Welcome to Res.se. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Lite lugnt här under helgerna men vi kommer tillbaka efter nyår…

Den allra första gången jag reste till New York, 1998, fick jag en liten karta av en kompis med ställen man borde gå till. Ett av dem var Café Gitane, på Mott street. Det blev mitt första stamställe i den här stan – i dött lopp med Greenpoint Tavern på Bedford avenue, som fortfarande var relativt avspänt  i slutet av 1990-talet.

Jag går inte dit så ofta numera, men jag har sedemera förstått att nästan alla svenskar som flyttar till, eller turistar i, New York går igenom samma process av Café Gitane-kärlek. 

Det är ett charmigt ställe, fullt av den där typen av vackra kids man gillar att vara omgiven av när man är 22 och själv känner sig snygg och ball. 

Nu har de i alla fall öppnat ny fillial i West Village, i ganska nyöppnade Jane Hotel.

En ny generation svenskar lär snubbla dit, förälska sig och sedan gå vidare i livet.

Intressant karta där man kan se inkomstskillnader i New Yorks olika områden.

Lower East Side och WIlliamsburg är fortfarande, trots decennier av gentrifiering, två av de allra fattigaste områdena i New York. Manhattans rikaste område, Upper East Side, gränsar till det fattigaste, East Harlem.

Nästan hela Brooklyn är ganska jämntjockt medelklassigt, med mellan 50-80 000 dollar om året i inkomst.

På Allen Street finns det en lampa som, så vitt jag vet, aldrig slocknar. Eller rättare sagt är det tjugo, trettio små lampor som blinkar frenetiskt i en liten rektangel runt en vacker gammal skylt som ser ut att ha suttit där sedan 1950-talet – precis i gränslandet mellan Chinatown, Little Italy och det sista kvarvarande delarna av det gamla, judiska Lower East Side.

Skylten är i själva verket helt ny och tillhör Sorella, en härlig liten italiensk restaurang som drivs av två unga New York-systrar (därav namnet, som betyder syster på italienska). 

Jag tycker alltid att det brukar vara svårt att komma på kul ställen att äta på i de här kvarteren, så Sorella kan nog etablera sig som ett säkert kort för  finurlig, itanlienskamerikansk mat på en av Lower East Sides bästa, kaosigaste och allra mest newyorkiga gator. 

Sorella, 95 Allen Street

Jag undrar om den karaokehysteri som svept över New York de senaste åren är ett symptom för att 00-talet håller på att ta slut. Den typen av tidsskiften tenderar ju att föra med sig ett slags omedelbar nostalgi för vårt gemensamma förflutna. När ett decennie tar slut vill man samlas och komma ihåg hur härligt allt var, inklusive efterkonstruktioner och selektivt minne.

Hur bra skulle exempelvis South Park-gängets satir över Bush-epokens USA, ”Team America”, stå sig i dag, fem år efter att den kom ut?

Min teori är att låtarna – som så ofta med South Park-folket – överlevt bättre än själva berättelsen. Den långsamma, deppiga balladversionen av ”America (fuck yeah!)” kan vara den bästa satirsång som spelats in i USA.

I veckan kan 00-talsnostalgiker samlas på 92 Y i Tribeca för att sjunga allsång till låtarna från filmen.

Kan nog antingen bli legendariskt eller en fullkomlig katastrof.

Michael Bloomberg blev omvald som borgmästare förra veckan, med förvånansvärt liten marginal, trots att han spenderat 85 miljoner dollar av sin egen förmögenhet på valet. Det känns en aning korrupt, men samtidigt har jag inga större invändningar mot Bloomberg som borgmästare. Han har gjort New York till en trevlig och gemytlig stad, på gott och ont.

Det är renare och grönare och barnvänligare, mindre bilar, mer parker, större trottoarutrymmen. 

Sedan har han även gjort en del dåligt: numera är det exempelvis fritt fram att bygga extremt fula skyskrapor i stora delar av Manhattans downtown. Han har också sålt ut en hel del billiga hyreslägenheter – det är allt svårare att bo i New York för låginkomsttagare.

