Ibiza

Tag Archives: resa

När man är som jag…

…så spelar det ingen roll vart i världen jag befinner mig. Jag har besökt fler ställen i världen än jag minns, och ibland minns jag ställen jag aldrig besökte. Filmer, drömmar, bilder… allting i en enda vacker blanding i min hjärnas filer.
Jag brukar säga att ”jag är inte helt lycklig om jag inte har en biljett bokad” och det är sant. När jag vet att nästa resa kommer- kvittar när, bara att den kommer- då är jag nöjd.
Rastlös zigenarsjäl, resenär, vagabond, patiperra, nomad, vandrare. Backpacker var titeln i många år, men den har jag nog växt ur vid det här laget.
Orden som kan beskriva mig är många. Jag vet bara att; resa gör mig lugn, lycklig.
Nästa resa, 30 September. 13939550_765906156845572_5234281523352741440_n

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Alldeles för kort visit: Barcelona Blues

imageTyvärr är det redan över… Mitt besök till Barcelona. Helt för kort. Mindre än två dygn. Men jag älskade varje sekund. Förutom jetlags-svackorna av sådan extrem trötthet som bara svepte ner oss i en zombie-avgrund då, men allt annat var OK. Ja men vad fan, om jag ändå håller på och klagar kan jag lika bra nämna att jag tycker det suger att IKEA i Barcelona inte serverar köttbullar förrän klockan 12. När man är utlandsboende svensk som kommer från Asien-hållet och stannar över i Barcelona och vaknar klockan 04:30 och bara har några timmar att åka till IKEA för att äta köttbullar så tycker jag att IKEA kan vara artig nog att se till att hon får sina köttbullar med lingon. Fan också- vilken besvikelse det var. Annars var det definitivt ingen besvikelse att vara i Barcelona- jag älskade min gamla hemstad mer än någonsin. Hon är så full av mysiga barer, god mat, vackra byggnader. Vi bodde i El Born som måste vara bästa barriot. Bilden är från en tidig morgon nära gamla Born-marknaden (som nu är ett kultur centrum) dit solen letade sig ner mellan de smala gatorna, och in på denna mysiga fransk-inspirerade bar/restaurang, som spelade fransk jazz och serverade färskpressad apelsinjuice och frasiga croissanter. Bilder på väggarna från Born för hundra år sedan och morgontidningar på de slitna små träborden. Vad jag saknar dessa ställen på Ibiza. Jag ville inte alls åka hem. Ville stanna i Barcelona.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

I Goa och jobbar inför Ibiza säsong 2016

Här sitter jag på Dreamland Café i Arambol, norra Goa, och förbereder inför säsongen på Ibiza 2016. Jobbar från datorn med bokningar och email och uppdateringar. Längtar hem lite grann; nästan två månader i Indien. Jag älskar Indien, jag hatar Indien, jag kommer sakna Indien men jag är också nöjd och glad att det är över och supertaggad att börja ta tjuren vid hornen och sätta igång inför sommaren! Längtar till rena blåa pooler, turkost kristallkart vatten, ren luft, min vackra hun, tallbarsskogen, barnen på dagis (YES!!!)

Vi hörs från Ibiza!Pool.mirror

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

We made it!! Goa!

imageEfter en väääldigt lång resa anlände vi i Goa- ibizas asiatiska syster. På många sätt är dessa två ställena länkade samman. De började som hippie hangouts på 60-talet, med fria nytänkande resenärer som landade, spenderade dagarna nakna på stränderna, rökandes pipor, ja ni vet.

Idag har båda ställena gått igenom den klassiska gentrifikarionen (kan man säga så på svenska?) och massorna har vällt in, med sina pengar. Priserna är dyra och det coola, fria hippie livet har blivit mainstream och dyrt.

Så är det bara.

I Goa har ryssarna tagit över. Totalt russian överallt. Jag säger minst 18 gånger om dagen ”i dont speak russian”

Och det är dyrt. Dyrt. På riktigt. Detta är inte Indien.Men samtidigt, det är Goa, och det är nice. Avslappnat, coolt.

