Ibiza

Längesen

Det var hemskt längesen jag skrev ett inlägg. Livet har inte varit helt lätt på sistone. Sen fick jag en surpuppe-kommentar också på mitt senaste inlägg så jag kom av mig helt. (Se senaste inlägget)
Påminde mig varför jag inte kan bo i Sverige (dömande människor!) och fick mig att fundera väldigt mycket på vad det är jag tycker om med Spanien (o-dömande, fria människor!) så tack för den kommentaren, surpuppan Hanna.
Nu har säsongen börjat igen. Det har varit en påsk full med solsken och turister, choklad och olika vackra stränder med kristallklart turkost vatten (inklusive en tripp till lilla grannön Formentera, himlen på jorden!)
Nej, jag kommer aldrig att bo i Sverige igen (tror jag, man vet ju aldrig) men jag kommer nog inte heller att bo väldigt länge till på Ibiza. Det är bara sådan jag är. Jag gillar nya ställen, nya språk, nya utmaningar. Det känns som jag växer som människa och blir rikare och rikare ju fler språk jag talar, ju fler kulturer jag integrerar mig i, ju mer färger som adderas till mitt livs kanvas.
IMG_0679

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vackra Vinter

Denna vintern är väldigt vacker. December var den regnigaste Decembern på väldigt många år, men det ledde till den vackraste Januarin på väldigt länge. Allt är så gnistrande, grönt, rent, frodigt, friskt. Bara titta på detta vattnet (Cala Olivera, en liten relativt okänd strand) det är så man bara vill kasta sig i! Och titta på den lilla killen Pi, så söt han är. Och glad. Att det inte är massor med turister överallt. Att vi har ön till oss själva för ett tag. Kan andas lite. En paus. IMG_5336 IMG_5332

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Skönhet blir tråkigt

IMG_3934Det är vackert på Ibiza. Det är kanske inte det första folk tänker på i association till denna ön; ofta är det wink wink och blink blink och he he… PAAAARTY!
Men det är bara två tre månader om året som är så där intensivt party. Restren av året är det ganska dött. Jag menar, ön är levande, naturen lever, Ibicenco-folket går till kontoret och skolan och på läkarbesök och allt sånt normalt, men på party-fronten är det dött.
Ön lever och frodas. Den är vacker, rentav. Naturen är otrolig. Den ser ut som hämtad ur bibliska fantasier. Granatäpplen, knotiga olivträd och små vikar med kristallklart vatten man bara vill kasta sig i och bli till en sjöjungfru-för-alltid.
Men det blir tråkigt att bara vara i allt det vackra.
Som en otroligt vacker man eller kvinna. Som egentligen inte har en personlighet. Skönheten förför- det är det skönhet gör, det är det som händer med många av oss som landade på Ibiza och bara dog och kom till himlen- vi förfördes.
Men senare, när man upptäcker att det inte finns en substans i allt det vackra, det döljer sig ganska mycket tomhet bakom den vackra fasaden, ja… då blir det tråkigt.
Vintrarna är långa och fuktiga. Vackra, ja… men tråkiga.
Inte verkar det som att jag har särskilt mycket spännande rese-planer heller denna vintern… nu kommer den där välbekanta klaustrofobin.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En vanlig spansk morgon

