Det blåser stormvindar på den Vita Ön. Fälten gungar i dansbandstakt och träden klappar grenarna åt föreställningen.

De tibetanska flaggorna fladdrar och turkosmålade fönsterluckor slår mot väggarna. Det viner runt knutarna och det känns kallt i luften.

 

Vi tog en söndagstur i vår nya (men väldigt gamla!) Suzuki jeep. Vi hamnade till slut, genom bakvägen över stenar och grus, på Cala Salada. Havet var vilt och stormigt, och det var kyligt och friskt. Vi drack en kaffe inne på den sjukt fula restaurangen fylld med värme och Ibicenco-folk och musslor, och såg hur regnet piskade på rutorna och hur stackars Xucla som inte fick komma in, skällde på vinden att den skulle ta och dra någon annanstans.

 

 

 

 

 

 

Opening Party, Elements Chiringuito, Benirras Beach. Kombinerat med Ibiza Healing Week Grand Finale.

Beach möter yoga möter mojitos möter meditation. Ibiza i ett nötskal. Expandera sinnet åt alla håll.

 

 

Diskussioner om healing, om änglar, om magiska energier, om ”the great shift in consciousness”, om 2012. Allt över en cigg och en kall öl, i senaste coolaste modet.

 

En bakfylla botas lätt pÃ¥ ett eftermiddagsstrandchiringuitoparty tillsammans med andra bakfulla vänner och sköna kuddar och lädersoffor och en frisk havsbris och ….cocktails!!!

 

En yogaklass med en militärisk brittiskt yogalärare med blommig kortkort nÃ¥nting byxdress och stackars Italienska kvinnan som säger No No I have aspineinjury och militäriska blommiga yogaläraren säger Yes Yes it’s all in your huvud?!?!

 

Ibiza, galet trendigt spirituellt fyllt av moderiktiga änglar och energimagiker som omvandlar 2012 till Ibiza’s triumf.

 

 

AlltsÃ¥, inte för at jag själv har provat den. Men bara vetskapen om att den är MIN är lite kittlande i magtrakten. JAG, MOI, JAG!–har en pool. Yikes!

Jag satsade mina sista cäsh på detta huset, detta projektet. Nu är det upp till Ibiza-gudinnan att det går vägen! Men det gör det. Det vet jag. Vi hyr ut rum i vårt coola hus:

http://www.airbnb.com/rooms/467811

http://www.airbnb.com/rooms/463890

LAJKA OSS PÅ FEJAN: http://www.facebook.com/pages/Can-Dream-Room-Rental-Ibiza/298435066878393

Vi kommer snart att erbjuda YOGAKLASSER på yogataket!!! Enormt fett underbart yogaspace på taket, med utsikt över ängar och pinjeträd och hela vägen till havet. Solnedgång från Himmelska Himlen på Köpet!

Vi ses pÃ¥ Ibiza….Gudinnan i Medelhavet. Yahoo!

 

 

Tre minuter från vårt hus, har jag hamnat tre sekler tillbaka i tiden. Får, getter, kycklingar, och till och med åsnor.

 

Tysta. Tittar.

Stilla. Finns ingen tid. Finns bara soluppgång, solnedgång, fullmåne, och nymåne.

 

Fem minuter bort, är jag i skogen. Det är helt tyst, förutom fåglarna. Duvor, ugglor. Efter en stunds promenad glesnar pinjeträden och små ängar fyllda av lila och rosa blommor omfamnar mig med dofter av rosmarin och fikonträd.

 

Den magiska stunden runt solnedgången färgar allting i guld. Gyllene solstrålar omfamnar landskapet och dagen kommer till sitt slut med ett magiskt ljus.

 

Vackert och äkta. Inga fabrikerade, massproducerande fält. Bara naturligt och jord som brukas av Ibizenska familjer, som brukat samma jord, på samma vis, i hundratals år.

 

Jag älskar också min pool. MIN pool. Jag har en POOL.  En äkta swimmingpool i vårt nya hus. Jag har inte själv provat den än, men några av våra gäster har. NICE!!!

 

 

Varje lördag morgon (om det inte regnar) är det marknad. St Jordi. Folk dyker upp, haffar en plats, och säljer allt mellan himmel och jord. Det är huvudsakligen en ”garage-sale” men folk säljer ocksÃ¥ egentillverkade konstverk, saker de importerat frÃ¥n Indien, och gör fjäderflätor i ditt hÃ¥r.

