Ibiza

Nu är det den där jävla satans midsommar igen

FullSizeRenderNu är det den där jävla tiden på året igen. Den värsta. Den då jag längtar hem till Sverige som mest. ”Hem”- ja, jag kallar det fortfarande hem, fastän jag inte bott där på så länge. Hemma är här också, på Ibiza. Men Sverige kommer nog alltid att vara något slags djupare ”hem”- det hemmet jag är separerad från. Mitt eget val, men inte utan en djupare längtan efter allt jag lämnade.
Då är det alltså den här satans jävla tiden på året igen.
Jag saknar kanske inte sill och gräddfil och jordgubbar och nypotatis SÅ himla mycket. Det är saker man alltid kan hitta och improvisera ihop, vart man än är i världen (nästan!).
Det jag saknar är… det där LJUSET. Det där magiska, trollbindande ljuset. Det där speciella. Det där lila-aktiga skenet på himlen när solen inte går ner hela vägen.
Ljudet av fåglarna som kvittrar. Koltrasten. Svalorna som flyger kors och tvärs över himlen.
Lukten av sommar. Av gräs. Sommarregn, lukten av asfalt efter sommarregn. En sommarmorgon i Juni, vindstilla, himlen verkar så ljust blå, så hög, så långt borta.
Lycka, lycka att det är sommar, att ljuset är med oss. Det är så flyktigt, vi vet att det är så tillfälligt, så vi uppskattar det så mycket.
Att cykla genom en park eller över kullerstenar. Vinden i håret, cykla fort, med korgen där framme.
Allt så grönt, så grönt, så grönt. Så skirt. Så rent. Så friskt, så levande.
Det värsta är väl att jag vet att jag inte kan lämna Ibiza denna tiden på året, eftersom vi jobbar så intensivt just nu. Det är säsong. Kanske i framtiden kan det ändras, kan jag åka ”hem” över midsommar. Jag hade så gärna velat att mina barn upplevde denna fina tradition, som hyllar ljuset, det där ljuset.
Det är som ett hål i hjärtat, det fattas mig. Jag försöker att inte tänka på det. Allt jag lämnat. Mina rötter, alla barndomsupplevelser. Så många människor i vår värld som ofrivilligt lämnat sina hem, men jag valde det. Men det är ändå inte ett lätt val.
Jag tror aldrig jag kommer bo i Sverige igen. Jag tror inte det.
Jag känner mig inte hemma där. Men jag känner mig inte helt hemma här heller. Jag känner mig inte helt hemma någonstans, precis som säkert massor med miljoner med andra människor just nu.
Det är runt denna jävla tiden på året, midsommar, som jag tänker mest på det. Annars kan jag bara stoppa undan alla tankarna, jag tänker inte på det överhuvudtaget, bara pressar ner det någonstans, undan. Men det är någonting med ljuset denna tiden på året, ljuset som når in i det mörkaste, den mörkaste delen av mig själv. Det där ljuset, som letar sig in, och avslöjar.
Det där ljuset.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Formentera igen

