Ibiza

Etikettarkiv: stranden

Relationen med Mister Sol

Så, den här relationen vi har med Mister Sol, är ganska så rolig att studera.
Jag flyttade i början på mars till den andra sidan av ön; den där San Antonio ligger, ökänt för sina fyllor och britter och rödbrända överviktiga kroppar.
Här började Ibiza’s turism i slutet på 60-talet, och det var just för att denna kusten var otroligt vacker, med små klippiga vikar med kristallklart vatten och hela viken run San Antonio hade en enda lång solnedgångsdröm att erbjuda. Detta området har exploaterats som tyngst på ön och har blivit den delen av ön som de mer inbitna Ibiza-älskarna sticker näsan i vädret mot. ”Jag skulle aldrig få för mig att ens komma i närheten av San Antonio!” brukar man höra sägas. Och ja, det kan vara ganska extrema scener som utspelar sig här, men jag har på något sätt börjat gilla det. Stämningen är liksom vänligare, mindre snobbig. Mer brittisk artighet kanske? Vet inte. Men jag tycker inte så illa om det längre. Jag är ju också en som gillar förändring, så det är kanske bara det, att det är något nytt. Och jag gillar att upptäcka denna sidan, hitta mina små guldkorn och favoritställen. Måste skriva någon gång om den gamla faded glamour biografen som har funnits sedan 30-talet och nog knappt förändrats alls sedan dess. HELT underbar.

I söndags mötte vi upp på stranden Es Pouet med fem andra familjer från barnens skola. Dom är alla från Ibiza eller har bott här hela sina liv och kommer från andra delar av Spanien.
Vi parkerade bilen och gick förbi ett av alla hundratals hotell som ligger i San Antonio-bukten, och jag fick se denna synen. Hotellen ligger precis intill stranden, men folk hade placerat sig på solstolar, som alla låg på rader i poolens inhängnade område, som var asfalterat. Poolen var på en annan nivå, längre upp.
Klockan var tio på morgonen och där bara låg dom. Dom flesta pratade inte, bara låg där rakt upp och ner. Vissa läste en bok. Jag blev lite förvånad. Vad gör dom, tänkte jag. Dom bara ligger där? Är det så man gör när man är på semester på Ibiza?
Efter några minuter var vi framme på stranden där vi träffade alla spanjorerna. Nästan alla utan han som är brandman behöll kläderna på. Alla smorde in sig med solkräm flera gånger under våra tre timmar där, trots att dom hade kläder och hattar. Alla stod upp, eller satt, som om vi var på en fest eller tillställning. Föräldrarna turades om att gå några stycken åt gången för att dricka en liten öl och äta några oliver.

Ibland undrar jag vem jag är. Vilken kultur hör jag hemma i egentligen?
Jag gillar definitivt att ligga ner när jag är på stranden (så klart beroende på om jag jagar små barn eller inte) men att bara ligga rätt upp och ner på en solstol och göra ingenting, när stranden är precis bredvid, verkar ju helt bisarrt. Jag gillar att vara lite lätt solbränd, och har definitivt bikini på stranden, även fast det ”bara” är 24 grader och svinkallt enligt spanjorerna. Jag dricker också bara en endaste öl, till skillnad från dom omkring oss från England som beställer kannor av sangria (som ju kommer från södra Spanien) och kannor med öl.

Jag skulle aldrig få för mig att gå till stranden mellan klockan 11 och 18 under sommarmånaderna. Att gå dit under dagen nu är okej, för det är inte så varmt och solen är inte så stark. Under dagen drar jag ner persiennerna för att det inte ska bli för ljust och varmt i lägenheten. Runt 7 drar jag upp dom igen, för att det ska bli ljust.

Relationen med Mister Sol blir så annorlunda när man kan ta hans närvaro fö givet i sitt liv. Jag förstår att för solsvälta människor från regniga länder, kan det vara underbart att bara känna hans värme på kroppen. Men för guds skull, jag önskar jag hade fått slippa sett all denna rödbrända hud som paraderar runt i San Antonio. Som inte skyddar sig fastän skadan redan är skedd; som fortsätter sitta i solen, drickandes alkohol och rökandes samtidigt. Det ser så hemskt ut, som att man gör sig själv så mycket skada! Fattar inte…

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En helg, tre playor och en lektion i spansk tid och kultur och tal

IMG_8172Denna helgen lyckades jag med att åka till stranden fredag eftermiddag, lördag solnedgång och söndag morgon. Detta leder mig till en liten lektion i spansk tid;

Morgon är från cirka 10 till 2.

