Ibiza

Kategoriarkiv: Ibiza

Uppe tidigt, blodprov i ottan, frukost i stan: Es Tap Nou, bästa juicebaren

I morse var jag uppe klockan 04:30, för att jag inte villa missa min sedvanliga morgonmeditation och visualisering. Jag har gjort den regelbundet nu i tre månader, och det är den bästa starten på dagen jag kan tänka mig som jag skulle aldrig få för mig att missa!
Vi hade tid på sjukhuset, Can Misses, klockan 07:30 för blodprov. Så vi var tvungna att köra klockan 7. Det betydde upp klockan 6 för barnen. Mina morgnar är indelade i tajta rutiner som startar dagen på ett bra sätt och som gör att jag inte kommer hem senare till en massa tvätt som ska hängas och disk som ska diskas och sopor som ska slängas. PHEW! Det var svårt att få igång dessa rutiner, men nu när dom sitter, kommer jag aldrig att gå tillbaka till det kaoset jag levde i innan, när jag kände mig konstant ett steg efter livet och mig själv.

Det gick fort på sjukhuset, så vi hade tid att köra in till Ibiza stad och gå till Es Tap Nou som är bästa stället inne i stan för frukost och juicer och sallader. Det är en kombinerad frukt- och grönsaksaffär med juicebar och verkligen NICE och den med bäst priser och störst utbud och faktiskt inte många turister som hittat hit heller.

Missa inte! Ha en fin helg,

Linda

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilken start på säsongen – världens ruggigaste Semana Santa!

Detta årets start på säsongen, som alltid är Semana Santa (påskveckan) var helt galet kall, blöt, ruggig och blåsig. Det var extremt ovanligt och det varade i princip HELA veckan. Massor med turister hade kommit för att spendera påsken här, som varje år, men snacka om besvikelse alltså. Det var kallare än i Sverige (som hade fantastiskt väder!) och höjdpunkten som är Långfredagens procession genom Dalt Vila, den gamla UNESCO-staden, blev inställd. Se nedan för ruggiga bilder utanför katedralplazan, där vi väntade tålmodigt på att den skulle börja, bara för att få veta 15 minuter efter utsatt start att den var inställd.
Hoppas att detta inte är ett omen för hur säsongen kommer att bli… Fast ja, för mig kvittar det, jag jobbar ju inte med turismen längre, så om det blir en lugnare och mera regnig säsong är jag faktiskt lite glad.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Till Formentera på Balearernas egen dag

Igår åkte jag och mina barn med båten över till Formentera. Igår var Día de los Baleares, alltså Baleariska öarnas egen dag, och det är så klart en helgdag, och eftersom den föll på en fredag i år, blev det en långhelg. Vädret denna februari 2019 har varit helt underbart- det har känts som vår i flera veckor redan, så det kom inte som en överraskning att vädret var fantastiskt igår.
Varje gång jag kommer till Formentera, blir jag liksom chockad i själen av allt det blå. Det är som en BRA chock. En läkande chock av alla blåa nyanser som finns på den blå paletten. Blå till turkost och tillbaka till blåaste blå.

Det är bara så, så vackert och varje gång jag åker därifrån, känner jag som att något har balanserats inom mig. Stunden vi spenderade på stranden var bara ren och skär FRID inombords. Barnen lekte var för sig med vattnet och pinnarna och stenarna och sanden och jag låg på sanden och tittade upp i himlen medan fräknarna tittade fram på min näsa och undrade om det verkligen verkligen är vår.

Svaret måste bara vara, ”JA!” för det känns verkligen så. Det är fortfarande lugnt och sömnigt på Ibiza och Formentera men fåglarna kvittrar helt hysteriskt och luften är varm och det doftar blommor.

I morse när min minsta son vaknade sa han ”MAMMA kan vi åka till Formentera idag igen?” så jag tror att dom hade samma fina, blå känsla inombords. Jag vet få ställen som har samma vackra effekt på mig!

