Ibiza

En vanlig spansk morgon

Buenos días från Ibiza!
Igår ramlade min 1,5 åring i badkaret och slog en tand så den blev lös. Vad jag förstod från vänner, bekanta, Google och annat, så finns det ingen större anledning till panik- finns inte mycket att göra. Så nästa morgon visste jag vart jag skulle; till en tandläkare i byn St Jordi, som också tar emot små barn. Enligt min äldre sons bästa kompis mamma, som kommer härifrån, låg den bakom byggnaden med glassbaren, bara så. ”Bakom den byggnaden”. På Ibiza säger man inte gatunamn, utan man bara beskriver bortom vilket träd eller under vilken sten nyckeln ligger. Så vi gick några rundor bakom den byggnaden tills vi hittade La Dentista- som klockan 09:15 hade STÄNGT. Detta trots att det stod att deras öppettider var från klockan 09:00. Vi väntade och gick några rundor, tänkte att dom kanske kommer 09:30 under vintermånaderna, kan ju hända på Ibiza. Men 09:30 var det lika stängt. Satt en mycket märkbart irriterad man i en bil utanför, kedjerökte och lyssnade på skrålande radio, samtidigt som han stirrade på den stängda tandläkardörren och svor, tittade på sitt tjocka guldarmbandsur och svor högt, blossade ilsket på sina cigg, såg farlig ut.
Min son tyckte det var jättekul fram tills ca 09:50, då han tröttnade på att vänta. Då gick vi till detta caféet och han fick en muffins och ett glas mjölk. Då blev han glad igen. Baren var fullsmockad med människor, och ”ute”-delen var helt inglasad så egentligen ”inne” och alldeles FULL med cigarettrök. Så för att komma in i baren var man tvungen att gå igenom denna typiska spanska gaskammare för att sedan komma in i själva lokalen som vid första andetaget luktar klorin, som alla typiska spanska barer. Servicen är långsam, ilsken och först när man ska gå, får man ett leende.
Tillbaka till tandläkaren klockan 10:10, hon hade kommit, men dörrarna var inte öppna. Jag frågade varför det stod att dom öppnar klockan 09:00 och fick ett vagt svar om att sjuksköterskan inte hade kommit och vad var vårt ärende. Jag pekade på min son och sa att han hade en lös tand och om någon kunde kolla på den. Då fick vi komma in, krypa under järngallret, och in i väntrummet, och där tittade hon på tanden, vickade på den, gullade med min son, och sa att all är OK, kostar inget, ja då, tack så mycket ha det så bra, hälsa mannen, puss puss, ses snart, God Jul. Typ.
Alltid samma visa i Spanien; dom är ALDRIG glada att se en. Kommer man in i en bar, restaurang eller en myndighetsinstitution, dom blir alltid sura och tvära vid första blicken av ”jobb” men så fort man avslutat sitt ärende så är man som familj och puss och kram och allting. Som att dom måste värmas upp, och sen när dom väl är varma, är det brännhett, super varmt, som man är familj.
IMG_3836

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Regnbågarnas Dag

IMG_3569Häromdagen hade vi en dag fylld med regnbågar. Och det tog liksom inte slut. Hela dagen regnade det samtidigt som solen sken. Det var dubbla regnbågar, det var tjocka feta övernaturliga regnbågar och det var regnbågsljus som liksom steg upp ur bergen.
Min Facebook-feed var full med foton på regnbågar. Jag körde flera rundor i flera rondeller under dagen, och bara sa WOOOOWWWW. Helt otroligt!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jag tror jag gått över gränsen…

