Ibiza

Kategoriarkiv: Katalonien

Alldeles för kort visit: Barcelona Blues

imageTyvärr är det redan över… Mitt besök till Barcelona. Helt för kort. Mindre än två dygn. Men jag älskade varje sekund. Förutom jetlags-svackorna av sådan extrem trötthet som bara svepte ner oss i en zombie-avgrund då, men allt annat var OK. Ja men vad fan, om jag ändå håller på och klagar kan jag lika bra nämna att jag tycker det suger att IKEA i Barcelona inte serverar köttbullar förrän klockan 12. När man är utlandsboende svensk som kommer från Asien-hållet och stannar över i Barcelona och vaknar klockan 04:30 och bara har några timmar att åka till IKEA för att äta köttbullar så tycker jag att IKEA kan vara artig nog att se till att hon får sina köttbullar med lingon. Fan också- vilken besvikelse det var. Annars var det definitivt ingen besvikelse att vara i Barcelona- jag älskade min gamla hemstad mer än någonsin. Hon är så full av mysiga barer, god mat, vackra byggnader. Vi bodde i El Born som måste vara bästa barriot. Bilden är från en tidig morgon nära gamla Born-marknaden (som nu är ett kultur centrum) dit solen letade sig ner mellan de smala gatorna, och in på denna mysiga fransk-inspirerade bar/restaurang, som spelade fransk jazz och serverade färskpressad apelsinjuice och frasiga croissanter. Bilder på väggarna från Born för hundra år sedan och morgontidningar på de slitna små träborden. Vad jag saknar dessa ställen på Ibiza. Jag ville inte alls åka hem. Ville stanna i Barcelona.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Så flyttar man i Barcelona

Igår den 1 December åkte skiten ut genom fönstret från tredje våningen med rep och starka killar. Det som var kvar efter vår garage sale, och veckans annonser på Barcelonas mesta, bästa och mest kriminella sälj- och annonssajt loquo.com

Sängen sålde jag till en klasskompis på Fotojournalistikkursen för €60. Han var nöjd och det var jag med.

Balinesiska garderoben ifrån marknaden Los Encantes ska nu firas ner, förbi grannarnas balkonger och ner till Carrer Verdi, full av lördagsflanerare.

Stolta över sitt verk, med high five och ryggdunk. Ingen dog. Alla levde.

Garage sale i fortsättning på Carrer Verdi. En tjej på väg till Cine Verdi för att se en film köpte två nattduksbord från ikea för €10. Två tjejer köpte coola stolar. Jag vägrade sälja det fina bordet Elin köpte på Alzhira, den coolaste antik- och art deco butiken på Carrer Verdi/Carrer D’Or. Franskt 20-tal och ursnyggt.

Katalanska flaggor vajar i vinden längs med min före detta gata Carrer Verdi. Jag kände mig smått sentimental när jag smällde igen dörren bakom mig med de sista kopiorna av nycklar inlåsta för alltid tillsammans med alla minnena från min tid i älskade, hatade Barcelona.

På väg till Tel Aviv och svärfamiljen kändes det som en tyngd som lyftes från mina axlar. En obeskrivbar Barcelona-tyngd av högljudda grannar, iskalla lägenheter på vintern och omöjligt att få ekonomin att gå ihop. Blandade känslor. Mycket rikare på många sätt. Många fler öl druckna och mycket mer Katalansk kulturell förståelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En sista vecka i Barcelona

Utsikten från lägenheten i Gracia. Kommer sakna den. En vacker baksida. Stökigt och ojämnt och konturer täckta av gyllene sol.

Carrer Verdi, min gröna gata. Full av Katalanska flaggor som hänger längs med den trädkantade och mysiga gatan. Gracia, mitt barrio, är extremt katalanskt. Att vara i Spanien är inte liksom på tal. Katalonien!!! Politik och åsikter, konst och grafitti. Sådant som liksom inte känns viktigt inne i bubblan Ibiza. Jag saknar sådant mänskligt rörigt engagerat som inte finns därute i Medelhavet. Där är det mest bara natur, långsam vardag, solmogna frukter och eldar som sprakar på vintern.

