Ibiza

Kategoriarkiv: Spanien

Vilken start på säsongen – världens ruggigaste Semana Santa!

Detta årets start på säsongen, som alltid är Semana Santa (påskveckan) var helt galet kall, blöt, ruggig och blåsig. Det var extremt ovanligt och det varade i princip HELA veckan. Massor med turister hade kommit för att spendera påsken här, som varje år, men snacka om besvikelse alltså. Det var kallare än i Sverige (som hade fantastiskt väder!) och höjdpunkten som är Långfredagens procession genom Dalt Vila, den gamla UNESCO-staden, blev inställd. Se nedan för ruggiga bilder utanför katedralplazan, där vi väntade tålmodigt på att den skulle börja, bara för att få veta 15 minuter efter utsatt start att den var inställd.
Hoppas att detta inte är ett omen för hur säsongen kommer att bli… Fast ja, för mig kvittar det, jag jobbar ju inte med turismen längre, så om det blir en lugnare och mera regnig säsong är jag faktiskt lite glad.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Formentera igen

IMG_8594-2Jag saknar Formentera!
Jag insåg någonting väldigt intressant när jag var där. Nämligen: att Ibiza är FULLT av starka karaktärer. Jag menar: STORA EGON. Människor med enorma personligheter och stora egon, som måste synas och höras och ta plats. Det är en blandning av DJ’s, yoga lärare och kändisar; alla typer som gärna vill synas och tittas på, och som gillar att vara bland andra av samma typ, så att dom kan imponera på varandra. Alla klär sig knasigare än den andra, mera extremt än dom andra, mera vågat och mera konstigt. Alla typer som inte ”passar in” i ”vanliga” situationer har av någon anledning hittat ”hem” på Ibiza. Här kan man liksom leva i en liten bubbla som är som en naturlig fortsättning på högstadiet, där allting som betyder någonting är vad dom andra tycker om en, hur dom andra ser en, hur dom andra upplever en, hur man är i denna gruppen av människor. Det är en liten, pytteliten grupp av människor, som har intalat sig själva att det är så fruktansvärt coolt och speciellt att bo på denna ön, och dom alla sitter på Facebook istället för på rastgården i skolan, och berättar hur fantastiskt och speciellt deras liv är på denna lilla ö.
Denna lilla ö, som faktiskt är enormt primitiv. Här finns ingen kultur, ingen konst, inga trender. Bara hedonistiska turister och pengagalna lokalbor. Och så då alla dessa expats och hippies som tror sig höra hemma här- tror sig veta allt om livet på Ibiza, tror sig kunna allt- men egentligen lever i en bubbla som inte har connection till något annat än dom andra i samma bubbla. Många av dessa personer talar inte ens spanska trots att dom bott här i 10, 20 eller 30 år. Och ändå är dom ”experter” på livet här. Än mindre kan dom ett endaste ord på Katalanska, det språket som lokalborna faktiskt talar.
Att det blivit så här har ju så klart att göra med människor som har stora egon, stora behov av att synas och höras, kanske inte passar in i ”normala” samhällen där folk följer lagen och jantelagen och gör som alla andra, alla dessa människor reser kanske iväg och letar efter något annat, någonstans där man kan vara sig själv, vara fri, inte behöva jobba 9-5, inte behöva vara del av att följa lagar och regler, kan vara fri, ingen som dömer… och ta en vacker liten isolerad ö som har en lång historia av pirater och sjörövare och folk som inte vill följa Franco, alltså rebeller, folk som stoppar cashen i madrassen och inte vill ge ett skit till staten, men ändå vill tjäna pengar… Lokalbefolkning som äger mark och fastigheter som är väldigt attraktivt för frihetssökande hippies och non-konformister, och voila: det perfekta paradiset för en win-win situation för stora egon plus giriga landägare.
Men det LEDER LIKSOM INGENSTANS. Det är samma människor vart man än går. Det är som liten bondhåla. Alla skvallrar om dom andra. Ingen har en aning om vad som händer i världen- än mindre bryr sig. Allt som är viktigt är vad den där sa, vad den gjorde, vem som var med vem, på den festen, ”alla var där”, såg du vad hon sa på Facebook, åh nej så pinsamt, som en inavel bland bybor. Allt går bara runt runt på en liten cirkel mitt ute i havet, allting är bara en cirkel av repetition. Inget nytt, inga nya influenser, ingen kultur, inget sofistikerat, bara basic, en flykt från verkligheten. Man imponeras lätt av det första gångerna man ser dessa människor i dessa grupper som kallar sig ”familjer” eller ”ibiza families” som ser så lyckliga och fria ut, men egentligen är dom bara fast i en egocentrisk cirkel av att försöka imponera på varandra, vem som är mest fri och mest spirituell, vem som klär sig mest hippie, vem som har coolast 4 wheel drive och har minst vaccinationer på sina barn.
På Formentera var det mest tyst. Inga människor som störde naturen. Inga höga röster, inga fjäderprydda ayawasca drickande heliga grupper, inga miljonär-DJ’s och inga ryska supermodeller fulla med kokain i kroppen. Så nice. Så tyst. Så vilosamt. Naturen formligen SKREK ut sin närvaro och människorna var statister.
Ja ja. Som jag klagar. På sistone är jag SÅ TRÖTT på denna lilla ön med det stora egot.
Men vad gör jag själv här, liksom? Är jag likadan? Jag hoppas inte det. Men det tycker säkert ingen av dom andra heller.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Löjligt vackra Formentera

