Författararkiv: Linda Karlsson

Om Linda Karlsson

Linda lämnade Sverige för första gången för nästan 20 år sedan. Hennes stora passion i livet är resor. Idag bor hon på Ibiza där hon lever med sina två barn.

Uppe tidigt, blodprov i ottan, frukost i stan: Es Tap Nou, bästa juicebaren

I morse var jag uppe klockan 04:30, för att jag inte villa missa min sedvanliga morgonmeditation och visualisering. Jag har gjort den regelbundet nu i tre månader, och det är den bästa starten på dagen jag kan tänka mig som jag skulle aldrig få för mig att missa!
Vi hade tid på sjukhuset, Can Misses, klockan 07:30 för blodprov. Så vi var tvungna att köra klockan 7. Det betydde upp klockan 6 för barnen. Mina morgnar är indelade i tajta rutiner som startar dagen på ett bra sätt och som gör att jag inte kommer hem senare till en massa tvätt som ska hängas och disk som ska diskas och sopor som ska slängas. PHEW! Det var svårt att få igång dessa rutiner, men nu när dom sitter, kommer jag aldrig att gå tillbaka till det kaoset jag levde i innan, när jag kände mig konstant ett steg efter livet och mig själv.

Det gick fort på sjukhuset, så vi hade tid att köra in till Ibiza stad och gå till Es Tap Nou som är bästa stället inne i stan för frukost och juicer och sallader. Det är en kombinerad frukt- och grönsaksaffär med juicebar och verkligen NICE och den med bäst priser och störst utbud och faktiskt inte många turister som hittat hit heller.

Missa inte! Ha en fin helg,

Linda

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Relationen med Mister Sol

Så, den här relationen vi har med Mister Sol, är ganska så rolig att studera.
Jag flyttade i början på mars till den andra sidan av ön; den där San Antonio ligger, ökänt för sina fyllor och britter och rödbrända överviktiga kroppar.
Här började Ibiza’s turism i slutet på 60-talet, och det var just för att denna kusten var otroligt vacker, med små klippiga vikar med kristallklart vatten och hela viken run San Antonio hade en enda lång solnedgångsdröm att erbjuda. Detta området har exploaterats som tyngst på ön och har blivit den delen av ön som de mer inbitna Ibiza-älskarna sticker näsan i vädret mot. ”Jag skulle aldrig få för mig att ens komma i närheten av San Antonio!” brukar man höra sägas. Och ja, det kan vara ganska extrema scener som utspelar sig här, men jag har på något sätt börjat gilla det. Stämningen är liksom vänligare, mindre snobbig. Mer brittisk artighet kanske? Vet inte. Men jag tycker inte så illa om det längre. Jag är ju också en som gillar förändring, så det är kanske bara det, att det är något nytt. Och jag gillar att upptäcka denna sidan, hitta mina små guldkorn och favoritställen. Måste skriva någon gång om den gamla faded glamour biografen som har funnits sedan 30-talet och nog knappt förändrats alls sedan dess. HELT underbar.

I söndags mötte vi upp på stranden Es Pouet med fem andra familjer från barnens skola. Dom är alla från Ibiza eller har bott här hela sina liv och kommer från andra delar av Spanien.
Vi parkerade bilen och gick förbi ett av alla hundratals hotell som ligger i San Antonio-bukten, och jag fick se denna synen. Hotellen ligger precis intill stranden, men folk hade placerat sig på solstolar, som alla låg på rader i poolens inhängnade område, som var asfalterat. Poolen var på en annan nivå, längre upp.
Klockan var tio på morgonen och där bara låg dom. Dom flesta pratade inte, bara låg där rakt upp och ner. Vissa läste en bok. Jag blev lite förvånad. Vad gör dom, tänkte jag. Dom bara ligger där? Är det så man gör när man är på semester på Ibiza?
Efter några minuter var vi framme på stranden där vi träffade alla spanjorerna. Nästan alla utan han som är brandman behöll kläderna på. Alla smorde in sig med solkräm flera gånger under våra tre timmar där, trots att dom hade kläder och hattar. Alla stod upp, eller satt, som om vi var på en fest eller tillställning. Föräldrarna turades om att gå några stycken åt gången för att dricka en liten öl och äta några oliver.

