Ibiza

Kategoriarkiv: Personligt

Saker går i cirklar: tillbaka till 2012 i Barcelona

Jag började skriva på denna bloggen för Tidningen RES i Februari 2012. Första inlägget var 2012-02-19 och handlade om hur jag slutat ännu ett skitjobb i Barcelona. Jag hade blivit så illa behandlad av den Irländska ägaren till puben som snortade kokain dag som natt som morgon som kväll och tog ut alla sina livs frustrationer på sina anställda. Det var inte det första skitjobbet jag haft i BCN- jobbet innan dess var hos en svensk kille som hade en bar i Gracia, som jag fick sparken ifrån. Det är enda gången i mitt liv jag fått sparken och även om jag också hade lite ansvar i det hela kan jag säga med säkerhet att han gillade att sparka anställda. Det var under krisens tid i Spanien och inte många fick behålla sina jobb.

Jag var alltså boende i Barcelona, arbetslös MEN med två finurligheter som gjorde att jag överlevde: Jag pluggade en Master i Fotojournalistik med CSN pengar + jag hyrde ut två rum i min lägenhet via Airbnb och bodde själv i the walk in closet med plats för bara en madrass på golvet och en liten byrå innehållande alla mina kläder.

Jag var i ett ”mellanrum,” vakuumet mellan två livskapitel. Här är jag nu också, och här skrev jag om det igår på min hemsida www.lindamaria.co  

Känslan påminner mig om den tiden. Det där vakuumet, det där mellanrummet. Att veta att ett nytt kapitel startar snart; men inte veta när, var eller hur. Nu är ju livet lite annorlunda än det var då; nu har jag två små barn. Så livet kan inte förändrats så där totalt radikalt som då. (Då flyttade jag ju till Ibiza och började ett helt nytt livskapitel. Jag och min dåvarande pojkvän tog ett hus på Ibiza där vi öppnade ett B&B och sen blev jag ju gravid efter bara fem veckor på Ibiza. Snacka om helomvändning!)

Jag älskar att byta kapitel. Jag älskar förändring. 

På bilden är jag precis i slutet av det sista livskapitlet; på min tredagarsescape till Formentera som jag skrev om igår. Jag älskar Formentera. Maten, naturen, stjärnorna, landskapet. Salt, torrt, turkost, renande för själen. 

Idag har jag två missions innan jag hämtar barnen från skolan klockan 14. Det är allt. Ja, och så söka jobb då så klart. Men jag vet inte om det är helt tokigt eller inte men jag har en känsla av att ödet håller på att förbereda något för mig redan. Känns som att det är på väg att presenteras för mig och att jag faktiskt inte behöver gå och leta efter det.

Skickar hälsningar från ett höstvackert Ibiza. ADEU! (=Adios på Katalanska!)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Nu är det den där jävla satans midsommar igen