 

Folk spelar trummor, är höga, fulla, naturligt glada, och dricker iskall Estrella pÃ¥ burk. MÃ¥nga har uppenbarligen kommit direkt frÃ¥n gÃ¥rdagskvällens fest…

 

Balinesisk docka till salu. Hela världen samlas på denna plats. Rökelsedoften ligger tung. Asien känns i luften. Hippisar som ser ut att inte ha ändrat stil sedan 60-talet kommer fram ur sina gömmor ute bland tallbarrsbuskarna på landsbygden och letar fynd.

 

Lotusställning, medan röker en cigg. Klädd i jeans och skor. Helt normal sittställning på Sant Jordi.

 

Hmm. No comment.

 

Glada som bara den!

 

Ibiza-style. Balinesiska stolar inhandlade. Israelisk pojkvän binder fast med snören han lånat från en långhårig gammal man. Solen bländar. Hunden undrar när hon ska få äta.

 

Solnedgång från min yogaterass i vårt nya hus.

 

 

Sen kom en regnbåge, innan superfullmånen seglade upp, majestätiskt och ståtligt, för at lysa upp vår nya lounge chillout terass.

 

 

 

 

 

 

Hör du till dem som direkt tänker ”fest” när du hör ordet ”Ibiza” nämnas?

Då är du inte ensam.

Men det finns en helt annan sida av denna ön, som även kallads ”the white isle” (=den vita ön).

Den har länge varit ett tillhåll för hippies och för folk som vill leva nära naturen, på ett ekologiskt vis. Här kan man leva som för hundratals år sedan. På vintern eldas det med ved och på sommaren sovs det på det svala taket.

Ekologiska, närproducerade grönsaker säljs i de små butikerna längs med vägarna. Träden fullkomligen dignar av (just nu) citroner och apelsiner. Senare på året är det fikon och mandlar som härskar.

Här är en liten visuel resa genom Ibizas just nu.

 

Kaffe. Tid. En kaffe till. Tid.

Ibiza är en bubbla. Redan på båten till ön ändras känslan bland folk. Alla är mera avslappnade. En smula mer fria. Folk pratar och ler. Har på sig lite vad de känner för. Boots och hotpants, behå-fri och alibaba byxor.

När man anländer, känns tiden direkt som något som inte existerar på samma sätt som utanför ön. Tiden står stilla. Dagen verkar längre. Natten är mera stilla. Tuppen gal sent på eftermiddagen.

 

Det blommar precis överallt, det sprudlar av rosa, lila och gult liv. Vallmohav bländar mitt bland svala olivträd. Citroner och apelsiner hänger tungt från träden. Vägarna är kantade av blommor som står och solar sig. Färger exploderar bland blekgröna ängar.

 

Tibetanska prayer flags. Hippies. Peace & Love & Freedom.

Ibizencos som inte har något emot att prata Spanska (deras språk är också Katalanska, som i Barcelona).

Chill out känsla. Hårt arbete, hårt party. Med med en annan slags tidsrytm. Allting går långsammare.

Ibiza. Säsongen har börjat.

See you on the white island…. Namaste!

 

 

Idag tar jag färjan till Ibiza.

Ett kapitel tar slut (vintern?) och ett annat börjar (sommaren!)

Barcelona blir till Ibiza + Barcelona blir till Ibiza, blir senare kanske Barcelona…

En vinter i Barcelona är över. Det känns verkligen inte som att det är vår och än mindre som sommar just nu; det regnar och de säger att det ska storma. Hoppas färjan till Ibiza klarar av stormar. Vi får väl se.

 

Toppen på min gatan Carrer Verdi. Gröna Gatan.

Där jag bor, pÃ¥ slutet, är den full av Arabiska restauranger som serverar himmelsk baba ganoush och hummus och baklava och…mmm. Det myllrar alltid av folk, fullt pÃ¥ alla barer och restauranger, och smÃ¥ söta butiker trängs med crepesstället som luktar Nutella-himmel.

Här uppe är det tyst. En fågel kvittrar. Inget annat. Havet skymtar långt där nere.