Eftermiddag är från cirka 5 till 10.

Emmellan dessa är det siesta och natt; alltså tid för kaffe och croissant, vin och oliver, mat, skratt, vila och sömn.

Så i fredags, anlände vi Benirras klockan 7, lämnade klockan 21.40. (kvälls skiftet)

I lördags anlände vi Es Canaret 20.45, lämnade ca 21.50. (solnedgångs skiftet)

I söndags anlände vi Cala Contita (bilden) klockan 11, lämnade klockan 3. (morgon skiftet)

På sommaren när det är varmt, glider tiderna till allt senare. Kvällen är lång, morgonen är kort och sistan är het. De mörka, svala restaurangerna är fulla av folk, skrammel med tallrikar och högljudda människor som äter menu del dia och dricker en kall öl.

Detta i sin tur leder mig till en annan sak som jag mer och mer lär mig. Ju mer spanska jag talar och förstår, ju mer förstår jag om kulturen. Säger en spanjor order ”nu” betyder det inte alls NU. Utan ”nu”- ”ya” eller ”ahora” betyder ”inom snar framtid”. ”Hasta ahora” säger man om man vet att man ska ses inom en halvtimme, timme. Alltså ”tills nu”.

Jag upptäckte detta sätt att uttrycka sig första gången när jag reste i Sydafrika, 2004. De säger ”now” för någonting som är ”snart” och NOWNOW om det verkligen är NU.

”Ahora te lo digo” kan någon skriva på whatsapp. En bekant bjöd in mig till hennes födelsedag den 4 juli. Jag svarade att vi kommer. Då svarade hon, efter alla andra glada fraser, ”ya te dire donde” som betyder ungefär ”nu säger jag var det är” och eftersom festen inte är förrän 4 juli så skickar hon förmodligen adressen på morgonen den 4 juli. Mina första år i Spanien fattade jag inte dessa saker, blev besviken, irriterad och rastlös. Jag blev knäpp på allt ”ya” och ”ahora” som verkligen inte var nu, inte alls. Och sen alla de här vaga lovorden, som att ”ya lo hablaremos” vilket betyder ”nu pratar vi kanske om det i framtiden men antagligen inte men jag säger denna meningen bara så att jag inte behöver säga något definitivt för saker kan alltid ändras ju och man vet aldrig hur jag känner i morgon eller så kanske vill jag verkligen inte prata om det här så då undviker jag det med denna frasen eftersom jag är spanjor och kan inte vara helt direkt med någonting för som sagt så kan allting ändras och jag vill definitivt inte använda order nej i någons ansikte för det är lite ofint”

Phew. Alla känner vi till ”manjana manjana” och ”un servessa pår favårr” och jag kan intyga att detta säger allt om denna kulturen. Och är det inte just därför VI ÄLSKAR SPANIEN!!!???

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Barcelona har många ansikten. detta är ett: raka linjer.

Stelt, metalliskt, modernt. Känns som en annan stad. Något futuristiskt eller kanske lite pretentiöst för att verka vara något annat.

Denna delen av Barcelona byggdes huvudsakligen inför Olympiska Spelen 1992, och har en känsla av att inte hända ihop med det andra, gamla, Barcelona.

Kalla toner och hårda kanter. Inte alls så som gamla delen av Barcelona känns. Tvärtom från Barcelona. Men en frisk fläkt av en annan känsla.

Palmer och raka vägar. Parallella situationer. Perfektionism. Allt i en strid ström. Strandpromenad och rollerblades. Lite USA, sådär, men tomt. För tomt. Vart är alla människor? Denna ödelagda låtsasby ger känslan av en amerikansk film där huvudpersonen vaknar och inser att han är den enda levande människan kvar. En mardröm? Eller ett unikt tillfälle?