Ha en fin helg,

Linda

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Saker går i cirklar: tillbaka till 2012 i Barcelona

Jag började skriva på denna bloggen för Tidningen RES i Februari 2012. Första inlägget var 2012-02-19 och handlade om hur jag slutat ännu ett skitjobb i Barcelona. Jag hade blivit så illa behandlad av den Irländska ägaren till puben som snortade kokain dag som natt som morgon som kväll och tog ut alla sina livs frustrationer på sina anställda. Det var inte det första skitjobbet jag haft i BCN- jobbet innan dess var hos en svensk kille som hade en bar i Gracia, som jag fick sparken ifrån. Det är enda gången i mitt liv jag fått sparken och även om jag också hade lite ansvar i det hela kan jag säga med säkerhet att han gillade att sparka anställda. Det var under krisens tid i Spanien och inte många fick behålla sina jobb.

Jag var alltså boende i Barcelona, arbetslös MEN med två finurligheter som gjorde att jag överlevde: Jag pluggade en Master i Fotojournalistik med CSN pengar + jag hyrde ut två rum i min lägenhet via Airbnb och bodde själv i the walk in closet med plats för bara en madrass på golvet och en liten byrå innehållande alla mina kläder.

Jag var i ett ”mellanrum,” vakuumet mellan två livskapitel. Här är jag nu också, och här skrev jag om det igår på min hemsida www.lindamaria.co  

Känslan påminner mig om den tiden. Det där vakuumet, det där mellanrummet. Att veta att ett nytt kapitel startar snart; men inte veta när, var eller hur. Nu är ju livet lite annorlunda än det var då; nu har jag två små barn. Så livet kan inte förändrats så där totalt radikalt som då. (Då flyttade jag ju till Ibiza och började ett helt nytt livskapitel. Jag och min dåvarande pojkvän tog ett hus på Ibiza där vi öppnade ett B&B och sen blev jag ju gravid efter bara fem veckor på Ibiza. Snacka om helomvändning!)

Jag älskar att byta kapitel. Jag älskar förändring. 

På bilden är jag precis i slutet av det sista livskapitlet; på min tredagarsescape till Formentera som jag skrev om igår. Jag älskar Formentera. Maten, naturen, stjärnorna, landskapet. Salt, torrt, turkost, renande för själen. 

Idag har jag två missions innan jag hämtar barnen från skolan klockan 14. Det är allt. Ja, och så söka jobb då så klart. Men jag vet inte om det är helt tokigt eller inte men jag har en känsla av att ödet håller på att förbereda något för mig redan. Känns som att det är på väg att presenteras för mig och att jag faktiskt inte behöver gå och leta efter det.

Skickar hälsningar från ett höstvackert Ibiza. ADEU! (=Adios på Katalanska!)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Formentera Dreaming

Hej! Här är jag igen! Det är ett och ett halvt år sedan jag skrev sist. Jag sa till redaktionen på Tidningen RES att dom gärna fick ta bort min blogg för jag hade inte tid eller headspace att skriva på bloggen men dom tog inte bort den, så voila! Idag fortsätter jag! Picking up where I left off!

På bilden är jag på Formentera, den lilla ön söder om Ibiza som jag fullkomligen ÄLSKAR. Jag skrattar för fotografen säger något hemskt roligt. Jag hade redan stått där i typ 7 minuter och tvekat inför hoppet. Jag ville, åh vad jag ville hoppa, men det var LÄSKIGT! Som FAN! Det påminde mig on 5:an på Källbybadet i Lund när jag var 15. Yikesssss! Till slut så hoppade jag, och det var DEN BÄSTA KÄNSLAN jag känt typ sen… Källbybadet i Lund, 15 år gammal 😉

Formentera var en dröm, mer än vanligt. Jag var där i Juli med barnen och vi bodde på ett lägenhetshotell som låg ganska avsides. Enda anledningen till att jag valde det, var för att det var det absolut enda som fanns tillgängligt. Juli på Formentera = välkommen till TuristHelvetet. Överallt köer, ingenstans parkering, överfyllda stränder, inga bord på dom redan superdyra restaurangerna. Men vad gör man inte när ens ex-partner som man tyvärr bor med #igen# ber en fara åt helv—-te över en helg så han kan ha fest i huset. Ja, så klart jag drar! Jag älskar ju att resa, oavsett vad. Turisthelvete eller inte!!

Hur som helst, så bodde vi då alltså längst ute på Cap de Barbaria. För att komma dit måste man köra på en otroligt smal liten väg omgärdad av stenrös och små underbara stenhus. På vägen dit såg jag ett hus som var som en saga. Sagan om Ringen, fast på Baleariska Öarna. Jag skrev ner namnet på huset: ”Can Toni Platera,” i mina notes i Iphånen.