En bit bort ligger Park Guell. Igen, myllrande. Fullt av folk. Gaudi’s grejer är poppis. Turisternas mÃ¥ste, att gÃ¥ dit.

Jag går dit med Xucla ibland, eftersom det är det närmsta natur-liknande området. Jag brukar bli tillsagd av turistpolisen att sätta kopplet på henne. Turisterna kan bli rädda.

Barcelona. Turisternas stad.

Barcelona. Krisens stad.

Barcelona. Min och Xuclas vinterstad. Nu flyttar hon tillbaka till sin ö. Hon har ingen aning om det enorma som håller på att ske. Hon biter, gnager, tuggar just nu hysteriskt på det där benet som hon har kämpat med i två dagar.

I natt åker hon färja för andra gången i sitt nästen ettåriga liv. Hem till ön. Hem till Ibiza.

Jag äter en ägg- och kaviarmacka innan vi ger oss av.

Hasta Pronto!

Puss Puss

 

 

Belamrat från golv till tak, och till och med hängande i taket. Med alkohol.

Vin, cava, mera vin och mera cava.

Bodegorna är trånga, mörka, och överbelamrade ställen, klassiska små grottor, vart man kan slinka in och ta sig ett eller två glas både billigt och skuldfritt, närsomhelst på dagen. På kvällen är det ju stängt, liksom.

 

Ingen tittar snett på en för att man tar ett glas vilken tid som helst under dagen. För alla andra gör det också, nämligen. Business typer med blanka skor och finslipsarna sitter med en hel flaska cava och läser lugnt och stilla tidningen. Gamla damer som tar en paus från morgonens grönsakshandling på marknaden. Alla möjliga typer. Ofta en och en, sitter de där det går att sitta, längs med belamrade väggar och skåp och hyllor.

 

Just denna heter ”bodega Marin” och ligger i Grácia. Den har öppet till klockan halv nio, som en helt vanlig butik. PÃ¥ fredagkvällar är den belamrad inte bara med cava, men ocksÃ¥ med vindrickande människor, som spiller ut ur den fullsmockade lilla lokalen, ut pÃ¥ trottoaren framför. Det är trÃ¥ngt, det är mysigt, och det är billigt.

Det är klassik Barcelona-feeling.

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag firades Sant Jordi här i Barcelona. Sant Jordi är bokens helgon. Sant Jordi innebär att alla män ger rosor till kvinnorna och alla kvinnorna ger en bok till männen.

Gatorna är fyllda med ros- och bokförsäljare. Precis varenda flicka, kvinna och tant/gumma verkar hålla i minst en ros. Alla män verkar ha en bok i handen, eller till och med sitta på en bänk, och läsa sin bok.

 

Fan också, tänker hon. Nu ska gubbjäveln få en bokjävel till i samlingen som bara samlar mer och mer damm för varje jävla år som går.

Eller kanske inte.

De alla verkar nöjda och glada och stämningen är liksom gullig.

 

Tillfället tas även i akt att gotta sig i Katalonien, att de är Katalaner. Allting har en rosett eller en kristyr i Katalanska gula och röda ränder. Balkonger och rosor, officiella byggnader och bokstånd är alla nationalistiskt finklädda.

 

”Ara és el moment” kanske han tänkte, min granne. ”Nu är stunden” tänkte han nog, när han köpte rosen och gick alla tre trapporna upp, och ställde den precis utanför min dörr, i en liten glasvas fylld med nÃ¥gra centimeter vatten. Jag sÃ¥g den när jag gick ut med Xucla i morse, och orkade inte fundera pÃ¥ saken. Jag gick ut i St Jordi-vimlet, och kom hem igen pÃ¥ eftermiddagen. Jag rörde inte rosen. Sen kom Emma och drack vin och Ã¥t ost, och när hon skulle gÃ¥, hörde vi ljud i trappan. När vi öppnade dörren, hade han tagit rosen ut vasen, tagit vasen med sig, och satt rosen i handtaget pÃ¥ min dörr.

Så ja, ara és el moment. Hade det bara varit denna gången, så hade jag kanske till och med tyckt det var lite gulligt. Men han har lämnat lappar, han låter sin dörr vara öppen så att han kan stirra på mig när jag går ut på min kvällsrunda med Xucla, och han kommer upp med tvätt som jag tappar ner på hans terass, och överlämnar den personligen. Enligt normalt Barcelona-uppförande, brukar man lägga denna tappade tvätt i trappan, för detta är en helt normal sak, i dessa trånga små hus, där tvätten hänger ute, att det regnar underkläder till våningarna under. Men man kommer definitivt inte och överlämnar dem personligen. Särskilt INTE med darrande händer!

