Ibiza

Etikettarkiv: Spanska

Utlandssvensk-varning

Jag lämnade Sverige för att bo utomlands första gången 6 månader efter jag tagit studenten. Jag tog mitt körkort 4 dagar innan vi åkte (lämnade inte rum för misslyckanden, det var helt planerat) och sen åkte jag som au-pair med en svensk familj till Alicante. Det varade i 4 månader, sen trodde jag att jag hade fått nog, och så trodde jag att jag saknade Sverige. 10 dagar hemma och jag var redan på väg tillbaka till Spanien; denna gången Mallorca. Där jobbade jag som städare på ett Ving-hotell i Cala Millor. Det varade i två månader, sen var säsongen slut. Jag var sedan hemma i Sverige två hela månader innan jag flyttade till London med två av mina bästa vänner. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit; det ett och ett halva året jag spenderade där visade sig vara som man säger på engelska ”a blast”. Efter ett och ett halvt år i London ville jag resa längre bort, och åkte på en resa till Sydostasien- Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien- och slutade upp i Aceh, norra delen av Sumatra, där jag stannade en månad extra utöver de tre planerade. Sen kom jag hem till Sverige igen men det varade inte länge förrän jag var i Afrika- Tanzania och Zanzibar. Eller… åkte jag någon annanstans innan dess? Ja, det är svårt att komma ihåg allt som hände mellan Alicante och nu- Ibiza.
Poängen med denna långa paragrafen är just att hela mitt livs resande och flyttande började i Spanien, och i 12 år flyttade jag och reste runt i världen, tills jag igen flyttade till Spanien för exakt 5 år sedan. Jag har alltså gjort detta i 17 år nu.
Jag flyttade till Barcelona för 5 år sedan efter mycket noggrant funderande. Jag hade lite av en 30-årskris då jag insåg att jag aldrig gett Sverige en ”vuxen chans”- alltså jag hade aldrig bott i Sverige som vuxen, med egen lägenhet, räkningar, rutiner. Så jag gjorde det. I sex månader för att vara exakt, hade jag en underbar lägenhet på Möllan i Malmö. Efter sex månader sa jag upp kontraktet och flyttade in hos min vän (en av mina London-tjejer) och hyrde ett rum hos henne så att jag kunde börja spara inför det STORA PROJEKTET (flytta på riktigt till Sydeuropa. Valet låg mellan Rom och Barcelona).
Sex månader senare, alltså fem år sedan, flyttade jag till Barcelona, för att börja mitt vuxna liv på riktigt. (Att jag valde Barcelona är Ibiza’s fel!)
Det gick över förväntan- kanske inte allt gick som jag hade planerat- men just att jag fortfarande är här, är över förväntan. Med min enorma rastlöshet och konstanta zigenarsjäl som bara vill resa, resa, resa är det ganska otroligt att jag bor på ett och samma ställe. (Ja, jag flyttade över vattnet till Ibiza efter ett år, men det räknar jag som att flytta inom landet, vilket inte räknas för mig!)
Och nu är jag alltså utlandssvensk, officiellt. Jag är inte skriven i Sverige sedan flera år (tack Försäkringskassan för att ni kastade ut mig ur landet; det var faktiskt det bästa som hänt mig, att slippa känna mig så bunden till bidrag och verkligen tro att det ska hjälpa mig- istället höll det mig bara låst i ett Sverige-fängelse där jag trodde att svenska staten var Gud)
Det intressanta med att bo utomlands så länge är att man använder sitt modersmål ganska lite. Det finns inte en stor koloni med svenskar här, som på Mallorca och i Torrevieja. Här pratar jag så klart svenska med mina söner, men vi pratar mest om flygplan och bilar och om vi behöver kissa nu eller senare.
Så när jag träffar en annan svensk vuxen människa på riktigt, inser jag hur dålig min svenska är. Jag pratar mer spanska och mer engelska i min vardag än jag pratar svensk (nivåskillnad liksom då). Jag har börjat låta som detta kända svenskor som bott utomlands hela sina liv; Anita Ekberg etc.
Sanningen är att jag trodde aldrig jag skull glömma mitt eget språk- jag skrattade åt dessa filmstjärnor på TV som hette Victoria Silvstedt och sådant, och hånade dom nästan. Men nu sitter jag i samma båt (är bara inte lika snygg, tyvärr) och pratar som en utlandssvenska. Det tar mig tid och energi att få fram orden, och ibland hittar jag på egna ord, blandningar av två språk. Oftast är det som att jag översätter från engelska till svenska, och det låter bara knasigt.
Bekvämast är det att prata med andra som mig, som har flera språk, som jag kan mixa fritt med, och inte behöva förklara varför jag slänger in andra ord från andra språk.
Idag när jag skrev ett lite mer officiellt email till en svensk myndighet, var jag tvungen att använda Google Translate för att hitta rätt ord att använda. På svenska. Från engelska. Det var då jag insåg allt detta jag just skrev om.
Min son, Pi på bilden, är 3 år gammal, och talar 4 språk. I September när han börjar skolan blir det katalanska också, alltså ett femte språk. Han blandar inte. Det är en gåva att få alla språken installerade så tidigt; det blir inte svårt på samma sätt. Han har alla körfälten öppna, och kan byta mellan språken som en Porsche som snitsar och glider mellan fyra-fem körbanor, utan ansträngning. Pi är min idol.