Blå himmel och tvätt som hänger på tork, känns som Barcelona och Medelhavet i ett nötskal. Det är härligt stökigt, soligt och o-perfekt avslappnat. Trångt och intimt. Jag är redan van vid att bo en el campo med kuckeliku och åsneskri. Här får jag minsann veta att Katalanska tonåringarna däruppe skriker på sin mamma medan hon vispar grädde och pappan kissar.

Trappuppgångar i Raval kan kännas läskigt coola. Fula och galet snygga på samma gång. Andra halvan av just denna trappan, som befinner sig på den värsta horgatan i Raval Carrer d’en Robadors, har redan renoverats. Precis som halva Raval redan har renoverats och städats upp. Gentrifiering, hola!!!

Det här är insidan av det där tomma gapande hålet som alla byggnader i Spanien (och Katalonien) har. Fult och skräpigt och dammigt och smutsigt. Men charmigt… och sååå Barcelona. Fult och fint på samma gång. Perfekt i sin imperfektion.

Cupcakes är trendigt överallt, vad jag förstått. Skit i trender… denna red velvet grejen var helt jävla otroligt smaskigt god. Och stället som sålde den sjukt gulligt kakigt cupcakeigt. I Gótico på Calle Regomir.

Second hand shopping på Riera Baixa i Raval. Det luktar gammal garderob och det är en cool röra av allting man kan föreställa sig blandat på en och samma minimala yta.

Lilla second hand/ vintage gatan Riera Baixa, som på helgen blir lite av en streetmarket. Men under veckan ganska öde.

Alla julbelysningar är på plats och runt Placa Catalunya blinkar det för fullt i kapp med att människors kreditkort slamsas i rännorna till kassornas köpsystem. Blä. Men det tindrar i ögonen på oss Ibiza-folk. Vi är lite som lantlollor som inte kan sluta titta på allting som bjuds till att köpa och konsumera. På lilla Ibiza har man inte så värst mycket val. Det ät det simpla livet. Här finns det så mycket. Av allt.

La Vietnamita får minst tre besök som vanligt. Torrent de l’Olla, Gracia. Fräscht, färskt, nyttigt och sjukt gott. Gud vad jag kan sakna fräsch billig asiatiskt takeaway när jag är på ibiza. Å andra sidan, när jag är här, saknar jag mitt stora kök som det alltid lagas mat i. Soppor, äpplepajer, schnitzlar och potatismos. Redig husmanskost för det har vi tid till där ute i ingenstans i det simpla livet.

Speciellt denna desserten: kokosris med mangosås. Åhhhh! Fast mina pajer och kladdkakor är faktiskt goda också.

Placa del Sol på vintern är som ett härligt eftermiddagspaussollampetillhåll. Vi alla delar en liten bit av plaza, en tredjedel av en bänk, en lite bit av en trappa…. men vi delar rättvist och trängs noggrant så att alla får sin bit sol. Här i denna delen av världen vänder folk också ansiktet mot solen, som man gör i Sverige vid de få tillfällen då den visar sig, under vintermånaderna.

Bästa baren med bästa soltillfälle under dagen. Skuggorna från bänken, som syns: full av solare. Baren heter ”Sol de Nit” och det är Katalanska och min fresstule översättning är att det nog kan betyda ”Nattsol”. Kan ha fel.

Efter långa dagar med mycket gående slänger jag upp fötterna i luften så dom får vila. Inte van vid stora staden längre. Gud vad man går mycket! I morgon, lördag, flyttar vi ut det sista ur det som varit mitt hem i Gracia, Barcelona, Katalonien: inte Spanien. Nu är det nya tider.

Jag kommer nog inte sakna Barcelona. Det är en tuff stad att bo i men helt maravilloso att besöka. Besökare för alltid till Barcelona!!! Inte konstigt att BCN är en av de mest besökta städerna. Den har allt för ett tillfälligt konsumerande och avslappnande och intagande av alla sinnenas kapacitet vad gäller fult och fint och sol och asiatisk himmelsk mat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ibiza Karaktärer #3: Svenskar på Ibiza- Anitha Wesley Brandt

Anitha bor på Ibiza sedan 5 år tillbaka, på heltid. Innan hon flyttade hit, pendlade hon mellan Barcelona och Ibiza sedan år 2000, då hennes nuvarande man introducerade henne till Ibiza. Hon blev förälskad i dess speciella atmosfär och skönhet.