Vi har ju fan aldrig ens pratat med varandra! Vad sitter han och kokar ihop för fantasier om mig, därnere i sin grotta? Att jag är en Skandinavisk gudinna, som inte fiser och inte tjatar, som inte bråkar och inte säger till honom att fälla upp toalocket?

Mamma Mia! Snälla sluta! Jag är INTE den du tror!!!

 

 

Det var en helt vanlig lördag i Barcelona. Nämligen en sådan då Barcelona skulle möta Madrid i el Clasico, och det är helgen för en av alla tusentals helgon som firas; denna gången Sant Jordi.

Platsen är Sants. för de flesta, är detta bara namnet på en tågstation. Härifrån går tåg till hela Katalonien och till Spanien, och här går tåg och bussar till flygplatsen.

Men Sants är sÃ¥ mycket mer. Det är ett stort ”barrio” (=en stadsdel) som kan kallas lite av Barcelonas baksida.

Det är inte vackert, det är inget speciellt. Det har inget som lockar, det är ganska så tråkigt.

Men här bor de ”riktiga” människorna.

 

Bristen på coola, trendiga barer är enorm. Här är det sunkiga hål i väggen som gäller.

 

En cool gammal skylt, som i vilket coolt barrio som helst i världen hade tagits till vara på, och gjorts om till en retro-skylt. Men inte i Sants. Här står den kvar på sitt ställe, där den alltid stått. Affären undertill är igenmurad sedan massor av år.

 

Baksidan av Barcelona. Hit hittar inte en enda turist. Hit finns det ingen anledning att komma. Det är inte ”underground” sÃ¥ att det är coolt. Det är bara baksidan.

Men denna baksidan känns ÄKTA. Mycket mera äkta än den glättiga Gaudi-fasaden och de överdyra Sangria- och paellasäljande restaurangerna på Las Ramblas.

 

”Konst- inte brott” säger denna grafitti-konstnären.

Detta säger mer än bara dessa orden. Läser man mellan raderna, kan man ocksÃ¥ börja fundera pÃ¥ vad som är rätt, vad som är fel, vad som är bra, och vad som är dÃ¥ligt. Barcelona visar upp sin bästa, leende framsida mot turisterna. Men denna äkta baksida finns, i mycket större utsträckning. Här händer det ”äkta” livet, här lever, älskar, och dör folket.

För några är Sants en ful, skamsen baksida. För andra är den sanningen.

 

Fult och fattigt, brukar i många städer så småningom bli coolt, ungt, och artistiskt trendigt.

Fast på något sätt känns det som att Sants har långt, långt dit. Det har inte retro-cool-känslan. Det har bara en rå äkthet.

 

Baksidans poesi.

Poesi på baksidan.

 

Slitet, obebott, gammalt. Vad har hänt i dessa gapande, tomma hål, som brukade vara hem? Hur många generationer har bott, levt, älskat och hatat, precis här?

 

Det finns förvÃ¥nansvärt lite immigranter i Sants. Det ger ännu mer känslan av att tiden stÃ¥tt stilla här. Det är överhuvudtaget det mesta Katalanska, och arbetsklass-aktiga, barriot i Barcelona. Grácia anses ocksÃ¥ vara väldigt Katalanskt, men här har vi även mÃ¥nga av de tillfälliga Barcelona besökare som pluggar Spanska (och snart inser att det inte är Spanska som talas här, alls) och mÃ¥nga av de lite ”flummigare” och ”hippie-aktiga” folket, som öppnar sin lilla drömbutik, säljandes smÃ¥ drömplagg, designade i Milano, eller en affär med bara tvÃ¥lar, typ, frÃ¥n Provence.

 

När man vandrar mot Montjuic, alltsÃ¥ bortÃ¥t frÃ¥n Sants, mot Gran Vía som leder till L’Hospitalet och sedan mot Monjuic, kan man välja att ta vägen genom den gamla trÃ¥dfabriken, som nu är mestadels parkering, och halvt typ kulturcentrum. Katalanerna har en förkärlek för kultur och konst, och konverterar allt gammalt oanvändbart till kulturella projekt. (Fantastiskt!)