Sen var det då dags för min årliga end-of-the-season-escape, i oktober. Vanligtvis hade jag åkt till mitt älskade Italien, men eftersom saker bokstavligen har FALLIT SAMMAN detta året, fanns inte ekonomiska möjligheten. Så jag googlade Can Toni Platera, och kontaktade Olga direkt via Whatsapp, som sa att deras casita var ledig.

Can Toni Platera visade sig vara en gammal finca, en turistvilla, men som har två mindre hus, ”casitas,” som hyrs ut. Och eftersom det var oktober blev det väldigt billigt och jag klapp direkt dom sista tre nätterna som fanns lediga i oktober. Hade gääärna stannat längre, men det var fullbokat. Nästa år bokar jag i tid och stannar minst en vecka- vilket paradis! Wow!

Mina tre dagar och nätter på Formentera var totalt himmelska. Jag tror att Formentera är så nära stjärnorna man kan komma (om man bortser från öknen….)

Det var uppfriskande, det fick mig att landa i nuet igen, jag åt mat som fick mig att DÖ av lycka, drack gott vin, en Negroni, en Campari Spritz… har jag nämnt att Italianos älskar Formentera? Och att många slagit sig ner där, och öppnat restauranger och hotell? Kombon av en ö som ser ut som Karibien och är inhabited by Italiani… = HEAVEN.

Ciao!

Linda x

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Vackra Vinter

Denna vintern är väldigt vacker. December var den regnigaste Decembern på väldigt många år, men det ledde till den vackraste Januarin på väldigt länge. Allt är så gnistrande, grönt, rent, frodigt, friskt. Bara titta på detta vattnet (Cala Olivera, en liten relativt okänd strand) det är så man bara vill kasta sig i! Och titta på den lilla killen Pi, så söt han är. Och glad. Att det inte är massor med turister överallt. Att vi har ön till oss själva för ett tag. Kan andas lite. En paus. IMG_5336 IMG_5332

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En vanlig spansk morgon

Buenos días från Ibiza!
Igår ramlade min 1,5 åring i badkaret och slog en tand så den blev lös. Vad jag förstod från vänner, bekanta, Google och annat, så finns det ingen större anledning till panik- finns inte mycket att göra. Så nästa morgon visste jag vart jag skulle; till en tandläkare i byn St Jordi, som också tar emot små barn. Enligt min äldre sons bästa kompis mamma, som kommer härifrån, låg den bakom byggnaden med glassbaren, bara så. ”Bakom den byggnaden”. På Ibiza säger man inte gatunamn, utan man bara beskriver bortom vilket träd eller under vilken sten nyckeln ligger. Så vi gick några rundor bakom den byggnaden tills vi hittade La Dentista- som klockan 09:15 hade STÄNGT. Detta trots att det stod att deras öppettider var från klockan 09:00. Vi väntade och gick några rundor, tänkte att dom kanske kommer 09:30 under vintermånaderna, kan ju hända på Ibiza. Men 09:30 var det lika stängt. Satt en mycket märkbart irriterad man i en bil utanför, kedjerökte och lyssnade på skrålande radio, samtidigt som han stirrade på den stängda tandläkardörren och svor, tittade på sitt tjocka guldarmbandsur och svor högt, blossade ilsket på sina cigg, såg farlig ut.
Min son tyckte det var jättekul fram tills ca 09:50, då han tröttnade på att vänta. Då gick vi till detta caféet och han fick en muffins och ett glas mjölk. Då blev han glad igen. Baren var fullsmockad med människor, och ”ute”-delen var helt inglasad så egentligen ”inne” och alldeles FULL med cigarettrök. Så för att komma in i baren var man tvungen att gå igenom denna typiska spanska gaskammare för att sedan komma in i själva lokalen som vid första andetaget luktar klorin, som alla typiska spanska barer. Servicen är långsam, ilsken och först när man ska gå, får man ett leende.
Tillbaka till tandläkaren klockan 10:10, hon hade kommit, men dörrarna var inte öppna. Jag frågade varför det stod att dom öppnar klockan 09:00 och fick ett vagt svar om att sjuksköterskan inte hade kommit och vad var vårt ärende. Jag pekade på min son och sa att han hade en lös tand och om någon kunde kolla på den. Då fick vi komma in, krypa under järngallret, och in i väntrummet, och där tittade hon på tanden, vickade på den, gullade med min son, och sa att all är OK, kostar inget, ja då, tack så mycket ha det så bra, hälsa mannen, puss puss, ses snart, God Jul. Typ.
Alltid samma visa i Spanien; dom är ALDRIG glada att se en. Kommer man in i en bar, restaurang eller en myndighetsinstitution, dom blir alltid sura och tvära vid första blicken av ”jobb” men så fort man avslutat sitt ärende så är man som familj och puss och kram och allting. Som att dom måste värmas upp, och sen när dom väl är varma, är det brännhett, super varmt, som man är familj.
IMG_3836