Ibland undrar jag vem jag är. Vilken kultur hör jag hemma i egentligen?
Jag gillar definitivt att ligga ner när jag är på stranden (så klart beroende på om jag jagar små barn eller inte) men att bara ligga rätt upp och ner på en solstol och göra ingenting, när stranden är precis bredvid, verkar ju helt bisarrt. Jag gillar att vara lite lätt solbränd, och har definitivt bikini på stranden, även fast det ”bara” är 24 grader och svinkallt enligt spanjorerna. Jag dricker också bara en endaste öl, till skillnad från dom omkring oss från England som beställer kannor av sangria (som ju kommer från södra Spanien) och kannor med öl.

Jag skulle aldrig få för mig att gå till stranden mellan klockan 11 och 18 under sommarmånaderna. Att gå dit under dagen nu är okej, för det är inte så varmt och solen är inte så stark. Under dagen drar jag ner persiennerna för att det inte ska bli för ljust och varmt i lägenheten. Runt 7 drar jag upp dom igen, för att det ska bli ljust.

Relationen med Mister Sol blir så annorlunda när man kan ta hans närvaro fö givet i sitt liv. Jag förstår att för solsvälta människor från regniga länder, kan det vara underbart att bara känna hans värme på kroppen. Men för guds skull, jag önskar jag hade fått slippa sett all denna rödbrända hud som paraderar runt i San Antonio. Som inte skyddar sig fastän skadan redan är skedd; som fortsätter sitta i solen, drickandes alkohol och rökandes samtidigt. Det ser så hemskt ut, som att man gör sig själv så mycket skada! Fattar inte…

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vi vaknar! Äntligen!

Idag är det svinvarmt. Alltså riktigt svettigt. Och jobbigt. Den första varma dagen är alltid en sån chock för systemet och man blir samtidigt så irriterad på att plötsligt är bilköerna ännu värre och det är stört omöjligt att hitta parkering. turisterna är här, säsongen är här!
Samtidigt så är det så roligt för ögonen att ha så mycket spektakel att titta på. Det är verkligen ett ställe som drar till sig roliga, knasiga typer. Mina ögon är stora och förundrade varje gång jag kör igenom San Antonio. Alla dessa rödbrända britter som är stupfulla och vinglar ut i rondellen medan dom bråkar uppgivet med sina kompisar som inte bryr sig. Ha ha!

Säsong 2019, vi välkomnar dig! Det kommer bli min första säsong som jag inte jobbar med turister, och halleluja till det. Jag är utbränd vad gäller samma konversationer med en triljon holländare som frågar samma fråga. ”Vilken är Ibiza’s bästa strand?” Suck. Det är inget fel på frågan, det är bara fel på mig som valde att jobba med saker som är repetitiva, för jag är inte typen som klarar det riktigt.

Bilden är från en favoritgata i San Antonio, med två superbra restauranger. Es Ventall och Yenuina. Missa inte!!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilken start på säsongen – världens ruggigaste Semana Santa!

Detta årets start på säsongen, som alltid är Semana Santa (påskveckan) var helt galet kall, blöt, ruggig och blåsig. Det var extremt ovanligt och det varade i princip HELA veckan. Massor med turister hade kommit för att spendera påsken här, som varje år, men snacka om besvikelse alltså. Det var kallare än i Sverige (som hade fantastiskt väder!) och höjdpunkten som är Långfredagens procession genom Dalt Vila, den gamla UNESCO-staden, blev inställd. Se nedan för ruggiga bilder utanför katedralplazan, där vi väntade tålmodigt på att den skulle börja, bara för att få veta 15 minuter efter utsatt start att den var inställd.
Hoppas att detta inte är ett omen för hur säsongen kommer att bli… Fast ja, för mig kvittar det, jag jobbar ju inte med turismen längre, så om det blir en lugnare och mera regnig säsong är jag faktiskt lite glad.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Pasta to die for – Yenuina

För några dagar sedan körde jag först förbi Yenuina-Laboratorio de Pasta i San Antonio och i bestämde mig för att ta dit barnen på lunch för vissa dagar äter barnen gratis och andra dagar har dom halva priset på hela menyn.

Hela stället engagerade sig i Noys njutning av denna enkla men fantastiska pasta han beställde. ”Mamma jag vill ha pasta med tomatsås.”

Hemmagjord pasta och utsökt sås som Noy njöt av i fulla drag. Plötsligt sa han, ”Mamma, varför kan inte du laga sån här pasta?” Och när jag översatte det till dom som jobbade där skattade alla.