IMG_8594-2Jag saknar Formentera!
Jag insåg någonting väldigt intressant när jag var där. Nämligen: att Ibiza är FULLT av starka karaktärer. Jag menar: STORA EGON. Människor med enorma personligheter och stora egon, som måste synas och höras och ta plats. Det är en blandning av DJ’s, yoga lärare och kändisar; alla typer som gärna vill synas och tittas på, och som gillar att vara bland andra av samma typ, så att dom kan imponera på varandra. Alla klär sig knasigare än den andra, mera extremt än dom andra, mera vågat och mera konstigt. Alla typer som inte ”passar in” i ”vanliga” situationer har av någon anledning hittat ”hem” på Ibiza. Här kan man liksom leva i en liten bubbla som är som en naturlig fortsättning på högstadiet, där allting som betyder någonting är vad dom andra tycker om en, hur dom andra ser en, hur dom andra upplever en, hur man är i denna gruppen av människor. Det är en liten, pytteliten grupp av människor, som har intalat sig själva att det är så fruktansvärt coolt och speciellt att bo på denna ön, och dom alla sitter på Facebook istället för på rastgården i skolan, och berättar hur fantastiskt och speciellt deras liv är på denna lilla ö.
Denna lilla ö, som faktiskt är enormt primitiv. Här finns ingen kultur, ingen konst, inga trender. Bara hedonistiska turister och pengagalna lokalbor. Och så då alla dessa expats och hippies som tror sig höra hemma här- tror sig veta allt om livet på Ibiza, tror sig kunna allt- men egentligen lever i en bubbla som inte har connection till något annat än dom andra i samma bubbla. Många av dessa personer talar inte ens spanska trots att dom bott här i 10, 20 eller 30 år. Och ändå är dom ”experter” på livet här. Än mindre kan dom ett endaste ord på Katalanska, det språket som lokalborna faktiskt talar.
Att det blivit så här har ju så klart att göra med människor som har stora egon, stora behov av att synas och höras, kanske inte passar in i ”normala” samhällen där folk följer lagen och jantelagen och gör som alla andra, alla dessa människor reser kanske iväg och letar efter något annat, någonstans där man kan vara sig själv, vara fri, inte behöva jobba 9-5, inte behöva vara del av att följa lagar och regler, kan vara fri, ingen som dömer… och ta en vacker liten isolerad ö som har en lång historia av pirater och sjörövare och folk som inte vill följa Franco, alltså rebeller, folk som stoppar cashen i madrassen och inte vill ge ett skit till staten, men ändå vill tjäna pengar… Lokalbefolkning som äger mark och fastigheter som är väldigt attraktivt för frihetssökande hippies och non-konformister, och voila: det perfekta paradiset för en win-win situation för stora egon plus giriga landägare.
Men det LEDER LIKSOM INGENSTANS. Det är samma människor vart man än går. Det är som liten bondhåla. Alla skvallrar om dom andra. Ingen har en aning om vad som händer i världen- än mindre bryr sig. Allt som är viktigt är vad den där sa, vad den gjorde, vem som var med vem, på den festen, ”alla var där”, såg du vad hon sa på Facebook, åh nej så pinsamt, som en inavel bland bybor. Allt går bara runt runt på en liten cirkel mitt ute i havet, allting är bara en cirkel av repetition. Inget nytt, inga nya influenser, ingen kultur, inget sofistikerat, bara basic, en flykt från verkligheten. Man imponeras lätt av det första gångerna man ser dessa människor i dessa grupper som kallar sig ”familjer” eller ”ibiza families” som ser så lyckliga och fria ut, men egentligen är dom bara fast i en egocentrisk cirkel av att försöka imponera på varandra, vem som är mest fri och mest spirituell, vem som klär sig mest hippie, vem som har coolast 4 wheel drive och har minst vaccinationer på sina barn.
På Formentera var det mest tyst. Inga människor som störde naturen. Inga höga röster, inga fjäderprydda ayawasca drickande heliga grupper, inga miljonär-DJ’s och inga ryska supermodeller fulla med kokain i kroppen. Så nice. Så tyst. Så vilosamt. Naturen formligen SKREK ut sin närvaro och människorna var statister.
Ja ja. Som jag klagar. På sistone är jag SÅ TRÖTT på denna lilla ön med det stora egot.
Men vad gör jag själv här, liksom? Är jag likadan? Jag hoppas inte det. Men det tycker säkert ingen av dom andra heller.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
IMG_8545