Anitha har bott i Spanien sedan 1971, då hon spenderade ett år på Mallorca, för att sedan flytta till Barcelona. Där träffade hon sin första man, som var Katalan, och gifte sig och fick barn med honom.

Anitha pratar alltså inte bara Spanska, utan även Katalanska. Jag har verkligen inte träffat många ”invandrade” som kan Katalanska! Varken i Barcelona eller på Ibiza, trots att det faktiskt är det lokala språket.

Hemma hos Anitha finns bilder från hennes tid i Barcelona, då hon tävlade med hästar. Här en bild på Anitha med Plaza Espanya och Montjuic i bakgrunden.

Man får känslan av att Anitha levt ett fullt liv i Barcelona, totalt integrerad i kulturen, språket, livet. Hon verkar så kosmopolitisk, det finns något svenskt över henne, men mera som en Bond-brud, som är svensk och väldigt vacker, har ett klassiskt svenskt namn, men levt ett liv med många skiftningar och nyanser, bortom lilla Sverige.

Men här och där syns små tecken på Sverige. Anitha är trots allt Svenska också. Inte bara Spanjorska, Katalanska, och Bond-Brud.

Eller som hon själv säger: På Ibiza känner jag mig hemma. Varken Svenska eller Spanjorska. Bara mig själv! Det finns en enorm tolerans här. 

Anitha har länge jobbat som sömmerska och med kläder. På senare år har hon börjat designa och sy kläder själv.

Faktum är, att överallt i Anithas hus finns små Svenska tecken. Här är vi i hennes systuga, en mysig liten verkstad i ett mysigt litet hus vid sidan av det stora huset hon delar med sin man och deras djur.

Anitha talar öppenhjärtligt om sitt liv och sin kärlek till Ibiza. Hon känner att ön har så mycket att erbjuda. Naturen, framförallt, som är så otroligt vacker. Och de underbara ständerna. Att kunna bo på landet, med får och vilda harar precis bakom huset, och samtidigt vara bara några minuter från världens bästa underhållning och hålligång, är en oslagbar kombination. Hon nämner även Ibiza stad, som sägs ha flest boutiquer per kvadratmeter i hela världen, med sitt speciella ”hippe chic”-mode.

Anitha har ett eget klädmärke, Linnea Ibiza. Hon skapar kläder av naturmaterial och spets, och mixar secondhand med nytt. Hennes designer är kvinnliga, coola, och väldigt Hippie Chic-Ibiza. (linnea.ibiza@hotmail.com)

Jag får en elegant känsla, stil och kvalité, blandat med äkta Ibizensk frihetskänsla av att gör vad man vill med livets material. Skapa den helhet man vill, av de delar man själv väljer,

Det enda Anitha säger att hon saknar, är att kunna hitta bra textilmaterial och andra saker man behöver, till bra priser. Utbudet är litet här, och det som finns, är dyrt. Där är fastlandet mycket bättre. Sen säger hon att folket på ön inte är så värst professionella eller seriösa. Hon tillägger att det i och för sig kanske är så på alla öar.

Men jag håller med. Att komma i tid till ett möte är inget man kan förvänta sig att någon gör här. Vi var definitivt försenade, jag och Emma, när vi kom hem till Anitha för att träffa henne. Å andra sidan, tar man ofta igen sådana saker med att gå över tiden, eller att dricka en vänlig kall öl tillsammans. Även om det är före middag.

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Strandjobbare på Barceloneta: illegala arbetare på playan

Min vän och kollega Emma bad mig följa med till Barceloneta för att intervjua de som arbetar på stranden.

De som irriterar turisterna med sina ”agua-cocacola-cerveza-coldbeer-water” och ”masaje-masssaaaaage”.

De som kom till staden byggd på drömmar och visioner, för att bygga ett bättre liv. Många anlände med en båt, flyende, utan papper och tillstånd.

De arbetar i hettan på stranden och säljer sina tjänster och varor. De har ett väl utarbetat system som hjälper dem att snabbare än en skogsbrand på en Medelhavsö varna varandra om att polisen är på intåg, för att undvika arrest.