Fantastiskt gott och enkelt ställe med stilren design. i LOVE!!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Till Formentera på Balearernas egen dag

Igår åkte jag och mina barn med båten över till Formentera. Igår var Día de los Baleares, alltså Baleariska öarnas egen dag, och det är så klart en helgdag, och eftersom den föll på en fredag i år, blev det en långhelg. Vädret denna februari 2019 har varit helt underbart- det har känts som vår i flera veckor redan, så det kom inte som en överraskning att vädret var fantastiskt igår.
Varje gång jag kommer till Formentera, blir jag liksom chockad i själen av allt det blå. Det är som en BRA chock. En läkande chock av alla blåa nyanser som finns på den blå paletten. Blå till turkost och tillbaka till blåaste blå.

Det är bara så, så vackert och varje gång jag åker därifrån, känner jag som att något har balanserats inom mig. Stunden vi spenderade på stranden var bara ren och skär FRID inombords. Barnen lekte var för sig med vattnet och pinnarna och stenarna och sanden och jag låg på sanden och tittade upp i himlen medan fräknarna tittade fram på min näsa och undrade om det verkligen verkligen är vår.

Svaret måste bara vara, ”JA!” för det känns verkligen så. Det är fortfarande lugnt och sömnigt på Ibiza och Formentera men fåglarna kvittrar helt hysteriskt och luften är varm och det doftar blommor.

I morse när min minsta son vaknade sa han ”MAMMA kan vi åka till Formentera idag igen?” så jag tror att dom hade samma fina, blå känsla inombords. Jag vet få ställen som har samma vackra effekt på mig!

Ha en fin helg,

Linda

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Mitt i vintern: en uppdatering från min lilla ö-värld

När jag först flyttade till Ibiza, visste jag att jag inte ville spendera vintrarna här. Jag visste att det fanns väldigt lite att göra, lite människor, många ställen och butiker stänger. Väldigt ”dött” helt enkelt.

De första åren reste jag mycket. Men ju äldre barnen blivit, ju mindre kul känns det att dra bort dom sina liv. Inte alls kul. Känns mest egoistiskt. Dm har ju sina rutiner, sin skola, sina kompisar, sina aktiviteter, precis som alla vanliga barn överallt.

Så… här är jag. På den lilla blåsiga ön, där många saker har stängt. En lördagskväll på stan känns som en spökstad. Stänga restauranger och lite folk ute som rör sig.

Det gäller att ha styrka, inre styrka, för att ta sig igenom dessa långa, tråkiga månader som känns så livlösa.

Jag börjar längta till sommaren känner jag…

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Soliga söndagar på vinterhalvåret: Ibiza’s sleeping beauty

På söndagar åker jag ibland till Cala Martina, där det finns en fiskrestaurang med helt suverän position i solen. På sommaren undviker man ju helst solen, men på vintern vill man ju ha den. Jag tänker ofta, ofta under en vacker vinterdag, ”idag är en perfekt svensk sommardag. 20 grader och strålande sol.” Och sen blir jag direkt tillfälligt sjuk av hemlängtan och tänker på somrar i Blekinges skärgård och på sommarveckor på Näset i Skåne med farmor och mandelkubb och utedass och att hjula i sanden med faster Stina på stranden.

Jag älskade att observera personerna på bilden ovan; äldre fransoser som verkligen njöt av sol, hav, skaldjur och vitt vin. Så kan det vara här på vintern; livskvalité. Fast om det regnar är det ganska hemskt. Finns inget att göra alls!

Önskar alla en bra helg! Varma svenska sommarhälsningar från Ibiza 😉

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur mitt öde är sammanflätat med Eros Ramazottis

God Morgon! Buenos días! Buongiorno! Här på Ibiza är det en otroligt vacker morgon. Cirka 18 grader och soligt. Jag sitter på första parkett på Calma, med bästa utsikten över Dalt Vila och Ibiza’s gamla stad. Under sommarmånaderna är det nästintill omöjligt att få ett bord här. Musiken dunkar högt och det känns som hela ön vibrerar. Men nu är allt annorlunda- solen är mild, man hör alla förtöjda Formentera-fartyg gnissla på sin plats i marinan, och folk vänder ansiktena mot solen medan dom pratar lågmält.