FullSizeRenderNu är det den där jävla tiden på året igen. Den värsta. Den då jag längtar hem till Sverige som mest. ”Hem”- ja, jag kallar det fortfarande hem, fastän jag inte bott där på så länge. Hemma är här också, på Ibiza. Men Sverige kommer nog alltid att vara något slags djupare ”hem”- det hemmet jag är separerad från. Mitt eget val, men inte utan en djupare längtan efter allt jag lämnade.
Då är det alltså den här satans jävla tiden på året igen.
Jag saknar kanske inte sill och gräddfil och jordgubbar och nypotatis SÅ himla mycket. Det är saker man alltid kan hitta och improvisera ihop, vart man än är i världen (nästan!).
Det jag saknar är… det där LJUSET. Det där magiska, trollbindande ljuset. Det där speciella. Det där lila-aktiga skenet på himlen när solen inte går ner hela vägen.
Ljudet av fåglarna som kvittrar. Koltrasten. Svalorna som flyger kors och tvärs över himlen.
Lukten av sommar. Av gräs. Sommarregn, lukten av asfalt efter sommarregn. En sommarmorgon i Juni, vindstilla, himlen verkar så ljust blå, så hög, så långt borta.
Lycka, lycka att det är sommar, att ljuset är med oss. Det är så flyktigt, vi vet att det är så tillfälligt, så vi uppskattar det så mycket.
Att cykla genom en park eller över kullerstenar. Vinden i håret, cykla fort, med korgen där framme.
Allt så grönt, så grönt, så grönt. Så skirt. Så rent. Så friskt, så levande.
Det värsta är väl att jag vet att jag inte kan lämna Ibiza denna tiden på året, eftersom vi jobbar så intensivt just nu. Det är säsong. Kanske i framtiden kan det ändras, kan jag åka ”hem” över midsommar. Jag hade så gärna velat att mina barn upplevde denna fina tradition, som hyllar ljuset, det där ljuset.
Det är som ett hål i hjärtat, det fattas mig. Jag försöker att inte tänka på det. Allt jag lämnat. Mina rötter, alla barndomsupplevelser. Så många människor i vår värld som ofrivilligt lämnat sina hem, men jag valde det. Men det är ändå inte ett lätt val.
Jag tror aldrig jag kommer bo i Sverige igen. Jag tror inte det.
Jag känner mig inte hemma där. Men jag känner mig inte helt hemma här heller. Jag känner mig inte helt hemma någonstans, precis som säkert massor med miljoner med andra människor just nu.
Det är runt denna jävla tiden på året, midsommar, som jag tänker mest på det. Annars kan jag bara stoppa undan alla tankarna, jag tänker inte på det överhuvudtaget, bara pressar ner det någonstans, undan. Men det är någonting med ljuset denna tiden på året, ljuset som når in i det mörkaste, den mörkaste delen av mig själv. Det där ljuset, som letar sig in, och avslöjar.
Det där ljuset.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Formentera igen

IMG_8594-2Jag saknar Formentera!
Jag insåg någonting väldigt intressant när jag var där. Nämligen: att Ibiza är FULLT av starka karaktärer. Jag menar: STORA EGON. Människor med enorma personligheter och stora egon, som måste synas och höras och ta plats. Det är en blandning av DJ’s, yoga lärare och kändisar; alla typer som gärna vill synas och tittas på, och som gillar att vara bland andra av samma typ, så att dom kan imponera på varandra. Alla klär sig knasigare än den andra, mera extremt än dom andra, mera vågat och mera konstigt. Alla typer som inte ”passar in” i ”vanliga” situationer har av någon anledning hittat ”hem” på Ibiza. Här kan man liksom leva i en liten bubbla som är som en naturlig fortsättning på högstadiet, där allting som betyder någonting är vad dom andra tycker om en, hur dom andra ser en, hur dom andra upplever en, hur man är i denna gruppen av människor. Det är en liten, pytteliten grupp av människor, som har intalat sig själva att det är så fruktansvärt coolt och speciellt att bo på denna ön, och dom alla sitter på Facebook istället för på rastgården i skolan, och berättar hur fantastiskt och speciellt deras liv är på denna lilla ö.
Denna lilla ö, som faktiskt är enormt primitiv. Här finns ingen kultur, ingen konst, inga trender. Bara hedonistiska turister och pengagalna lokalbor. Och så då alla dessa expats och hippies som tror sig höra hemma här- tror sig veta allt om livet på Ibiza, tror sig kunna allt- men egentligen lever i en bubbla som inte har connection till något annat än dom andra i samma bubbla. Många av dessa personer talar inte ens spanska trots att dom bott här i 10, 20 eller 30 år. Och ändå är dom ”experter” på livet här. Än mindre kan dom ett endaste ord på Katalanska, det språket som lokalborna faktiskt talar.
Att det blivit så här har ju så klart att göra med människor som har stora egon, stora behov av att synas och höras, kanske inte passar in i ”normala” samhällen där folk följer lagen och jantelagen och gör som alla andra, alla dessa människor reser kanske iväg och letar efter något annat, någonstans där man kan vara sig själv, vara fri, inte behöva jobba 9-5, inte behöva vara del av att följa lagar och regler, kan vara fri, ingen som dömer… och ta en vacker liten isolerad ö som har en lång historia av pirater och sjörövare och folk som inte vill följa Franco, alltså rebeller, folk som stoppar cashen i madrassen och inte vill ge ett skit till staten, men ändå vill tjäna pengar… Lokalbefolkning som äger mark och fastigheter som är väldigt attraktivt för frihetssökande hippies och non-konformister, och voila: det perfekta paradiset för en win-win situation för stora egon plus giriga landägare.
Men det LEDER LIKSOM INGENSTANS. Det är samma människor vart man än går. Det är som liten bondhåla. Alla skvallrar om dom andra. Ingen har en aning om vad som händer i världen- än mindre bryr sig. Allt som är viktigt är vad den där sa, vad den gjorde, vem som var med vem, på den festen, ”alla var där”, såg du vad hon sa på Facebook, åh nej så pinsamt, som en inavel bland bybor. Allt går bara runt runt på en liten cirkel mitt ute i havet, allting är bara en cirkel av repetition. Inget nytt, inga nya influenser, ingen kultur, inget sofistikerat, bara basic, en flykt från verkligheten. Man imponeras lätt av det första gångerna man ser dessa människor i dessa grupper som kallar sig ”familjer” eller ”ibiza families” som ser så lyckliga och fria ut, men egentligen är dom bara fast i en egocentrisk cirkel av att försöka imponera på varandra, vem som är mest fri och mest spirituell, vem som klär sig mest hippie, vem som har coolast 4 wheel drive och har minst vaccinationer på sina barn.
På Formentera var det mest tyst. Inga människor som störde naturen. Inga höga röster, inga fjäderprydda ayawasca drickande heliga grupper, inga miljonär-DJ’s och inga ryska supermodeller fulla med kokain i kroppen. Så nice. Så tyst. Så vilosamt. Naturen formligen SKREK ut sin närvaro och människorna var statister.
Ja ja. Som jag klagar. På sistone är jag SÅ TRÖTT på denna lilla ön med det stora egot.
Men vad gör jag själv här, liksom? Är jag likadan? Jag hoppas inte det. Men det tycker säkert ingen av dom andra heller.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Löjligt vackra Formentera