Vi får se hur det utvecklar sig. Klarar jag av att stanna här? Hemresan är bokad 8 mars.

Hälsningar och namaste från Goa

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att välja att bo långt från familj och… svensk jul

almonds-febr-2014Vem jag än talar med som bor här med barn, saknar sitt hemland och sin familj där hemma. Det är ett val vi alla har gjort- att bo i ett annat land, utan familj, utan mor- och farföräldrar. Det är inte lätt. Inte lätt alls. Det är alltid något som saknas.

Å andra sidan tvingar det oss att hjälpa varandra. Att vara lite av ett ”community” som stöttar varandra och firar högtider med varandra. Som nu, julafton, firar vi med nära 90 andra Ibiza-bor, som inte har sin familj här på ön. Andra som oss, som har barn här, men inte sina syskon eller föräldrar eller kusiner. Barnen har inga kusiner och inga mostrar eller farbröder. Men vi alla är i samma båt ändå, liksom, och det blir som en enda stor familj ändå. Utan familjefejder, bråk och gammal ilska. Men också utan rötter, utan riktig historia.

Och många av oss som bor här har partners från andra länder och kulturer, så alla högtider blir uppblandade och urvattnade.  Eller så kan man kalla det ”nyskapande” och ”kreativa”.

Jag vet i alla fall en sak; julen är den enda tiden i mitt liv då Sverige är det absolut enda stället i världen jag vill vara på. Jag älskar Ibiza, jag älskar att resa, och tyvärr kommer julen mitt i den mörkaste vintern då jag ofta redan befinner mig på en längre resa i varmare länder, så det är inte alltid möjligt att åka hemåt. I år finns det liksom inte riktigt tid och plats för det eftersom vi reser till Goa i början på Januari och stannar i två månader. Men saknaden tar stor plats. Saknaden av familj, glittrande julgranar, utebliven snö och Blossa’s moderna glöggsmaker.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Impulsivt Oplanerad Roadtrip genom ett Mångskiftande Land: Spanien

Jag hade bokat en hyrbil via en brittisk hemsida. Billigt var det. Vi var på en helt oplanerad, impulsiv roadtrip, med Cadiz som vårt mål, och start i Barcelona.

När vi kom till kontoret i Barcelona för att hämta vår bil, skrek den överviktiga brittiska kvinnan bakom disken helt oprovocerat och utan förvarning, i en obarmhärtig falsett-ton att det fanns inga bilar kvar, att den hemsidan vi hade bokat med inte hade lyssnat på henne och hennes kollegor när dom hade sagt att det inte fanns fler fordon att tillgå. Något sade mig att det inte var första gången hon hade behövt yttra den meningen den morgonen, och att hon var nära en inre explosion där vi var farligt nära att vara droppen som skulle få hennes inre lava att snart rusa fram och kväva allt i sin väg.

Vi var totalt chockade och tittade stumma på varandra. Vi såg hela vår spontana roadtrip bli till ett par tråkiga dagar i Barcelona. Fast  i stan under en långhelg. Vad fan…? Det hjälpte inte hur mycket vi än försökte intala den rödblossande kvinnan att vi betalt, bokat och fått bekräftelse. Hon bara viftade bort oss och sa att det var inte hennes problem, vi måste ringa till England och prata med idioterna på hemsidan som överbokat bilar. Snacka om besvikelse och frustration, som inte blev bättre  av den totala påskstressen som rådde, med ungefär halva Spanien på resande fot, på väg hem till abuela en el pueblo.

Vi vandrade till alla biluthyrare man kan tänka sig, och alla sa bara NO- finns inga bilar tillgängliga, vad tror ni liksom, det är påsk och ALLA har hyrt bil.

Sista försöket med små förhoppningar och den krossade drömmen om roadtrippen till Costa de la Luz: äntligen hittade vi en bil. Så då äntligen fick vi vår älskade lilla vita Fiat Panda, som skulle bli vårt rullande hem dom närmsta fyra dagarna och tusentals kilometrarna.

