Okej, ett sista tips då.

Det har ju, som alltid när det kommer till Modernista, dillats om den här titeln i flera år.

När Martin Gelins och Eva Wistens New York-boken nu så väl kommer ut så är det också i månpocket och inte som inbunden.

Lite synd, kan tyckas.

Men att den ges ut direkt i pocket är lite symptomatiskt.

Gelin och Wisten ska här nämligen ställa frågor som: Hur får man bord på de bästa restaurangerna i West Village? Hur hittar man Williamsburgs bästa barer? Var bor Woody Allen? Var shoppar Chloë Sevigny? Varför ryker det egentligen ur gatorna? Hur undviker man att gå vilse i Chinatown? Kan man bo i New York utan att hyran ruinerar en?

Det är bara det att svaren, hur välskrivna de än må vara, kan vara missvisande redan nu i juni.

Ty så är New York – förändringarnas förlovade land.

Det tar emot att skriva de här raderna.

Ty det här är nämligen mitt allra sista inlägg här på RES från New York.

I alla fall för nu.

Det här har dels att göra med att jag efter ett och ett halvt år i New York inte längre känner mig ”Ny i NY” men desto mer med att jag nu svischar runt i Stockholm och Europa och inte kommer att bo här igen förrän allra tidigast i vinter.

Jag vill fatta mig kort och säga att min tid i New York varit mitt livs bästa.

Om ni nu ändå går ner på knä och ber om mer så tycker jag att ni ska checka ut den guide som jag skrivit till min andra hemstad som alldeles nyss lades upp på RES-hemsidan.

Glad sommar! Det ska jag ha.

Marcus

Nu på lördag 21 maj öppnar Brooklyn Flea Market sin matspecialsfilial (hängde ni med där?) Smorgasburg i Williamsburg.

Jag älskar namnet och bara måste skriva det igen – Smorgasburg.

Brooklyn Flea Market, som annars först och främst håller till i en gammal nedlagd bank i Fort Greene, hör verkligen till en av de mest självklara helgutflykterna – om man nu då inte bor för nära vill säga – med allt ifrån fina kartor att ha på väggen till vintagekläder och uppstoppade rävar i mintskick.

Därför har jag svårt att tro att det här kommer att bli annat än magiskt och att mat-New York, som om det inte redan var stort nog, nu utvidgats ännu lite till.

Turister hamnar ofta i Chinatown när de tänkt glida runt i Little Italy.

Det här för att Chinatown mer eller mindre har ätit upp det som var Little Italy så att den italienska stadsdelen nu blott är Mulberry Street norr om Canal Street.

Chinatown är smutsigt, hetsigt och luktar det inte färsk fisk, torkad fisk – eller som på kvällarna – skämd fisk så vill man direkt gå hem och blixtsnabbt gå med i Djurens Rätt efter att ha sett hur sköldpaddorna, ålarna och paddorna har det i sina pyttesmå akvarier inne i mataffärerna.

Men om man bara tar sig söder om New Yorks allra värsta gata Canal Street så öpnnar sig ett betydligt mysigare Chinatown med små parker, Market Street (som ni kan se här uppe i min så kallade ”header”) plus finfina dumplingställen och glasskiosker som är lätta att missa om man bara har ögon för den pasta, pizza och glass som säljs för skyhöga överpriser i Little Italy.

Jag skulle vilja rekommendera er att titta förbi Tasty Dumpling nära korsningen Mulberry Street och Bayard Street och Chinatown Icecream Factory på Bayard Street.

Två ställen som tvärtemot behandlingen av djuren får en att känna sig lost in translation på det där ”åh, Gud vad New York är oändligt och härligt”-sättet.

Det är nu blott cirka sex dagar, elva timmar, 55 minuter och 14 sekunder kvar till det allra största sommartecknet av dem alla.

Jag dillar givetvis om säsongsöppningen av Rockaway Taco – det extremt charmiga lilla surfhaket vid Rockaway Beach.