Nästan för perfekt. Bilderna blir liksom bara slätstrukna, för det är så perfekt, som ett vykort. Vattnets färg är som i Karibien, jag har bara sett en sådan här färg på andra sidan jorden. Kanske Grekland också. Kanske.
Formentera är så annorlunda, fastän det är så nära Ibiza att man skulle kunna (vissa av oss) simma över. Och ändå så annorlunda. Så litet. Pyttelitet. Koloniserat totalt av Italienare, nästan varje restaurang och butik ägs at någon från Italien. Italienare som inte pratar ett ord spanska, fastän dom är i Spanien i många år, men det behövs knappt, för alla turister och besökare är också… från Italien.
Just dom italienska influenserna gör det så annorlunda från Ibiza- all maten på restaurangerna, stilen, utbudet, affärerna etc, allt är annorlunda, mer classy, mer Italiano.
Mer clean.
Spansk mat är mer… dirty. Mer grisig. Dom gillar gris. Det sägs att dom gillar gris mest för att dom var ockuperade av Moorerna- araber- som förbjöd gris, och då, för att protestera och vara rebelliska, som Spanjorerna gör väldigt bra, satte dom i sig mera gris än vad som egentligen är hälsosamt och totalt integrerade det i sin diet. Jamon, jamon, jamon, till exempel. Alla har väl sett alla dessa stackars skinkor som hänger i taket på alla traditionella spanska barer. Skitsamma att det inte är hälsosamt eller egentligen fräscht- så länge vi är EMOT någonting, är det bra. Spanien. Bara så är det.
Så, tillbaka till Formentera. Förutom då italienska influenser, är känslan på Formentera totalt stilla, tyst. Blåsig, vindpinad. Lugn. Öde. Ensam. Cyklar. Vatten. Havet hörs överallt, vinden blåser in i själen. Lite som man tänker sig Bergman’s Fårö.
Det känns salt. Torrt. Solen är skarp, nästan vit.
Stränderna fulla med italienare och färgglada solparasoll.
Ses Illetes, naturområdet, är fullt med restauranger, en av dom heter Juan y Andrea, är känt bland de kända. Här stannar man sin superyacht eller hyrbåt och går direkt in på barfotalyxrestaurang och dricker Moet och äter hummer.
Vi var fullbokade, så som vårt liv är på Ibiza- vi hyr ut allting, och åker någon annanstans. Denna gången hit. Det var uppfriskande för kropp och själ. Barnen skrattade mycket. Föräldrarna också. Vi körde vilse och körde i cirklar. Vi tog många fina foton.
2 dagar var mer än nog av denna lilla blåsiga, salta, italienska ö. Rekommenderar den varmt!
IMG_8493 IMG_8545