Hur det gick med bilen som jag hade betalt, men aldrig fick? Jag fick inga pengar tillbaka, eftersom ”det står i det finstilta att man ska ringa inom en timme från tillfället då man skulle ha hämtat sin bil- annars tillfaller pengarna företaget”- aldrig mera hyra bil från något skumt, för bra för att vara sant, lågpris online företag! Och mitt mest vänliga råd till alla Spanien resenärer är att boka hyrbil i god tid och med ett etablerat företag! Spänning och impulsivitet i all ära, men utsikten att förlora resan kändes ju bara för fruktansvärt.

Så var vi då, otroligt nog, äntligen på väg. Vi bara körde, ut ur Barcelona, och västerut, in i Spanien. Bort från Katalonien och katalanskan, och in i Spanien och spanskan. Första stoppet: några timmar inpå eftermiddagen när solen börjat lägga sig i viloläge för att ta sig en gyllene, kall öl, körde vi in på en sidoväg någonstans i ingenstans och hittade ett övergivet hus omgärdat av enorma tallar och torra, vintermörka träd som sträckte sig efter värmen och ljuset och hade börjat öppna sina knoppar i fingertopparna.

Nästan direkt efter hamnade vi i vad vi trodde var en liten, liten pueblo (by) där invånarna beredde sig på Semana Santa processioner (en mycket besynnerlig spansk tradition; klädda ungefär exakt som Ku Klux Klan, går dom i långa mörka tåg genom stadens trånga gator, bankar och smäller på trummor  medan dom vaggar fram på ett skräckinjagande sätt bärande på en Jesus i plast och med katedralen som mål. Det visade sig vara en jättestor stad som vi snabbt glömde namnet på eftersom det liksom förstörde den pittoreska känslan.

Här spenderade vi natten. Hostal Jägaren. Dom hade ingen varm mat men dock ett badkar med varmt vatten. Det behövdes, eftersom det finns få ställen i världen som är så kalla som Spanien i April. Just för man ”tror” att det är varmt, så man får en sådan stark psykologisk chock när man inser, tunnkädd och i Havaianas, att det blir under 10 grader efter solen åkt neråt till Nya Zeeland. Och dessutom, ännu mera chockerande- lika kallt inomhus. Välkommen till landet som blundar för faktumet vinter och bygger hus som är designade att enbart hålla värmen UTE och som har noll värmeelement och tunna fönster och väggar.

Livet en morgon efter man frusit en hel natt och det är kallt, regningt och ruggigt. Fast vi var ju på roadtrip, och vi hade ju någon glättig spanjor som skrek ut sin glädje för den spanska popmusiken i bilens högtalare. Och vi pratade om våra drömmar, som man ska göra på roadtrip. Om vad en väg symboliserar, att resa på en väg, om att ha ett mål, att följa sin plan eller att låta vinden föra en dit det verkar bära.. Och att komma fram till att ta ödet i egna händer, att bestämma vad man vill ha, vart man vill, och inte sluta förrän man nått sitt mål.

Hundar på en balkong i Granada. Finns inte mycket att säga om saken, kanske. Vi väntar ett tag åtminstone. Återkommer till ämnet.

En katt på en balkong i Granada. Solen sken äntligen när vi kom fram till Andalusien, som sig bör. Överfulla tapasbarer med helgkänsla. Barn överallt. Kvinnor i klackar. Män uppklädda. Familjer och apelsinträd och kalla, små öl. Och så då två hundar på en balkong, och en katt på en annan. Varför fick inte dom följa med ut i påskfamiljevimlet? Kändes orättvist, liksom.

I galma stan, Granada. Så otroligt vackert, blommande hemliga patios, flamencomusik flödande från blommiga, hemliga patios, sol som letar sig ner i de smala gatorna, de skuggade gränderna, de hemliga gränderna.