Emma skrev en otroligt intressant artikel om Barcelona efter OS, Barcelonas glättiga framsida som beskriven i Vicky Christina Barcelona och om Barcelonas baksida porträtterad i Biutiful, inspirerad av dessa illegala arbetare som kämpar sig fram i en av världens mest besökta städer. Läs den här:

http://emmajustnu.wordpress.com/drommen-om-barcelona-20-ar-efter-os/

Att Emma just refererar till de två filmerna med samma huvudrollsinehavare (Javier Bardem) är otroligt intressant, då dessa två filmer verkligen visar de två olika sidorna av Barcelona som immigranter, besökare och turister troligtvis upplever.

Att bo i Barcelona, och särskilt i det området där jag och Emma bodde, fick oss att inse att mittemellan dessa två rörliga grupper av glättig, turistig Gaudi-shopping-LasRamblas framsidan och tuff, mörk och illegal skräpsäljande överlevnad, finns en bortglömd Katalansk identitet som verkar sväva ovanför marken, på väg att glömmas bort i allt det andra så färgstarka tumultet.

Nedan finns fler bilder från den eftermiddagen på playan. Det blir så tydligt här i det gassande solskenet, hur de två världarna möts.

Inte en Katalan i sikte.

Bara toplessturister som läser böcker om Messi och konsumerar Pina Coladas och kall öl. Och så Afghaner, Kineser, Pakistanier, klädda i mörka kläder.

Vad är det riktiga, äkta Barcelona?

Katalanerna syns liksom inte till i många delar av staden. De verkar gömma sig inne i sina egna sociala cirklar, medan de andra två grupperna cirklar på ytan.

Barcelona har definitivt en identitetskris, som Emma skriver.

Eller, man kanske skulle kunna säga att hon är tripolär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är min granne kär i mig om han ställer en ros utanför min dörr? svaret får du här.

I dag firades Sant Jordi här i Barcelona. Sant Jordi är bokens helgon. Sant Jordi innebär att alla män ger rosor till kvinnorna och alla kvinnorna ger en bok till männen.

Gatorna är fyllda med ros- och bokförsäljare. Precis varenda flicka, kvinna och tant/gumma verkar hålla i minst en ros. Alla män verkar ha en bok i handen, eller till och med sitta på en bänk, och läsa sin bok.

Fan också, tänker hon. Nu ska gubbjäveln få en bokjävel till i samlingen som bara samlar mer och mer damm för varje jävla år som går.

Eller kanske inte.

De alla verkar nöjda och glada och stämningen är liksom gullig.

Tillfället tas även i akt att gotta sig i Katalonien, att de är Katalaner. Allting har en rosett eller en kristyr i Katalanska gula och röda ränder. Balkonger och rosor, officiella byggnader och bokstånd är alla nationalistiskt finklädda.

”Ara és el moment” kanske han tänkte, min granne. ”Nu är stunden” tänkte han nog, när han köpte rosen och gick alla tre trapporna upp, och ställde den precis utanför min dörr, i en liten glasvas fylld med några centimeter vatten. Jag såg den när jag gick ut med Xucla i morse, och orkade inte fundera på saken. Jag gick ut i St Jordi-vimlet, och kom hem igen på eftermiddagen. Jag rörde inte rosen. Sen kom Emma och drack vin och åt ost, och när hon skulle gå, hörde vi ljud i trappan. När vi öppnade dörren, hade han tagit rosen ut vasen, tagit vasen med sig, och satt rosen i handtaget på min dörr.

Så ja, ara és el moment. Hade det bara varit denna gången, så hade jag kanske till och med tyckt det var lite gulligt. Men han har lämnat lappar, han låter sin dörr vara öppen så att han kan stirra på mig när jag går ut på min kvällsrunda med Xucla, och han kommer upp med tvätt som jag tappar ner på hans terass, och överlämnar den personligen. Enligt normalt Barcelona-uppförande, brukar man lägga denna tappade tvätt i trappan, för detta är en helt normal sak, i dessa trånga små hus, där tvätten hänger ute, att det regnar underkläder till våningarna under. Men man kommer definitivt inte och överlämnar dem personligen. Särskilt INTE med darrande händer!

Vi har ju fan aldrig ens pratat med varandra! Vad sitter han och kokar ihop för fantasier om mig, därnere i sin grotta? Att jag är en Skandinavisk gudinna, som inte fiser och inte tjatar, som inte bråkar och inte säger till honom att fälla ner toalocket?

