Ibiza

Kategoriarkiv: Krisen i Spanien

Livet i en (fastighets/pirat) bubbla

Lilla bubblan Ibiza. Lilla turist-bubblan. alltid genom historien har besökare kommit hit, ofta den typen av människor som inte passar in i ”vanliga” samhällen. Pirater, till exempel. Piraterna har hyllats med ett monument på Ibiza. Den enda platsen på jorden där man ser upp till pirater. Nutidens Ibiza-pirater är läkare, advokater och lantbrukare som vägrar att betala skatt. Nästan alla lokala Ibicencos äger fastigheter; det är något som ärvs och stannar inom familjen. Som existerar i en liten mikrokosmos bubbla av fastigheter som kostar skjortan att hyra och köpa, ett litet ekonomiskt paradis- men bara tre månader om året- som gör att alla är giriga efter de där pengarna som bara haglar ner så kort tid om året. Man gör det mesta man kan för att roffa åt sig, plus då att slippa betala skatt. Myndigheterna sliter sitt hår- vad ska man göra åt fastighetsägare som tar betalt ett år i förskott från sina utländska rika expats- i CASH- det handlar om belopp som 80.000 euro per år som betalas kontant, som då fastighetsägaren som inte vill betala skatt stoppar i… madrassen? Eller? Snacka om moderna pirater.
Denna lilla vackra bubbla, långt från verkligheten, är också bara en kristalliserad liten värld. så klart pågår dessa saker överallt. Fastighetspriser har att göra med hur mycket efterfrågan vs tillgång. Och för tillfället verkar det som att ALLA vill bo på/semestra på Ibiza, och det finns så klart inte SÅ många fastigheter att tillgå på en liten mini-ö.
Och lokalborna är och har alltid varit just… giriga. Dom säljer inte gärna sina fincas (gamla historiska traditionella hus) utan de mjölkar expats och rika och kända Europeer som vill komma och sola sig i Ibiza’s glans. En liten rungdång som gynnar alla inblandade, utom då… spanska staten, som går miste om massor. Det är nästan komiskt att se hur de försöker ta sig in och reda ut allting. Det verkar bara inte gå i ett samhälle uppbyggt på familjer, rika familjer, som äger i princip allt. FullSizeRender

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tre dagar i Madrid

Tre dagar i Madrid. Tre dagar med den nya mannen i mitt liv. Tre dagars smekmånad. Oj oj oj.

Små torg fyllda med folk som dricker kylt vitt vin eller läskande, kall öl. Klockan är efter 21.30 men inget annat än oliver och chips syns till på borden. Middag äts sent i Madrid. En yogalärarträninskollega till mig, från Florida, kommenterade på Instagram: ”åh, vad jag saknar Europa!”

Och ja, tänkte jag. Det här är helt enkelt väldigt… Europa.

Stängda, hemliga portar. Madrid är nattens drottning. Hon vaknar ur sin strikta huvudstadsutstyrsel sent på natten och kastar på sig glittret och fjäderboan och skuttar ut i natten, fylld av flirtande prostituerade, viskande taxibilar och massor av barer fyllda av människoöden bakom dessa grafittiklottrade stålgaller.

Parkerna är så gröna, så gröna. Detta är ”el buen Retiro”- Madrids svar på Hyde Park. Efter solens nedgång, kommer halva Madrids befolkning hit med shorts, gympaskor och iPhonen fastsurrad på överarmen och joggar svettandes i strida strömmar.

På Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, nära Atocha tågstation, befinner sig just nu en Dalí-utställning. Här inne finner man även den stora, magiska och kaosartade Guernica, av Picasso. Sist jag var i Madrid spenderade jag en halv dag här och satt en lång stund och betraktade detta verk.

Denna gången betraktade jag mest mannen som jag rest hit med.

Madrid har verkligen skepnaden av en ordentlig Europeisk huvudstad, med sina ståtliga pompösa byggnader, välfungerande metrosystem och kostymklädda medborgare. Men en sak är hel ofattbar- takten.

Folk går så SAKTA. Till och med över gatan. Är det en biverkning av krisen, eller är det dess orsak? Är det en reflektion av samhället? Av dess medborgare?

Hursomhelst verkar det ganska hälsosamt, faktiskt. London och Paris hade fått en trippelsidig hjärtattack och exploderat av otålighet.