Löjligt vackra Formentera

Nästan för perfekt. Bilderna blir liksom bara slätstrukna, för det är så perfekt, som ett vykort. Vattnets färg är som i Karibien, jag har bara sett en sådan här färg på andra sidan jorden. Kanske Grekland också. Kanske.
Formentera är så annorlunda, fastän det är så nära Ibiza att man skulle kunna (vissa av oss) simma över. Och ändå så annorlunda. Så litet. Pyttelitet. Koloniserat totalt av Italienare, nästan varje restaurang och butik ägs at någon från Italien. Italienare som inte pratar ett ord spanska, fastän dom är i Spanien i många år, men det behövs knappt, för alla turister och besökare är också… från Italien.
Just dom italienska influenserna gör det så annorlunda från Ibiza- all maten på restaurangerna, stilen, utbudet, affärerna etc, allt är annorlunda, mer classy, mer Italiano.
Mer clean.
Spansk mat är mer… dirty. Mer grisig. Dom gillar gris. Det sägs att dom gillar gris mest för att dom var ockuperade av Moorerna- araber- som förbjöd gris, och då, för att protestera och vara rebelliska, som Spanjorerna gör väldigt bra, satte dom i sig mera gris än vad som egentligen är hälsosamt och totalt integrerade det i sin diet. Jamon, jamon, jamon, till exempel. Alla har väl sett alla dessa stackars skinkor som hänger i taket på alla traditionella spanska barer. Skitsamma att det inte är hälsosamt eller egentligen fräscht- så länge vi är EMOT någonting, är det bra. Spanien. Bara så är det.
Så, tillbaka till Formentera. Förutom då italienska influenser, är känslan på Formentera totalt stilla, tyst. Blåsig, vindpinad. Lugn. Öde. Ensam. Cyklar. Vatten. Havet hörs överallt, vinden blåser in i själen. Lite som man tänker sig Bergman’s Fårö.
Det känns salt. Torrt. Solen är skarp, nästan vit.
Stränderna fulla med italienare och färgglada solparasoll.
Ses Illetes, naturområdet, är fullt med restauranger, en av dom heter Juan y Andrea, är känt bland de kända. Här stannar man sin superyacht eller hyrbåt och går direkt in på barfotalyxrestaurang och dricker Moet och äter hummer.
Vi var fullbokade, så som vårt liv är på Ibiza- vi hyr ut allting, och åker någon annanstans. Denna gången hit. Det var uppfriskande för kropp och själ. Barnen skrattade mycket. Föräldrarna också. Vi körde vilse och körde i cirklar. Vi tog många fina foton.
2 dagar var mer än nog av denna lilla blåsiga, salta, italienska ö. Rekommenderar den varmt!
IMG_8493 IMG_8545

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Livet i en (fastighets/pirat) bubbla

Lilla bubblan Ibiza. Lilla turist-bubblan. alltid genom historien har besökare kommit hit, ofta den typen av människor som inte passar in i ”vanliga” samhällen. Pirater, till exempel. Piraterna har hyllats med ett monument på Ibiza. Den enda platsen på jorden där man ser upp till pirater. Nutidens Ibiza-pirater är läkare, advokater och lantbrukare som vägrar att betala skatt. Nästan alla lokala Ibicencos äger fastigheter; det är något som ärvs och stannar inom familjen. Som existerar i en liten mikrokosmos bubbla av fastigheter som kostar skjortan att hyra och köpa, ett litet ekonomiskt paradis- men bara tre månader om året- som gör att alla är giriga efter de där pengarna som bara haglar ner så kort tid om året. Man gör det mesta man kan för att roffa åt sig, plus då att slippa betala skatt. Myndigheterna sliter sitt hår- vad ska man göra åt fastighetsägare som tar betalt ett år i förskott från sina utländska rika expats- i CASH- det handlar om belopp som 80.000 euro per år som betalas kontant, som då fastighetsägaren som inte vill betala skatt stoppar i… madrassen? Eller? Snacka om moderna pirater.
Denna lilla vackra bubbla, långt från verkligheten, är också bara en kristalliserad liten värld. så klart pågår dessa saker överallt. Fastighetspriser har att göra med hur mycket efterfrågan vs tillgång. Och för tillfället verkar det som att ALLA vill bo på/semestra på Ibiza, och det finns så klart inte SÅ många fastigheter att tillgå på en liten mini-ö.
Och lokalborna är och har alltid varit just… giriga. Dom säljer inte gärna sina fincas (gamla historiska traditionella hus) utan de mjölkar expats och rika och kända Europeer som vill komma och sola sig i Ibiza’s glans. En liten rungdång som gynnar alla inblandade, utom då… spanska staten, som går miste om massor. Det är nästan komiskt att se hur de försöker ta sig in och reda ut allting. Det verkar bara inte gå i ett samhälle uppbyggt på familjer, rika familjer, som äger i princip allt. FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Gråa, kalla dagar