Nästan för perfekt. Bilderna blir liksom bara slätstrukna, för det är så perfekt, som ett vykort. Vattnets färg är som i Karibien, jag har bara sett en sådan här färg på andra sidan jorden. Kanske Grekland också. Kanske.
Formentera är så annorlunda, fastän det är så nära Ibiza att man skulle kunna (vissa av oss) simma över. Och ändå så annorlunda. Så litet. Pyttelitet. Koloniserat totalt av Italienare, nästan varje restaurang och butik ägs at någon från Italien. Italienare som inte pratar ett ord spanska, fastän dom är i Spanien i många år, men det behövs knappt, för alla turister och besökare är också… från Italien.
Just dom italienska influenserna gör det så annorlunda från Ibiza- all maten på restaurangerna, stilen, utbudet, affärerna etc, allt är annorlunda, mer classy, mer Italiano.
Mer clean.
Spansk mat är mer… dirty. Mer grisig. Dom gillar gris. Det sägs att dom gillar gris mest för att dom var ockuperade av Moorerna- araber- som förbjöd gris, och då, för att protestera och vara rebelliska, som Spanjorerna gör väldigt bra, satte dom i sig mera gris än vad som egentligen är hälsosamt och totalt integrerade det i sin diet. Jamon, jamon, jamon, till exempel. Alla har väl sett alla dessa stackars skinkor som hänger i taket på alla traditionella spanska barer. Skitsamma att det inte är hälsosamt eller egentligen fräscht- så länge vi är EMOT någonting, är det bra. Spanien. Bara så är det.
Så, tillbaka till Formentera. Förutom då italienska influenser, är känslan på Formentera totalt stilla, tyst. Blåsig, vindpinad. Lugn. Öde. Ensam. Cyklar. Vatten. Havet hörs överallt, vinden blåser in i själen. Lite som man tänker sig Bergman’s Fårö.
Det känns salt. Torrt. Solen är skarp, nästan vit.
Stränderna fulla med italienare och färgglada solparasoll.
Ses Illetes, naturområdet, är fullt med restauranger, en av dom heter Juan y Andrea, är känt bland de kända. Här stannar man sin superyacht eller hyrbåt och går direkt in på barfotalyxrestaurang och dricker Moet och äter hummer.
Vi var fullbokade, så som vårt liv är på Ibiza- vi hyr ut allting, och åker någon annanstans. Denna gången hit. Det var uppfriskande för kropp och själ. Barnen skrattade mycket. Föräldrarna också. Vi körde vilse och körde i cirklar. Vi tog många fina foton.
2 dagar var mer än nog av denna lilla blåsiga, salta, italienska ö. Rekommenderar den varmt!
IMG_8493 IMG_8545

