Med lite god vilja går det att konstruera en svensk gastronomitrend i New York: flera restauranger har de senaste åren börjat servera Janssons frestelse (exempelvis nyligen nedlagda John Dory), fläderblomssaft (som åtminstone jag associerar med Sverige) dyker upp i cocktails på såväl Hotel Delmano i Williamsburg som Joseph Leonard i West Village, och nu kan man dricka glögg på nyöppnade Mark i East Village.
Bra grej för exilsvenskar som börjar bli sentimentala så här i högtidsårstider.
Mark Burger, 33 St Marks Place, vid 2nd Avenue
East Village har av någon anledning blivit stadsdelen för New York-bor som vill fly bakåt i tiden. Häromkvällen hamnade jag på Banjo Jim’s, en charmig kvartersbar som har livemusik sju dagar i veckan. Tonvikten ligger på amerikansk roots, bluegrass, ragtime och swing. Finansboomens fäbless för Gatsby-doftande gilded age-mode och dansande flapper girls verkar helt smärtfritt ha glidit över i finanskrisens självklara koppling till 1930-talsdepressionen och dess vackaste, vemodiga standards.
Kolla kalendariet för musik på Banjo Jim’s hemsida.
700 East 9th Street (vid Avenue C)
Så här års tenderar vädret i New York vara så aggressivt behagligt att det nästan känns som en enda stor kram när man går ut genom dörren. Det är ingen slump att den här svala höstluften, med sina eldiga solnedgångar, är dokumenterad i fem miljarder New York-romcoms och TV-serier.
I helgen utnyttjade vi det här idylliska vädret med en utflykt till Dia: Beacon, ett konstmuseum beläget en och en halv timme med Metro North-tåget från Grand Central (eller knappt två timmar med bil från Manhattan). Tågresan går bokstavligen längs med Hudsonflodens strand hela vägen upp till Beacon.
På Dia: Beacon kan man just nu se Zoe Leonards ”You see I am here after all” , där hon klistrat upp flera tusen vykort på Niagarafallen i ett slags rytmiskt montage . Det får en att fundera på naturen och människans roll i den, men även på det föränderliga amerikanska samhället – de äldsta vykorten visar de fötrsta små stålsiluetterna av en bro som byggs över fallen, till Toronto på andra sidan.
Jag besökte Niagarafallen precis när jag flyttat till USA, 2001 Jag hade varit i Buffalo, högst upp i New York, och recenserat en Eminem-konsert. På hotellet ramlade jag in i Fredrik Strage, och vi bestämde oss för att – som alla riktiga gangsters – ta en Greyhound-buss upp till Niagarafallen och fundera på naturens väldighet. Det resulterade i den här suddiga bilden från min allra första digitalkamera:
Dia: Beacon, 3 Beekman Street, Beacon, NY
Fin interaktiv karta hos Travel & Leisure på USA:s bästa, roligaste städer, med jämförelser. New York toppar på ”mångfald”, ”stil” och ”nattliv”. Aningen längre ner på ”vänlighet”
Klyftan mellan popmusik och klassisk musik har aldrig varit särskilt stor i New York. Under 2000-talet har ett dussintal nya klubbar och konsertlokaler etablerat sig som fritänkande scener för konstmusik, experimentell pop och yngre klassiska kompositörer. Med samma gränsöverskridande entusiasm som präglade New Yorks downtownscen på 1980-talet – men ofta i lite mer städade miljöer – lyckas de här lokalerna få den akademiska musikvärlden att samsas med den yngre popmusikvärlden över några drinkar.
Le Poisson Rouge (158 Bleecker Street, vid Thompson St) i Greenwich Village har etablerat sig som knytpunkten för den här svårdefinierade scenen. Här kan man höra Kronos Quartet, Steve Reich, Grizzly Bear eller Sufjan Stevens, såväl som den unga kompositören Nico Muhly, som samarbetat med bland andra Björk och Toumani Diabaté och som har blivit ett slags centralfigur på 2000-talets new music-scen i New York.
The Kitchen (512 West 19th Street, vid 10th Ave) i Chelsea, där kompositörer som Arthur Russell ofta uppträdde på 1970-talet, är fortfarande en samlingsplats för kul konstmusik och på Barbés (376 9th Street, vid 6th Ave), i Park Slope, Brooklyn kan man ta lite större risker med musiken, eftersom rummet bara rymmer ett trettiotal personer (och inträdet ofta är gratis). Här kan man höra världsmusik och experimentell jazz såväl som frisinnade singer-songwriters och virtuosa stråkkvartetter som precis tagit examen från Juilliard. På Glasslands Gallery i Williamsburg (289 Kent Avenue, vid South 2nd St) kan man höra en yngre generation treva sig fram till nya musikgenrer – ofta med tonvikten mer på elektroniskt och dansmusik.
Om den amerikanska indiemusikscenen har rört sig stadigt mot klassisk musik under 2000-talet så bevisar det här lokalerna att samma sak även har hänt från andra hållet – en ny våg av musiker, kompositörer och artister som är uppvuxna med klassisk musik har gradvis närmat sig popmusiken.
Om man stoppade in allt som New Yorks medelålders hipsters tycker om just nu i en köttkvarn så skulle det som kom ut förmodligen se ut som Hotel Griffou. Det är en ny West Village-krog, med kryptisk ingång, mörka små rum med excentrisk – eller bara bisarrr – inredning och den där typen av småkreativ amerikansk comfort food som avslöjar att stället drivs av folk från den härliga Lower East Side-institutionen Freeman’s.
Personalen ser ut som om de antingen kunde vara statister i Madonnas ”Justify my love”-video eller ”Eyes wide shut”. Det är kinky med något slags glimt i ögat – Ruben Toledo-mustascher och spets.
Enda invändningen är egentligen gästerna, som är vad man diplomatiskt kan kalla blandad kompott. Känns ibland som att de enda som fortfarnade har expense accounts i New York numera är real estate-folket. Klientelet på Griffou är helt enkelt inte riktigt lika quirky som själva restaurangen.
Men igår hamnade jag där hur som helst. Vi beställde hamburgare och pinot noir. Vi beundrade djuren på tallrikarna på väggarna. Det var en bra kväll.
Hotel Griffou, 21 West 9th street, Greenwich Village