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Livet i en (fastighets/pirat) bubbla

Lilla bubblan Ibiza. Lilla turist-bubblan. alltid genom historien har besökare kommit hit, ofta den typen av människor som inte passar in i ”vanliga” samhällen. Pirater, till exempel. Piraterna har hyllats med ett monument på Ibiza. Den enda platsen på jorden där man ser upp till pirater. Nutidens Ibiza-pirater är läkare, advokater och lantbrukare som vägrar att betala skatt. Nästan alla lokala Ibicencos äger fastigheter; det är något som ärvs och stannar inom familjen. Som existerar i en liten mikrokosmos bubbla av fastigheter som kostar skjortan att hyra och köpa, ett litet ekonomiskt paradis- men bara tre månader om året- som gör att alla är giriga efter de där pengarna som bara haglar ner så kort tid om året. Man gör det mesta man kan för att roffa åt sig, plus då att slippa betala skatt. Myndigheterna sliter sitt hår- vad ska man göra åt fastighetsägare som tar betalt ett år i förskott från sina utländska rika expats- i CASH- det handlar om belopp som 80.000 euro per år som betalas kontant, som då fastighetsägaren som inte vill betala skatt stoppar i… madrassen? Eller? Snacka om moderna pirater.
Denna lilla vackra bubbla, långt från verkligheten, är också bara en kristalliserad liten värld. så klart pågår dessa saker överallt. Fastighetspriser har att göra med hur mycket efterfrågan vs tillgång. Och för tillfället verkar det som att ALLA vill bo på/semestra på Ibiza, och det finns så klart inte SÅ många fastigheter att tillgå på en liten mini-ö.
Och lokalborna är och har alltid varit just… giriga. Dom säljer inte gärna sina fincas (gamla historiska traditionella hus) utan de mjölkar expats och rika och kända Europeer som vill komma och sola sig i Ibiza’s glans. En liten rungdång som gynnar alla inblandade, utom då… spanska staten, som går miste om massor. Det är nästan komiskt att se hur de försöker ta sig in och reda ut allting. Det verkar bara inte gå i ett samhälle uppbyggt på familjer, rika familjer, som äger i princip allt. FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

A caravan with a view

Stötte på den här husvagnen häromkvällen, parkerad mitt i naturen, med denna utsikten. Fantastisk placering för att se på solnedgången över Ibiza’s nordvästra kust. Och ägaren till husvagnen betalar säkert inte hyra till markägaren heller. Det är säkert en hippie som bara bestämt sig att slå sig ner här, för obestämd tid, tills det inte känns rätt längre. för så fungerar det ofta här; hippie-själ möter Ibiza-ön, tycke fattas, lever lyckliga resten av sina dagar i peace and love and freedom. Inga skatter betalas, inga myndighetsbrev når fram, inga måsten och inga nio till fem. Bara följa sitt hjärta och sin inre guide, leva och låta livet leva fritt. Pengar? Hur man tjänar pengar? Ja, tänk dig alla olagliga saker möjligt, blanda ihop dom lite med vackra fjädrar och indiska tyger, glittrande ögon och sjalar och meditation och frigörande dans, och du kan tänka dig.
Ibiza fastnar helt enkelt inte på Europas karta. Ibiza är en bubbla dit inget relaterat till gränser, ramar, restriktioner eller måsten når fram. Där folk kan leva olagligt (utan egentligen ha Europeiska papper) i 30-40 år (och ja, lämnar ön flera gånger om året, men ingen sätter stämplar i passet). Där folk kan undvika att betala skatt hela sitt liv. Där folk kan överleva ibland i perioder utan en enda cent, medan dom följer sitt livsöde, och bara lever på apelsiner och fikon och mandlar från träden. Plus då spirituella insikter som kommer rakt från himlen.
Detta är faktiskt inget nytt; att konstiga fria själar landar på denna ö och gör den till sitt hem. Ibiza har en lång historia av till exempel pirater som tagit över ön. Ön har varit koloniserad av massor med olika folk och typer. Ibiza är INTE Spanien och verkar inte höra till eller gå under Spaniens generella lagar. Helt enkelt en perfekt liten bubbla för att fly från världen- därmed denna husvagn på perfekt plats, perfekt vacker utsikt, perfekt gratis pris.
JA- IBIZA DRIVER MIG TILL VANSINNE JUST NU. Försöker driva ett företag på ett ställe där INGENTING FUNGERAR. ALLTING ÄR FÖRSENAT. FOLK ÄR BARA FÖÖÖÖÖR OUT THERE.
Ibland undrar jag vad jag gör här.
IMG_7514