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

A caravan with a view

Stötte på den här husvagnen häromkvällen, parkerad mitt i naturen, med denna utsikten. Fantastisk placering för att se på solnedgången över Ibiza’s nordvästra kust. Och ägaren till husvagnen betalar säkert inte hyra till markägaren heller. Det är säkert en hippie som bara bestämt sig att slå sig ner här, för obestämd tid, tills det inte känns rätt längre. för så fungerar det ofta här; hippie-själ möter Ibiza-ön, tycke fattas, lever lyckliga resten av sina dagar i peace and love and freedom. Inga skatter betalas, inga myndighetsbrev når fram, inga måsten och inga nio till fem. Bara följa sitt hjärta och sin inre guide, leva och låta livet leva fritt. Pengar? Hur man tjänar pengar? Ja, tänk dig alla olagliga saker möjligt, blanda ihop dom lite med vackra fjädrar och indiska tyger, glittrande ögon och sjalar och meditation och frigörande dans, och du kan tänka dig.
Ibiza fastnar helt enkelt inte på Europas karta. Ibiza är en bubbla dit inget relaterat till gränser, ramar, restriktioner eller måsten når fram. Där folk kan leva olagligt (utan egentligen ha Europeiska papper) i 30-40 år (och ja, lämnar ön flera gånger om året, men ingen sätter stämplar i passet). Där folk kan undvika att betala skatt hela sitt liv. Där folk kan överleva ibland i perioder utan en enda cent, medan dom följer sitt livsöde, och bara lever på apelsiner och fikon och mandlar från träden. Plus då spirituella insikter som kommer rakt från himlen.
Detta är faktiskt inget nytt; att konstiga fria själar landar på denna ö och gör den till sitt hem. Ibiza har en lång historia av till exempel pirater som tagit över ön. Ön har varit koloniserad av massor med olika folk och typer. Ibiza är INTE Spanien och verkar inte höra till eller gå under Spaniens generella lagar. Helt enkelt en perfekt liten bubbla för att fly från världen- därmed denna husvagn på perfekt plats, perfekt vacker utsikt, perfekt gratis pris.
JA- IBIZA DRIVER MIG TILL VANSINNE JUST NU. Försöker driva ett företag på ett ställe där INGENTING FUNGERAR. ALLTING ÄR FÖRSENAT. FOLK ÄR BARA FÖÖÖÖÖR OUT THERE.
Ibland undrar jag vad jag gör här.
IMG_7514

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

i landet där det finns barn lika blonda som jag

imageI landet där det faktiskt finns barn som är lika blonda som jag!! Det ÄR möjligt!

Landet Sverige. Landet Lagom. Landet Tryggt. Landet Anpassat. Landet Sopsortering. Landet Planering. Landet Måndag-till-Fredag. Landet Helg. Landet Barnfamilj. Landet Säkerhet. Landet Ekologiskt-Glutenfritt-Laktosfritt.. Landet Ät Inga Riskakor. Aldrig Igen. Tills Aftonbladet Säger Motsatsen.

Sverige, jag älskar dig! I små doser, förstås, he he.


 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ibland ser det ut så här..

Ibland ser det ut så här, om jag har tur och får en stund över att ta en promenad i solnedgången med mina pojkar och min hund. Oftast ser det ut som ett enda stort kaos; Ibiza säsongen är i full gång och det är galet busy med jobb, barn, hus, allting. IMG_7500 Ibiza ser redan ut så här, vetefälten lyser vitt och höbalar är uppsnodda i vackra rullar och linjer. Det är som Sverige i september/oktober; som om svenska sommaren är över. Men nu börjar den heta brännande Medelhavsvärmen, då allt är brunt och torrt. IMG_7519Om jag har turen att få en stund över, så slutar det ofta så här: jag bär båda pojkarna. Man blir stark som Pippi Långstrump när man är tvåbarnsmamma!IMG_7544

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Privat versus statlig sjukvård i Spanien

IMG_6905Idag fick jag äran att få en insikt i hur det är med den allmänna sjukvården i Spanien. Och det var inte en särskilt vacker syn, vill jag lova!

