Det var antagligen en hel del människor som stannade hemma i går, rädda för att deras hemstad på nioårsdagen av 9/11 åter skulle bli en skådeplats för österländsk antiamerikansk terrorism.

De allra sydligaste delarna av Manhattan var i alla fall under kvällen spöklikt tomma på människor.

Själv var jag här nere för att ta bÃ¥ten ut till Governors Island för Ã¥rets sista spelningar i konsertserien som gÃ¥r under det passande namnet The Beach – spelningarna är nämligen pÃ¥ Government Islands sandstrand.

Här, en fyra minuters färjeresa frÃ¥n Pier 11, spelade sedan Teengirl Fantasy och – framför allt – stadens förlorade son i Animal Collectives Panda Bear som sedan en handfull Ã¥r tillbaka befinner sig i Lissabonexil.

När han uppträdde pÃ¥ Way Out West-festivalen i augusti kom hans musik inte alls till sin rätt – det var mitt pÃ¥ eftermiddagen, det var ljust, det fanns ingen entusiasm hos de som stod och lyssnade med armarna i kors.

I går var det å andra sidan helt magiskt.

Panda Bear gjorde entré genom två lika stora som täta rökmoln.

Det var extatiskt, suggestivt repetitivt och till skillnad frÃ¥n i Göteborg sÃ¥ spelade han inte bara nytt utan även lika hÃ¥rda som romantiska versioner av Animal Collectives Daily Routine, Guy’s Eyes och What Would I Want, Sky.

Att Manhattan till vänster om scenen såg ut som Gotham City och att ett blått ljus sken upp vid Ground Zero där tvillingtornen stod blev en fin inramning till det här.

Det här som så här efteråt känns som det kanske bästa jag någonsin upplevt på en scen.