Buenos días från Ibiza!
Igår ramlade min 1,5 åring i badkaret och slog en tand så den blev lös. Vad jag förstod från vänner, bekanta, Google och annat, så finns det ingen större anledning till panik- finns inte mycket att göra. Så nästa morgon visste jag vart jag skulle; till en tandläkare i byn St Jordi, som också tar emot små barn. Enligt min äldre sons bästa kompis mamma, som kommer härifrån, låg den bakom byggnaden med glassbaren, bara så. ”Bakom den byggnaden”. På Ibiza säger man inte gatunamn, utan man bara beskriver bortom vilket träd eller under vilken sten nyckeln ligger. Så vi gick några rundor bakom den byggnaden tills vi hittade La Dentista- som klockan 09:15 hade STÄNGT. Detta trots att det stod att deras öppettider var från klockan 09:00. Vi väntade och gick några rundor, tänkte att dom kanske kommer 09:30 under vintermånaderna, kan ju hända på Ibiza. Men 09:30 var det lika stängt. Satt en mycket märkbart irriterad man i en bil utanför, kedjerökte och lyssnade på skrålande radio, samtidigt som han stirrade på den stängda tandläkardörren och svor, tittade på sitt tjocka guldarmbandsur och svor högt, blossade ilsket på sina cigg, såg farlig ut.
Min son tyckte det var jättekul fram tills ca 09:50, då han tröttnade på att vänta. Då gick vi till detta caféet och han fick en muffins och ett glas mjölk. Då blev han glad igen. Baren var fullsmockad med människor, och ”ute”-delen var helt inglasad så egentligen ”inne” och alldeles FULL med cigarettrök. Så för att komma in i baren var man tvungen att gå igenom denna typiska spanska gaskammare för att sedan komma in i själva lokalen som vid första andetaget luktar klorin, som alla typiska spanska barer. Servicen är långsam, ilsken och först när man ska gå, får man ett leende.
Tillbaka till tandläkaren klockan 10:10, hon hade kommit, men dörrarna var inte öppna. Jag frågade varför det stod att dom öppnar klockan 09:00 och fick ett vagt svar om att sjuksköterskan inte hade kommit och vad var vårt ärende. Jag pekade på min son och sa att han hade en lös tand och om någon kunde kolla på den. Då fick vi komma in, krypa under järngallret, och in i väntrummet, och där tittade hon på tanden, vickade på den, gullade med min son, och sa att all är OK, kostar inget, ja då, tack så mycket ha det så bra, hälsa mannen, puss puss, ses snart, God Jul. Typ.
Alltid samma visa i Spanien; dom är ALDRIG glada att se en. Kommer man in i en bar, restaurang eller en myndighetsinstitution, dom blir alltid sura och tvära vid första blicken av ”jobb” men så fort man avslutat sitt ärende så är man som familj och puss och kram och allting. Som att dom måste värmas upp, och sen när dom väl är varma, är det brännhett, super varmt, som man är familj.
IMG_3836

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Regnbågarnas Dag

IMG_3569Häromdagen hade vi en dag fylld med regnbågar. Och det tog liksom inte slut. Hela dagen regnade det samtidigt som solen sken. Det var dubbla regnbågar, det var tjocka feta övernaturliga regnbågar och det var regnbågsljus som liksom steg upp ur bergen.
Min Facebook-feed var full med foton på regnbågar. Jag körde flera rundor i flera rondeller under dagen, och bara sa WOOOOWWWW. Helt otroligt!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Jag tror jag gått över gränsen…

…och att jag nu officiellt inte är svensk längre. Jag tror jag har gått över tröskeln.
Jag badade inte igår, när mina svenska vänner kastade sig i havet och tyckte det var så varmt.
Jag skulle inte ens gå nära poolen denna tiden på året- den poolen som just samma vänner badade i varje dag.
Jag har på mig jeans och tröja, för det är ju ”kallt”, medan dom har på sig linnen och shorts.
Och det allra största tecknet: jag brukar åka några dagar här och där till olika ställen i europa, en storstad, på minisemesterar. Denna gången, nyss hemkommen från Sveriges fruktansvärda bitande vargkyla, väljer jag bort att åka till de städer som redan kan vara kalla (Madrid). Förut romantiserade jag kylan, ansåg att jag kunde hantera den och ”det finns inga dåliga kläder…” men nu… efter senaste besöket i Sverige… Nej. Bara NEJ. Jag klarar det inte. VARFÖR LIDA, liksom? Man lider så fort man sätter lillfingret utanför dörren, varför, varför, VARFÖR?? Om man inte måste…
Nej, Nu letar jag vintersol. Till och med January och Februari är jobbiga i Spanien. Då är Asien bättre. Varför lida? Finns ingen romantiskt med kyla. Jo: sekunden man kommer hem igen och har rosor på kinderna, kanske. Inget annat. FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Efter säsongen; tillbaka på Ibiza med nya ögon