Vi har kallare på Ibiza än resten av Europa. Min pappa whatsappade två skärmbilder, en med vädret i Malmö och en med vädret på Ibiza. Det är varmare i Skåne än på Balearerna, alltså. Detta händer typ… aldrig. Ibiza är fullt med folk, det landar ett flygplan var fjärde minut, och alla tittar frågande på oss och undrar om vädret som vi har nu verkligen ska hålla i sig, för i Berlin, i Belgien och i Schweiz är det minsann soligt och 25 grader!!
Ja… så är det. När man bor på en solig Medelhavsö. Det är chockerande för folk som betalat pengar för att komma till den soliga lilla vackra vita ön. Det var ju meningen att dom skulle ta fantastiska soliga strandbilder med rose vinet i hand och fylla sina vänners Instagram och Facebook flöden med avundsframkallande bilder- men nu är det tvärtom. Dom önskar dom var hemma. Hemma med vännerna i parken och på stadens uteserveringar.
Ja, en liten Medelhavsö fylld med besvikna gäster, sådant är läget här just nu. IMG_7828

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

A caravan with a view

Stötte på den här husvagnen häromkvällen, parkerad mitt i naturen, med denna utsikten. Fantastisk placering för att se på solnedgången över Ibiza’s nordvästra kust. Och ägaren till husvagnen betalar säkert inte hyra till markägaren heller. Det är säkert en hippie som bara bestämt sig att slå sig ner här, för obestämd tid, tills det inte känns rätt längre. för så fungerar det ofta här; hippie-själ möter Ibiza-ön, tycke fattas, lever lyckliga resten av sina dagar i peace and love and freedom. Inga skatter betalas, inga myndighetsbrev når fram, inga måsten och inga nio till fem. Bara följa sitt hjärta och sin inre guide, leva och låta livet leva fritt. Pengar? Hur man tjänar pengar? Ja, tänk dig alla olagliga saker möjligt, blanda ihop dom lite med vackra fjädrar och indiska tyger, glittrande ögon och sjalar och meditation och frigörande dans, och du kan tänka dig.
Ibiza fastnar helt enkelt inte på Europas karta. Ibiza är en bubbla dit inget relaterat till gränser, ramar, restriktioner eller måsten når fram. Där folk kan leva olagligt (utan egentligen ha Europeiska papper) i 30-40 år (och ja, lämnar ön flera gånger om året, men ingen sätter stämplar i passet). Där folk kan undvika att betala skatt hela sitt liv. Där folk kan överleva ibland i perioder utan en enda cent, medan dom följer sitt livsöde, och bara lever på apelsiner och fikon och mandlar från träden. Plus då spirituella insikter som kommer rakt från himlen.
Detta är faktiskt inget nytt; att konstiga fria själar landar på denna ö och gör den till sitt hem. Ibiza har en lång historia av till exempel pirater som tagit över ön. Ön har varit koloniserad av massor med olika folk och typer. Ibiza är INTE Spanien och verkar inte höra till eller gå under Spaniens generella lagar. Helt enkelt en perfekt liten bubbla för att fly från världen- därmed denna husvagn på perfekt plats, perfekt vacker utsikt, perfekt gratis pris.
JA- IBIZA DRIVER MIG TILL VANSINNE JUST NU. Försöker driva ett företag på ett ställe där INGENTING FUNGERAR. ALLTING ÄR FÖRSENAT. FOLK ÄR BARA FÖÖÖÖÖR OUT THERE.
Ibland undrar jag vad jag gör här.
IMG_7514