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kultur-chock: från Goa till Ibiza

Jag har snart varit hemma på Ibiza i en hel vecka, och först idag börjar ögonen vänja sig vid den så mycket blekare färgskalan. Första dagarna ringde det i öronen av all tystnad. Näsan letade efter lukter som inte fanns. Alla intryck som man dagligen tar emot i Indien, har nu reducerats maximalt och allting är liksom blekt, fuktigt, svagt, rent, kallt, grått. Blek gråskala i jämförelse. Tomt på folk.
Men hade jag landat i Sverige hade nog chocken varit ännu större; här blommar det ju för fullt, solen skiner, tallbarrsskogen doftar rent och friskt. I Sverige är det fortfarande vinterkallt och dött.
I morse var första dagen jag kände att ”OK, det är OK, detta är normalt, nu är jag hemma igen”
Men jag tänker ändå att vi kunde stannat borta lite längre till. Spanien överhuvudtaget, inte bara Ibiza, är så kallt och fuktigt och isande i huset tills långt in på våren. Det är som att det tar tid för allting att värmas upp. Allting känns så varmt och torrt till långt in på hösten, oftast till December, men efter att det svängt till tyst mörker, tar det sådan tid för allting att värmas upp igen. För mig har Mars och April alltid varit dom värsta månaderna i detta landet. Solen skiner utomhus men luften är fortfarande kall, och inomhus är det så rått, kallt och fuktigt.
IMG_6559

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Välkommen hem till… Viva España!!!

imageHemma på Ibiza igen. Kom i måndags- men bagaget har ännu inte anlänt. Viva España, viva Vueling!! Jag menar.. Hur många Vueling-flyg måste ha landat här sedan dess?!? Dom ringer och ber om ursäkt. ”Vi har lokaliserat ditt bagage men det har inte lämnat barcelona än”

sitter just nu och väntar på att den som jag hade möte ned klockan 13.30 ska dyka upp. Jag var här klockan 13.24, som en helt vanlig svensk. Klockan 13.36 ringde hon och sa att hon blir sen. Hon sa hon är här om 7 minuter. Yeah right. Mer typ 17 antagligen… Suck.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En helg, tre playor och en lektion i spansk tid och kultur och tal

IMG_8172Denna helgen lyckades jag med att åka till stranden fredag eftermiddag, lördag solnedgång och söndag morgon. Detta leder mig till en liten lektion i spansk tid;

Morgon är från cirka 10 till 2.

Eftermiddag är från cirka 5 till 10.

Emmellan dessa är det siesta och natt; alltså tid för kaffe och croissant, vin och oliver, mat, skratt, vila och sömn.