Men här är anledningen, eller ursäkten, till att vi kom hit, då. Svenska Ambassaden ligger i ett finfint, uppnäst område, som en ambassad bör. Nästan granne med fina italienare som Gucci och Roberto Cavalli, stiger man in genom en tung port för att mötas av… Sverige. en survresig madame med skakande fingrar och dominant haka fräste åt mig att flytta på mig, på någon slags Stockholmsdialekt blandad med Gotländska. Jag insåg att mitt beteende inte var så svenskt längre- att tyst och snällt vänta på sin tur bara för att ställa en fråga, behövs inte i Spanien. Det är helt socialt accepterat att tränga sig in i luckan framför näsan på pågående ärende.

Men det blev min tur till slut, och vi fick hjälp av en fantastiskt trevlig man med att ta passfoto på min älskade. Hans ansikte hålls upp av båda mina händer och hans ögon är nästan helt stängda mot dom starka lamporna. Tänk att man tar passfoto på en åtta veckor gammal varelse.

Thaimat är det bästa jag vet och det är en av sakerna jag verkligen saknar på Ibiza- bra thairestauranger. Här är jag på Bangkok Thai Restaurang nära Puerta del Sol, men den var inte lika bra som Phuket Thai som jag var på dagen innan. Fantastisk Chicken Green Curry och spicy Gurksallad! Wow.

Parken är ståtlig, lineär. Allting är perfekt klippt och ordnat i rader och parader. Jag som nu bott på Ibiza i ett år, och i Barcelona i ett år innan dess, tycker att detta perfekta huvudstadsuppvisande känns konstlat. Jag tror jag föredrar Ibizas vilt blommande och imperfekta klippor som ramar in det blågröna Medelhavets ständigt skiftande yta. Och Barcelona som stad känns mer genuin och äkta. Men Madrids natt är ändå drottning.

Här är han. Den nya mannen i mitt liv. Han bestämde det mesta under våra dagar i Madrid. Han gillade sin nya barnvagn- ibland. Oftast föredrog han BabyBjörnen. Ibland somnade han gott till storstadens buller och ambulanssirener. Under dom ljumma kvällarna log han mot den rosa himlen.

Och vacker var den, himlen, på kvällen. Slutet på den kostymklädda fasaden och övergången mot den sammetslila Madridnatten. Allting vaknar till liv. Stadens riktiga personlighet sträcker på sig och sparkar av sig slipsen och de blanka knytskorna.

Men jag och minimannen vandrade genom gatorna hem till hotellet, med ätstopp och förändringsstopp. En vilja av stål lyser igen denna bebisfasad och berättar hur det skall vara för att han ska vara nöjd. Min nya chef.

Sista dagen, lunch i området Salamanca. Usch!! Traditionell spansk mat kan vara god men också totalt FRUKTANSVÄRD! Hur fan kan man servera friterade bläckfiskringar med tonfisk på salladen och kroketter med skinka i? Jag tyckte synd om den snälldumme servitören så när han var långt borta stoppade jag om det mesta av maten i servetter och slängde i papperskorgen bakom mig.

Och vädret? Svettigt!! Man har ju hört om den obarmhärtiga sommarhettan i Madrid. Om detta är vad det är i början av juni, kan man ju tänka sig resten… Jag åkte utmattad tillbaka hem till Ibiza.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Strandjobbare på Barceloneta: illegala arbetare på playan

Min vän och kollega Emma bad mig följa med till Barceloneta för att intervjua de som arbetar på stranden.

De som irriterar turisterna med sina ”agua-cocacola-cerveza-coldbeer-water” och ”masaje-masssaaaaage”.

De som kom till staden byggd på drömmar och visioner, för att bygga ett bättre liv. Många anlände med en båt, flyende, utan papper och tillstånd.

De arbetar i hettan på stranden och säljer sina tjänster och varor. De har ett väl utarbetat system som hjälper dem att snabbare än en skogsbrand på en Medelhavsö varna varandra om att polisen är på intåg, för att undvika arrest.

Emma skrev en otroligt intressant artikel om Barcelona efter OS, Barcelonas glättiga framsida som beskriven i Vicky Christina Barcelona och om Barcelonas baksida porträtterad i Biutiful, inspirerad av dessa illegala arbetare som kämpar sig fram i en av världens mest besökta städer. Läs den här:

http://emmajustnu.wordpress.com/drommen-om-barcelona-20-ar-efter-os/

Att Emma just refererar till de två filmerna med samma huvudrollsinehavare (Javier Bardem) är otroligt intressant, då dessa två filmer verkligen visar de två olika sidorna av Barcelona som immigranter, besökare och turister troligtvis upplever.