…och att jag nu officiellt inte är svensk längre. Jag tror jag har gått över tröskeln.
Jag badade inte igår, när mina svenska vänner kastade sig i havet och tyckte det var så varmt.
Jag skulle inte ens gå nära poolen denna tiden på året- den poolen som just samma vänner badade i varje dag.
Jag har på mig jeans och tröja, för det är ju ”kallt”, medan dom har på sig linnen och shorts.
Och det allra största tecknet: jag brukar åka några dagar här och där till olika ställen i europa, en storstad, på minisemesterar. Denna gången, nyss hemkommen från Sveriges fruktansvärda bitande vargkyla, väljer jag bort att åka till de städer som redan kan vara kalla (Madrid). Förut romantiserade jag kylan, ansåg att jag kunde hantera den och ”det finns inga dåliga kläder…” men nu… efter senaste besöket i Sverige… Nej. Bara NEJ. Jag klarar det inte. VARFÖR LIDA, liksom? Man lider så fort man sätter lillfingret utanför dörren, varför, varför, VARFÖR?? Om man inte måste…
Nej, Nu letar jag vintersol. Till och med January och Februari är jobbiga i Spanien. Då är Asien bättre. Varför lida? Finns ingen romantiskt med kyla. Jo: sekunden man kommer hem igen och har rosor på kinderna, kanske. Inget annat. FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Efter säsongen; tillbaka på Ibiza med nya ögon

Jag är hemma igen. Efter en sommar efter att ha bråkat med denna ön inombords, har jag fått en nästan tre veckors paus härifrån. Och att komma tillbaka hit är som att igen uppskatta allt vad den erbjuder, och igen minnas varför jag har valt att bo här.
Jag var i Italien och i Sverige. Italien är ju så vackert, så fint, så rent, så ordnat jämfört med Spanien. Alla är mer civiliserade, manikyrerade… ja. Där är ordet. Italien är manikyrerat och perfekt på ett sätt som får Spanien att se ut som vilda västern.
Första dagarna i Italien var jag så imponerad av allting; hur de tar hand om gamla historiska byggnader och behåller dem så vackra, hur maten är så fantastiskt fräsch och god, hur ordnat och bra allting är. Men sen, efter några dagar i Toskana, började jag känna att det hela faktiskt är lite fejk. Det är FÖR fint. Det känns inte äkta. Det är mycket yta och mycket perfektion.
Spanien är vackert och fullt med historia, men ingen tar hand om dem, och förfallet är så tydligt. Men på något sätt känns det mer naturligt och vackert att se förfallet tillsammans med klängande bouganevilla och vilda katter; det blir så äkta, så sentimentalt, så o-polerat. Och det är ju just det jag älskar med Spanien. Det är äkta och o-polerat, det är fritt, man kan andas, det är naturligt, man kan vara sig själv. Ingen bryr sig, alla är rebeller, folk ler mot varandra och hjälper varandra utan att förvänta sig något tillbaka.
Här är några bilder från Dalt Vila, den gamla staden ovanför Ibiza stad, som är en UNESCO World Heritage Site. När man tittar på bilderna måste man föreställa sig doften av vitlök som fräser i en panna, blandat med nytvättade lakan som hänger från fönstrena och balkongerna, tillsammans med kattskit och sopor. I en salig röra- livet. Bara så är det. Spanien. Take it or leave it.
FullSizeRender-3 FullSizeRender-4 FullSizeRender-5 FullSizeRender-6

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

När man är som jag…

…så spelar det ingen roll vart i världen jag befinner mig. Jag har besökt fler ställen i världen än jag minns, och ibland minns jag ställen jag aldrig besökte. Filmer, drömmar, bilder… allting i en enda vacker blanding i min hjärnas filer.
Jag brukar säga att ”jag är inte helt lycklig om jag inte har en biljett bokad” och det är sant. När jag vet att nästa resa kommer- kvittar när, bara att den kommer- då är jag nöjd.
Rastlös zigenarsjäl, resenär, vagabond, patiperra, nomad, vandrare. Backpacker var titeln i många år, men den har jag nog växt ur vid det här laget.
Orden som kan beskriva mig är många. Jag vet bara att; resa gör mig lugn, lycklig.
Nästa resa, 30 September. 13939550_765906156845572_5234281523352741440_n

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
FullSizeRender

Plötsligt var vi omgivna av människor i plastarmband; orange för bara frukost och blått för all-inclusive