När jag först flyttade till Ibiza så var det på något sätt självklart att välja allmänna, statliga vården, för så gör man ju i Sverige- eller hur? Jag menar, finns det ens privat sjukvård i Sverige? Jag har knappt hört talas om det, kanske enstaka läkare som har sin egen klinik eller så, men dom är alltid ”knutna till Landstinget” eller något liknande och alla kan använda sina högkostnadskort ändå.

Grejen var då först att jag fick inträde i den allmänna sjukvården enbart på grund av att jag var gravid, och då är de tvungna att ge mig ett tillfälligt ”tarjeta sanitaria”- hälsokort- dom kan inte neka en gravid kvinna vård. Detta tillfälliga kort gav mig gratis sjukvård under hela graviditeten, plus 60 dagar efter barnets födsel, plus 60 dagars vård för den nyfödde. Under hela denna tiden insåg jag mer och mer vilket knapphändigt och torftigt system som erbjöds till Spaniens invånare. Omodernt, gammalt, gammalmodigt, omständligt, otrevligt, klumpigt… Ja, listan kan göras längre men jag tror det är tydligt vad jag försöker säga. Det kändes extremt mycket 50-tal, Franco, kommunism… Typ så. Min sons födelsedatum slogs in fel i deras dator, och det lyckades dom aldrig ändra. Det fortsatte vara fel så länge jag fortsatte gå dit med honom, runt 3 månader efter hans födsel. Till slut trodde jag själv att han föddes den 13:e och inte den 9:e. Sen var det hela den där historien med natten han föddes. Sjukhuset hade kapacitet för 4 kvinnor i förlossning, och jag var väl nummer fem eller sex som kom in den kvällen. Jag stoppades undan i ett rum på en annan våning och ingen kom och tittade eller kollade mig. Timmar senare blev allting en akut situation som var extremt obehaglig- helt deras fel- för att dom inte hade kapaciteten att ta hand om oss alla samtidigt.

Jag bestämde mig för att byta till privat sjukvård- dels för att den offentliga är så sjukt dålig, men även för att jag vid det tillfället inte officiellt jobbade i Spanien. Jag var fortfarande enskild firma i Sverige. När du inte är registrerad som arbetande i Spanien, och inte är gravid, har du inte rätt till offentlig sjukvård.

Nu har jag haft privat sjukförsäkring i två år, och antar att jag vant mig vid hela detta systemet- jag ringer ett nummer till tidsbokningen, dom svarar på första signalen, jag berättar vem jag vill ha en tid hos (dermatolog, gynekolog, barnläkare) och det är JAG som bestämmer vilken läkare jag vill träffa och varför.

Men nu är det så här: jag är gravid igen (vecka 40 redan!) och har gjort alla kontroller och tester etc på det privata sjukhuset. MEN- ”alla” säger att den privata sjukvården älskar att göra kejsarsnitt efter bara några få timmars förlossningsarbete/värkar. För det är så dom tjänar mera pengar. Och här kommer då kruxet- att den offentliga sjukvården är mycket mera generös i detta fallet. Dom har mera tid och förståelse och lugn, och de föredrar och propagerar en naturlig födsel enligt statliga rekommendationer. Så om man inte vill bli uppklippt efter en timmes värkar, ska man då alltså helst föda barn på det statliga sjukhuset.

Idag var jag då alltså tvungen att försöka ta mig in i den offentliga sfären igen. Hade jag inte gått över tiden hade det varit OK att bara dyka upp med värkar och papprena från mitt privata sjukhus. Men eftersom jag nu går över tiden, och det finns risk att jag måste ”sättas igång” så måste det ju beställas tid för denna proceduren och dom måste ha koll på fostrets storlek etc.