Den här festliga bloggen har skrivit en ganska bra sammanfattning av hur det är att leva i Michael Bloombergs New York: 

”So I went to the Union Square farmer’s market this morning. I really don’t like going there so much, but I thought it’s the only place I could find rhubarb this time of the year. The place is a bit ridiculous: people have the same exaggeratedly receptive, wide-eyed expression as when they are walking into a Chelsea art gallery, as if buy smoked bacon from the Flying Pig Farm has the same authority of an Art critic selecting a new artist’s monograph. Not to mention those couples who block the path with dogs and baby-strollers. They spend hours trying to single out the perfect carrot, or the most organic apple pheasant sausage for their non-vegan dog.”

En vän påpekade att min bylinebild här – som har ett par år på nacken, jag har sedan dess gjort mig av med Johan Norberg-lockarna – påminner om Paul Krugmans bylinebild. 

Jag får väl hålla med om det. Emil Arvidson har fotograferat, så jag ger honom skulden för  denna subtila homage.

Med lite god vilja går det att konstruera en svensk gastronomitrend i New York:  flera restauranger har de senaste åren börjat servera Janssons frestelse (exempelvis nyligen nedlagda John Dory), fläderblomssaft (som åtminstone jag associerar med Sverige) dyker upp  i cocktails på såväl Hotel Delmano i Williamsburg som Joseph Leonard i West Village, och nu kan man dricka glögg på nyöppnade Mark i East Village.

Bra grej för exilsvenskar som börjar bli sentimentala så här i högtidsårstider.

Mark Burger, 33 St Marks Place, vid 2nd Avenue

East Village har av någon anledning blivit stadsdelen för New York-bor som vill fly bakåt i tiden. Häromkvällen hamnade jag på Banjo Jim’s, en charmig kvartersbar som har livemusik sju dagar i veckan. Tonvikten ligger på amerikansk roots, bluegrass, ragtime och swing. Finansboomens fäbless för Gatsby-doftande gilded age-mode och dansande flapper girls verkar helt smärtfritt ha glidit över i finanskrisens självklara koppling till 1930-talsdepressionen och dess vackaste, vemodiga standards. 

Kolla kalendariet för musik på Banjo Jim’s hemsida.

700 East 9th Street (vid Avenue C)

Så här års tenderar vädret i New York vara så aggressivt behagligt att det nästan känns som en enda stor kram när man går ut genom dörren. Det är ingen slump att den här svala höstluften, med sina eldiga solnedgångar, är dokumenterad i fem miljarder New York-romcoms och TV-serier.

I helgen utnyttjade vi det här idylliska vädret med en utflykt till Dia: Beacon, ett konstmuseum beläget en och en halv timme med Metro North-tåget från Grand Central (eller knappt två timmar med bil från Manhattan). Tågresan går bokstavligen längs med Hudsonflodens strand hela vägen upp till Beacon.

På Dia: Beacon kan man just nu se Zoe Leonards ”You see I am here after all” , där hon klistrat upp flera tusen vykort på Niagarafallen i ett slags rytmiskt montage . Det får en att fundera på naturen och människans roll i den, men även på det föränderliga amerikanska samhället – de äldsta vykorten visar de fötrsta små stålsiluetterna av en bro som byggs över fallen, till Toronto på andra sidan. 

Jag besökte Niagarafallen precis när jag flyttat till USA, 2001 Jag hade varit i Buffalo, högst upp i New York, och recenserat en Eminem-konsert. På hotellet ramlade jag in i Fredrik Strage, och vi bestämde oss för att – som alla riktiga gangsters – ta en Greyhound-buss upp till Niagarafallen och fundera på naturens väldighet. Det resulterade i den här suddiga bilden från min allra första digitalkamera:

Dia: Beacon, 3 Beekman Street, Beacon, NY

Fin interaktiv  karta hos Travel & Leisure på USA:s bästa, roligaste städer, med jämförelser. New York toppar på ”mångfald”, ”stil” och ”nattliv”. Aningen längre ner på ”vänlighet”

Klyftan mellan popmusik och klassisk musik har aldrig varit särskilt stor i New York. Under 2000-talet har ett dussintal nya klubbar och konsertlokaler etablerat sig som fritänkande scener för konstmusik, experimentell pop och yngre klassiska kompositörer. Med samma gränsöverskridande entusiasm som präglade New Yorks downtownscen på 1980-talet – men ofta i lite mer städade miljöer – lyckas de här lokalerna få den akademiska musikvärlden att samsas med den yngre popmusikvärlden över några drinkar.