Mmmmmmmmmmm……

New York blir sällan somrigare än med ett par heta räktacos och en Negra Modelo i deras trädgård efter en dag här nere på stranden.

Missa inte för alla surfande sombreros i världen att ta er hit innan sommaren övergår i september, för det är mer magiskt än det mesta som utförs med trollspö.

Om ni skulle bli besvikna så kontakta mig så lovar jag bjuda på ett par Micheladas inne på Manhattan.

Mitt bland betonghöghusen mitt i Brooklyn är Prospect Park och dess botaniska trädgård en stillsam oas.

Trädgården som funnits här sedan 1910 men som känns lika naturlig som om den funnits här för evigt firar liksom många andra ställen på jordklotet stort när körsbärsträden står i blom.

Men till skillnad från många av de här andra ställena finns det skäl att här fira året om – det är alltid någon magisk illgrön ormbunke som är i sett esse, någon spännande japansk blomma vid den japanska dammen som drar till sig allas blickar eller bara en lockande gräsmatta mitt i hela härligheten där man kan lägag sig på sidan och dricka lokalt producerad cider så det pyser upp i nosen.

En sann oas, inte minst nu när New York snart visar upp sig från sin allra klibbigaste sida.

Det finns en hel rad sätt att ta sig hit – sikta bara på Prospect Park.

Inträdet är 10 dollar för vuxna, 5 dollar för pensionärer och studenter, och gratis för barn under 12 år.

De senaste månaderna har jag flutit omkring mellan New York, Paris, London och Stockholm.

Sedan ett par veckor tillbaka är jag i Stockholm för att slutföra en del artiklar som ska ”sättas i svenskt perspektiv” – vad det nu är nuförtiden.

När man läser tidningen City och strosar på vissa gator på Södermalm och Kungsholmen känns Stockholm just nu mer exotiskt än New York.

Södermalmsstället Urban Deli öppnar surdegshotell där stockholmarna kan lämna in sina surdegsdegar som vore de vår tids tamagotchis och på Kungsholmen gick jag häromdagen förbi ovanstående affisch med två ord jag aldrig tidigare sett ihop – sushi-värdera?

Jag måste bara citera, det är ju så roligt, jag gillar särskilt att man har ett val på slutet:

Funderar du på att sälja? Då kommer vi förbi och värderar din lägenhet och ger dig tips och råd över en 9-bitars sushi. Du kan välja mellan ett presentkort eller att vi tar med oss den på en gång.

Förlåt, förlåt, jag ska inte mästra som om jag vore hundra år – men de här sakerna fick mig att längta tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.

Är hyfsat säker på att det finns om inte surdegshotell så i alla fall något liknande i New York.

När det kommer till Sushi-värderingen är jag mer tveksam.

Hur som helst så är New York alldeles för stort för att de två skulle bli veckans snackisar.

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag och RES London-korre Cajsa Lykke Carlson har bytt stad för ett litet slag.

Hon är således i New York och jag i världens i alla fall i dag mest bröllopsyriga stad.

Jag åkte självklart inte hit för det här rojalistiska spektaklet – utan för business och inte alls särskilt mycket pleasure.

Men när vi ändå talar om business så måste jag ändå just nu  rekommendera London för shopping.

Pundet visade sig vara chocklågt – när senast fick vi ett helt pund för 10 kronor?

Så i morgon, efter att jag ätit frukost på The Wolseley, ska jag titta på finare sommarkvällskor från skostaden Northampton och då antingen ett par Church’s, Tricker’s eller Grenson’s, köpa den där A.A. Gill. boken jag dillade om häromveckan och sedan flyga vidare.

Härom månaden fick jag ett mejl från en läsare som bad mig tipsa om en New York-restaurang där man skulle kunna ha bröllopsmiddag för 25 gäster.

