Ibiza

Tag Archives: barn

En vanlig spansk morgon

Buenos días från Ibiza!
Igår ramlade min 1,5 åring i badkaret och slog en tand så den blev lös. Vad jag förstod från vänner, bekanta, Google och annat, så finns det ingen större anledning till panik- finns inte mycket att göra. Så nästa morgon visste jag vart jag skulle; till en tandläkare i byn St Jordi, som också tar emot små barn. Enligt min äldre sons bästa kompis mamma, som kommer härifrån, låg den bakom byggnaden med glassbaren, bara så. ”Bakom den byggnaden”. På Ibiza säger man inte gatunamn, utan man bara beskriver bortom vilket träd eller under vilken sten nyckeln ligger. Så vi gick några rundor bakom den byggnaden tills vi hittade La Dentista- som klockan 09:15 hade STÄNGT. Detta trots att det stod att deras öppettider var från klockan 09:00. Vi väntade och gick några rundor, tänkte att dom kanske kommer 09:30 under vintermånaderna, kan ju hända på Ibiza. Men 09:30 var det lika stängt. Satt en mycket märkbart irriterad man i en bil utanför, kedjerökte och lyssnade på skrålande radio, samtidigt som han stirrade på den stängda tandläkardörren och svor, tittade på sitt tjocka guldarmbandsur och svor högt, blossade ilsket på sina cigg, såg farlig ut.
Min son tyckte det var jättekul fram tills ca 09:50, då han tröttnade på att vänta. Då gick vi till detta caféet och han fick en muffins och ett glas mjölk. Då blev han glad igen. Baren var fullsmockad med människor, och ”ute”-delen var helt inglasad så egentligen ”inne” och alldeles FULL med cigarettrök. Så för att komma in i baren var man tvungen att gå igenom denna typiska spanska gaskammare för att sedan komma in i själva lokalen som vid första andetaget luktar klorin, som alla typiska spanska barer. Servicen är långsam, ilsken och först när man ska gå, får man ett leende.
Tillbaka till tandläkaren klockan 10:10, hon hade kommit, men dörrarna var inte öppna. Jag frågade varför det stod att dom öppnar klockan 09:00 och fick ett vagt svar om att sjuksköterskan inte hade kommit och vad var vårt ärende. Jag pekade på min son och sa att han hade en lös tand och om någon kunde kolla på den. Då fick vi komma in, krypa under järngallret, och in i väntrummet, och där tittade hon på tanden, vickade på den, gullade med min son, och sa att all är OK, kostar inget, ja då, tack så mycket ha det så bra, hälsa mannen, puss puss, ses snart, God Jul. Typ.
Alltid samma visa i Spanien; dom är ALDRIG glada att se en. Kommer man in i en bar, restaurang eller en myndighetsinstitution, dom blir alltid sura och tvära vid första blicken av ”jobb” men så fort man avslutat sitt ärende så är man som familj och puss och kram och allting. Som att dom måste värmas upp, och sen när dom väl är varma, är det brännhett, super varmt, som man är familj.
IMG_3836

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att fylla 2 på Ibiza: 3 tårtor & 3 kalas på 3 språk

Igår fyllde min son Pi 2 år. Alla vuxna var hyperaktiva, exalterade och ganska tokiga, medan Pi nog mest undrade vad det var som faktiskt hände. Hela dagen, från morgon till kväll, var full med tårtor, ljus, ballonger, presenter, klappande i händerna från alla vuxna, och allt sånt som vuxna gör när barn fyller år. Snacka om hjärntvätt- vi har som barn ingen aning om vad att ”fylla år” betyder, men med de vuxnas överexalterade beteende, börjar vi år för år förstå att det är en dag att se fram emot. Enormt mycket. Fram till en viss ålder.

IMG_6824Så Pi’s dag började med att han vaknade i ett rum fyllt med ballonger och en stoooor present som innehäll en vintage röd bil som han älskade. Sen kom mamma med en bricka med bakelse och ett ljus i och ett glas juice, och sjöng ”ja må han leva”. Sen åt han tårta till frukost sittande på sin nya röda bil i sängen omgiven av ballonger. Vi hade fått specialtillstånd att följa med till Pi’s dagis, där de alltid firar barnens födelsedagar, och föräldrarna får äran att ta med tårta, snacks, juice och presenter till alla barnen. I Spanien är det standard att barnen lämpas av och levereras vid dörren; man får alltså inte komma in på dagis och vara med, eller se hur ens barn har det eller vad det gör. Dom anser här att föräldrarna stör leken och pedagogiken. Väldigt Franco-känsla, det där med stängda dörrar.