Så i fredags, anlände vi Benirras klockan 7, lämnade klockan 21.40. (kvälls skiftet)

I lördags anlände vi Es Canaret 20.45, lämnade ca 21.50. (solnedgångs skiftet)

I söndags anlände vi Cala Contita (bilden) klockan 11, lämnade klockan 3. (morgon skiftet)

På sommaren när det är varmt, glider tiderna till allt senare. Kvällen är lång, morgonen är kort och sistan är het. De mörka, svala restaurangerna är fulla av folk, skrammel med tallrikar och högljudda människor som äter menu del dia och dricker en kall öl.

Detta i sin tur leder mig till en annan sak som jag mer och mer lär mig. Ju mer spanska jag talar och förstår, ju mer förstår jag om kulturen. Säger en spanjor order ”nu” betyder det inte alls NU. Utan ”nu”- ”ya” eller ”ahora” betyder ”inom snar framtid”. ”Hasta ahora” säger man om man vet att man ska ses inom en halvtimme, timme. Alltså ”tills nu”.

Jag upptäckte detta sätt att uttrycka sig första gången när jag reste i Sydafrika, 2004. De säger ”now” för någonting som är ”snart” och NOWNOW om det verkligen är NU.

”Ahora te lo digo” kan någon skriva på whatsapp. En bekant bjöd in mig till hennes födelsedag den 4 juli. Jag svarade att vi kommer. Då svarade hon, efter alla andra glada fraser, ”ya te dire donde” som betyder ungefär ”nu säger jag var det är” och eftersom festen inte är förrän 4 juli så skickar hon förmodligen adressen på morgonen den 4 juli. Mina första år i Spanien fattade jag inte dessa saker, blev besviken, irriterad och rastlös. Jag blev knäpp på allt ”ya” och ”ahora” som verkligen inte var nu, inte alls. Och sen alla de här vaga lovorden, som att ”ya lo hablaremos” vilket betyder ”nu pratar vi kanske om det i framtiden men antagligen inte men jag säger denna meningen bara så att jag inte behöver säga något definitivt för saker kan alltid ändras ju och man vet aldrig hur jag känner i morgon eller så kanske vill jag verkligen inte prata om det här så då undviker jag det med denna frasen eftersom jag är spanjor och kan inte vara helt direkt med någonting för som sagt så kan allting ändras och jag vill definitivt inte använda order nej i någons ansikte för det är lite ofint”

Phew. Alla känner vi till ”manjana manjana” och ”un servessa pår favårr” och jag kan intyga att detta säger allt om denna kulturen. Och är det inte just därför VI ÄLSKAR SPANIEN!!!???

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Privat versus statlig sjukvård i Spanien

IMG_6905Idag fick jag äran att få en insikt i hur det är med den allmänna sjukvården i Spanien. Och det var inte en särskilt vacker syn, vill jag lova!

När jag först flyttade till Ibiza så var det på något sätt självklart att välja allmänna, statliga vården, för så gör man ju i Sverige- eller hur? Jag menar, finns det ens privat sjukvård i Sverige? Jag har knappt hört talas om det, kanske enstaka läkare som har sin egen klinik eller så, men dom är alltid ”knutna till Landstinget” eller något liknande och alla kan använda sina högkostnadskort ändå.

Grejen var då först att jag fick inträde i den allmänna sjukvården enbart på grund av att jag var gravid, och då är de tvungna att ge mig ett tillfälligt ”tarjeta sanitaria”- hälsokort- dom kan inte neka en gravid kvinna vård. Detta tillfälliga kort gav mig gratis sjukvård under hela graviditeten, plus 60 dagar efter barnets födsel, plus 60 dagars vård för den nyfödde. Under hela denna tiden insåg jag mer och mer vilket knapphändigt och torftigt system som erbjöds till Spaniens invånare. Omodernt, gammalt, gammalmodigt, omständligt, otrevligt, klumpigt… Ja, listan kan göras längre men jag tror det är tydligt vad jag försöker säga. Det kändes extremt mycket 50-tal, Franco, kommunism… Typ så. Min sons födelsedatum slogs in fel i deras dator, och det lyckades dom aldrig ändra. Det fortsatte vara fel så länge jag fortsatte gå dit med honom, runt 3 månader efter hans födsel. Till slut trodde jag själv att han föddes den 13:e och inte den 9:e. Sen var det hela den där historien med natten han föddes. Sjukhuset hade kapacitet för 4 kvinnor i förlossning, och jag var väl nummer fem eller sex som kom in den kvällen. Jag stoppades undan i ett rum på en annan våning och ingen kom och tittade eller kollade mig. Timmar senare blev allting en akut situation som var extremt obehaglig- helt deras fel- för att dom inte hade kapaciteten att ta hand om oss alla samtidigt.