Helst en takrestaurang på Manhattan med utsikt över hela härligheten – och max 2000 kr per person.

Budgeten är lätt att hålla i restaurang-New York där det mesta är tossigt mycket mer prisvärt än i, säg, Stockholm.

Men när det kommer till takrestauranger så är det som överallt i världen – du betalar mest bara för utsikten.

Dessutom blir aldrig utsikten över Manhattan vackrare än från Brooklyn på andra sidan East River.

Därför kom jag att tänka på Michael ”Buzz” O’Keeffes restaurang The River Café som jag tidigare skrivit om här och här.

Så jag skrev så här till läsaren:

”Om jag skulle rekommendera en restaurang med fantastisk mat (den har en stjärna i Michelinguiden) och med en underbar utsikt över Manhattan så skulle det bli The River Café. Vackert och värdigt. De har en prix fixe-meny för 100 dollar. Och en sexrätters där kocken väljer allt för 125 dollar. Alltså kanske max 1000-1500 svenska kronor per person med dryck och dricks.”

Ett par dagar senare fick jag svar:

”Ville bara meddela dig om att vi nu bokat vår bröllopsmiddag till River Café  Vi blev helt sålda när vi kollade på hemsidan.”

Jag har fått två frågor från er läsare.

Den första gäller var jag tycker att ni ska bo om ni kommer till New York i sommar, den andra om var jag tycker att ni ska äta bröllopsmiddag för 25 personer.

Jag besvarar den första frågan i dag i nästa mening och den andra på skärtorsdag.

Jag skulle rekommendera Thompson LES där de stora bokstäverna står för Lower East Side.

Från cirka 2200 kronor natten för ett dubbelrum – plus takpool!

Det är inte det lättaste att beskriva hur hett och klibbigt det är i New York under sommarmånaderna.

Det är lite som om man bokstavligen smälter och blir ett med asfalten.

Havet är i och för sig aldrig längre bort än max en timmes tunnelbanefärd – men om man vill stanna i downtown så kan jag varmt (hehe!) rekommendera det här hotellet och dess takpool som med sina orange poolmöbler ser som tagen ur en scen från Los Angeles-scenerna i Mad Men.

Förra året var det 25 grader redan i mitten av mars – i år är det inte lika härligt utan mer som vi kanske är vana vid att det är under våren i den norra ände av världen som kallas Sverige.

Det är med andra ord härligt att återigen vara ute, men ännu inte så mycket mer än så.

Bland det mest befriande med New York är att ta sig runt på alla sätt som inte är helt klassiska – på cykel, i helikopter, i bil som ej är taxi.

Allra bäst, även om man bara gör det i en trekvart i taget, blir det när man joggar.

Mitt favoritställe, som jag skrivit om tidigare, är längs med vattnet vid Hudson River Park med utsikten mot New Jersey.

I Brooklyn har jag aldrig funnit någon utmärkt runda utan där handlar det mer om att kryssa gata för gata – helst bortåt Bushwick eftersom det i Williamsburg även betyder att man måste kryssa mellan alla människor.

En plats som jag ännu inte testat men länge tänkt testa är varvet runt Jackie Kennedy Onassis-dammen mitt i Central Park.

Inte minst för den roliga skylten – som känns som den mest svenska i hela New York – där det står att alla vänligen ska jogga medsols.

Den här veckan, vecka 15, är helt otrolig.

I går gav min favorit-Animal Collective-medlem Panda Bear ut sitt nya fantastiskt fina album Tomboy.

Det som han själv beskrivit som en mix av Nirvana, J Dilla och Frank Sinatra.

Lyssna och känn efter själv.

Det är dock ändå först på fredag som jag verkligen känner mig lika rusig som jag kände mig som barn dagen innan julafton.

Då ger nämligen världens mest underhållande journalist AA Gill ut sin nya samling med resereportage kallad AA Gill Is Further Away.

AA må då och då stämmas för att han skjutit babianer och för sina ibland elaka skildringar från världens alla hörn.