Så jag ringde till Can Misses, det statliga sjukhuset på Ibiza. Bad att få tala med dom som kontrollerar foster och graviditet efter 40 veckor. Det kallas ”monitores”. Det tog mig 17 samtal att komma till monitores. Innan dess skickades jag runt till alla möjliga olika ställen, till exempel maskinrummet. När jag väl kom till monitores, frågade hon mig vem som autoriserat att jag skulle kunna beställa en tid hos henne. ”Jag” svarade jag. Då skrattade hon rått och sa att så fungerar det inte. Jag måste få en autorisation från min barnmorska på mitt ”centro de salud”- typ vårdcentral.

Så då började jakten på en tid hos barnmorskan. Ringde mitt centro de salud som skickade mig till ett annat ställe för tidsbeställning. Första tillgängliga var den 28 April. Ringde tillbaka till vårdcentralen som skickade mig till barnmorskan (äntligen!) och jag fick tala direkt med henne. Hon kan träffa mig på fredag men visste inte hur hon skulle autorisera en tid på Can Misses till mig men hon skulle försöka ta reda på det.

Herregud.

Den offentliga sjukvärden är totalt invalidiserad. Individen har ingen kontroll eller rätt att själv bestämma. Man skickas runt till olika otrevliga statligt anställda personer, som alla svarar telefonen med en avmätt och uttråkad röst och bara älskar order ”NO”. Och när jag tänker på saken så är det ju ganska likt Sveriges system! Har man inte gått via sin vårdcentral och fått en remiss så är det omöjligt att få en tid hos en dermatolog, även om man själv VET att det är en dermatolog man behöver. Men det får man inte bestämma själv. Man måste ringa mellan den och den tiden, vänta i kö på att någon trött person ska svara, och då får man en tid långt bort i framtiden.

Blä.

Och detta, denna handikappade statliga sjukvård, betalar jag €260 i månaden för att (helst inte) använda. Sådan är bas-kostnaden i Spanien för att vara ”autonomo” eller motsvarigheten till self employed / enskild firma. Det är en obligatorisk avgift som man måste betala om man vill arbeta lagligt i Spanien. (Många vill helst inte det…) För dessa pengar får jag ”gratis” sjukvård, pension som inte ens ens kyrkråtta kan överleva på, och INGEN föräldrapenning. (När jag gick till spanska försäkringskassan rådde den sura tanten mig att bara börja jobba i stället, eftersom det inte var lönt för mig att söka föräldrapenning, eftersom handläggningstiden skulle överskrida dom 3 månaderna man har rätt till. Bara sätt din bebis på dagis liksom.) Sen betalar man moms och skatter på allt man tjänar också utöver dessa €260.

För den privata sjukförsäkringen betalar jag €50 per månad plus €1-€2 per besök. Jag har både bra och dåliga erfarenheter med den privata sjukvården ska jag också tillägga- jag måste till exempel ta mycket mera ansvar själv, tänka på när det är dags för kontroller och vacciner till min son, själv komma ihåg saker eftersom frihet ges till mig som deras kund att vara självständig, och inte del av ett större system som tänker åt mig. När jag hade en bakterieinfektion under huden som jag plockat upp i Kambodja, gick jag till deras dermatolog, som bara skrev ut kortisonsalva efter kortisonsalva. Han var långt över 70 och stod mest utanför sjukhuset och rökte, och jag kände frustrationen växa för varje gång jag besökte honom (totalt 4 gånger med samma svar, och förvärrade symptom varje gång). Detta var en läkare som skulle gått i pension- men antagligen eftersom han arbetat på detta privata sjukhuset i många herrans år, var det ingen som kunde kasta ut honom. Det finns inget system som automatiskt avslutar hans tjänst eller kontrollerar hans arbete. Han ville bara casha in sin månadslön, men hade helt tappat lusten att jobba. När jag gick till akutmottagningen på Can Misses med samma problem, fick jag först vänta i 6.5 timmar för att sedan träffa en utsjasad läkare som tittade på mina enorma, blossande utslag som vid det laget täckte hela kroppen och bara sa ”jag vet inte vad det är” och ”jag ger dig en tid hos dermatologen om 10 dagar”. Då gick jag tillbaka till det privata sjukhusets akutmottagning och fick träffa en ung, entusiastisk läkare som direkt kunde hjälpa mig. Dagarna efter började där även en ny ung dermatolog som gick till botten med mitt problem och hjälpte mig.