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Efter säsongen; tillbaka på Ibiza med nya ögon

Jag är hemma igen. Efter en sommar efter att ha bråkat med denna ön inombords, har jag fått en nästan tre veckors paus härifrån. Och att komma tillbaka hit är som att igen uppskatta allt vad den erbjuder, och igen minnas varför jag har valt att bo här.
Jag var i Italien och i Sverige. Italien är ju så vackert, så fint, så rent, så ordnat jämfört med Spanien. Alla är mer civiliserade, manikyrerade… ja. Där är ordet. Italien är manikyrerat och perfekt på ett sätt som får Spanien att se ut som vilda västern.
Första dagarna i Italien var jag så imponerad av allting; hur de tar hand om gamla historiska byggnader och behåller dem så vackra, hur maten är så fantastiskt fräsch och god, hur ordnat och bra allting är. Men sen, efter några dagar i Toskana, började jag känna att det hela faktiskt är lite fejk. Det är FÖR fint. Det känns inte äkta. Det är mycket yta och mycket perfektion.
Spanien är vackert och fullt med historia, men ingen tar hand om dem, och förfallet är så tydligt. Men på något sätt känns det mer naturligt och vackert att se förfallet tillsammans med klängande bouganevilla och vilda katter; det blir så äkta, så sentimentalt, så o-polerat. Och det är ju just det jag älskar med Spanien. Det är äkta och o-polerat, det är fritt, man kan andas, det är naturligt, man kan vara sig själv. Ingen bryr sig, alla är rebeller, folk ler mot varandra och hjälper varandra utan att förvänta sig något tillbaka.
Här är några bilder från Dalt Vila, den gamla staden ovanför Ibiza stad, som är en UNESCO World Heritage Site. När man tittar på bilderna måste man föreställa sig doften av vitlök som fräser i en panna, blandat med nytvättade lakan som hänger från fönstrena och balkongerna, tillsammans med kattskit och sopor. I en salig röra- livet. Bara så är det. Spanien. Take it or leave it.
FullSizeRender-3 FullSizeRender-4 FullSizeRender-5 FullSizeRender-6

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Plötsligt var vi omgivna av människor i plastarmband; orange för bara frukost och blått för all-inclusive

Ja, vissa hade orange plastarmband, och dom flesta hade blått. Dom med blått hade all-inclusive; dom åt alla måltiderna på hotellet.
Hotellet.
”Club xxx”, en klassiker. Kan vara varsomhelstivärlden (den varma världen) i ett anonymt komplex med fyra swimming pooler, vita plast solstolar, barn överallt, vattenstänk och plask och skrik, matsal med kollo-känsla, mat med storkökskänsla, pingisbord, ”show” varje kväll med ”artister” som är runt 14 år gamla och underhåller residenterna på ”Club xxx” som är från Syditalien, Storbritannien och olika delar av Spanien.
En mur går runt hela komplexet; en anonym, vit mur som berättar var all-inclusive börjar och slutar. En all-inclusive semester för HELA familjen, med en bar som serverar sangria och kaffe, där dom rödbrända britterna sitter och hänger över sina öl och dom plastikopererade Italienskorna sitter och röker sina smala vita fincigaretter.
Rummen går i långa längor, flera våningar, massvis med exakt likadana rum med möbler som skulle tyckt att IKEA var rena lyxen i jämförelse. En ”tavla” i varje rum; en plastig plansch av en solros som kryllat sig i den billiga ramen och obekväma sängar som är värre än militärtjänstens smala hårda saker.
Ja, här spenderade vi 2 nätter och 1 dag tillsammans med Ibiza’s lägre kategori av turism. Billigt all-inclusive.
Varför?
Därför.
Det var en fantastiskt rolig upplevelse och vi skrattade hela tiden. Barnen var ÖVERLYCKLIGA över alla pooler, lekområden, lekplatser och allt tjo och tjim. Dom ÄLSKADE matsalen med sin stressiga Mc Donald’s känsla, där alla sprang som galningar för att roffa åt sig så mycket dom bara kunde från allt-du-kan-äta-buffén.
Vi tog en paus från anonymiteten på andra kvällen och gick dom 2 minuterna till Cala Tarida, en vacker strand, om än lite väl befolkad med mycket restauranger, solstolar och båtar.
En liten runda runt hotellet, till de lokala restaurangerna; det var varmt, nära 35 grader, och vi hade just inhandlat en stor flaska Aquarius för att släcka törsten (mest för barnens skull). Vi satte oss ner på en av de två existerande restaurangerna och fick veta att vi inte fick dricka vår Aquarius eftersom ”man får inte ta med egen dryck” och då kände vi att vi blev behandlade som om vi vore idioter, och reste oss och gick till restaurang.option nummer 2, som inte klagade på att vi ville återfukta våra strupar i värmen. Beställde deras specialitet som var så fruktansvärt o-prisvärt och rent ut sagt ganska äckligt, någon olje- smör- och ostindränkt kött och grönsaksröra.
Usch. Tacky, billigt, dålig kvalité, utbrända arbetare och bara usch.
Det finns verkligen något för alla på Ibiza!
FullSizeRender-1 FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Nu är det den där jävla satans midsommar igen