Men denna läskiga gamla skelettfabrik behöver verkligen ses över ordentligt innan den görs om till kulturcentrum. Den påminner nämligen alldeles för mycket om Auschwitz. Fruktansvärt mycket.

 

Får en att tänka på Franco, och på Spanska inbördeskriget.

 

Block elva. Undrar hur mÃ¥nga människor som har spenderat hela sitt yrkesverksamma liv här. Undrar om de stängde nyligen, pÃ¥ grund av krisen. Undrar hur mÃ¥nga Sants-invÃ¥nare som nu ”estan en paro” (=är arbetslösa) pÃ¥ grund av stängningen.

 

En gata i Sants är full av Sydamerikaner. Här bor de immigranter som finns i detta barriot. De är unga, och uppklädda, med tajat brallor och höga klackar. Fastän deta bara är lördag eftermiddag, är det full fest. Salsamusiken strömmar ut ur barer och klubbar, och bilar kör förbi med kepsprydda och tatuerade unga killar. Luften är full av hångel, flirt och bråk.

 

När matchen börjar, avstannar all trafik på vägarna, och alla samlas inuti och utanför alla caféer och barer som visar el Clasico. Folk skriker unisont, så att det ekar genom bergen som omger staden Barcelona.

Här i Sants känns gatorna övergivna. Folk är som klistrade runt de otrendiga barerna. Ölen kostar en tredjedel av vad man betalar i centrala delarna av staden, men den är samma. Estrella, så klart, the one and only, producerad i Katalonien.

El Clasico vanns av Madrid. Det var en överraskning. Barca vinner ju fan alltid.

Liver går vidare. I Sants och runt den glättiga Gaudi-fronten.

 

 

 

 

En promenad, upp mot Park Guell, men sen mera uppåt och inåt, och man kommer till delen av Barcelona som heter Carmel. Det är ett berg, en skog, en stadsdel. Högt upp som tusan.

Mystiska trädgårdar lurar bakom rosa och vita grindar.

 

Trappor som leder mot Jesus Frälsaren.. och ett mystiskt hus med tinnar och torn

 

Här uppifrån ser man La Sagrada Familia och havet. Phew det var svettigt och jobbigt att klättra upp. Jag hoppas att alla som bor här har bil!!!

 

Gula blommor blommar på toppen av Carmel. Staden verkar långt borta, här uppifrån.

 

Sen gick vi hela vägen ner till hamnen. I vattnet fanns stora fiskar. Min hund blev helt tokig. Hon ville helst hoppa i vattnet. På Ibiza får hon ju bada, menade hon på. Varför inte här?

 

Helt slut, sover sedan Xucla efter vår mega-hundpromenad. Jag också, efter en liten stund.

 

 

Plaza de Toros, och Mezquita. Två ord som man inte ser i samma sammanhang i Barcelona som här på bilden, tagen i Cordoba.

I Cordoba, södra Spanien, existerar la ”Corrida de Toros” (=tjurfäktning) och är en del av kulturen. I Katalonien är tjurfäktning förbjudet, sedan den 1 Januari i Ã¥r. http://www.dn.se/nyheter/varlden/tjurfaktning-forbjuds-i-katalonien

Den stora arenan, som ligger pÃ¥ Plaza Espana här i Barcelona, är numera ett shoppingcenter, Las Arenas, med tillhörande utsiktsplats pÃ¥ taket.  Barbarisk, blodig kultur har ersatts av… Konsumtion. FrÃ¥gan är om en dag pengar och överkonsumtion ocksÃ¥ kommer at förbjudas?

La Mesquita i Cordoba är en vacker plats, med en stor innergård doftande av Azahar (apelsinblom) och porlande önskebrunnar. Turister knäpper bilder med sina moderna kameror och iPhones, och alla är välkomna. Till och med vår hund. Enligt Islam, är hundar smutsiga. Men denna slags Islam är ett museum, och finns för att beundras och tittas på. Historisk Islam.

I Barcelona, i stadsdelen Raval, finns också moskéer. De välkomnar inte varken hundar eller icke-Muslimer. När jag går med min hund i Raval, väjer Muslimer undan för henne, för att slippa röra vid henne. Här praktiseras Islam, live, på riktigt.

