Den allra första gången jag reste till New York, 1998, fick jag en liten karta av en kompis med ställen man borde gå till. Ett av dem var Café Gitane, på Mott street. Det blev mitt första stamställe i den här stan – i dött lopp med Greenpoint Tavern på Bedford avenue, som fortfarande var relativt avspänt  i slutet av 1990-talet.

Jag går inte dit så ofta numera, men jag har sedemera förstått att nästan alla svenskar som flyttar till, eller turistar i, New York går igenom samma process av Café Gitane-kärlek. 

Det är ett charmigt ställe, fullt av den där typen av vackra kids man gillar att vara omgiven av när man är 22 och själv känner sig snygg och ball. 

Nu har de i alla fall öppnat ny fillial i West Village, i ganska nyöppnade Jane Hotel.

En ny generation svenskar lär snubbla dit, förälska sig och sedan gå vidare i livet.

Intressant karta där man kan se inkomstskillnader i New Yorks olika områden.

Lower East Side och WIlliamsburg är fortfarande, trots decennier av gentrifiering, två av de allra fattigaste områdena i New York. Manhattans rikaste område, Upper East Side, gränsar till det fattigaste, East Harlem.

Nästan hela Brooklyn är ganska jämntjockt medelklassigt, med mellan 50-80 000 dollar om året i inkomst.

På Allen Street finns det en lampa som, så vitt jag vet, aldrig slocknar. Eller rättare sagt är det tjugo, trettio små lampor som blinkar frenetiskt i en liten rektangel runt en vacker gammal skylt som ser ut att ha suttit där sedan 1950-talet – precis i gränslandet mellan Chinatown, Little Italy och det sista kvarvarande delarna av det gamla, judiska Lower East Side.

Skylten är i själva verket helt ny och tillhör Sorella, en härlig liten italiensk restaurang som drivs av två unga New York-systrar (därav namnet, som betyder syster på italienska). 

Jag tycker alltid att det brukar vara svårt att komma på kul ställen att äta på i de här kvarteren, så Sorella kan nog etablera sig som ett säkert kort för  finurlig, itanlienskamerikansk mat på en av Lower East Sides bästa, kaosigaste och allra mest newyorkiga gator. 

Sorella, 95 Allen Street

Jag undrar om den karaokehysteri som svept över New York de senaste åren är ett symptom för att 00-talet håller på att ta slut. Den typen av tidsskiften tenderar ju att föra med sig ett slags omedelbar nostalgi för vårt gemensamma förflutna. När ett decennie tar slut vill man samlas och komma ihåg hur härligt allt var, inklusive efterkonstruktioner och selektivt minne.

Hur bra skulle exempelvis South Park-gängets satir över Bush-epokens USA, ”Team America”, stå sig i dag, fem år efter att den kom ut?

Min teori är att låtarna – som så ofta med South Park-folket – överlevt bättre än själva berättelsen. Den långsamma, deppiga balladversionen av ”America (fuck yeah!)” kan vara den bästa satirsång som spelats in i USA.

I veckan kan 00-talsnostalgiker samlas på 92 Y i Tribeca för att sjunga allsång till låtarna från filmen.

Kan nog antingen bli legendariskt eller en fullkomlig katastrof.

Michael Bloomberg blev omvald som borgmästare förra veckan, med förvånansvärt liten marginal, trots att han spenderat 85 miljoner dollar av sin egen förmögenhet på valet. Det känns en aning korrupt, men samtidigt har jag inga större invändningar mot Bloomberg som borgmästare. Han har gjort New York till en trevlig och gemytlig stad, på gott och ont.

Det är renare och grönare och barnvänligare, mindre bilar, mer parker, större trottoarutrymmen. 

Sedan har han även gjort en del dåligt: numera är det exempelvis fritt fram att bygga extremt fula skyskrapor i stora delar av Manhattans downtown. Han har också sålt ut en hel del billiga hyreslägenheter – det är allt svårare att bo i New York för låginkomsttagare.

Den här festliga bloggen har skrivit en ganska bra sammanfattning av hur det är att leva i Michael Bloombergs New York: 

”So I went to the Union Square farmer’s market this morning. I really don’t like going there so much, but I thought it’s the only place I could find rhubarb this time of the year. The place is a bit ridiculous: people have the same exaggeratedly receptive, wide-eyed expression as when they are walking into a Chelsea art gallery, as if buy smoked bacon from the Flying Pig Farm has the same authority of an Art critic selecting a new artist’s monograph. Not to mention those couples who block the path with dogs and baby-strollers. They spend hours trying to single out the perfect carrot, or the most organic apple pheasant sausage for their non-vegan dog.”

Jag får väl hålla med om det. Emil Arvidson har fotograferat, så jag ger honom skulden för  denna subtila homage.

Med lite god vilja går det att konstruera en svensk gastronomitrend i New York:  flera restauranger har de senaste åren börjat servera Janssons frestelse (exempelvis nyligen nedlagda John Dory), fläderblomssaft (som åtminstone jag associerar med Sverige) dyker upp  i cocktails på såväl Hotel Delmano i Williamsburg som Joseph Leonard i West Village, och nu kan man dricka glögg på nyöppnade Mark i East Village.

Bra grej för exilsvenskar som börjar bli sentimentala så här i högtidsårstider.

Mark Burger, 33 St Marks Place, vid 2nd Avenue

East Village har av någon anledning blivit stadsdelen för New York-bor som vill fly bakåt i tiden. Häromkvällen hamnade jag på Banjo Jim’s, en charmig kvartersbar som har livemusik sju dagar i veckan. Tonvikten ligger på amerikansk roots, bluegrass, ragtime och swing. Finansboomens fäbless för Gatsby-doftande gilded age-mode och dansande flapper girls verkar helt smärtfritt ha glidit över i finanskrisens självklara koppling till 1930-talsdepressionen och dess vackaste, vemodiga standards. 

Kolla kalendariet för musik på Banjo Jim’s hemsida.

700 East 9th Street (vid Avenue C)