Jag var och spelade skivor i Paris i helgen.

Det var flott – inte minst att spela pÃ¥ Le Carmen i Pigalle som kändes lite som jag föreställer mig att det mÃ¥ste vara att spela skivor i Versailles.

Very Sofia Coppolas Marie-Antoinette med andra ord.

På flyget tillbaka till Göteborg hamnade jag bredvid en ung colombianska som givetvis vuxit upp i Bogota, New York, Toronto och som innan hon skulle ut på en tripp till Rom och Indien för att sedan flytta till Tokyo för att bli teaterdekoratör nu gick på konstskola i Paris.

När vi gick ner för landning frågade hon vad jag tyckte att hon skulle hitta på i Göteborg.

Det var inte det lättaste, sa jag, som under helgen, när jag slagits av Saint-Germain-des-Prés skönhet nu efter ett tiotal besök i staden utnämnde den till världens vackraste och Göteborg till den minst vackra.

I alla fall som jag varit i.

Och i alla fall så här års.

Och om man nu ska ställa städers skönhet mot varandra så ska man ju utgå ifrån hur de är under en grå Alla hjärtans dag-helg i februari och inte när de, som i Göteborgs fall, står i sin fulla skärgårdssommarprakt i juni, juli och augusti, inte sant?

Jag tipsade henne hur som helst om att gå och äta sill, rökt och gravad lax och Västerbottenost och dricka en god svensk öl på någon av stadens mer klassiska restauranger, sådär som jag själv gör, men då mestadels i Stockholm och på ställen som KB, Tranan och Riche, när jag är i landet.

Hon skrattade när jag berättade att hon just flugit från världens kanske vackraste stad till vad som bara måste bara världens största småstad.

Sedan dillade vi lite om New York och att vacker inte var rätt ord för staden.

Den är mer mäktig och magisk, sa hon innan vi tog vårt bagage och reste åt skilda håll.

Mäktig och magisk, tänkte jag och längtade till det att jag åter kommer att vara där om två veckor.