Mamma Mia! Snälla sluta! Jag är INTE den du tror!!!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

En lördag i Sants, Barcelona med El Clásico och Auschwitz-fabrik-kulturcentrum

Det var en helt vanlig lördag i Barcelona. Nämligen en sådan då Barcelona skulle möta Madrid i El Clásico, och det är helgen för en av alla tusentals helgon som firas; denna gången Sant Jordi.

Platsen är Sants. för de flesta, är detta bara namnet på en tågstation. Härifrån går tåg till hela Katalonien och till Spanien, och här går tåg och bussar till flygplatsen.

Men Sants är så mycket mer. Det är ett stort ”barrio” (=en stadsdel) som kan kallas lite av Barcelonas baksida.

Det är inte vackert, det är inget speciellt. Det har inget som lockar, det är ganska så tråkigt.

Men här bor de ”riktiga” människorna.

Bristen på coola, trendiga barer är enorm. Här är det sunkiga hål i väggen som gäller.

En cool gammal skylt, som i vilket coolt barrio som helst i världen hade tagits till vara på, och gjorts om till en retro-skylt. Men inte i Sants. Här står den kvar på sitt ställe, där den alltid stått. Affären undertill är igenmurad sedan massor av år.

Baksidan av Barcelona. Hit hittar inte en enda turist. Hit finns det ingen anledning att komma. Det är inte ”underground” så att det är coolt. Det är bara baksidan.

Men denna baksidan känns ÄKTA. Mycket mera äkta än den glättiga Gaudi-fasaden och de överdyra Sangria- och paellasäljande restaurangerna på Las Ramblas.

”Konst- inte brott” säger denna grafitti-konstnären.

Detta säger mer än bara dessa orden. Läser man mellan raderna, kan man också börja fundera på vad som är rätt, vad som är fel, vad som är bra, och vad som är dåligt. Barcelona visar upp sin bästa, leende framsida mot turisterna. Men denna äkta baksida finns, i mycket större utsträckning. Här händer det ”äkta” livet, här lever, älskar, och dör folket.

För några är Sants en ful, skamsen baksida. För andra är den sanningen.

Fult och fattigt, brukar i många städer så småningom bli coolt, ungt, och artistiskt trendigt.

Fast på något sätt känns det som att Sants har långt, långt dit. Det har inte retro-cool-känslan. Det har bara en rå äkthet.

Baksidans poesi. Poesi på baksidan.

Slitet, obebott, gammalt. Vad har hänt i dessa gapande, tomma hål, som brukade vara hem? Hur många generationer har bott, levt, älskat och hatat, precis här?

Det finns förvånansvärt lite immigranter i Sants. Det ger ännu mer känslan av att tiden stått stilla här. Det är överhuvudtaget det mesta Katalanska, och arbetsklass-aktiga, barriot i Barcelona. Grácia anses också vara väldigt Katalanskt, men här har vi även många av de tillfälliga Barcelona besökare som pluggar Spanska (och snart inser att det inte är Spanska som talas här, alls) och många av de lite ”flummigare” och ”hippie-aktiga” folket, som öppnar sin lilla drömbutik, säljandes små drömplagg, designade i Milano, eller en affär med bara tvålar, typ, från Provence.

När man vandrar mot Montjuic, alltså bortåt från Sants, mot Gran Vía som leder till L’Hospitalet och sedan mot Monjuic, kan man välja att ta vägen genom den gamla trådfabriken, som nu är mestadels parkering, och halvt typ kulturcentrum. Katalanerna har en förkärlek för kultur och konst, och konverterar allt gammalt oanvändbart till kulturella projekt. (Fantastiskt!)

Men denna läskiga gamla skelettfabrik behöver verkligen ses över ordentligt innan den görs om till kulturcentrum. Den påminner nämligen alldeles för mycket om Auschwitz. Fruktansvärt mycket.

Får en att tänka på Franco, och på Spanska inbördeskriget.

Block elva. Undrar hur många människor som har spenderat hela sitt yrkesverksamma liv här. Undrar om de stängde nyligen, på grund av krisen. Undrar hur många Sants-invånare som nu ”estan en paro” (=är arbetslösa) på grund av stängningen.