Le Poisson Rouge (158 Bleecker Street, vid Thompson St) i Greenwich Village har etablerat sig som knytpunkten för den här svårdefinierade scenen. Här kan man höra Kronos Quartet, Steve Reich, Grizzly Bear eller Sufjan Stevens, såväl som den unga kompositören Nico Muhly, som samarbetat med bland andra Björk och Toumani Diabaté och som  har blivit ett slags centralfigur på 2000-talets new music-scen i New York.

The Kitchen (512 West 19th Street, vid 10th Ave) i Chelsea, där kompositörer som Arthur Russell ofta uppträdde på 1970-talet, är fortfarande en samlingsplats för kul konstmusik och på Barbés (376 9th Street, vid 6th Ave), i Park Slope, Brooklyn kan man ta lite större risker med musiken, eftersom rummet bara rymmer ett trettiotal personer (och inträdet ofta är gratis). Här kan man höra världsmusik och experimentell jazz såväl som frisinnade singer-songwriters och virtuosa stråkkvartetter som precis tagit examen från Juilliard. På Glasslands Gallery i Williamsburg (289 Kent Avenue, vid South 2nd St) kan man höra en yngre generation treva sig fram till nya musikgenrer – ofta med tonvikten mer på elektroniskt och dansmusik. 

Om den amerikanska indiemusikscenen har rört sig stadigt mot klassisk musik under 2000-talet så bevisar det här lokalerna att samma sak även har hänt från andra hållet – en ny våg av musiker, kompositörer och artister som är uppvuxna med klassisk musik har gradvis närmat sig popmusiken.

Om man stoppade in allt som New Yorks medelålders hipsters tycker om just nu i en köttkvarn så skulle det som kom ut förmodligen se ut som Hotel Griffou. Det är en ny West Village-krog, med kryptisk ingång, mörka små rum med excentrisk – eller bara bisarrr – inredning och den där typen av småkreativ amerikansk comfort food som avslöjar att stället drivs av folk från den härliga Lower East Side-institutionen Freeman’s. 

Personalen ser ut som om de antingen kunde vara statister i Madonnas ”Justify my love”-video eller ”Eyes wide shut”. Det är kinky med något slags glimt i ögat – Ruben Toledo-mustascher och spets. 

Enda invändningen är egentligen gästerna, som är vad man diplomatiskt kan kalla blandad kompott. Känns ibland som att de enda som fortfarnade har expense accounts i New York numera är real estate-folket. Klientelet på Griffou är helt enkelt inte riktigt lika quirky som själva restaurangen. 

Men igår hamnade jag där hur som helst. Vi beställde hamburgare och pinot noir. Vi beundrade djuren på tallrikarna på väggarna. Det var en bra kväll.

Hotel Griffou, 21 West 9th street, Greenwich Village

Om ett par veckor arrangerar tidningen The New Yorker sin årliga festival här, vilket i vanlig ordning innebär en härlig hösthelg med briljanta människor som pratar om briljanta saker. Man kan exempelvis lyssna på Rachel Maddow, Jonathan Franzen, Annie Proulx, Malcolm Gladwell, sjukvårdsgurun Atul Gawande, skådisarna från Mad Men, Tilda Swinton, Chimamanda Ngozi Adichie och Nico Muhly. De mest populära grejerna är redan slutsålda, men biljetter finns här.

Min favoritkrögare i New York är nog Ken Friedman. Han har ett finger med i bland andra Spotted Pig, Rusty Knot, Tailor (och nedlagda John Dory), indiehotellet Ace och är den enda jag vet som har en permament stol på Momofuku Ko. 

