Ibiza

Etikettarkiv: alicante. mallorca

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)