Jag är hemma igen. Efter en sommar efter att ha bråkat med denna ön inombords, har jag fått en nästan tre veckors paus härifrån. Och att komma tillbaka hit är som att igen uppskatta allt vad den erbjuder, och igen minnas varför jag har valt att bo här.
Jag var i Italien och i Sverige. Italien är ju så vackert, så fint, så rent, så ordnat jämfört med Spanien. Alla är mer civiliserade, manikyrerade… ja. Där är ordet. Italien är manikyrerat och perfekt på ett sätt som får Spanien att se ut som vilda västern.
Första dagarna i Italien var jag så imponerad av allting; hur de tar hand om gamla historiska byggnader och behåller dem så vackra, hur maten är så fantastiskt fräsch och god, hur ordnat och bra allting är. Men sen, efter några dagar i Toskana, började jag känna att det hela faktiskt är lite fejk. Det är FÖR fint. Det känns inte äkta. Det är mycket yta och mycket perfektion.
Spanien är vackert och fullt med historia, men ingen tar hand om dem, och förfallet är så tydligt. Men på något sätt känns det mer naturligt och vackert att se förfallet tillsammans med klängande bouganevilla och vilda katter; det blir så äkta, så sentimentalt, så o-polerat. Och det är ju just det jag älskar med Spanien. Det är äkta och o-polerat, det är fritt, man kan andas, det är naturligt, man kan vara sig själv. Ingen bryr sig, alla är rebeller, folk ler mot varandra och hjälper varandra utan att förvänta sig något tillbaka.
Här är några bilder från Dalt Vila, den gamla staden ovanför Ibiza stad, som är en UNESCO World Heritage Site. När man tittar på bilderna måste man föreställa sig doften av vitlök som fräser i en panna, blandat med nytvättade lakan som hänger från fönstrena och balkongerna, tillsammans med kattskit och sopor. I en salig röra- livet. Bara så är det. Spanien. Take it or leave it.
FullSizeRender-3 FullSizeRender-4 FullSizeRender-5 FullSizeRender-6

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

När man är som jag…

…så spelar det ingen roll vart i världen jag befinner mig. Jag har besökt fler ställen i världen än jag minns, och ibland minns jag ställen jag aldrig besökte. Filmer, drömmar, bilder… allting i en enda vacker blanding i min hjärnas filer.
Jag brukar säga att ”jag är inte helt lycklig om jag inte har en biljett bokad” och det är sant. När jag vet att nästa resa kommer- kvittar när, bara att den kommer- då är jag nöjd.
Rastlös zigenarsjäl, resenär, vagabond, patiperra, nomad, vandrare. Backpacker var titeln i många år, men den har jag nog växt ur vid det här laget.
Orden som kan beskriva mig är många. Jag vet bara att; resa gör mig lugn, lycklig.
Nästa resa, 30 September. 13939550_765906156845572_5234281523352741440_n

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
FullSizeRender

Plötsligt var vi omgivna av människor i plastarmband; orange för bara frukost och blått för all-inclusive

Ja, vissa hade orange plastarmband, och dom flesta hade blått. Dom med blått hade all-inclusive; dom åt alla måltiderna på hotellet.
Hotellet.
”Club xxx”, en klassiker. Kan vara varsomhelstivärlden (den varma världen) i ett anonymt komplex med fyra swimming pooler, vita plast solstolar, barn överallt, vattenstänk och plask och skrik, matsal med kollo-känsla, mat med storkökskänsla, pingisbord, ”show” varje kväll med ”artister” som är runt 14 år gamla och underhåller residenterna på ”Club xxx” som är från Syditalien, Storbritannien och olika delar av Spanien.
En mur går runt hela komplexet; en anonym, vit mur som berättar var all-inclusive börjar och slutar. En all-inclusive semester för HELA familjen, med en bar som serverar sangria och kaffe, där dom rödbrända britterna sitter och hänger över sina öl och dom plastikopererade Italienskorna sitter och röker sina smala vita fincigaretter.
Rummen går i långa längor, flera våningar, massvis med exakt likadana rum med möbler som skulle tyckt att IKEA var rena lyxen i jämförelse. En ”tavla” i varje rum; en plastig plansch av en solros som kryllat sig i den billiga ramen och obekväma sängar som är värre än militärtjänstens smala hårda saker.
Ja, här spenderade vi 2 nätter och 1 dag tillsammans med Ibiza’s lägre kategori av turism. Billigt all-inclusive.
Varför?
Därför.
Det var en fantastiskt rolig upplevelse och vi skrattade hela tiden. Barnen var ÖVERLYCKLIGA över alla pooler, lekområden, lekplatser och allt tjo och tjim. Dom ÄLSKADE matsalen med sin stressiga Mc Donald’s känsla, där alla sprang som galningar för att roffa åt sig så mycket dom bara kunde från allt-du-kan-äta-buffén.
Vi tog en paus från anonymiteten på andra kvällen och gick dom 2 minuterna till Cala Tarida, en vacker strand, om än lite väl befolkad med mycket restauranger, solstolar och båtar.
En liten runda runt hotellet, till de lokala restaurangerna; det var varmt, nära 35 grader, och vi hade just inhandlat en stor flaska Aquarius för att släcka törsten (mest för barnens skull). Vi satte oss ner på en av de två existerande restaurangerna och fick veta att vi inte fick dricka vår Aquarius eftersom ”man får inte ta med egen dryck” och då kände vi att vi blev behandlade som om vi vore idioter, och reste oss och gick till restaurang.option nummer 2, som inte klagade på att vi ville återfukta våra strupar i värmen. Beställde deras specialitet som var så fruktansvärt o-prisvärt och rent ut sagt ganska äckligt, någon olje- smör- och ostindränkt kött och grönsaksröra.
Usch. Tacky, billigt, dålig kvalité, utbrända arbetare och bara usch.
Det finns verkligen något för alla på Ibiza!
FullSizeRender-1 FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nu är det den där jävla satans midsommar igen