 

Flamenco, eld, passion, starka färger. I södra Spanien dansas Sevillanas och Flamenco. Dramatiska danser, med rött och svart och mörkt rosa. Stampande, hårda rytmer som pulserar som ett djuriskt spel.

I Katalonien är den traditionella dansen ”Sardanes” http://www.youtube.com/watch?v=rWnpSevDGgk som mest pÃ¥minner om en stel alp-dans, med svenska Stig-Helmer-moves. Man stÃ¥r i en ring, och hÃ¥ller hand, men med sÃ¥ stort avstÃ¥nd som det är möjligt att ha mellan varandra.

 

 

Bara kolla pÃ¥ kvinnan där uppe, hur hon rör sig, hur hon är klädd… Och om du orkar, kolla videon pÃ¥ youtube som jag postade länken till. Ha ha! Jag ÄLSKAR Barcelona, missförstÃ¥ mig rätt. Men jag börjar seriöst att hÃ¥lla med Katalanerna om att de borde bli självständiga. De är som Nordeuropéer, eller Tyskar, som hamnat FEL pÃ¥ kartan!

Häromhelgen (i Fredags) var jag på La Xampagnería med besökande kompisar från Sverige. Jag trängdes med halva Barcleona om att få komma fram och beställa mina glas med cava för €1 av de barska, svettiga barmännen. Under den intima stunden med ett gäng katalaner delade vi andningsrum och åsikter. De frågade vart jag kom ifrån. När de fick sitt (redan förväntade) svar, sa en av killarna att han köper sina möbler på IKEA. Det började hagla stereotyper mellan oss och vi dissade varandra kraftigt, i brist på annat att göra när vi stod där, mage mot mage, i trängseln.

En av killarna berättade för mig att ägaren till något framgångsrikt Katalanskt företag var Jude och Katalan. Vi enades om att detta måste vara ett utmärkt recept för framgång.

Varför?

Jo, för att Katalanerna anses vara de mest hÃ¥rt arbetande i Spanien, de kallas även, enligt dessa killarna, för ”Spaniens Judar”. De har sinne för affärer och näsa för pengar. AlltsÃ¥, mera som Nordeuropéer eller Tyskar, dÃ¥. Och mycket mindre som Spanjorer.

I Spanien existerar saker, historien, som i ett levande museum. I Katalonien är saker mera uppdaterade. Folk hänger med, liksom. Jobbar hÃ¥rt pÃ¥ att förändra det som behöver förändras i samhället. Bra eller dÃ¥ligt. Inte vet jag. Det är väl bÃ¥de och…

 

 

 

 

Det första tecknet på att man lämnat Katalonien är att ölen byter namn och smak. Det är Cruzcampo som gäller i resten av landet, nämligen. I Barcelona och Katalonien är det svårt att se bortom Estrella, som produceras här, stolt och starkt.

Känslan är annorlunda. Inte bara ölen. Bortom Katalonien, finns ett annat land. Det heter Spanien.

 

Vi körde söderut, mot Valencia, och sedan inåt landet, mot Albacete.

Det är chockerande. Plötsligt är alla skyltar pÃ¥ Spanska. Alla talar Spanska. De säger ”Gracias” och ”Adios” och inte ”Merci” och ”Adeu.” Jag fattar vad alla säger. Otroligt. Kändes som att resa till ett främmande land, som talar mitt sprÃ¥k. Där jag inte mÃ¥ste be lokalbefolkningen att snälla tala ett annat sprÃ¥k än sitt eget, trots att jag talar ett tredje sprÃ¥k. Det är sÃ¥ konstigt, det där med Barcelona. Att komma till en stad, där man talar Spanska, men lokalbefolkningen talar Katalanska. De undrar varför vi inte lär oss deras sprÃ¥k om vi nu tvunget ska bo i deras stad. Vi undrar varför ingen sagt till oss att Barcelona inte ligger i Spanien. Varför ska vi lära oss ett sprÃ¥k som talas av sÃ¥ fÃ¥ människor? Finns ingen logik i detta. Dessutom är det ett väldigt svÃ¥rt sprÃ¥k, bÃ¥de uttal och grammatik. Dessutom (igen) beter de sig sÃ¥ illa ibland angÃ¥ende sitt sprÃ¥k, och talar det som protest, använder det som vapen, mot immigranter och annat löst folk, frÃ¥n Spanien, Latinamerika och resten av Europa. De är stolta över sin kultur och vill bevara sin kultur, men pÃ¥ ett sätt som gör det jobbigt för oss andra att respektera. De beter sig som att de är rädda att vi ska ta deras kultur och sprÃ¥k. Visst, Franco gjorde det. Men han tog mycket, frÃ¥n alla delar av livet, som nu är fria och tillbaka i folkets händer.