Var vi sov den natten vill jag helst glömma (i ett tält på en strand, iskallt, stel i kroppen, helvete, allting fullbokat, så blir det när man åker på en totalt impulsiv oplanerad roadtrip genom ett påskland) men vi värmdes snabbt upp av alla vackra byar längs med Costa de la Luz. Detta är en av dom och alla tar sig en styrketår efter Ku Klux Klan-heterna som pågått intensivt hela morgonen.

Blåsigt värre, det kan man göra något bättre med. Elektricitet, till exempel. Vår lille Fiat Panda hade vid det här laget blivit vårt hem och kartan var kastad långt bak i det inte så rymliga baksätet och vi bara körde österut från Costa de la Luz mot Costa del Sol och stannade och picknickade i Tarifa.

Sen kom vi då till Gibraltar, som var en otroligt underlig och högst angenäm överraskning. Ta en enormt medelmåttig stad, kasta in  Medelhavet, en enorm klippa som sticker rakt upp, gör allting brittiskt, sen kasta in några muslimer och på det några judar, sen har du ett bisarrt litet ställe. Se på apor i solnedgången och ät en kebab som du betalar med engelska pund. Galet märkligt ställe som känns som att man tagit på sig sina coolaste, trendigaste kläder, men ut-och-in.

Två katter på en balkong. Börjar kännas bekant, detta temat. Eller ser vi vad vi villl se? Ser jag alla katter och hundar på balkonger för att det är det som reflekteras i mina ögon? Missar jag därmed traficking, Mc Donald’s, vackra igelkottar? Är allt jag ser det som speglar sig inifrån mig ut till min värld? Och vad säger det om mig, egentligen, att jag bara ser fångade djur, fast på en balkong??

Detta är Afrika, sett från ett Europa-perspektiv. Jag undrar hur Europa ser ut från ett Afrika-perspektiv? För det handlar mycket om perspektiv, allting. Från vilken vinkel man väljer att se. Ibland blir man så blind av sin vinkel att man inte ser den andra vinkeln. Ibland kan vi människor bli väldigt trångsynta kallas det väl, när man ”ser trångt”- alltså bara från sitt eget håll. Nej, vidga våra vyer, enda sättet, tycker jag! Högst nödvändigt i den mänskliga upplevelsen, dessutom. ”Världen är en bok och den som stannar hemma läser bara en sida” (St Augustine) är min favorit quote av alla visa quotes som existerar. Det finns ingen större perspektiv-vidgande upplevelse än att resa. Roadtrip Visdom.

Sista morgonen vaknade vi i nationalparken Cabo de Gata- en enormt speciell plats i landet Spanien. Otrolig natur. En Bond-film spelades en gång in här. Kaktusar och tomatodlingar. Lite regn, mycket sol. Här är solen på väg tillbaka från Nya Zeeland och vi hade nyss druckit en cafe con leche på en liten bar fylld med människor som hade ovidgade vyer.

Knallröda vallmo längs med vägen. Vägen från Cabo de Gata, vägen till Barcelona. Vägen som binder A till B och vägen som är ett ingenmansland mellan våra destinationer. Dom säger att man ska njuta av resan och inte fokusera så mycket på destinationen.

Jag säger man ska göra lite av båda. Ta ödet i egna händer- bestäm målet och kör ditåt, men var öppen för nya perspektiv och upplevelser under resans gång, men släpp inte ditt mål. Släpp inte din dröm. Min dröm var att ännu en gång se Cadiz. Vackra, glittrande Cadiz. Och Cabo de Gata. Otroliga, magiska och ökentorra Cabo de Gata.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tillbaka till Ibiza

Ja, jag vet, denna bloggen skulle ju handla om Ibiza. Senaste månaderna har den dock befunnit sig i Asien. Thailand, Laos och Kambodja. Och det är just det som är poängen: det är detta som GÖR Ibiza till vad det ÄR. Att alla reser iväg på vintern, till Asien och Nordafrika och Sydamerika, och hämtar med sig hem varor, spirituella insikter och nya vanor och rutiner. 
Tysta, lugna, lugna, tysta… Vilken kontrast efter månader i Sydostasien. Ljud, dofter, smaker, hetta, färger… och nu: lugnt, tyst, tallbarsdoft, gröna och bleka vinterfärger… Vilken chock! Det har tagit ett tag att landa i allt det lugna…