FullSizeRenderNu är det den där jävla tiden på året igen. Den värsta. Den då jag längtar hem till Sverige som mest. ”Hem”- ja, jag kallar det fortfarande hem, fastän jag inte bott där på så länge. Hemma är här också, på Ibiza. Men Sverige kommer nog alltid att vara något slags djupare ”hem”- det hemmet jag är separerad från. Mitt eget val, men inte utan en djupare längtan efter allt jag lämnade.
Då är det alltså den här satans jävla tiden på året igen.
Jag saknar kanske inte sill och gräddfil och jordgubbar och nypotatis SÅ himla mycket. Det är saker man alltid kan hitta och improvisera ihop, vart man än är i världen (nästan!).
Det jag saknar är… det där LJUSET. Det där magiska, trollbindande ljuset. Det där speciella. Det där lila-aktiga skenet på himlen när solen inte går ner hela vägen.
Ljudet av fåglarna som kvittrar. Koltrasten. Svalorna som flyger kors och tvärs över himlen.
Lukten av sommar. Av gräs. Sommarregn, lukten av asfalt efter sommarregn. En sommarmorgon i Juni, vindstilla, himlen verkar så ljust blå, så hög, så långt borta.
Lycka, lycka att det är sommar, att ljuset är med oss. Det är så flyktigt, vi vet att det är så tillfälligt, så vi uppskattar det så mycket.
Att cykla genom en park eller över kullerstenar. Vinden i håret, cykla fort, med korgen där framme.
Allt så grönt, så grönt, så grönt. Så skirt. Så rent. Så friskt, så levande.
Det värsta är väl att jag vet att jag inte kan lämna Ibiza denna tiden på året, eftersom vi jobbar så intensivt just nu. Det är säsong. Kanske i framtiden kan det ändras, kan jag åka ”hem” över midsommar. Jag hade så gärna velat att mina barn upplevde denna fina tradition, som hyllar ljuset, det där ljuset.
Det är som ett hål i hjärtat, det fattas mig. Jag försöker att inte tänka på det. Allt jag lämnat. Mina rötter, alla barndomsupplevelser. Så många människor i vår värld som ofrivilligt lämnat sina hem, men jag valde det. Men det är ändå inte ett lätt val.
Jag tror aldrig jag kommer bo i Sverige igen. Jag tror inte det.
Jag känner mig inte hemma där. Men jag känner mig inte helt hemma här heller. Jag känner mig inte helt hemma någonstans, precis som säkert massor med miljoner med andra människor just nu.
Det är runt denna jävla tiden på året, midsommar, som jag tänker mest på det. Annars kan jag bara stoppa undan alla tankarna, jag tänker inte på det överhuvudtaget, bara pressar ner det någonstans, undan. Men det är någonting med ljuset denna tiden på året, ljuset som når in i det mörkaste, den mörkaste delen av mig själv. Det där ljuset, som letar sig in, och avslöjar.
Det där ljuset.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)