Har precis skrivit ett mera personligt inlägg här på min hemsida om vad som händer i mitt liv just nu, se här

Jag lyssnar på Eros Ramazotti på Spotify i mina hörlurar. Är lite besatt av hans musik just nu. Det känns helt otroligt att hans öde är sammanflätat med mitt… jag lyssnar och tänker att han sjunger till sin älskade, Michelle Hunziker. Vet inte om det är så men jag fantiserar att det är så. Hon skilde sig från honom efter att blivit pressad av en viss kvinna i Milano, som agerade som Michelle’s spirituella guru. Denna kvinnan kallar jag Chiara i min bok. Chiara försökte också ta över mitt liv, och lyckades nästan… Hon var tvungen att fly Milano efter skandalerna med Michelle, och gömde sig på en vacker masseria i södra Italien. Det var där mitt öde ändrades, när jag anlände dit den 10 oktober 2009.

Hon lyckades också förstöra ganska mycket inom mig och min själ och det har tagit mig många år att läka skadorna. Att skriva om det var nog den största läkningsprocessen. Michelle har ju också skrivit en bok om det, ”Una Vita apparentemente perfetta,” och jag hoppas verkligen att den snart kommer ut på engelska, svenska eller spanska så jag kan läsa den. Just nu finns den bara på italienska och tyska.

Jag lyfter blicken och tittar ut över Dalt Vila, Ibiza’s gamla stad. Eros sjunger ”Se bastasse una canzone,” och jag minns mina tonår i Sverige och hans videor på MTV. Minns du?!

Önskar dig en fin helg.

Linda xox

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Saker går i cirklar: tillbaka till 2012 i Barcelona

Jag började skriva på denna bloggen för Tidningen RES i Februari 2012. Första inlägget var 2012-02-19 och handlade om hur jag slutat ännu ett skitjobb i Barcelona. Jag hade blivit så illa behandlad av den Irländska ägaren till puben som snortade kokain dag som natt som morgon som kväll och tog ut alla sina livs frustrationer på sina anställda. Det var inte det första skitjobbet jag haft i BCN- jobbet innan dess var hos en svensk kille som hade en bar i Gracia, som jag fick sparken ifrån. Det är enda gången i mitt liv jag fått sparken och även om jag också hade lite ansvar i det hela kan jag säga med säkerhet att han gillade att sparka anställda. Det var under krisens tid i Spanien och inte många fick behålla sina jobb.

Jag var alltså boende i Barcelona, arbetslös MEN med två finurligheter som gjorde att jag överlevde: Jag pluggade en Master i Fotojournalistik med CSN pengar + jag hyrde ut två rum i min lägenhet via Airbnb och bodde själv i the walk in closet med plats för bara en madrass på golvet och en liten byrå innehållande alla mina kläder.

Jag var i ett ”mellanrum,” vakuumet mellan två livskapitel. Här är jag nu också, och här skrev jag om det igår på min hemsida www.lindamaria.co  

Känslan påminner mig om den tiden. Det där vakuumet, det där mellanrummet. Att veta att ett nytt kapitel startar snart; men inte veta när, var eller hur. Nu är ju livet lite annorlunda än det var då; nu har jag två små barn. Så livet kan inte förändrats så där totalt radikalt som då. (Då flyttade jag ju till Ibiza och började ett helt nytt livskapitel. Jag och min dåvarande pojkvän tog ett hus på Ibiza där vi öppnade ett B&B och sen blev jag ju gravid efter bara fem veckor på Ibiza. Snacka om helomvändning!)

Jag älskar att byta kapitel. Jag älskar förändring. 

På bilden är jag precis i slutet av det sista livskapitlet; på min tredagarsescape till Formentera som jag skrev om igår. Jag älskar Formentera. Maten, naturen, stjärnorna, landskapet. Salt, torrt, turkost, renande för själen. 

Idag har jag två missions innan jag hämtar barnen från skolan klockan 14. Det är allt. Ja, och så söka jobb då så klart. Men jag vet inte om det är helt tokigt eller inte men jag har en känsla av att ödet håller på att förbereda något för mig redan. Känns som att det är på väg att presenteras för mig och att jag faktiskt inte behöver gå och leta efter det.

Skickar hälsningar från ett höstvackert Ibiza. ADEU! (=Adios på Katalanska!)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)