Att bo i Barcelona, och särskilt i det området där jag och Emma bodde, fick oss att inse att mittemellan dessa två rörliga grupper av glättig, turistig Gaudi-shopping-LasRamblas framsidan och tuff, mörk och illegal skräpsäljande överlevnad, finns en bortglömd Katalansk identitet som verkar sväva ovanför marken, på väg att glömmas bort i allt det andra så färgstarka tumultet.

Nedan finns fler bilder från den eftermiddagen på playan. Det blir så tydligt här i det gassande solskenet, hur de två världarna möts.

Inte en Katalan i sikte.

Bara toplessturister som läser böcker om Messi och konsumerar Pina Coladas och kall öl. Och så Afghaner, Kineser, Pakistanier, klädda i mörka kläder.

Vad är det riktiga, äkta Barcelona?

Katalanerna syns liksom inte till i många delar av staden. De verkar gömma sig inne i sina egna sociala cirklar, medan de andra två grupperna cirklar på ytan.

Barcelona har definitivt en identitetskris, som Emma skriver.

Eller, man kanske skulle kunna säga att hon är tripolär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

från jobbet till poolen

Jag insåg idag när jag jobbade, att det jobbet jag ensam gjorde på en irländsk pub i Barcelona, görs av fyra personer på Ibiza.

Självklart har det att göra med chefens/ägarens inställning till hur man vill se på sin restaurang och hur man vill ta hand om sin personal.

Men det har även att göra med pengaflöde.

Ibiza må vara i Spanien, men någon kris är här inte. I alla fall inte under fyra månader om året, då pengarna flödar.

På Ibiza får personalen 30 minuters rast och en vällagad, hälsosam måltid.

I Barcelona får personalen en macka gjord på vitt bröd, men dock valfri alkoholdrink efter avslutat pass.

Barcelona vs Ibiza.

Vad gäller restaurangjobb vinner Ibiza med hästlängder. Även vad gäller avslappning efter jobbet. Poolen nästa!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 2.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Lite mera Katalonien versus Spanien-tjat

Plaza de Toros, och Mezquita. Två ord som man inte ser i samma sammanhang i Barcelona som här på bilden, tagen i Cordoba.

I Cordoba, södra Spanien, existerar la ”Corrida de Toros” (=tjurfäktning) och är en del av kulturen. I Katalonien är tjurfäktning förbjudet, sedan den 1 Januari i år. http://www.dn.se/nyheter/varlden/tjurfaktning-forbjuds-i-katalonien

Den stora arenan, som ligger på Plaza Espana här i Barcelona, är numera ett shoppingcenter, Las Arenas, med tillhörande utsiktsplats på taket.  Barbarisk, blodig kultur har ersatts av… Konsumtion. Frågan är om en dag pengar och överkonsumtion också kommer at förbjudas?

La Mesquita i Cordoba är en vacker plats, med en stor innergård doftande av Azahar (apelsinblom) och porlande önskebrunnar. Turister knäpper bilder med sina moderna kameror och iPhones, och alla är välkomna. Till och med vår hund. Enligt Islam, är hundar smutsiga. Men denna slags Islam är ett museum, och finns för att beundras och tittas på. Historisk Islam.

I Barcelona, i stadsdelen Raval, finns också moskéer. De välkomnar inte varken hundar eller icke-Muslimer. När jag går med min hund i Raval, väjer Muslimer undan för henne, för att slippa röra vid henne. Här praktiseras Islam, live, på riktigt.

Flamenco, eld, passion, starka färger. I södra Spanien dansas Sevillanas och Flamenco. Dramatiska danser, med rött och svart och mörkt rosa. Stampande, hårda rytmer som pulserar som ett djuriskt spel.

I Katalonien är den traditionella dansen ”Sardanes” http://www.youtube.com/watch?v=rWnpSevDGgk som mest påminner om en stel alp-dans, med svenska Stig-Helmer-moves. Man står i en ring, och håller hand, men med så stort avstånd som det är möjligt att ha mellan varandra.

Bara kolla på kvinnan där uppe, hur hon rör sig, hur hon är klädd… Och om du orkar, kolla videon på youtube som jag postade länken till. Ha ha! Jag ÄLSKAR Barcelona, missförstå mig rätt. Men jag börjar seriöst att hålla med Katalanerna om att de borde bli självständiga. De är som Nordeuropéer, eller Tyskar, som hamnat FEL på kartan!