13346290_1150869014965312_8481868422850148820_o

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

En helg, tre playor och en lektion i spansk tid och kultur och tal

IMG_8172Denna helgen lyckades jag med att åka till stranden fredag eftermiddag, lördag solnedgång och söndag morgon. Detta leder mig till en liten lektion i spansk tid;

Morgon är från cirka 10 till 2.

Eftermiddag är från cirka 5 till 10.

Emmellan dessa är det siesta och natt; alltså tid för kaffe och croissant, vin och oliver, mat, skratt, vila och sömn.

Så i fredags, anlände vi Benirras klockan 7, lämnade klockan 21.40. (kvälls skiftet)

I lördags anlände vi Es Canaret 20.45, lämnade ca 21.50. (solnedgångs skiftet)

I söndags anlände vi Cala Contita (bilden) klockan 11, lämnade klockan 3. (morgon skiftet)

På sommaren när det är varmt, glider tiderna till allt senare. Kvällen är lång, morgonen är kort och sistan är het. De mörka, svala restaurangerna är fulla av folk, skrammel med tallrikar och högljudda människor som äter menu del dia och dricker en kall öl.

Detta i sin tur leder mig till en annan sak som jag mer och mer lär mig. Ju mer spanska jag talar och förstår, ju mer förstår jag om kulturen. Säger en spanjor order ”nu” betyder det inte alls NU. Utan ”nu”- ”ya” eller ”ahora” betyder ”inom snar framtid”. ”Hasta ahora” säger man om man vet att man ska ses inom en halvtimme, timme. Alltså ”tills nu”.

Jag upptäckte detta sätt att uttrycka sig första gången när jag reste i Sydafrika, 2004. De säger ”now” för någonting som är ”snart” och NOWNOW om det verkligen är NU.

”Ahora te lo digo” kan någon skriva på whatsapp. En bekant bjöd in mig till hennes födelsedag den 4 juli. Jag svarade att vi kommer. Då svarade hon, efter alla andra glada fraser, ”ya te dire donde” som betyder ungefär ”nu säger jag var det är” och eftersom festen inte är förrän 4 juli så skickar hon förmodligen adressen på morgonen den 4 juli. Mina första år i Spanien fattade jag inte dessa saker, blev besviken, irriterad och rastlös. Jag blev knäpp på allt ”ya” och ”ahora” som verkligen inte var nu, inte alls. Och sen alla de här vaga lovorden, som att ”ya lo hablaremos” vilket betyder ”nu pratar vi kanske om det i framtiden men antagligen inte men jag säger denna meningen bara så att jag inte behöver säga något definitivt för saker kan alltid ändras ju och man vet aldrig hur jag känner i morgon eller så kanske vill jag verkligen inte prata om det här så då undviker jag det med denna frasen eftersom jag är spanjor och kan inte vara helt direkt med någonting för som sagt så kan allting ändras och jag vill definitivt inte använda order nej i någons ansikte för det är lite ofint”