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Sant Jordi mercadillo: lördagsmåste

Sant Jordi Mercadillo. Varje lördag under månaderna då det inte är för varmt (från Maj någon gång, till September, då är det olidligt här) från tidig morgon till ungefär 2-3 på eftermiddagen. Här samlas typer från alla samhällsskikt på Ibiza; från rika snobbar till hemlösa hippies (ja det finns hemlösa på Ibiza, kanske typ två stycken) och här kan man fynda ALLT möjligt med priser från 10 cent till 1000 euro. Denna tiden på året, innan säsongen har kickat igång på riktigt, är det perfekt att gå hela rundan i dammet och solen; man hittar precis allt man inte hade planerat att köpa och inget av det man kom för att leta efter. Men det gör detsamma. Det är det som är ”the sprit of ibiza”- i ett nötskal! Finns bar med kaffe och öl, finns varma bocadillos med kyckling och ost och lök och senap, finns churros och finns live trummor och ibland uppträdanden. IMG_6888

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vackra svenska Cecilia: frisör på Ibiza

IMG_7009Världens vackraste svenska superfrisör! Jobbar i Ibiza stad. Har varit på Ibiza i många år. Innan dess har rest massor. Bott i Japan. Varit borta från Sverige längre än hon varit i Sverige.
En av alla dessa karaktärer som slår sig ner på Ibiza. Människor som Cissi, som inte hör hemma någonstans, men kan passa in överallt. Som har denna otroliga internationella känslan i sitt sätt; som byter språk tre gånger i minuten beroende på vem hon pratar med; som är van vid annorlunda människor, tokiga situationer, och är en världsvan globetrotter.
På Ibiza finns inte ”svenska skolan” eller ”svenska kyrkan” eller ”svenska klubbar” eller midsommarfirande. Här är alla Cissi’s typ- behöver inte klänga sig fast vid sin ursprungliga identitet.
Ibland saknar jag det. Tänker att på Mallorca, där har dom minsann IKEA och massor med svenskar och svenskt fint dagis där alla talar svenska. Och samma i London. Samma i Barcelona. Överallt där det finns mycket ex-pats/invandrare, finns det grupperingar och samhällen med svenskar (och andra kulturer/länder så klart.)
Det är bara annorlunda här. Här är alla så… självständiga. O-identifierade med sitt land, sitt pass. Fria.
Ja, fria.
Som Cecilia.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Bästa nyheten för säsong 2016: när Veritas kom till stan

Det är inte varje dag man hoppar jämfota av glädje av det existerande utbudet av affärer på Ibiza. Tvärtom. Det är krångligt att handla här. Ibland suger det, rent ut sagt. Ingen affär har allt man behöver. Spanska storma rknader har inte förstått att folk vill äta ekologiskt och hälsosamt. Deras ”hälsohylla” består av tre riskakor, en torr glutenfri kaka och någon sådan där bantningsdryck. Och ekologiska affärer finns det- men alla är pyttesmå. Eller har en mataffär en ekologisk/hälsohörna som är typ 1.5 kvadratmeter stor, så man måste handla på fem ställen för att hitta allt man behöver.
Därför är det minst sagt en GOD nyhet att Veritas har öppnat i Ibiza stad! När jag var i Barcelona häromveckan handlade jag på Veritas, som där finns överalt, och tänkte ”varför öppnar dom inte i Ibiza??” Vi har ju mest yogis, hippies, alternativa, eko-vänliga människor per capita i hela världen, typ! Och voila. Här har vi den! Jippi! Ligger på Avenida Espana, nära Vara del Rey.

IMG_6868

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)