Häromhelgen (i Fredags) var jag på La Xampagnería med besökande kompisar från Sverige. Jag trängdes med halva Barcleona om att få komma fram och beställa mina glas med cava för €1 av de barska, svettiga barmännen. Under den intima stunden med ett gäng katalaner delade vi andningsrum och åsikter. De frågade vart jag kom ifrån. När de fick sitt (redan förväntade) svar, sa en av killarna att han köper sina möbler på IKEA. Det började hagla stereotyper mellan oss och vi dissade varandra kraftigt, i brist på annat att göra när vi stod där, mage mot mage, i trängseln.

En av killarna berättade för mig att ägaren till något framgångsrikt Katalanskt företag var Jude och Katalan. Vi enades om att detta måste vara ett utmärkt recept för framgång.

Varför?

Jo, för att Katalanerna anses vara de mest hårt arbetande i Spanien, de kallas även, enligt dessa killarna, för ”Spaniens Judar”. De har sinne för affärer och näsa för pengar. Alltså, mera som Nordeuropéer eller Tyskar, då. Och mycket mindre som Spanjorer.

I Spanien existerar saker, historien, som i ett levande museum. I Katalonien är saker mera uppdaterade. Folk hänger med, liksom. Jobbar hårt på att förändra det som behöver förändras i samhället. Bra eller dåligt. Inte vet jag. Det är väl både och…

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Barcelona och Katalonien är så långt man kan komma från Spanien

Det första tecknet på att man lämnat Katalonien är att ölen byter namn och smak. Det är Cruzcampo som gäller i resten av landet, nämligen. I Barcelona och Katalonien är det svårt att se bortom Estrella, som produceras här, stolt och starkt.

Känslan är annorlunda. Inte bara ölen. Bortom Katalonien, finns ett annat land. Det heter Spanien.

Vi körde söderut, mot Valencia, och sedan inåt landet, mot Albacete.

Det är chockerande. Plötsligt är alla skyltar på Spanska. Alla talar Spanska. De säger ”Gracias” och ”Adios” och inte ”Merci” och ”Adeu.” Jag fattar vad alla säger. Otroligt. Kändes som att resa till ett främmande land, som talar mitt språk. Där jag inte måste be lokalbefolkningen att snälla tala ett annat språk än sitt eget, trots att jag talar ett tredje språk. Det är så konstigt, det där med Barcelona. Att komma till en stad, där man talar Spanska, men lokalbefolkningen talar Katalanska. De undrar varför vi inte lär oss deras språk om vi nu tvunget ska bo i deras stad. Vi undrar varför ingen sagt till oss att Barcelona inte ligger i Spanien. Varför ska vi lära oss ett språk som talas av så få människor? Finns ingen logik i detta. Dessutom är det ett väldigt svårt språk, både uttal och grammatik. Dessutom (igen) beter de sig så illa ibland angående sitt språk, och talar det som protest, använder det som vapen, mot immigranter och annat löst folk, från Spanien, Latinamerika och resten av Europa. De är stolta över sin kultur och vill bevara sin kultur, men på ett sätt som gör det jobbigt för oss andra att respektera. De beter sig som att de är rädda att vi ska ta deras kultur och språk. Visst, Franco gjorde det. Men han tog mycket, från alla delar av livet, som nu är fria och tillbaka i folkets händer.

Spanien och Katalonien, två vitt skilda världar. Ja. Jag håller med Katalanerna. De borde fan bli självständiga. Deras liv, språk och kultur är världsdelar från det land som vi gjorde en roadtrip genom. Otroligt skilda världar.

Passion. Religion. Tradition. Passivitet. Slöhet. Vackra landskap. Fantastisk mat.

Några av orden som beskriver vad jag kände, upplevde, och såg under min resa genom delar av landet Spanien, som inte är Katalonien.

Apelsinträden doftar himmelskt. ”Azahar” heter dessa blommor- ett ord från Arabiskan. Stora delar av södra Spanien styrdes av Morer, eller Araber, under närmare 800 år. Detta måste ha haft en stor inverkan på kulturen. Mentaliteten. Sättet. Maten. Arkitekturen. Livet. Människorna. Passionen. Allt.

Det var fantastiskt att besöka det andra landet där bortom Katalonien. Det var också fantastiskt att komma tillbaka.