Men eftersom Noam, Pi’s pappa, är fotograf, fick vi komma med ursäkten att vi skulle ta bilder. Här nedanför ser ni tårtan som dagisbarnen fick, 15 stycken snoriga, hostande 2-åringar som knappt sa ett knyst, medan den högljudda sydamerikanska dagisfröken varje minut utbrast ”cumpleanos del Pi!!!!!!” och fick dom alla att applådera på beställning. Ha ha. Sen sjöng vi Cumpleanos Feliz på spanska.

IMG_6811

Efter dagis och siesta var det dags för kalas hemma, med kompisar och en tårta till och massor med presenter. Vi hade bjudit in till tårta och kaffe, och jag som är svensk tror då att det är så det är, men det slutar med att vi drar ut allting vi har i kylen, för att alla är super hungriga. Rester, hummous burkar, ostar, bröd, chips och allting ut på bordet och alla äter direkt från skålarna. Vädret var jättefint och soligt så vi flyttade utomhus för tårtan och nu sjöng alla Ayom Oledet på Hebreiska.

IMG_6851Pi lyckades blåsa ut ljusen på sin tårta två av tre gånger, och andra gången var det mammas fel, för jag hade köpt sparkling lights Made in China som inte ville tändas.

Hans dag avslutades med pasta och smör och Tractor Tom och han somnade nästan i sin stol.

Oj oj oj. vilken dag.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Min son, den ofrivillige resenären


Den här lille killen har inte ens fyllt två år, och han har redan varit på 31 flygplan. Hans pass är fullt med konstiga stämplar, visum och klistermärken. Så är det när man föds till resande föräldrar… Ibland undrar jag om han kommer att bara vägra resa någonstans när han är vuxen och alltid stanna på samma plats, bara för att vara tvärtom oss, liksom.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Från häslosamma barfotabarn på Ibiza till trasiga gatubarn i Kambodja

På Ibiza finns nästan bara hälsosamma och fria barn som springer barfota bland apelsinträden och badar i kristallklart turkost vatten.

Här lever barn på gatan, i smuts. Sover i hängmattor som monteras upp varje kväll. Ibland med myggnät omkring sig och sin familj, ibland med bara avgaser som täcke.

Jag inser hur lyckligt lottade vi är, som Européer, som har ett val. Vi jobbar och sliter under säsongen- men vi tjänar pengar, så vi kan resa till dessa delar av världen. Dessa barnen kommer förmodligen aldrig att lämna Kambodja.

Foto av Noam

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Resa Längs Med Mekongfloden

Just nu är vi i Laos. Vi kom in i landet via Chiang Khong, i provinsen Isaan, nordöstra Thailand. Buss från Chiang Mai till Chiang Khong och sen över floden som utgör gränsen mellan länderna. Byn Huay Xai tar vant emot dom- i jämförelse med mängderna som kommer till Thailand- fåtal turister som anländer via bron varje dag.

Skillnaden mellan Thailand och Laos är märkbara direkt. Allt är långsammare och inte så modernt. Kycklingar och tuppar längs med dom skumpiga vägarna. En känsla av ”från förr” och ”traditionellt” och definitivt ingen massturism. Definitivt inga moderniteter.

Dagen efter hoppade vi på båten mot Luang Prabang. Två dagar plus en natt på guesthouse i en liten by mitt i ingenstans, skulle det vara. Det blev i stället så här: En hel, låååång dag på båten. Båten gick sönder runt klockan 17. Vi stjälptes av längs med floden, där det var sandigt, och ett tag var det kul. Alla vi turister skrattade och en del drack öl och andra gjorde upp en eld. Alla lokalbor (dom var cirka 10 stycken) sprang till en annan båt som kvickt flöt bort. Efter en timmes solnedgångspartaj meddelades det att båten inte kunde fixas och vi måste sova där. WHAT??? Jag var arg som ett bi, men fasen hjälpte det. Detta företaget har monopol och det fanns liksom ingen att klaga till. Lokalborna hade ju fattat vad som var på väg att hända, och därför skuttade dom snabbt ombord på den andra båten medan vi dumma turister satt kvar och väntade.