Ja, vissa hade orange plastarmband, och dom flesta hade blått. Dom med blått hade all-inclusive; dom åt alla måltiderna på hotellet.
Hotellet.
”Club xxx”, en klassiker. Kan vara varsomhelstivärlden (den varma världen) i ett anonymt komplex med fyra swimming pooler, vita plast solstolar, barn överallt, vattenstänk och plask och skrik, matsal med kollo-känsla, mat med storkökskänsla, pingisbord, ”show” varje kväll med ”artister” som är runt 14 år gamla och underhåller residenterna på ”Club xxx” som är från Syditalien, Storbritannien och olika delar av Spanien.
En mur går runt hela komplexet; en anonym, vit mur som berättar var all-inclusive börjar och slutar. En all-inclusive semester för HELA familjen, med en bar som serverar sangria och kaffe, där dom rödbrända britterna sitter och hänger över sina öl och dom plastikopererade Italienskorna sitter och röker sina smala vita fincigaretter.
Rummen går i långa längor, flera våningar, massvis med exakt likadana rum med möbler som skulle tyckt att IKEA var rena lyxen i jämförelse. En ”tavla” i varje rum; en plastig plansch av en solros som kryllat sig i den billiga ramen och obekväma sängar som är värre än militärtjänstens smala hårda saker.
Ja, här spenderade vi 2 nätter och 1 dag tillsammans med Ibiza’s lägre kategori av turism. Billigt all-inclusive.
Varför?
Därför.
Det var en fantastiskt rolig upplevelse och vi skrattade hela tiden. Barnen var ÖVERLYCKLIGA över alla pooler, lekområden, lekplatser och allt tjo och tjim. Dom ÄLSKADE matsalen med sin stressiga Mc Donald’s känsla, där alla sprang som galningar för att roffa åt sig så mycket dom bara kunde från allt-du-kan-äta-buffén.
Vi tog en paus från anonymiteten på andra kvällen och gick dom 2 minuterna till Cala Tarida, en vacker strand, om än lite väl befolkad med mycket restauranger, solstolar och båtar.
En liten runda runt hotellet, till de lokala restaurangerna; det var varmt, nära 35 grader, och vi hade just inhandlat en stor flaska Aquarius för att släcka törsten (mest för barnens skull). Vi satte oss ner på en av de två existerande restaurangerna och fick veta att vi inte fick dricka vår Aquarius eftersom ”man får inte ta med egen dryck” och då kände vi att vi blev behandlade som om vi vore idioter, och reste oss och gick till restaurang.option nummer 2, som inte klagade på att vi ville återfukta våra strupar i värmen. Beställde deras specialitet som var så fruktansvärt o-prisvärt och rent ut sagt ganska äckligt, någon olje- smör- och ostindränkt kött och grönsaksröra.
Usch. Tacky, billigt, dålig kvalité, utbrända arbetare och bara usch.
Det finns verkligen något för alla på Ibiza!
FullSizeRender-1 FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nu är det den där jävla satans midsommar igen

FullSizeRenderNu är det den där jävla tiden på året igen. Den värsta. Den då jag längtar hem till Sverige som mest. ”Hem”- ja, jag kallar det fortfarande hem, fastän jag inte bott där på så länge. Hemma är här också, på Ibiza. Men Sverige kommer nog alltid att vara något slags djupare ”hem”- det hemmet jag är separerad från. Mitt eget val, men inte utan en djupare längtan efter allt jag lämnade.
Då är det alltså den här satans jävla tiden på året igen.
Jag saknar kanske inte sill och gräddfil och jordgubbar och nypotatis SÅ himla mycket. Det är saker man alltid kan hitta och improvisera ihop, vart man än är i världen (nästan!).
Det jag saknar är… det där LJUSET. Det där magiska, trollbindande ljuset. Det där speciella. Det där lila-aktiga skenet på himlen när solen inte går ner hela vägen.
Ljudet av fåglarna som kvittrar. Koltrasten. Svalorna som flyger kors och tvärs över himlen.
Lukten av sommar. Av gräs. Sommarregn, lukten av asfalt efter sommarregn. En sommarmorgon i Juni, vindstilla, himlen verkar så ljust blå, så hög, så långt borta.
Lycka, lycka att det är sommar, att ljuset är med oss. Det är så flyktigt, vi vet att det är så tillfälligt, så vi uppskattar det så mycket.
Att cykla genom en park eller över kullerstenar. Vinden i håret, cykla fort, med korgen där framme.
Allt så grönt, så grönt, så grönt. Så skirt. Så rent. Så friskt, så levande.
Det värsta är väl att jag vet att jag inte kan lämna Ibiza denna tiden på året, eftersom vi jobbar så intensivt just nu. Det är säsong. Kanske i framtiden kan det ändras, kan jag åka ”hem” över midsommar. Jag hade så gärna velat att mina barn upplevde denna fina tradition, som hyllar ljuset, det där ljuset.
Det är som ett hål i hjärtat, det fattas mig. Jag försöker att inte tänka på det. Allt jag lämnat. Mina rötter, alla barndomsupplevelser. Så många människor i vår värld som ofrivilligt lämnat sina hem, men jag valde det. Men det är ändå inte ett lätt val.
Jag tror aldrig jag kommer bo i Sverige igen. Jag tror inte det.
Jag känner mig inte hemma där. Men jag känner mig inte helt hemma här heller. Jag känner mig inte helt hemma någonstans, precis som säkert massor med miljoner med andra människor just nu.
Det är runt denna jävla tiden på året, midsommar, som jag tänker mest på det. Annars kan jag bara stoppa undan alla tankarna, jag tänker inte på det överhuvudtaget, bara pressar ner det någonstans, undan. Men det är någonting med ljuset denna tiden på året, ljuset som når in i det mörkaste, den mörkaste delen av mig själv. Det där ljuset, som letar sig in, och avslöjar.
Det där ljuset.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Formentera igen