Phew. Alla känner vi till ”manjana manjana” och ”un servessa pår favårr” och jag kan intyga att detta säger allt om denna kulturen. Och är det inte just därför VI ÄLSKAR SPANIEN!!!???

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Barcelona och Katalonien är så långt man kan komma från Spanien

Det första tecknet på att man lämnat Katalonien är att ölen byter namn och smak. Det är Cruzcampo som gäller i resten av landet, nämligen. I Barcelona och Katalonien är det svårt att se bortom Estrella, som produceras här, stolt och starkt.

Känslan är annorlunda. Inte bara ölen. Bortom Katalonien, finns ett annat land. Det heter Spanien.

Vi körde söderut, mot Valencia, och sedan inåt landet, mot Albacete.

Det är chockerande. Plötsligt är alla skyltar på Spanska. Alla talar Spanska. De säger ”Gracias” och ”Adios” och inte ”Merci” och ”Adeu.” Jag fattar vad alla säger. Otroligt. Kändes som att resa till ett främmande land, som talar mitt språk. Där jag inte måste be lokalbefolkningen att snälla tala ett annat språk än sitt eget, trots att jag talar ett tredje språk. Det är så konstigt, det där med Barcelona. Att komma till en stad, där man talar Spanska, men lokalbefolkningen talar Katalanska. De undrar varför vi inte lär oss deras språk om vi nu tvunget ska bo i deras stad. Vi undrar varför ingen sagt till oss att Barcelona inte ligger i Spanien. Varför ska vi lära oss ett språk som talas av så få människor? Finns ingen logik i detta. Dessutom är det ett väldigt svårt språk, både uttal och grammatik. Dessutom (igen) beter de sig så illa ibland angående sitt språk, och talar det som protest, använder det som vapen, mot immigranter och annat löst folk, från Spanien, Latinamerika och resten av Europa. De är stolta över sin kultur och vill bevara sin kultur, men på ett sätt som gör det jobbigt för oss andra att respektera. De beter sig som att de är rädda att vi ska ta deras kultur och språk. Visst, Franco gjorde det. Men han tog mycket, från alla delar av livet, som nu är fria och tillbaka i folkets händer.

Spanien och Katalonien, två vitt skilda världar. Ja. Jag håller med Katalanerna. De borde fan bli självständiga. Deras liv, språk och kultur är världsdelar från det land som vi gjorde en roadtrip genom. Otroligt skilda världar.

Passion. Religion. Tradition. Passivitet. Slöhet. Vackra landskap. Fantastisk mat.

Några av orden som beskriver vad jag kände, upplevde, och såg under min resa genom delar av landet Spanien, som inte är Katalonien.

Apelsinträden doftar himmelskt. ”Azahar” heter dessa blommor- ett ord från Arabiskan. Stora delar av södra Spanien styrdes av Morer, eller Araber, under närmare 800 år. Detta måste ha haft en stor inverkan på kulturen. Mentaliteten. Sättet. Maten. Arkitekturen. Livet. Människorna. Passionen. Allt.

Det var fantastiskt att besöka det andra landet där bortom Katalonien. Det var också fantastiskt att komma tillbaka.

Katalonien är inte alls lika vackert. Mera industriellt. Folk är mera Nordeuropeiska till sättet. Mycket mera konst, kultur. Filmer, muséer, gallerier. Folk som jobbar och kommer någorlunda i tid till avsatta möten. Fortfarande Sydeuropa, men INTE Spanien. Inte ens i närheten av Spanien. Glöm det. Spanien är ett annat land.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)