I sin text om Albanien The Land That Time Forgot inledde han till exempel med följande rader:

As you walk across the tarmac, you might notice a couple of planes from Albatros Airways – there is, again, an Albanian inevitability in naming your planes after the only bird that is an international synonym for bad luck, and which doesn’t fly anywhere near the Adriatic anyway.

Any sentence with Albania in it is likely to get a laugh. Albania is funny. It’s a punchline, a Gilbert and Sullivan country, a Ruritania of brigands and vendettas and pantomime royalty.

Vad jag vill säga med det här är givetvis att man ska bortse från det mest provokativa och bara se vilken fantastisk journalist han är.

Aldrig är det så roligt att lära sig saker som när man läst ett AA Gill-rep från, säg, Oman, Grönland eller Machu Pichu.

Aldrig blir man hellre mer sugen på att se och upptäcka mer av världen.

Det har, ända sedan holländarna annekterade södra delen av Manhattan och kallade den för Nieuwe Amsterdam, sagts att ”allt finns i New York.

Ändå går det inte en dag utan att det här motbevisas.

Senast häromveckan när den svenska godisbutiken Sockerbit - efter ett års förberedelser och åtta ton importerade violpistoler - slog upp sina portar i West Village-korsningen Christopher Street och Bleecker Street.

Så, nu tror jag att allt finns här.

Att döpa sin diner till Diner är långtifrån så trist som att döpa sin lilla film om hat till En liten film om hat.

I synnerhet inte när man som när det kommer till Brooklyn-dinern Diner på 85 Broadway är en av New Yorks allra finaste diners.

Det här är vad jag skulle kalla för lyxsylta för hur det ser ut som en mix av en restaurangvagn i ett jättegammalt och jättefint tåg (kanske framsusandes i, säg, Tanzania) och en fransk tabac.

Servitriserna kommer fram och skriver dagens specialiteter på pappersbordsduken – menyn är ”american nouveau” – och allt jag ätit här (musslor, stekar och burgare av gräsmatade kor) är himla gott.

Burgaren här var till och med ett av skälen till att en av mina närmsta vänner som varit vegetarian i över 15 år bestämde sig för att sluka kor igen.

De flesta går till rustika Freeman’s för att äta middag eller än hellre dagen efter-bruncha.

Det inget dumt val.

Jag är själv en av alla dem som orsakar kö till det här stället som känns mer som om  man hamnat på den finsyltigaste finsyltan i vildmarken än på en gränd på Lower East Side.

Men jag skulle även vilja rekommendera er att bara gå hit och ta förslagsvis ett glas pinot noir inne i baren som det, när jag varit här, sällan varit kö till.

Sedan slutar det lätt med att man blir så sugen att man ändå beställer in ställets kokta Prince Edward Island-musslor med aioli och vitlöksbröd.

Men det är en annan historia.

Det svåruttalade hiphop-kollektivet OFWGKTA (där de stora bokstäverna står för Odd Future Wolf Gang Kill Them All) är överallt just nu.

”Hajp utan bra låtar och bra beats”, säger min kanadensiska kompis Patrik.

”Nya Wu-Tang Clan!”, hojtar andra.

Surret har hur som helst lett till att huvudpersonen Tyler, the Creators sponsor, det under nittiotalet ack så hippa skejtmärket Supreme New York, fått ett uppsving.

Det går inte längre att gå, säg, Lower East Sides Ludlow Street upp och ner utan att se någon med en keps med Supreme-märket ovan.

Du hittar plaggen och brädor och annat i deras flaggskeppsbutik på 274 Lafayette Street (mellan Prince Street och East Houston Street).

Funderar själv på den där rosa t-shirten med vågen som ser ut som ett monster.

Sådär, har ni varit inne och köpt lite fina saker för att stötta Japan nu?

Bra.