Jag bestämde mig för att byta till privat sjukvård- dels för att den offentliga är så sjukt dålig, men även för att jag vid det tillfället inte officiellt jobbade i Spanien. Jag var fortfarande enskild firma i Sverige. När du inte är registrerad som arbetande i Spanien, och inte är gravid, har du inte rätt till offentlig sjukvård.

Nu har jag haft privat sjukförsäkring i två år, och antar att jag vant mig vid hela detta systemet- jag ringer ett nummer till tidsbokningen, dom svarar på första signalen, jag berättar vem jag vill ha en tid hos (dermatolog, gynekolog, barnläkare) och det är JAG som bestämmer vilken läkare jag vill träffa och varför.

Men nu är det så här: jag är gravid igen (vecka 40 redan!) och har gjort alla kontroller och tester etc på det privata sjukhuset. MEN- ”alla” säger att den privata sjukvården älskar att göra kejsarsnitt efter bara några få timmars förlossningsarbete/värkar. För det är så dom tjänar mera pengar. Och här kommer då kruxet- att den offentliga sjukvården är mycket mera generös i detta fallet. Dom har mera tid och förståelse och lugn, och de föredrar och propagerar en naturlig födsel enligt statliga rekommendationer. Så om man inte vill bli uppklippt efter en timmes värkar, ska man då alltså helst föda barn på det statliga sjukhuset.

Idag var jag då alltså tvungen att försöka ta mig in i den offentliga sfären igen. Hade jag inte gått över tiden hade det varit OK att bara dyka upp med värkar och papprena från mitt privata sjukhus. Men eftersom jag nu går över tiden, och det finns risk att jag måste ”sättas igång” så måste det ju beställas tid för denna proceduren och dom måste ha koll på fostrets storlek etc.

Så jag ringde till Can Misses, det statliga sjukhuset på Ibiza. Bad att få tala med dom som kontrollerar foster och graviditet efter 40 veckor. Det kallas ”monitores”. Det tog mig 17 samtal att komma till monitores. Innan dess skickades jag runt till alla möjliga olika ställen, till exempel maskinrummet. När jag väl kom till monitores, frågade hon mig vem som autoriserat att jag skulle kunna beställa en tid hos henne. ”Jag” svarade jag. Då skrattade hon rått och sa att så fungerar det inte. Jag måste få en autorisation från min barnmorska på mitt ”centro de salud”- typ vårdcentral.

Så då började jakten på en tid hos barnmorskan. Ringde mitt centro de salud som skickade mig till ett annat ställe för tidsbeställning. Första tillgängliga var den 28 April. Ringde tillbaka till vårdcentralen som skickade mig till barnmorskan (äntligen!) och jag fick tala direkt med henne. Hon kan träffa mig på fredag men visste inte hur hon skulle autorisera en tid på Can Misses till mig men hon skulle försöka ta reda på det.

Herregud.