FullSizeRenderNu är det den där jävla tiden på året igen. Den värsta. Den då jag längtar hem till Sverige som mest. ”Hem”- ja, jag kallar det fortfarande hem, fastän jag inte bott där på så länge. Hemma är här också, på Ibiza. Men Sverige kommer nog alltid att vara något slags djupare ”hem”- det hemmet jag är separerad från. Mitt eget val, men inte utan en djupare längtan efter allt jag lämnade.
Då är det alltså den här satans jävla tiden på året igen.
Jag saknar kanske inte sill och gräddfil och jordgubbar och nypotatis SÅ himla mycket. Det är saker man alltid kan hitta och improvisera ihop, vart man än är i världen (nästan!).
Det jag saknar är… det där LJUSET. Det där magiska, trollbindande ljuset. Det där speciella. Det där lila-aktiga skenet på himlen när solen inte går ner hela vägen.
Ljudet av fåglarna som kvittrar. Koltrasten. Svalorna som flyger kors och tvärs över himlen.
Lukten av sommar. Av gräs. Sommarregn, lukten av asfalt efter sommarregn. En sommarmorgon i Juni, vindstilla, himlen verkar så ljust blå, så hög, så långt borta.
Lycka, lycka att det är sommar, att ljuset är med oss. Det är så flyktigt, vi vet att det är så tillfälligt, så vi uppskattar det så mycket.
Att cykla genom en park eller över kullerstenar. Vinden i håret, cykla fort, med korgen där framme.
Allt så grönt, så grönt, så grönt. Så skirt. Så rent. Så friskt, så levande.
Det värsta är väl att jag vet att jag inte kan lämna Ibiza denna tiden på året, eftersom vi jobbar så intensivt just nu. Det är säsong. Kanske i framtiden kan det ändras, kan jag åka ”hem” över midsommar. Jag hade så gärna velat att mina barn upplevde denna fina tradition, som hyllar ljuset, det där ljuset.
Det är som ett hål i hjärtat, det fattas mig. Jag försöker att inte tänka på det. Allt jag lämnat. Mina rötter, alla barndomsupplevelser. Så många människor i vår värld som ofrivilligt lämnat sina hem, men jag valde det. Men det är ändå inte ett lätt val.
Jag tror aldrig jag kommer bo i Sverige igen. Jag tror inte det.
Jag känner mig inte hemma där. Men jag känner mig inte helt hemma här heller. Jag känner mig inte helt hemma någonstans, precis som säkert massor med miljoner med andra människor just nu.
Det är runt denna jävla tiden på året, midsommar, som jag tänker mest på det. Annars kan jag bara stoppa undan alla tankarna, jag tänker inte på det överhuvudtaget, bara pressar ner det någonstans, undan. Men det är någonting med ljuset denna tiden på året, ljuset som når in i det mörkaste, den mörkaste delen av mig själv. Det där ljuset, som letar sig in, och avslöjar.
Det där ljuset.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)