En gata i Sants är full av Sydamerikaner. Här bor de immigranter som finns i detta barriot. De är unga, och uppklädda, med tajat brallor och höga klackar. Fastän deta bara är lördag eftermiddag, är det full fest. Salsamusiken strömmar ut ur barer och klubbar, och bilar kör förbi med kepsprydda och tatuerade unga killar. Luften är full av hångel, flirt och bråk.

När matchen börjar, avstannar all trafik på vägarna, och alla samlas inuti och utanför alla caféer och barer som visar el Clasico. Folk skriker unisont, så att det ekar genom bergen som omger staden Barcelona.

Här i Sants känns gatorna övergivna. Folk är som klistrade runt de otrendiga barerna. Ölen kostar en tredjedel av vad man betalar i centrala delarna av staden, men den är samma. Estrella, så klart, the one and only, producerad i Katalonien.

El Clasico vanns av Madrid. Det var en överraskning. Barca vinner ju fan alltid.

Liver går vidare. I Sants och runt den glättiga Gaudi-fronten.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Lite mera Katalonien versus Spanien-tjat

Plaza de Toros, och Mezquita. Två ord som man inte ser i samma sammanhang i Barcelona som här på bilden, tagen i Cordoba.

I Cordoba, södra Spanien, existerar la ”Corrida de Toros” (=tjurfäktning) och är en del av kulturen. I Katalonien är tjurfäktning förbjudet, sedan den 1 Januari i år. http://www.dn.se/nyheter/varlden/tjurfaktning-forbjuds-i-katalonien

Den stora arenan, som ligger på Plaza Espana här i Barcelona, är numera ett shoppingcenter, Las Arenas, med tillhörande utsiktsplats på taket.  Barbarisk, blodig kultur har ersatts av… Konsumtion. Frågan är om en dag pengar och överkonsumtion också kommer at förbjudas?

La Mesquita i Cordoba är en vacker plats, med en stor innergård doftande av Azahar (apelsinblom) och porlande önskebrunnar. Turister knäpper bilder med sina moderna kameror och iPhones, och alla är välkomna. Till och med vår hund. Enligt Islam, är hundar smutsiga. Men denna slags Islam är ett museum, och finns för att beundras och tittas på. Historisk Islam.

I Barcelona, i stadsdelen Raval, finns också moskéer. De välkomnar inte varken hundar eller icke-Muslimer. När jag går med min hund i Raval, väjer Muslimer undan för henne, för att slippa röra vid henne. Här praktiseras Islam, live, på riktigt.

Flamenco, eld, passion, starka färger. I södra Spanien dansas Sevillanas och Flamenco. Dramatiska danser, med rött och svart och mörkt rosa. Stampande, hårda rytmer som pulserar som ett djuriskt spel.

I Katalonien är den traditionella dansen ”Sardanes” http://www.youtube.com/watch?v=rWnpSevDGgk som mest påminner om en stel alp-dans, med svenska Stig-Helmer-moves. Man står i en ring, och håller hand, men med så stort avstånd som det är möjligt att ha mellan varandra.

Bara kolla på kvinnan där uppe, hur hon rör sig, hur hon är klädd… Och om du orkar, kolla videon på youtube som jag postade länken till. Ha ha! Jag ÄLSKAR Barcelona, missförstå mig rätt. Men jag börjar seriöst att hålla med Katalanerna om att de borde bli självständiga. De är som Nordeuropéer, eller Tyskar, som hamnat FEL på kartan!

Häromhelgen (i Fredags) var jag på La Xampagnería med besökande kompisar från Sverige. Jag trängdes med halva Barcleona om att få komma fram och beställa mina glas med cava för €1 av de barska, svettiga barmännen. Under den intima stunden med ett gäng katalaner delade vi andningsrum och åsikter. De frågade vart jag kom ifrån. När de fick sitt (redan förväntade) svar, sa en av killarna att han köper sina möbler på IKEA. Det började hagla stereotyper mellan oss och vi dissade varandra kraftigt, i brist på annat att göra när vi stod där, mage mot mage, i trängseln.

En av killarna berättade för mig att ägaren till något framgångsrikt Katalanskt företag var Jude och Katalan. Vi enades om att detta måste vara ett utmärkt recept för framgång.

Varför?