Den offentliga sjukvärden är totalt invalidiserad. Individen har ingen kontroll eller rätt att själv bestämma. Man skickas runt till olika otrevliga statligt anställda personer, som alla svarar telefonen med en avmätt och uttråkad röst och bara älskar order ”NO”. Och när jag tänker på saken så är det ju ganska likt Sveriges system! Har man inte gått via sin vårdcentral och fått en remiss så är det omöjligt att få en tid hos en dermatolog, även om man själv VET att det är en dermatolog man behöver. Men det får man inte bestämma själv. Man måste ringa mellan den och den tiden, vänta i kö på att någon trött person ska svara, och då får man en tid långt bort i framtiden.

Blä.

Och detta, denna handikappade statliga sjukvård, betalar jag €260 i månaden för att (helst inte) använda. Sådan är bas-kostnaden i Spanien för att vara ”autonomo” eller motsvarigheten till self employed / enskild firma. Det är en obligatorisk avgift som man måste betala om man vill arbeta lagligt i Spanien. (Många vill helst inte det…) För dessa pengar får jag ”gratis” sjukvård, pension som inte ens ens kyrkråtta kan överleva på, och INGEN föräldrapenning. (När jag gick till spanska försäkringskassan rådde den sura tanten mig att bara börja jobba i stället, eftersom det inte var lönt för mig att söka föräldrapenning, eftersom handläggningstiden skulle överskrida dom 3 månaderna man har rätt till. Bara sätt din bebis på dagis liksom.) Sen betalar man moms och skatter på allt man tjänar också utöver dessa €260.

För den privata sjukförsäkringen betalar jag €50 per månad plus €1-€2 per besök. Jag har både bra och dåliga erfarenheter med den privata sjukvården ska jag också tillägga- jag måste till exempel ta mycket mera ansvar själv, tänka på när det är dags för kontroller och vacciner till min son, själv komma ihåg saker eftersom frihet ges till mig som deras kund att vara självständig, och inte del av ett större system som tänker åt mig. När jag hade en bakterieinfektion under huden som jag plockat upp i Kambodja, gick jag till deras dermatolog, som bara skrev ut kortisonsalva efter kortisonsalva. Han var långt över 70 och stod mest utanför sjukhuset och rökte, och jag kände frustrationen växa för varje gång jag besökte honom (totalt 4 gånger med samma svar, och förvärrade symptom varje gång). Detta var en läkare som skulle gått i pension- men antagligen eftersom han arbetat på detta privata sjukhuset i många herrans år, var det ingen som kunde kasta ut honom. Det finns inget system som automatiskt avslutar hans tjänst eller kontrollerar hans arbete. Han ville bara casha in sin månadslön, men hade helt tappat lusten att jobba. När jag gick till akutmottagningen på Can Misses med samma problem, fick jag först vänta i 6.5 timmar för att sedan träffa en utsjasad läkare som tittade på mina enorma, blossande utslag som vid det laget täckte hela kroppen och bara sa ”jag vet inte vad det är” och ”jag ger dig en tid hos dermatologen om 10 dagar”. Då gick jag tillbaka till det privata sjukhusets akutmottagning och fick träffa en ung, entusiastisk läkare som direkt kunde hjälpa mig. Dagarna efter började där även en ny ung dermatolog som gick till botten med mitt problem och hjälpte mig.

Jag har alltså just nu helgarderat mig med både allmän sjukvärd och privat vård, för att vara på den säkra sidan. Är det något jag lärt mig av att bo här, av att använda både privat och offentlig vård, så är det att man kan verkligen inte bara blint lita på ett system och att det ska ta hand om en. Och man kan inte heller lita blint på vad EN läkare säger. Hela den där oåtkomligheten med offentlig vård känns så otroligt deprimerande och rentav nedlåtande. Att vården är som ett Fort Knox där vi- vi som betalar skatter och avgifter- inte har en röst eller en rätt att be om vad vi behöver. Känns INTE rätt.

Men det privata systemet känns sårbart. Det handlar mer om pengar och det följer kanske inte rekommendationer satta av staten. Det krävs enormt mycket ansvar av patienten. Det är ingen som skickar påminnelser eller uppmaningar om cellprov eller vaccin för barnen.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)