Ibiza

Etikettarkiv: medelhavet

Löjligt vackra Formentera

Nästan för perfekt. Bilderna blir liksom bara slätstrukna, för det är så perfekt, som ett vykort. Vattnets färg är som i Karibien, jag har bara sett en sådan här färg på andra sidan jorden. Kanske Grekland också. Kanske.
Formentera är så annorlunda, fastän det är så nära Ibiza att man skulle kunna (vissa av oss) simma över. Och ändå så annorlunda. Så litet. Pyttelitet. Koloniserat totalt av Italienare, nästan varje restaurang och butik ägs at någon från Italien. Italienare som inte pratar ett ord spanska, fastän dom är i Spanien i många år, men det behövs knappt, för alla turister och besökare är också… från Italien.
Just dom italienska influenserna gör det så annorlunda från Ibiza- all maten på restaurangerna, stilen, utbudet, affärerna etc, allt är annorlunda, mer classy, mer Italiano.
Mer clean.
Spansk mat är mer… dirty. Mer grisig. Dom gillar gris. Det sägs att dom gillar gris mest för att dom var ockuperade av Moorerna- araber- som förbjöd gris, och då, för att protestera och vara rebelliska, som Spanjorerna gör väldigt bra, satte dom i sig mera gris än vad som egentligen är hälsosamt och totalt integrerade det i sin diet. Jamon, jamon, jamon, till exempel. Alla har väl sett alla dessa stackars skinkor som hänger i taket på alla traditionella spanska barer. Skitsamma att det inte är hälsosamt eller egentligen fräscht- så länge vi är EMOT någonting, är det bra. Spanien. Bara så är det.
Så, tillbaka till Formentera. Förutom då italienska influenser, är känslan på Formentera totalt stilla, tyst. Blåsig, vindpinad. Lugn. Öde. Ensam. Cyklar. Vatten. Havet hörs överallt, vinden blåser in i själen. Lite som man tänker sig Bergman’s Fårö.
Det känns salt. Torrt. Solen är skarp, nästan vit.
Stränderna fulla med italienare och färgglada solparasoll.
Ses Illetes, naturområdet, är fullt med restauranger, en av dom heter Juan y Andrea, är känt bland de kända. Här stannar man sin superyacht eller hyrbåt och går direkt in på barfotalyxrestaurang och dricker Moet och äter hummer.
Vi var fullbokade, så som vårt liv är på Ibiza- vi hyr ut allting, och åker någon annanstans. Denna gången hit. Det var uppfriskande för kropp och själ. Barnen skrattade mycket. Föräldrarna också. Vi körde vilse och körde i cirklar. Vi tog många fina foton.
2 dagar var mer än nog av denna lilla blåsiga, salta, italienska ö. Rekommenderar den varmt!
IMG_8493 IMG_8545

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ibland ser det ut så här..

Ibland ser det ut så här, om jag har tur och får en stund över att ta en promenad i solnedgången med mina pojkar och min hund. Oftast ser det ut som ett enda stort kaos; Ibiza säsongen är i full gång och det är galet busy med jobb, barn, hus, allting. IMG_7500 Ibiza ser redan ut så här, vetefälten lyser vitt och höbalar är uppsnodda i vackra rullar och linjer. Det är som Sverige i september/oktober; som om svenska sommaren är över. Men nu börjar den heta brännande Medelhavsvärmen, då allt är brunt och torrt. IMG_7519Om jag har turen att få en stund över, så slutar det ofta så här: jag bär båda pojkarna. Man blir stark som Pippi Långstrump när man är tvåbarnsmamma!IMG_7544

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tur man är autónomo och jobbar hemifrån idag!


Idag haglade det på Ibiza och jag hör att det lagt sig snö i utkanten på Barcelona! Alltså: februari verkar vara vintermånad här i Medelhavet. Hittills har det bara varit sol sol och mer sol. Men idag piskar det ner- det betyder ofta strömavbrott och trafikkaos här. Tur man jobbar hemifrån idag! Det här är mitt kontor idag. Ikväll blir det mitt sovrum igen!

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ännu en Juan från Ibiza: fastighetsmiljonären

Det här är ytterligare en Juan. ALLA män på Ibiza- typ- heter Juan. Och alla kvinnor heter Maria. En sak jag inte ännu klurat ut är hur alla Juansar och Marmor skiljs åt. Kallas dom Juan från den-och-den byn? Men det funkar ju inte, för i San Juan finns det säkert 33 stucken Juansor. Eller Maria med-det-där-efternamnet? Nej, funkar inte heller. Dom alla har samma efternamn också. Sanningen är att bland Ibiza’s lokalbefolkning kan det bli lite inavels-varning. Ögon som kollar i kors eller åt varsitt håll. Långsamma hjärnor som inte fungerar så bra. Konstiga kroppsformer med klumpfot och halta ben. Eller Juan på bilden, som har cykelhjälm alltid.

Hur som helst, så är detta Juan som bor i början på vår granncamino. Camino är typ grusväg, och Ibiza består till stora delar av just grusvägar. Han bor i det huset som hans föräldrar och morföräldrar bodde i, som byggdes för många många år sedan, närmare bestämt 1813. Det har knappt renoverats sedan mitten på 1900-talet. Ingenting passar ihop, och det är iskallt inomhus.