 

Spanien och Katalonien, två vitt skilda världar. Ja. Jag håller med Katalanerna. De borde fan bli självständiga. Deras liv, språk och kultur är världsdelar från det land som vi gjorde en roadtrip genom. Otroligt skilda världar.

 

Passion. Religion. Tradition. Passivitet. Slöhet. Vackra landskap. Fantastisk mat.

Några av orden som beskriver vad jag kände, upplevde, och såg under min resa genom delar av landet Spanien, som inte är Katalonien.

 

Apelsinträden doftar himmelskt. ”Azahar” heter dessa blommor- ett ord frÃ¥n Arabiskan. Stora delar av södra Spanien styrdes av Morer, eller Araber, under närmare 800 Ã¥r. Detta mÃ¥ste ha haft en stor inverkan pÃ¥ kulturen. Mentaliteten. Sättet. Maten. Arkitekturen. Livet. Människorna. Passionen. Allt.

 

Det var fantastiskt att besöka det andra landet där bortom Katalonien. Det var också fantastiskt att komma tillbaka.

Katalonien är inte alls lika vackert. Mera industriellt. Folk är mera Nordeuropeiska till sättet. Mycket mera konst, kultur. Filmer, muséer, gallerier. Folk som jobbar och kommer någorlunda i tid till avsatta möten. Fortfarande Sydeuropa, men INTE Spanien. Inte ens i närheten av Spanien. Glöm det. Spanien är ett annat land.

 

 

 

 

Semana Santa i Spanien är en av de största fiestorna på året. Påsken firas med står och pompa.

Lila och svart, siden och parader.

 

Hela familjen är engagerad, alla är med.

 

Blodigt allvar, alltså.

 

I Andalusien, södra Spanien, firas Semana Santa på riktigt. Alla är med. Alla klär upp sig, på sitt eget vis. Här bland förföriskt doftande apelsinträd på Cordobas livliga gator, Påskaftons eftermiddag.

 

Fullt fokus i förberedelse för parad i Conil de la Frontera, liten kuststad nära Cadiz.

 

I det gassande solskenet är alla klädda i svart och kostym, Påskdagen till ära.

 

Jesus på parad. I varje by, i varje stad, paraderar han runt, buren av högtidliga processioner. Ackompanjerad av spöklika, långsamma trummor, rökelsedoft och massor av folk som tar foton med sin mobil, är detta höjdpunkten på Semana Santa-firandet.

 

Kyrkan och bländande vackra strukturer i Cadiz provinsen, södra Spanien.

 

Att lämna Barcelona några dagar för att resa genom Semana Santa-landet södra Spanien, var en frisk fläkt. Mera bilder och tankar om skillnader mellan Spanien och Katalonien kommer i nästa bloggpost!

 

 

Stelt, metalliskt, modernt. Känns som en annan stad. Något futuristiskt eller kanske lite pretentiöst för att verka vara något annat.

Denna delen av Barcelona byggdes huvudsakligen inför Olympiska Spelen 1992, och har en känsla av att inte hända ihop med det andra, gamla, Barcelona.

 

Kalla toner och hårda kanter. Inte alls så som gamla delen av Barcelona känns. Tvärtom från Barcelona. Men en frisk fläkt av en annan känsla.

 

Palmer och raka vägar. Parallella situationer. Perfektionism. Allt i en strid ström. Strandpromenad och rollerblades. Lite USA, sådär, men tomt. För tomt. Vart är alla människor? Denna ödelagda låtsasby ger känslan av en amerikansk film där huvudpersonen vaknar och inser att han är den enda levande människan kvar. En mardröm? Eller ett unikt tillfälle?

