töljer. PÃ¥ 10 Corso Como kollade jag Diptyques samarbete med franska R’Pure Studio och luktade pÃ¥ mina favoritparfymers doftnoter, jag kan bara inte komma ifrÃ¥n hur mycket jag älskar deras Philosykos (fikon! ceder!). När jag höll pÃ¥ att förgÃ¥s av före-lunch-blodsockerfall var det väldigt passande schweiziska Punkt bjöd in till brunch, där de ocksÃ¥ visade allra bästa Jasper Morrisons nya väckarklockor.
Lite senare kollade jag in dePadovas senaste tillskott; stolen Florinda, designad av svenska Monica Förster som jag också fick en trevlig pratstund med. Mera färg, enades vi om, det är vad mänskligheten behöver just nu. Om du är i stan vill jag absolut tipsa att kika in i dePadovas showroom och butik, älskar deras display i karamellfärger. På Nilufar gillade jag alltid lika sympatiske Martino Gampers senaste möbler, lekfulla men enkla = snyggt. Sen var vi en superkort visit på Skitsch innan vi drack mer prosecco på New York Times fest i Bvlgari Hotels trädgård. Alltså jag säger då det, sätt mig i en trädgård en vårkväll i Milano och det är allt jag behöver. Vänner, gratisdrinkar och tilltugg är bara plus. Till sist klämde vi oss in i lilla Puccibutiken, men plikten kallade så det var bara att hämta ut sin lilla giftbag (parfym!) och traska tillbaka till Tasca. Som visade sig bli en alldeles fantastisk kväll.
Ah, Salone, tänk att det bara har börjat! Jag peppar vidare in i dimman, och försöker uppdatera varje dag. Men först lite bilder.
Det här är trädgården där Tasca håller till.
Robbie preppar sallad och Lella lagar sin fantastiska pesto.
Omar står för den katalanska tomatbröds-förrätten, här visar han hur en tomat ska rivas. Japp.
Så smet jag iväg och kollade in dePadova. Karamell!
Tillbaka i trädgården. Middagen blev fin!
Ricky, Liselotte och Jonas. Och Godnatt.
Nu är det snart inte roligt längre. Idag har det varit runt 30 grader och stekande sol. Det är alltså 7 april, och jag befinner mig i Norditalien, inte Mellanöstern. Faktum är att Milano är varmare än vad det var när jag var i Jordanien för några veckor sedan. Inte riktigt ok, men ganska njutbart om det nu bara är en liten värmebölja.
När halsen dammar igen och jag varken kan jobba eller tänka klart är jag lite extra glad över att bo sÃ¥ nära Centralstationen. Där, alldeles där flygbussarna stannar, finns nämligen stans bästa granita. Det är den lilla glassvagnen Gelateria Sartori som sedan 1937(!) förser svettiga resande med äkta, ”hemgjord” glass och granita. Granita är en siciliansk halvfrusen, sorbetlik sak som ofta smaksätts med mandel, citron eller kaffe. PÃ¥ Sicilien äts den ofta med en gigantisk brioche, i Rom ofta med grädde pÃ¥ toppen (Ã¥tminstone kaffevarianten).
När jag skulle testa granita första gången kunde jag inte sluta tänka på det horribla fenomenet slush, evighetssnurrande, ohygienska isblandningar i neonfärger man kan köpa på typ Seven Eleven. Glöm allt det där. Granita, särskilt granita di mandorle, är som en dröm; frisk, mild, söt och krämig på samma gång. Vegansk dessutom, alltid trevligt. På Gelateria Sartori gör de sin mandelmjölk själva, och då blir såklart granitan rent himmelsk.
Jag vet inget bättre knep att ta till när Milanohettan blir för mycket, en mandelgranita slår allt. I sommar ska jag testa ursprunget och utbudet på Sicilien (som sägs slå allt), men tills dess är jag övertygad om att det är på Centralstationen man får Milanos bästa. Tänk på det, nästa gång du kommer med flygbussen! Sådär 50 meter åt höger ligger granitahimlen. Och glassen är inte så pjåkig den heller.
Gelateria Sartori
öppen under vår, sommar och höst
Piazza Luigi di Savoia 1 (på högra sidan av Centralstationen, där flygbussarna stannar)
20125 Milano
www.gelateriasartori.it