Jo, för att Katalanerna anses vara de mest hårt arbetande i Spanien, de kallas även, enligt dessa killarna, för ”Spaniens Judar”. De har sinne för affärer och näsa för pengar. Alltså, mera som Nordeuropéer eller Tyskar, då. Och mycket mindre som Spanjorer.

I Spanien existerar saker, historien, som i ett levande museum. I Katalonien är saker mera uppdaterade. Folk hänger med, liksom. Jobbar hårt på att förändra det som behöver förändras i samhället. Bra eller dåligt. Inte vet jag. Det är väl både och…

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Barcelona och Katalonien är så långt man kan komma från Spanien

Det första tecknet på att man lämnat Katalonien är att ölen byter namn och smak. Det är Cruzcampo som gäller i resten av landet, nämligen. I Barcelona och Katalonien är det svårt att se bortom Estrella, som produceras här, stolt och starkt.

Känslan är annorlunda. Inte bara ölen. Bortom Katalonien, finns ett annat land. Det heter Spanien.

Vi körde söderut, mot Valencia, och sedan inåt landet, mot Albacete.

Det är chockerande. Plötsligt är alla skyltar på Spanska. Alla talar Spanska. De säger ”Gracias” och ”Adios” och inte ”Merci” och ”Adeu.” Jag fattar vad alla säger. Otroligt. Kändes som att resa till ett främmande land, som talar mitt språk. Där jag inte måste be lokalbefolkningen att snälla tala ett annat språk än sitt eget, trots att jag talar ett tredje språk. Det är så konstigt, det där med Barcelona. Att komma till en stad, där man talar Spanska, men lokalbefolkningen talar Katalanska. De undrar varför vi inte lär oss deras språk om vi nu tvunget ska bo i deras stad. Vi undrar varför ingen sagt till oss att Barcelona inte ligger i Spanien. Varför ska vi lära oss ett språk som talas av så få människor? Finns ingen logik i detta. Dessutom är det ett väldigt svårt språk, både uttal och grammatik. Dessutom (igen) beter de sig så illa ibland angående sitt språk, och talar det som protest, använder det som vapen, mot immigranter och annat löst folk, från Spanien, Latinamerika och resten av Europa. De är stolta över sin kultur och vill bevara sin kultur, men på ett sätt som gör det jobbigt för oss andra att respektera. De beter sig som att de är rädda att vi ska ta deras kultur och språk. Visst, Franco gjorde det. Men han tog mycket, från alla delar av livet, som nu är fria och tillbaka i folkets händer.

Spanien och Katalonien, två vitt skilda världar. Ja. Jag håller med Katalanerna. De borde fan bli självständiga. Deras liv, språk och kultur är världsdelar från det land som vi gjorde en roadtrip genom. Otroligt skilda världar.

Passion. Religion. Tradition. Passivitet. Slöhet. Vackra landskap. Fantastisk mat.

Några av orden som beskriver vad jag kände, upplevde, och såg under min resa genom delar av landet Spanien, som inte är Katalonien.

Apelsinträden doftar himmelskt. ”Azahar” heter dessa blommor- ett ord från Arabiskan. Stora delar av södra Spanien styrdes av Morer, eller Araber, under närmare 800 år. Detta måste ha haft en stor inverkan på kulturen. Mentaliteten. Sättet. Maten. Arkitekturen. Livet. Människorna. Passionen. Allt.

Det var fantastiskt att besöka det andra landet där bortom Katalonien. Det var också fantastiskt att komma tillbaka.

Katalonien är inte alls lika vackert. Mera industriellt. Folk är mera Nordeuropeiska till sättet. Mycket mera konst, kultur. Filmer, muséer, gallerier. Folk som jobbar och kommer någorlunda i tid till avsatta möten. Fortfarande Sydeuropa, men INTE Spanien. Inte ens i närheten av Spanien. Glöm det. Spanien är ett annat land.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Att överleva och leva under en kris: solen skiner iallafall nästan alltid i Barcelona

Hur är det då att leva mitt i den dära krisen som det talas så mycket om bland alla snofsiga politiker?
Jo. Det är så här.

 

 

Att små businessar, som ”Shabby Chic Cupcakes” öppnar sin lilla butik i trendiga, bohemiska Grácia. Alla tycker det är fantastiskt, gulligt, åååh, Cupcakes! Kvinnan som driver butiken har altid drömt om att ha eget, och eftersom hon inte kunde fortsätta sitt tidigare arbete pga nedskärningar, så använde hon hela den resterande familjeförmögenheten till att öppna en business.