 

Hitåt. eller ditåt. Vad säger vi om saken? Ljudet av skateboardshjul som rullar fram på tomma, raka, perfekta vägar. Ljudet av bilar som svischar förbi ovanför på la Carretera.

 

Kontraster, ett död träd i kontrast mot en stel byggnad, men vad känns mera mjukt? Jo, det döda trädet, som snart kommer till liv! Kalla, stela, tysta byggnader. En sval paus frÃ¥n Barcelona’s myllrande gautliv. Nära havet, med friska vindar.

 

Chiringuito= strandbar. Ett fenomen som finns överallt i Spanien, men faktum är, att den första chiringuiton någonsin i landet, uppfördes i Sitges, Katalonien. Sitges ligger cirka 45 minuters tågfärd från Barcelona och är en vacker, vit, gayvänlig turiststad, som också har många små vackra gator att gå vilse i och en strand fylld av turister på sommarhalvåret, och en strand helt tom och full av promenadplats på vinterhalvåret.

Men nu är de uppe igen! De monteras upp vid början av varje sommarsäsong, och tas bort på vintern, för att ge promenadplats.

 

Picaboooo! Kontraster och vila för ögonen. Inget kaos, bara raka linjer. Jag tar en paus, när jag kommer till denna nya delen av Barcelona, utan liv, utan lust, med tystnad och paus.

Barcelona har många ansikten. Detta är ett av dem.

 

 

St Josep: La Boquería. Metro Liceu. Tre steg bredvid Las Ramblas i centrala Barcelona.

 

Juicer, färska frukter, mums, mums, mums.

 

Färsk sparris. Wow. Plockad i närheten. Wow.

 

Oj då. Grisfötter. Ja, ska det vara traditionellt, så ska det vara grisfötter. Oj då.

 

Octopus. Puss Puss.

 

Boquerones. Klassisk tapas i Barcelona. Lätt friterade, ett stänk citron, en nypa salt. Enkelt. Gott.

 

 

Om fisken hade vingar… Skulle den flugit till en tallrik nära dig. Helst grillad.

 

Mätta och druckna går turisterna hemåt.

 

Säljer skinka. Jamon Jamon.

 

Hej Drakfrukt.

Hejdå Boquerían.

 

 

http://www.airbnb.com/rooms/166306

 

 

Vi vandrade i Park Guell, jag och min fina hund Xucla. Men vi har varit där så många gånger, och vi tyckte det var dags för något nytt.

SÃ¥ vi vandrade ur parken och vidare norrut.

Det var tyst och varmt.

Vägarna steg högre och högre, och Barcelona blev mer och mer som en låtsasminiatyrstad nedanför oss.

 

Vi stötte på en brant gata, som ledde upp till en skylt, en sådan som alla officiella turistinstitutioner har i Katalonien.

Jag undrade vad detta var. Jag hade aldrig hört talas om detta stället.

Vi klättrade uppåt, och såg massor med tonåringar som satt i grupper och rökte jointar och käkade chips i solen.

Det var som en sönderbombad utsiktsplats. Eller bunkrar som blivit till modern telemastplats.

Konstigt ställe.

Men utsikten var grym.

 

Vi upptäckte att det funnits hus här.

Rester av kakel, kök, och toaletter syntes tydligt, som ett rutmönster ritat av en arkitekt. Bara golv och rester, i nivåer, i etapper. Tonårsgrupperna satt i var sitt rum i var sin lägenhet. Med fullt solsken.

Bisarrt och sjukt coolt.

 

Här syns resterna av ett vackert kaklat typiskt Barcelonagolv, och trapporna som ledde upp till vad som varit en toalett.

På väg ner igen, hittade jag en skylt, som beskrev ställets historia.

Under Francotiden och inbördeskriget, hade denna plats servat Barcelona som utkiksplats och försvar. Här hade militären haft ett högkvarter och kunnat blicka ut över havet och alla andra potentiella anfallshåll.

Efter inbördeskrigets slut, hade bostäder byggts här, och ett helt barrio hade existerat här på Barcelonas högsta plats, i många år.

Det värsta är, att jag minns inte namnet på denna plats. Kan inte heller hitta det på Google, oavsett vad jag googlar. Kollat Lonely Planet, men finns inte med.

Finns det någon som kan säga mig vad detta coola stället heter??

 

Tacksam för hjälp!

Moltes Gracis,

Bona Tarda!