IMG_8594-2Jag saknar Formentera!
Jag insåg någonting väldigt intressant när jag var där. Nämligen: att Ibiza är FULLT av starka karaktärer. Jag menar: STORA EGON. Människor med enorma personligheter och stora egon, som måste synas och höras och ta plats. Det är en blandning av DJ’s, yoga lärare och kändisar; alla typer som gärna vill synas och tittas på, och som gillar att vara bland andra av samma typ, så att dom kan imponera på varandra. Alla klär sig knasigare än den andra, mera extremt än dom andra, mera vågat och mera konstigt. Alla typer som inte ”passar in” i ”vanliga” situationer har av någon anledning hittat ”hem” på Ibiza. Här kan man liksom leva i en liten bubbla som är som en naturlig fortsättning på högstadiet, där allting som betyder någonting är vad dom andra tycker om en, hur dom andra ser en, hur dom andra upplever en, hur man är i denna gruppen av människor. Det är en liten, pytteliten grupp av människor, som har intalat sig själva att det är så fruktansvärt coolt och speciellt att bo på denna ön, och dom alla sitter på Facebook istället för på rastgården i skolan, och berättar hur fantastiskt och speciellt deras liv är på denna lilla ö.
Denna lilla ö, som faktiskt är enormt primitiv. Här finns ingen kultur, ingen konst, inga trender. Bara hedonistiska turister och pengagalna lokalbor. Och så då alla dessa expats och hippies som tror sig höra hemma här- tror sig veta allt om livet på Ibiza, tror sig kunna allt- men egentligen lever i en bubbla som inte har connection till något annat än dom andra i samma bubbla. Många av dessa personer talar inte ens spanska trots att dom bott här i 10, 20 eller 30 år. Och ändå är dom ”experter” på livet här. Än mindre kan dom ett endaste ord på Katalanska, det språket som lokalborna faktiskt talar.
Att det blivit så här har ju så klart att göra med människor som har stora egon, stora behov av att synas och höras, kanske inte passar in i ”normala” samhällen där folk följer lagen och jantelagen och gör som alla andra, alla dessa människor reser kanske iväg och letar efter något annat, någonstans där man kan vara sig själv, vara fri, inte behöva jobba 9-5, inte behöva vara del av att följa lagar och regler, kan vara fri, ingen som dömer… och ta en vacker liten isolerad ö som har en lång historia av pirater och sjörövare och folk som inte vill följa Franco, alltså rebeller, folk som stoppar cashen i madrassen och inte vill ge ett skit till staten, men ändå vill tjäna pengar… Lokalbefolkning som äger mark och fastigheter som är väldigt attraktivt för frihetssökande hippies och non-konformister, och voila: det perfekta paradiset för en win-win situation för stora egon plus giriga landägare.
Men det LEDER LIKSOM INGENSTANS. Det är samma människor vart man än går. Det är som liten bondhåla. Alla skvallrar om dom andra. Ingen har en aning om vad som händer i världen- än mindre bryr sig. Allt som är viktigt är vad den där sa, vad den gjorde, vem som var med vem, på den festen, ”alla var där”, såg du vad hon sa på Facebook, åh nej så pinsamt, som en inavel bland bybor. Allt går bara runt runt på en liten cirkel mitt ute i havet, allting är bara en cirkel av repetition. Inget nytt, inga nya influenser, ingen kultur, inget sofistikerat, bara basic, en flykt från verkligheten. Man imponeras lätt av det första gångerna man ser dessa människor i dessa grupper som kallar sig ”familjer” eller ”ibiza families” som ser så lyckliga och fria ut, men egentligen är dom bara fast i en egocentrisk cirkel av att försöka imponera på varandra, vem som är mest fri och mest spirituell, vem som klär sig mest hippie, vem som har coolast 4 wheel drive och har minst vaccinationer på sina barn.
På Formentera var det mest tyst. Inga människor som störde naturen. Inga höga röster, inga fjäderprydda ayawasca drickande heliga grupper, inga miljonär-DJ’s och inga ryska supermodeller fulla med kokain i kroppen. Så nice. Så tyst. Så vilosamt. Naturen formligen SKREK ut sin närvaro och människorna var statister.
Ja ja. Som jag klagar. På sistone är jag SÅ TRÖTT på denna lilla ön med det stora egot.
Men vad gör jag själv här, liksom? Är jag likadan? Jag hoppas inte det. Men det tycker säkert ingen av dom andra heller.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)
IMG_8545