Vem vet hur länge det varar. Skyltar med ”Se Traspasa” syns till höger och vänster. (=business överlåts). Små butiker öppnar och stänger. Jättegulliga och så, men inte så stabilt kanske.

Sedan har vi då gamla galoscher som denna, som har hittat sitt eget finurliga sätt att tjäna sitt levebröd. (eller leve-öl)
 Han har en gammal spelmaskin, som han drar runt med, och sitter framför metro-stationer (ofta Entenca) och ibland runt Sants. Här på Placa de Sants, en söndags-eftermiddag. Han satt och snurrade på apparatens handtag samtidigt som han läste i en bok, men så fort han insåg att han skulle vara med på bidl, rätade han på ryggen och försökte se fokuserad ut. Han hoppades nog på en slant som utbyte mot bild. Men här är vi alla arbetslösa, herrn, inte ges det bort slantar till höger och vänster så där bara.
Detta huset står helt för sig själv (nästan) i all sin glans mitt på halvsunkiga Placa del Sol. Där hänger arbetslösa, hippies, knarkare, hemlösa och alla andra också. Detta huset passar liksom inte in.

Igår var jag här med min Xucla och njöt av solen. Då kom en man med långt, lockigt hår gående mot mig och stannade till. Han sa sedan: ”Det är sant som de säger, att hundar ser ut som sina ägare- ni är båda lika vackra!” Jag tyckte detta var något av det sliskigaste jag har hört, särskilt med tanke på att just denna samma man med långt lockigt hår har försökt ragga upp mig på ett lika sliskigt sätt (sin perro!) för några månader sedan. Han minns självklart inte mig, men jag glömmer aldrig ett ansikte. Han körde samma lines och samma metod som sist- försökte vara lite spirituell och ”mervetande” än andra. Han sa att han skulle kommunicera med min hund; ”bli inte avundsjuk nu” (suck!) och sen försökte han snacka in sig hos Xucla, som självklart tog mitt parti och fullkomligt ignorerade honom. Ha! Enligt honom, är han del av en global revolutionsorganisation, som hjälper politiska flyktingar, gör underground-arbete för mänskliga rättigheter och emot korruption. Jag tycker mest han vandrar omkring och raggar tjejer.

 

 

”Vad är anledningen till missnöjet i vår kultur?” Denna livscoachen menar att vi alla pysslar med helt fel saker och därför är vi missnöjda. Vi borde komma till henne på en coaching workshop, betala €60, och få hjälp med att finna vår sanna väg.

Intressant tanke! Men hur relevant är den i dessa kris-dagar? Jag tycker precis alla i Barcelona är fotografer, webdesigners, kläddesigners, konstnärer…etc etc etc… De gör precis vad de vill och tjänar ändå inga pengar…
You are the Star…in your own movie!!! Igår såg jag en fantastiskt bra film. Den heter ”hippies Forever” och handlar o hippisar på Ibiza. Där finns fortfarande folk som kom på 60-talet, som lever fullkomligt i harmoni med naturen. Enligt dessa personer, som föredrar att leva i ”communes” och ”communities” är det enda sättet för oss alla att leva i harmoni med naturen, och inte mot den. Jag tror det ligger något i det. Krisen sprider sig, naturkatastrofer blir värre och värre. Vi kan inte äta pengar (ni vet det där Indianska uttrycket) och det syns i krisens Barcelona. Det finns knappt pengar- men vi alla är kreativa konstnärer och vi alla älskar solen som gassar och den kalla, billiga ölen som man får lov att dricka mitt på dagen utan ett endaste höjt ögonbryn.
Kanske har hon rätt, livscoachen Sonia? Hade vi alla bara gjort det vi älskar, och slutat jaga den där dollarn (eller rättare sagt, €URON) hade kanske livet fallit på plats mera. Vi hade kunnat leva mer enligt naturen. som hippisarna på Ibiza som äter apelsiner och mandlar hela vintrarna och bajsar i mulltoaletter? Tja. Varför inte. Kan vi rädda os själva från jordens undergång- eller Europas och Spaniens ekonomiska kris- så varför inte. I’m in!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)