Vi blev erbjudna att 6 personer kunde ta en ”speedboat” (vilket är just vad dom flesta tog ”the slow boat” för att undvika) och då fick vi ju så klart gå före alla eftersom vi reser med bebis. Men hade jag vetat vad det innebär, verkligen FÖRSTÅTT vad det innebär att åka speedboat, hade jag hellre campat. Speedboat är en mardröm! Och det var mörkt dessutom redan- ”kaptenen” såg knappt ett skit- tur det var nästan fullmåne i alla fall. Men det går helt för fort och känns helt för mycket som en slags extremsport för adrenalinjunkies. När vi kom fram var vi väldigt tacksamma att fortfarande vara vid liv.

Men Mekong gör ingen besviken, som väntat. Wow, vilken imponerande flod!! Precis som man har föreställt sig. Precis som på film.

Den lilla byn man bor i under färden mot Luang Prabang är en bisarr upplevelse. Vi bestämde att stanna en extra natt här. Alla båtarna anländer vid 17-18, och hela byn fylls upp med turister. Hela byn är guesthouses och restauranger för turister. Klockan 6 nästa morgon är byn full av dessa samma turister som köper take away mackor (ja, Laos var en fransk koloni så alla käkar baguette och croissant!!) och klockan 9 har alla parkerat sin backpack i båten igen och är på väg vidare. Sen är det bara lokalborna hela dagen tills… klockan 17-18, då samma sak händer igen!

Som vanligt är Pi kändis. I Laos kallar dom honom Falang Noi. Falang-utlänning och Noi-bebis. FALANG NOOOOOOI!!! Här är vi i den där lilla bisarra byn och tittar på när falangerna anländer den där extra natten som vi stannade och upplevde detta stället.

Ja, före detta fransk koloni alltså. Skrattande kon-ost, Nutella och baguetter. Inte helt fel! Köerna till sandwich-ställena innan båten avgick var LÅNGA. Eller ska man säga STÖKIGA. Laos-folket är LÅNGSAMT och nog inte så effektiva. Det kändes stressigt från falang-hållet men inte från Laos-hållet.

Vi satte oss på båten och denna gången var det kallt som fasen. Solen gick inte upp, båten är vidöppen, och vi frös. Alla frös. Tills slut flyttade vi bak dit motorn är, och alla Laotier är också, för det är varmt. Nevermind avgaserna! Alla barnen var där, så Pi hade skitkul som vanligt, medan hans föräldrar led sig igenom en sjukt lång, kall och stinkande dag. Till slut anlände vi Luang Prabang vid 18-tiden… Äntligen. Luang Prabang är en UNESCO world heritage site och förtjänar helt klart en helt egen bloggpost. Ett otroligt speciellt ställe!

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Tre dagar i Madrid

Tre dagar i Madrid. Tre dagar med den nya mannen i mitt liv. Tre dagars smekmånad. Oj oj oj.

Små torg fyllda med folk som dricker kylt vitt vin eller läskande, kall öl. Klockan är efter 21.30 men inget annat än oliver och chips syns till på borden. Middag äts sent i Madrid. En yogalärarträninskollega till mig, från Florida, kommenterade på Instagram: ”åh, vad jag saknar Europa!”

Och ja, tänkte jag. Det här är helt enkelt väldigt… Europa.

Stängda, hemliga portar. Madrid är nattens drottning. Hon vaknar ur sin strikta huvudstadsutstyrsel sent på natten och kastar på sig glittret och fjäderboan och skuttar ut i natten, fylld av flirtande prostituerade, viskande taxibilar och massor av barer fyllda av människoöden bakom dessa grafittiklottrade stålgaller.

Parkerna är så gröna, så gröna. Detta är ”el buen Retiro”- Madrids svar på Hyde Park. Efter solens nedgång, kommer halva Madrids befolkning hit med shorts, gympaskor och iPhonen fastsurrad på överarmen och joggar svettandes i strida strömmar.

På Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, nära Atocha tågstation, befinner sig just nu en Dalí-utställning. Här inne finner man även den stora, magiska och kaosartade Guernica, av Picasso. Sist jag var i Madrid spenderade jag en halv dag här och satt en lång stund och betraktade detta verk.

Denna gången betraktade jag mest mannen som jag rest hit med.

Madrid har verkligen skepnaden av en ordentlig Europeisk huvudstad, med sina ståtliga pompösa byggnader, välfungerande metrosystem och kostymklädda medborgare. Men en sak är hel ofattbar- takten.

Folk går så SAKTA. Till och med över gatan. Är det en biverkning av krisen, eller är det dess orsak? Är det en reflektion av samhället? Av dess medborgare?

Hursomhelst verkar det ganska hälsosamt, faktiskt. London och Paris hade fått en trippelsidig hjärtattack och exploderat av otålighet.

Men här är anledningen, eller ursäkten, till att vi kom hit, då. Svenska Ambassaden ligger i ett finfint, uppnäst område, som en ambassad bör. Nästan granne med fina italienare som Gucci och Roberto Cavalli, stiger man in genom en tung port för att mötas av… Sverige. en survresig madame med skakande fingrar och dominant haka fräste åt mig att flytta på mig, på någon slags Stockholmsdialekt blandad med Gotländska. Jag insåg att mitt beteende inte var så svenskt längre- att tyst och snällt vänta på sin tur bara för att ställa en fråga, behövs inte i Spanien. Det är helt socialt accepterat att tränga sig in i luckan framför näsan på pågående ärende.

Men det blev min tur till slut, och vi fick hjälp av en fantastiskt trevlig man med att ta passfoto på min älskade. Hans ansikte hålls upp av båda mina händer och hans ögon är nästan helt stängda mot dom starka lamporna. Tänk att man tar passfoto på en åtta veckor gammal varelse.

Thaimat är det bästa jag vet och det är en av sakerna jag verkligen saknar på Ibiza- bra thairestauranger. Här är jag på Bangkok Thai Restaurang nära Puerta del Sol, men den var inte lika bra som Phuket Thai som jag var på dagen innan. Fantastisk Chicken Green Curry och spicy Gurksallad! Wow.

Parken är ståtlig, lineär. Allting är perfekt klippt och ordnat i rader och parader. Jag som nu bott på Ibiza i ett år, och i Barcelona i ett år innan dess, tycker att detta perfekta huvudstadsuppvisande känns konstlat. Jag tror jag föredrar Ibizas vilt blommande och imperfekta klippor som ramar in det blågröna Medelhavets ständigt skiftande yta. Och Barcelona som stad känns mer genuin och äkta. Men Madrids natt är ändå drottning.

Här är han. Den nya mannen i mitt liv. Han bestämde det mesta under våra dagar i Madrid. Han gillade sin nya barnvagn- ibland. Oftast föredrog han BabyBjörnen. Ibland somnade han gott till storstadens buller och ambulanssirener. Under dom ljumma kvällarna log han mot den rosa himlen.

Och vacker var den, himlen, på kvällen. Slutet på den kostymklädda fasaden och övergången mot den sammetslila Madridnatten. Allting vaknar till liv. Stadens riktiga personlighet sträcker på sig och sparkar av sig slipsen och de blanka knytskorna.

Men jag och minimannen vandrade genom gatorna hem till hotellet, med ätstopp och förändringsstopp. En vilja av stål lyser igen denna bebisfasad och berättar hur det skall vara för att han ska vara nöjd. Min nya chef.

Sista dagen, lunch i området Salamanca. Usch!! Traditionell spansk mat kan vara god men också totalt FRUKTANSVÄRD! Hur fan kan man servera friterade bläckfiskringar med tonfisk på salladen och kroketter med skinka i? Jag tyckte synd om den snälldumme servitören så när han var långt borta stoppade jag om det mesta av maten i servetter och slängde i papperskorgen bakom mig.

Och vädret? Svettigt!! Man har ju hört om den obarmhärtiga sommarhettan i Madrid. Om detta är vad det är i början av juni, kan man ju tänka sig resten… Jag åkte utmattad tillbaka hem till Ibiza.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)