Jag har alltså just nu helgarderat mig med både allmän sjukvärd och privat vård, för att vara på den säkra sidan. Är det något jag lärt mig av att bo här, av att använda både privat och offentlig vård, så är det att man kan verkligen inte bara blint lita på ett system och att det ska ta hand om en. Och man kan inte heller lita blint på vad EN läkare säger. Hela den där oåtkomligheten med offentlig vård känns så otroligt deprimerande och rentav nedlåtande. Att vården är som ett Fort Knox där vi- vi som betalar skatter och avgifter- inte har en röst eller en rätt att be om vad vi behöver. Känns INTE rätt.

Men det privata systemet känns sårbart. Det handlar mer om pengar och det följer kanske inte rekommendationer satta av staten. Det krävs enormt mycket ansvar av patienten. Det är ingen som skickar påminnelser eller uppmaningar om cellprov eller vaccin för barnen.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att fylla 2 på Ibiza: 3 tårtor & 3 kalas på 3 språk

Igår fyllde min son Pi 2 år. Alla vuxna var hyperaktiva, exalterade och ganska tokiga, medan Pi nog mest undrade vad det var som faktiskt hände. Hela dagen, från morgon till kväll, var full med tårtor, ljus, ballonger, presenter, klappande i händerna från alla vuxna, och allt sånt som vuxna gör när barn fyller år. Snacka om hjärntvätt- vi har som barn ingen aning om vad att ”fylla år” betyder, men med de vuxnas överexalterade beteende, börjar vi år för år förstå att det är en dag att se fram emot. Enormt mycket. Fram till en viss ålder.

IMG_6824Så Pi’s dag började med att han vaknade i ett rum fyllt med ballonger och en stoooor present som innehäll en vintage röd bil som han älskade. Sen kom mamma med en bricka med bakelse och ett ljus i och ett glas juice, och sjöng ”ja må han leva”. Sen åt han tårta till frukost sittande på sin nya röda bil i sängen omgiven av ballonger. Vi hade fått specialtillstånd att följa med till Pi’s dagis, där de alltid firar barnens födelsedagar, och föräldrarna får äran att ta med tårta, snacks, juice och presenter till alla barnen. I Spanien är det standard att barnen lämpas av och levereras vid dörren; man får alltså inte komma in på dagis och vara med, eller se hur ens barn har det eller vad det gör. Dom anser här att föräldrarna stör leken och pedagogiken. Väldigt Franco-känsla, det där med stängda dörrar.

Men eftersom Noam, Pi’s pappa, är fotograf, fick vi komma med ursäkten att vi skulle ta bilder. Här nedanför ser ni tårtan som dagisbarnen fick, 15 stycken snoriga, hostande 2-åringar som knappt sa ett knyst, medan den högljudda sydamerikanska dagisfröken varje minut utbrast ”cumpleanos del Pi!!!!!!” och fick dom alla att applådera på beställning. Ha ha. Sen sjöng vi Cumpleanos Feliz på spanska.

IMG_6811

Efter dagis och siesta var det dags för kalas hemma, med kompisar och en tårta till och massor med presenter. Vi hade bjudit in till tårta och kaffe, och jag som är svensk tror då att det är så det är, men det slutar med att vi drar ut allting vi har i kylen, för att alla är super hungriga. Rester, hummous burkar, ostar, bröd, chips och allting ut på bordet och alla äter direkt från skålarna. Vädret var jättefint och soligt så vi flyttade utomhus för tårtan och nu sjöng alla Ayom Oledet på Hebreiska.

IMG_6851Pi lyckades blåsa ut ljusen på sin tårta två av tre gånger, och andra gången var det mammas fel, för jag hade köpt sparkling lights Made in China som inte ville tändas.

Hans dag avslutades med pasta och smör och Tractor Tom och han somnade nästan i sin stol.

Oj oj oj. vilken dag.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)