Största chocken var att jag gick hela den tysta långa vägen till San Rafael och när jag kom fram kom jag ihåg att i Spanien finns det något som heter SIESTA. Vad fan…? Dom går hem mitt på dagen?? Efter ettriga Asien känns det helt sjukt. Speciellt med tanke på… vad behöver dom en paus från, egentligen? Livet är ju sååå lugnt och chilled ändå!!

Nya små lamm har fötts. Pittoreskt som i en saga! Helt ofantligt gulligt och vackert och rent och… tyst. Ja. TYST. Knappt ett fågelkvitter!

Här befinner sig dom sista apelsinerna… dom är torra och skrynkliga och rynkiga och vill bara falla till marken och lämna plats för apelsinblomsterna som doftar så magiskt. En kustremsa söder om Katalonien, ner mot Valencia, heter Costa de Azahar. Azahar är det arabiska namnet för apelsinblomster. Det ni! Från nästa vecka tar jag över RES’s instagram konto. Missa inte massa soliga bilder från Ibiza då! Men ni kan följa mig redan nu på mitt privata instagramkonto: @lalindaibiza

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ibiza-Barcelona-Istanbul-Bangkok: resa med bebis, vilken grej!!!

Första stopp. Barcelona i en och en halv dag. Kallt som fan och egentligen onödigt stopp. Köpa GoPro och träffa vänner. Bodde hos en vän som har utsikt över hela staden. Såg solen gå upp över Barcelonas skyline. Staden jag känner genom alla mina promenader och cykelturer med min älskade hund Xucla. Överallt stannar folk oss och pratar med Pi.

Andra stopp. Istanbul en väldigt lång och iskall dag. Inte visste vi att det var 3 grader, regn, blåst och mörkt i Istanbul. Usch! Men väldigt god mat. Men vem kan njuta i bara converse och ingen jacka? Nä. Tyvärr gjorde inte Istanbul något alls för mig. Taksim square, döner kebab, turkiskt kaffe och turkish delight. Taxi till flygplatsen som tog två timmar. Genom en kall och frusen stad i rush hour. Men en sak kan vi konstatera: turkarna är ett enormt varmt folk. Alla älskar barn. Alla, till och med immigrationspolisen och säkerhetsvakter, stannar och pratar med honom. Tar honom i sina armar och gosar på turkiskt bebisspråk.

Khao San Road.

Jag var här 13 år sedan första gången. Sen flera gånger fram tills 2005, sista gången.

Nu, 8 år senare, kommer jag tillsammans med min familj.

Reser med barn.

Är vuxen.

Vilken skillnad!

Inget mer boxliknande rum för 80 baht på Sweety Guesthouse.

Inget mer ute sena kvällar på bussbarerna drickande vodka redbull.

Khao San Road är nu ett enormt distrikt, som sprider sig och ringlar utåt från den gata där allting började. Ett distrikt som aldrig verkar ta slut; ständigt växer och förökar sig.

Jag ser japaner och ryssar, jag hör katalanska och polska.

ALLA åker till Thailand.

Det brukade vara bara västerländska backpackers och singelmän. Unga folk, resenärer. Alla barer och restauranger visade filmer. Nu reser alla med en lätt liten I-pad och isolerar sig i sin lilla internetvärld.

Maten är fantastisk som alltid.

Staden är inte alls lika smutsig som den var.

Det är trendigt, bekvämt, organiserat.

Så lätt att vara här.

Mina senaste resor har varit i Indien, så att komma tillbaka hit är som rena semestern. Folk är inte så pushiga, det är inte så hett, det är inte så smutsigt, det är bara nice liksom.

Alla älskar barn. Vi blir välkomnade som kungligheter var vi än går. Alla vill prata med Pi och hålla honom. Vilken skillnad från mina tidigare vistelser i Thailand!