I kväll tycker jag att ni ska titta förbi releasefesten för kanadensiska popkulturtidningen Bad Day i lyxiga Creature of Comfort-butiken på Little Italys huvudgata Mulberry Street.

Bad Day är något så ovanligt i dag som en intervjutidning där jag ser fram emot varje nytt nummer.

Det som det är releasefest för i kväll är inget undantag då så väl Sofia Coppola som Animal Collectives Noah ”Panda Bear” Lennox får tala till punkt över flera uppslag.

Det är bara en tidsfråga innan tidningen kommer att kallas för Kanadas motsvarighet till fantastiska Tidningen Sex.

Dessutom alltid kul att kolla in CoC:s designerkläder.

Det är så otroligt sorgligt det som sker i Japan.

Det är så svårt att ta in att det kanske är bättre att bara skänka slantar nu och tänka sen.

Här i New York har en hel rad modemärken engagerat sig med olika insamlingar.

Ralph Lauren och Opening Ceremony har tagit fram speciella pikétröjor och t-shirtar utifrån den japanska flaggan medan det japanskamerikanska United Bamboo har en så kallad ”sample sale” på tisdag mellan 11-17 på sitt kontor  i Chinatown – 217 Centre Street, 6 våningen.

Alla intäkter går överallt oavkortat till de behövande efter tsunamikatastrofen.

Missa inte heller den här den här finfina stödsidan.

Själv gick jag i helgen och stödåt sushi på hyperpopulära lilla Tomoe i korsningen Thompson Street och West Houston Street.

Eller stödåt och stödåt.

Jag har tänkt gå dit i vad som känns som en evigheter och nu blev det äntligen så.

Vi beställde in räkdumplings, friterade ostron och en sushi och sashimi combo med två Asahi på tapp vardera för blott 92 dollar plus dricks.

Ett gulligare alternativ till annars magiska Blue Ribbon Sushi längre ner på gatan.

Den här bilden säger mer än tusen ord.

Så i dag blir det en långpromenad till Williamsburg och mitt smultronställe vid korsningen Grand Street och East River.

Det finns snudd på inget som är så fint som att där i solskenet nere vid vattnet sitta med en takeaway-cappuccino från Blue Bottle och drömma om Manhattan på andra sidan floden och veta att man kan åka dit i ett svisch när helst man vill.

Ibland är det simplaste tipset det bästa.

Att bo på lyxhotellet Tribeca Grand måste vara lite som att bo på Berns.

Det går inte en dag utan att det är mints tre fester i huset – oftast en spelning i källaren, en dj i baren och ytterligare en dj i ett rum alldeles intill.

I lördags spelade åttiotalsfestliga Javelin på en releasefest för en samlingsskiva med lite ny New York-musik med den inte helt originella titeln This Is New York.

Brooklyn-dudesen var okej – även om det kanske kändes lite väl tokroligt, ironiskt och ”Beastie Boys” emellanåt (inte minst när man till och med hade en passage där man sjöng refrängen till Sabotage).

Det allra märkligaste med de här kalasen är att du kan smaka av all lyx helt gratis – med undantag för de en dollar i dricks som du ger bartendern för gratisdrinkarna.

Givetvis är allt gratis eftersom det handlar om att promota saker – det är fester för modehus, för skivor, för vitaminvatten.

Men ändå.

Oavsett hur lyxiga hotell, restauranger och barer än är i New York så blir du alltid behandlad väl.

Du får kanske låna en smokingkavaj ibland – som på The River Café – men jag har aldrig varit med om att någon pekat på mina Tricker’s-kängor och sagt att, ”nej, tyvärr, här har vi blanka, svarta skor”.

Jag är inte helt hundra – men kanske beror det här på att New York är en av de städer i världen där det är allra svårast att se vem som har pengar eller inte.

Ingen vågar chansa när det kommer till oartigheter – det kan ju vara en het konstnär eller en arvinge till någon börsmäklare på Wall Street.