För folk som känner till Stockholmsprofilen Dimman: Friedman är New Yorks Dimman.

Om ett par veckor öppnar Friedmans nya krog, The Breslin, som så vitt jag förstår det är döpt efter legendariska journalisten Jimmy Breslin.

Jag tror att det kommer bli ett trevligt ställe.

The Breslin, 20 West 29th street

Så här ska en krogrecension se ut:

"I have been to the mountain top.
I have seen……things.
Everything is different now.

Let me describe the scene:
You enter through a non-descript door on the 4th floor of an empty,nowheresville mall. Standard push-it-out-of-the-way hanging. A door. One long, utterly gorgeous monster beam of raw, blonde wood. The kind of wood you want to sniff for a while. You want to rub your cheek along its warm, unblemished surface..build a fucking house out of it.

You never want to see another piece of wood that isn't THIS piece of wood. About 12 seats at a sushi bar type set-up. The space behind the bar is as roomy as the customer side. Green bamboo trunks floor to ceiling (this is the food prep side) LOTS of luxuriously extra space. There's nothing on the bar but chopsticks and a napkin. NOTHING. Not a glass, a condiment, nothing. No glass fish display either. 2 blocks of ice, 2 working trays of hunks of fish. which the chef grabs out of.

As your reservation was for 9:30, you and your friend are quickly the only customers. It's just you two, and Masa, directly in front of you, with an assistant on each side. And you KNOW–with absolutely Biblical certainty that at this precise moment, noone, anywhere on this planet is eating better than you. "

Masa

10 Columbus Circle

Häromdagen intervjuade jag hotellmogulen André Balazs i restaurangen till hans nya Standard-hotell som ligger på Washington avenue, nästan längst ut mot Hudson river. Jag kunde inte låta bli att notera att restaurangen påminde om Keith McNallys krogar (Balthazar, Pastis, Schiller's, Minetta Tavern) och att Balazs generellt verkar dela McNallys fascination för att bygga nya lokaler som omedelbart ser "autentiskt" slitna ut, med fejkat patinerade ytor och smårostiga speglar som är inhandlade på något nedlagt bistro utanför Toulouse. Jag tycker om det här fejkgamla, det är ofta lika bra som det "äkta" gamla, ibland är det till och med bättre (tänk exempelvis på Feists knastriga ljudbild eller den gryniga bildkvalitén i Noah Baumbachs filmer?).

Men hur som helst frågade jag Balazs om han såg McNallys krogar som en förebild och han bara suckade lyckligt och sade "Jag är glad att du ens nämner mig i samma andetag som McNally".
Det visade sig att Balthazar och Schiller's – och kanske även gammel-McNallyn Lucky Strike i SoHo – faktiskt var själva förebilderna för Standard Grill. De präglas också av samma folkliga, familjära atmosfär, även om klientelet – beroende på vilken kväll man går dit –  kan vara en blandning av franska aristokrater och överförfriskade bankers från Jersey.

Det går förstås inte en vecka utan att någon i New York öppnar en krog med ambitionen att bli ett slags mini-McNally, med samma ihärdiga försök att imitera hans fejkautentiska detaljkänsla (det senaste försöket är Le Cubain på Lower East Side).

Standard Grill
848 Washington St

Det här är det första inlägget på RES New York-blogg.

Jag heter Martin Gelin och har bott i New York sedan 2001.
Jag skriver framför allt för Svenska Dagbladet, samt medverkar regelbundet på kultursidorna i Aftonbladet och Sydsvenskan (och har även en blogg hos SvD om amerikansk politik och kultur).

Här hos RES kommer jag framför allt skriva om bra restauranger, besvärliga  dumplingförsäljare i Chinatown och dammiga pianobarer i West village.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cLjkSQ_Y56g&hl=en&fs=1&color1=0×234900&color2=0x4e9e00"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/cLjkSQ_Y56g&hl=en&fs=1&color1=0×234900&color2=0x4e9e00" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>