Min erfarenhet av Thailand innan är att människor ofta är otrevliga och ointresserade. Likadant nu om jag går utan min bebis. Arga, tittar inte mig i ögonen, suckar för jag stör dom i sina samtal med arbetskamrater eller i telefon. Men med bebis är det annorlunda. Alla älskar bebisar i Thailand.

Den bästa reseacessoaren jag haft hittills, utan tvekan!

Vi var i Sverige i en vecka innan denna resan började. Pi fick inte mycket uppmärksamhet någonstans när vi var ute. Min slutsats är att hur människor agerar mot bebisar och djur är en tydlig måttstock på hur varma dom är innerst inne. Sverige är kallt, på utsidan och insidan. En kall och isolerad kultur. Svenska hjärtan bultar där inne bakom dubbelglas, halsdukar och värmeelement. Men långt borta och svagt. Sverige fokuserar så mycket på det mörka, det omöjliga, det orättvisa och det grymma. Det bara känns i själen när man är där, att det är melankoliskt och att allt är stillastående svårmod. Hela landet följde Kristian Gidlunds kamp mot cancern. Alla storsäljande böcker är mörka deckare. Alla pratar om hur svårt det är. Hur omöjligt det är. Hur man måste.

Genom att resa med min son ser jag världen på ett helt annat sätt. Jag upplever saker från hans perspektiv. Jag ser världen genom hans kameralins.

Skrivet från ett medelmåttigt hotellrum, på min MacBook Air, med bilder tagna av min Iphone, i Khao San Road-distriktet, med Aljzeera på TV:n i bakgrunden som visar Mandelas memorial services live nonstop, och en gnällig febrig bebis klängande på min vänstra sida.

Tio år sedan hade det varit en filmkamera, en långsam PC på ett rökigt internetcafé, utan man och barn, bara jag, på jakt efter allt det jag har nu med ursäkten att jag reste för att finna mig själv.

                                                                      På väg från Ibiza till Barcelona

                                                                   Pi på en solig plaza i Barcelona

                                                          Min utsikt över Barcelona i en och en halv dag

                                                                      Utsikt by night

                                                   Istanbul flygplats. Turkish Airlines staff gosar med Pi

                                                                           Khao San Road

                                                                          Pi på Khao San

                                                                       Pi får massage

                                                                  Hund ligger på ett isberg

                                                       Som Tam, papayasallad- Thailands bästa mat!

                                                                         I love Thailand

                                                                   Fantastisk mat på gatorna

                                                           Pi shoppar på MBK, typ världens största varuhus

                                                                   Dricker färsk kokos

                                                                   Skåne från ett pågatåg

                                                                     Svenskt hus

                                                           Jag fastnade också i Kristian Gidlunds historia

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vinterresa är bokad! Sydostasien, jag kommer tillbaka: med bebis!

Äntligen! Landar i Bangkok om exakt en månad och planerar Burma och Laos, norra Thailand och öarna. SÅ glad jag är att åka tillbaka till Sydostasien! Jag har rest mycket där, men senaste större resorna var till Indien. Och denna gången med bebis! Folk brukade fråga mig hur jag skulle kunna ha barn, jag som reser så mycket. Well, först får man ta ett ställe man kan stå ut med och bara stanna där ett tag – Ibiza – för att vara höggravid, föda barn, och stanna ett tag. Sen får man ta bebisen med på resan! Enkelt! Det var alltid min idé, att fortsätta resa, men med barn. Jag tror inte alls det behöver vara komplicerat. Vi har hittills rest till Madrid en gång, Barcelona två gånger, och snart till Sverige. I magen var han med i England, Sverige, Barcelona, Israel och i Sinai-öknen.

Jag längtar!! Och solskenet har nu lämnat ön. En av dom sista soliga dagarna tog jag bilden ovan. Ljuset på hösten är fantastiskt! Men man vet att vilken dag som helst kan det vara slut.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)