Hitåt. eller ditåt. Vad säger vi om saken? Ljudet av skateboardshjul som rullar fram på tomma, raka, perfekta vägar. Ljudet av bilar som svischar förbi ovanför på la Carretera.

Kontraster, ett död träd i kontrast mot en stel byggnad, men vad känns mera mjukt? Jo, det döda trädet, som snart kommer till liv! Kalla, stela, tysta byggnader. En sval paus från Barcelona’s myllrande gautliv. Nära havet, med friska vindar.

Chiringuito= strandbar. Ett fenomen som finns överallt i Spanien, men faktum är, att den första chiringuiton någonsin i landet, uppfördes i Sitges, Katalonien. Sitges ligger cirka 45 minuters tågfärd från Barcelona och är en vacker, vit, gayvänlig turiststad, som också har många små vackra gator att gå vilse i och en strand fylld av turister på sommarhalvåret, och en strand helt tom och full av promenadplats på vinterhalvåret.

Men nu är de uppe igen! De monteras upp vid början av varje sommarsäsong, och tas bort på vintern, för att ge promenadplats.

Picaboooo! Kontraster och vila för ögonen. Inget kaos, bara raka linjer. Jag tar en paus, när jag kommer till denna nya delen av Barcelona, utan liv, utan lust, med tystnad och paus.

Barcelona har många ansikten. Detta är ett av dem.

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

En barfotapromenad längs stranden: bland vindsurfare, volleybollspelare och penisblottare

Alltså det är bara SÅÅÅ nice!

Solen skiner, vintern är över. Det är officiellt: för alla spelar volleyboll! De Brasilianska rumporna kommer fram och den gyllene huden skiner. MMMM!

Jag tog av mig stövlar och strumpor efter att ha cyklat ner till stranden. Barfota i sanden. Vinden i håret. Människorna har börjat återvända till stadens vardagsrum: la playa.

Det flögs med saker. Vind och vatten och folk som njöt av frihetskänslan.

Livet händer utomhus i Barcelona. På vintern kompromissar vi i några månader, och måste frysa i våra kalla, små lägenheter. Nu är vi ute igen, fria igen.

Fri var även denna mannens penis.

Han befinner sig ungefär mitt i bilden, och försöker skjuta sitt kön uppåt, se det ska synas på bild.

Han var stor och tjock, och såg ut som en amerikan. Han hade hoodie och keps, nämligen. Även strumpor. Men inget annat på underkroppen.

Jag antar att hans penis och ville vara fri och andas, ute ur vinterns trånga gömställe.

Vad är det med män som har denna grejen? Att de måste visa upp sitt kön?

När jag var alldeles färsk i Spanien första gången (jag flyttade till Alicante när jag var 19 för att jobba som au-pair hos en svensk familj) tog jag familjens bil (med mitt alldeles färska körkort, fyra dagar gammalt) och körde till stranden lite utanför staden. Där lade jag mig på min medhavda frottéhandduk och läste The Beach av Alex Garland.

Plötsligt hörde jag en mansröst fråga mig någonting.

Jag satte mig upp, kisade mot solen, och satt öga mot öga med… just det, en penis.

Jag blev förskräckt. Jag var ungefär lika omogen som de där stenhårda avokadorna som reser långa vägar till Sverige på vintrarna för att hamna på ICA’s kyliga hyllor. Jag var dessutom naiv också, med mina fyra dagars långa vuxenliv (borta från mamma och pappa för första gången).

Hans penis stod alltså där, i ögonhöjd. Mannen var i övrigt fullt påklädd, han hade till och med strumpor och skor. Han bara stod där och såg mig våndas.

Det hände några år senare igen, på en helt tom, vidsträckt strand nära Tarifa. Den mannen låg snett bakom mig och tryckte sitt kön mot himlen, och visslade hela tiden för att jag skulle vända mig om.

Jag fattar inte grejen.

Går de hem sen, och…?

Ja ja. Hursomhelst, så var det uppfriskande promenad längs med Barcelonas playor. Jag kan även meddela att jag inte är naiv och omogen längre. Jag är nu en erfaren och vis kvinna, smarrig och geggig som en perfekt Mexikansk avokado skall vara. Man blir härdad av att bo i Spanien. He he.

Nu är det helg!

Buen fin de Semana!

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)