Katalonien är inte alls lika vackert. Mera industriellt. Folk är mera Nordeuropeiska till sättet. Mycket mera konst, kultur. Filmer, muséer, gallerier. Folk som jobbar och kommer någorlunda i tid till avsatta möten. Fortfarande Sydeuropa, men INTE Spanien. Inte ens i närheten av Spanien. Glöm det. Spanien är ett annat land.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

En resa genom Semana Santa-landet Spanien

Semana Santa i Spanien är en av de största fiestorna på året. Påsken firas med står och pompa.

Lila och svart, siden och parader.

Hela familjen är engagerad, alla är med.

Blodigt allvar, alltså.

I Andalusien, södra Spanien, firas Semana Santa på riktigt. Alla är med. Alla klär upp sig, på sitt eget vis. Här bland förföriskt doftande apelsinträd på Cordobas livliga gator, Påskaftons eftermiddag.

Fullt fokus i förberedelse för parad i Conil de la Frontera, liten kuststad nära Cadiz.

I det gassande solskenet är alla klädda i svart och kostym, Påskdagen till ära.

Jesus på parad. I varje by, i varje stad, paraderar han runt, buren av högtidliga processioner. Ackompanjerad av spöklika, långsamma trummor, rökelsedoft och massor av folk som tar foton med sin mobil, är detta höjdpunkten på Semana Santa-firandet.

Kyrkan och bländande vackra strukturer i Cadiz provinsen, södra Spanien.

Att lämna Barcelona några dagar för att resa genom Semana Santa-landet södra Spanien, var en frisk fläkt. Mera bilder och tankar om skillnader mellan Spanien och Katalonien kommer i nästa bloggpost!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Barcelona Brinner

Strejk i Barcelona. Transportkaos. Poliser överallt som dirigerar trafiken. Metro och tåg går med ”minimal service”; dvs bara ett fåtal timmar morgon och kväll. De flesta företag har stängt. Vissa affärer och restauranger har öppet, men med stålrullgardinerna bara uppe halvvägs, i fall demonstrationståget skulle dra förbi och kasta sten eller förstöra, i protest mot att de håller öppet.

Jag pluggar Fotojournalistik. Det enda vi får höra på kursen är BLABLABLA Fotografin och Journalistiken och framförallt FOTOJOURNALISTIKEN är död. Här ser vi varför. När det händer, när Barcelona brinner, sår varenda människa med sin iPhone och fotar. Vi alla har tillgång till att förmedla information.

Jag anser att det är tvärtom- fotojournalistiken LEVER och FRODAS och information sprids snabbare än elden (!) runt planeten. Revolutioner hålls inte hemliga och diktatorer kan inte hålla en nation i fängelse. Alla vet vad som händer, tack vare detta fenomen. Jag tycker det är sjukt BRA. Inte för min yrkeskår kanske, men för jordens befolkning. Ta till exempel Bushhistmunkarnas revolution i Burma för några år sedan. Ett stängt land, en diktatur. Men med mobilkamerornas revolution, visste plötsligt hela världen vad som pågick. Fri press. Fri kommunikation. Det kan ju bara vara POSITIVT.

Överallt var det sprayat ”allmän strejk” i flera veckor innan Dagen. Alla visste, alla var beredda. Vad strejkar vi mot?

Enligt en artikel i BBC idag, http://www.bbc.co.uk/news/business-17557172, har Spanien ”Europas högsta arbetslöshet” och strejken är relaterad till arbetsmarknadsreformer som snart skall slå i kraft, designade av den nyvalda premiärministern Mariano Rajoy, i ett försök att minska arbetslösheten.

Fråga inte mig om detaljerna. Men vi alla vet att Spaniens ekonomi är kaos. Det känns som att vi är på väg mot Greklands situation, med frustrerade unga människor, som anser att bränna upp saker och förstöra, är deras enda sätt att bli hörda.

29 Mars: STÄNGT.

Så här såg det ut på de flesta gator. Sopor, sopor, sopor. Det luktade fruktansvärt i de trånga små gatorna i Gótico och Raval, där många män på kvällarna hade valt att ställa sig och urinera ovanpå soporna. (Eftersom soporna var ivägen för deras vanliga pissplats.)

För många var det en helt vanlig ledig dag. I Grácia, mitt barrio (som är mer som en lite by bortom turistBarcelona) befann sig demonstrationen tidigt på morgonen, och rörde sig sedan långsamt nedåt mot staden. Resten av dagen i Grácia var som en Söndag, och gatuartisterna som blåser gigantiska såpbubblor, tog tillfället i akt att förhäxa de skollediga barnen med sina konster, och förhoppningsvis tjäna en surt förvärvad Euro eller två från deras strejkande föräldrar.