Juan bor tillsammans med en annan man, som han säger ”håller honom sällskap”. Vi drar vår egen slutsats- att de båda männen helt enkelt är gay, men eftersom de kommer från det traditionella Ibiza där man inte är i närheten av så öppensinnig som turister och besökare under säsongerna är- så kan det mycket väl tänkas att han aldrig officiellt ”kom ut”.

Fast detta är ju bara spekulationer så klart. Öven om den sällskapande mannen har ett distinkt gay utseende… och Juan säger att han aldrig har varit gift och har inga barn.

Detta är den traditionella ”fincan” som Juan bor i. Hade han velat sälja den, hade han fått miljoner och miljoner för den. Men det vill han inte, han vill inte bo i någon trång liten lägenhet som en fånge. Han trivs i sitt förfallna hus.

Hus som dessa säljs för massvis med pengar till rika utländska gäster eller folk som vill flytta till ön. När utlänningarna anlände på 60-talet kunde man köpa en finca med land för några tiotals tusen, men priserna har nu nått skyhöga höjder. De gamla Ibicencos som sitter i sina gamla förfallna hus, sitter på guldgruvor, och dom vet om det.

Utanför nästan varje traditionell finca som har sin ursprungliga invånare fortfarande huserande där, har en sådan här fågelbur utanför huvudentrén. Ofta hänger också chili eller vitlök och torkar. Huset är ofta prytt med prunkande bouganevilla. Det är så pittoreskt och vackert, så Medelhavet.

Juan ser inte längre. Men han följde med oss i bilen för att visa ett hus som han visste var ledigt för uthyrning. Vi letar fortfarande nytt hus, och detta brukar vara bästa sättet: fråga dom som bott här alltid. Han hoppade in, bredvid sovande barn och hund, och beskrev varenda fikonträd, varenda sutenörs och varenda sväng på caminon- utan att se- tills vi kom till huset han menade. Han har verkligen, verkligen bott vid denna landsvägen hela sitt liv. 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Lördagseftermiddag i det vårvarma katalanska gatulivet: flygande franska bulldoggar och grillade gröna lökar

Denna lilla varelsen heter Frodo. Han är den mest fantastiska hunden jag träffat. Så tålmodig. Går med på allt.

Hans ägare bor typ på Plaza del Sol, och i de billiga barerna där. Så han får hänga på torget hela tiden.

Det är ett socialt liv, definitivt trevligare för en hund att vara ute på gatan och torgen, än att sitta hemma och mögla…

Faktum är, att livet i Barcelona nu håller på att flytta ut på gatan igen, helt och hållet, efter vinterns kalla dagar. Nu är vi på plats igen. Utomhus. Där det händer.

Vi leker, pratar, dricker Estrella, hälsar, skrattar, solar. Idag gick jag ut med Xucla i den varma vårdagen, och pratade med flera olika människor, som jag inte känner- men det gör detsamma här. När vi kom utanför dörren, sprang två treåriga flickor fram till Xucla och attackerade henne med pussar och kramar. Jag och mammorna stod och vek oss av skratt över den underbara, direkta kärlekskommunikationen som pågick i typ tio minuter, mellan en hund och två småflickor.

Sedan fortsatte vi genom de soldränkta, fullsatta torgen i vårt barrio, Grácia. Det är calchots-säsong- dessa långa gröna lökar, som grillas. Kött också, så klart, och öl- massor av Estrella, Katalanernas egenproducerade öl.

På Plaza Virreina försökte jag hitta en tom stol att sitta på och dricka en kaffe, men det var omöjligt. Istället vandrade ni uppåt, till de mindre populära torgen- men de var lika fulla. Till slut väntade jag, och fick ett bord på Cafe Flanders, på Plaza Rovira i Trias, en liten plaza, inte alls så full av folk som de som ligger mera centralt, men sååå mysig. Alla var ute idag, alla drack öl, alla käkade Patatas Bravas (en annan Katalansk favvisuppfinning) och alla njöt av värmen och solen.

Jag njöt särskilt av att titta upp mot himlen och se denna husfasaden, så klassiskt Medelhavsaktig- och trädets silhuett som avtecknade sig mot den blå himmeln.

Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som bor här. Jag drömde om detta för några år sedan- att ha denna vyn som min vardag.

Nu är den det. Jag satt och drack en cafe con leche och åt en bocadillo med tomate y queso (tomatens inre gegga har tryckts ut på brödet, tillsammans med olivolja och salt, sedan en färsk, lokalproducerad ost i riklig mängd, på nybakad baguette…) och bara njöt av stunden. Inga pengar knappt, knappt något jobb, knappt några sådana saker som vanligtvis definierar lycka i Sverige; men med blå himmel, Medelhavsfasader, underbart kaffe, och en SJUKT snygg servitör från Venezuela (som sa att jag var farlig för hälsan, innan jag gick- och tog sig för hjärtat. En liten flirt och komplimang så där på lördagseftermiddagen- ah! Han fick en euro i dricks från min sinande spargris. He he. Bra jobbat!)

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)