Löjligt vackra Formentera

Nästan för perfekt. Bilderna blir liksom bara slätstrukna, för det är så perfekt, som ett vykort. Vattnets färg är som i Karibien, jag har bara sett en sådan här färg på andra sidan jorden. Kanske Grekland också. Kanske.
Formentera är så annorlunda, fastän det är så nära Ibiza att man skulle kunna (vissa av oss) simma över. Och ändå så annorlunda. Så litet. Pyttelitet. Koloniserat totalt av Italienare, nästan varje restaurang och butik ägs at någon från Italien. Italienare som inte pratar ett ord spanska, fastän dom är i Spanien i många år, men det behövs knappt, för alla turister och besökare är också… från Italien.
Just dom italienska influenserna gör det så annorlunda från Ibiza- all maten på restaurangerna, stilen, utbudet, affärerna etc, allt är annorlunda, mer classy, mer Italiano.
Mer clean.
Spansk mat är mer… dirty. Mer grisig. Dom gillar gris. Det sägs att dom gillar gris mest för att dom var ockuperade av Moorerna- araber- som förbjöd gris, och då, för att protestera och vara rebelliska, som Spanjorerna gör väldigt bra, satte dom i sig mera gris än vad som egentligen är hälsosamt och totalt integrerade det i sin diet. Jamon, jamon, jamon, till exempel. Alla har väl sett alla dessa stackars skinkor som hänger i taket på alla traditionella spanska barer. Skitsamma att det inte är hälsosamt eller egentligen fräscht- så länge vi är EMOT någonting, är det bra. Spanien. Bara så är det.
Så, tillbaka till Formentera. Förutom då italienska influenser, är känslan på Formentera totalt stilla, tyst. Blåsig, vindpinad. Lugn. Öde. Ensam. Cyklar. Vatten. Havet hörs överallt, vinden blåser in i själen. Lite som man tänker sig Bergman’s Fårö.
Det känns salt. Torrt. Solen är skarp, nästan vit.
Stränderna fulla med italienare och färgglada solparasoll.
Ses Illetes, naturområdet, är fullt med restauranger, en av dom heter Juan y Andrea, är känt bland de kända. Här stannar man sin superyacht eller hyrbåt och går direkt in på barfotalyxrestaurang och dricker Moet och äter hummer.
Vi var fullbokade, så som vårt liv är på Ibiza- vi hyr ut allting, och åker någon annanstans. Denna gången hit. Det var uppfriskande för kropp och själ. Barnen skrattade mycket. Föräldrarna också. Vi körde vilse och körde i cirklar. Vi tog många fina foton.
2 dagar var mer än nog av denna lilla blåsiga, salta, italienska ö. Rekommenderar den varmt!
IMG_8493 IMG_8545

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)