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Billiga Mojitos är bättre än Vintage Shopping

Barcelona i en bilruta. Barcelona i en ruta. En ruta innehållande Barcelona.

Vad är Barcelona?

De flesta som kommer hit tjatar om ”förälskelsen” som de känner. Ja, du, säger jag. Det är lätt att låta sig luras! För på ytan ser det så fint ut, med allt det vackra, med all solen, med alla uteserveringar och den brokiga blandningen av coolt folk. Men du skulle bara veta, tänker jag, hur det ser ut inifrån den där bilen… Vi som bor här- alltså vi invandrade, utlänningar, flyktingar från kylan- vi lever en verklighet här som kanske inte alls är så glamorös eller cool.

Jag träffade en gammal arbetskamrat i lördags. Nina från Stockholm. Hon jobbar kvar på Cafe Suec i Grácia. Därifrån som jag fick sparken. Hon är dansare, och danslärare. Hon har lyckats få ihopa en dansklass i veckan, och har just nu TVÅ (2) betalande elever.

Hon funderar på att ta med sin Latinamerikanska pojkvän, och flytta hem till Sverige snart.

Men jag kan iföreställa mig att det är mycket, mycket värre att vara en Pakistansk, Muslimsk invandrare. Den största invandringsgruppen kommer därifrån, och de flesta bor i stadsdelen Raval. Min kompis Emma skickade mig en dokumentär om Ravals Pakistanska kvinnor nyligen.  http://www.youtube.com/watch?v=__QDbSbnVN4 Det hade anordnats en Barcelona-tur exklusivt för dem, för att de skulle få se staden, och lära känna Barcelona. Anordnarna menade, att när man vandrar runt i Raval, ser man bara de Pakistanska männen. Kvinnorna är invandrade hit uteslutande för att ansluta sig till arbetande familjemedlemmar. Enligt sin kultur, stannar de hemma i hemmen, och lagar mat, städar, tvättar, ta hand om barnen. Men eftersom de kommer från vitt spridda delar av sitt hemland, känner de ofta inte alla de andra tusentals Pakistanska kvinnor som bor i deras eget område, och de lever därmed isolerat.

Vintage och secondhandgatan. Riera Baixa, Raval. En liten hemlig skattkammare. En gata med vintage på display utomhus. I cirka trettio meter, ställer alla secondhandbutikerna ut sina gods, med coola displayer, och kreativa klädställ.

Vi vandrade runt och njöt.

Men något var konstigt.

Där var knappt en enda människa, förutom vi, och försäljarna.

Vart ÄR alla? Är krisen SÅ jävlig, att INGEN handlar? Men…?

Emma och Kim diskuterar kläder. Nej, Kim är inte blind. Men han har för långa armar. I alla fall för denna jackan.

Xucla ville så gärna leka men det ville inte detta konstiga djuret. Det var fånge bakom glaset, på något konstigt sätt.

På kvällen var jag i Raval igen, denna gången på den Mexikanska restaurangen Rosa de Raval (c/Angels) där Mojiton kostar endast €3.50. Här var det packat med folk som åt och drack. Det är detta som är Barcelonas prioritet. Inget shoppande efter kläder i världen kan mäta sig med en härlig kväll ute, med god mat och dryck, och framför allt, goda vänner och många skratt.

Det sociala livet fullkomligt brinner av liv och lust. Finns alltid pengar till en Mojito!!!

Det är därför vi älskar vår stad, trots den omöjliga ekonomiska situationen.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Äntligen regn- äntligen får vi något gjort!

Det är verkligen inte varje dag vi är välsignade med droppar, våta och hala gator, och tunga, grå skyar. Jag saknar det verkligen. Solen skiner liksom typ ALLTID. Jag saknar gråtung himmel och veckor med nonstop regn. Det gör mig lugn i själen, när det regnar. Man får så mycket mera gjort. Man har inte lust att stanna och njuta av en kaffe på en uteservering. Man dröjer sig inte kvar vid en secondhandbokhandel. Man stannar inte och studerar den senaste grafittigrejen på det där planket. Man bara rusar vidare och rör sig fort, man blir effektiv och gör vad man ska. Inte konstigt det är kris i Spanien. Här regnar ju aldrig.

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)