Så började matbutiken på hörnet ställa fram tomtarna och chokladharen, och gud vet hur många av dem som hängt med sedan förra året. Ty i Belleville, kvarteret där jag bor, är folk i största allmänhet mest intresserade av grillade kastanjer, maskolvar och baclava. Den där tjocka röda gubben med mage och vitt skägg som smyger sig på och trycker ner sin stora bak i hyllan så fort december närmar sig har det inte lätt i en miljö där det är bastanta kvinnor med bara magar som regerar.
Står på posten bakom en stor svart kvinna som har fullt skå med att frankera ett kuvert. Det är inte det lättaste då man klätt sig i tre meter tyg, lindat runt kroppen och utanpå det en stor svart päls. Kring huvudet har hon utsmyckat sig med ett vitt tygstycke som var femte sekund glider ner i ögonen – och på fötterna bär hon flip flops.
Nej, vill man hänga med Santa och andra traditionsenliga människor får man ta sig till vänstra stranden, och det är kanske just avståndet som gör det hela så fantastiskt. Jul och Jul i kontraster.
På väg till MERCI – Ett kul ställe i le Marais. Concept store med kläder, möbler, inredning och restaurang i ett.
Läs mer och se fler bilder på:
1.10 pm means ten minutes late. It is so hot outside it is hard to hurry. This is without a doubt the last t-shirt brunch of the year.
(sms ->) Sorry, I’m almost there. Thought it was number 80?
(<-sms) It is, but it is kind of off the street.
The court-yard is full of running children, once we get in, there is a long line for orders. This is what brunch in Paris is like. However, people must have had a cup of coffee already at home, since the atmosphere is relaxed and friendly.
- I think we are supposed to choose from the “salty” or “sweet” options on the menu.
Full Post and more photos: www.minicosmopolitans.com
Behöver du fler intressanta Parisare att skriva om?
Det är bland det första designern Lisa Westling säger då vi ses på Cojan, fiket vid Louvren där hon hängt de senaste veckorna då hon just nu designar en smyckeskollektion. 25 pieces på två veckor ville de ha. Och det är första gången hon gör det.
-Det känns skönt att få ett jobb av någon annan eftersom man blir lite trött av att vara sin egen hela tiden, men det vet du väl, ler hon.
Sen berättar hon om Hugo på Chez Geroge, studentbaren där alla som nångång kommit till Paris för första gången hamnat – och förmodligen blivit kvar. Själv såg jag en liten mus där en gång och har inte varit tillbaka sedan dess…Den lilla källarlokalen ligger i 6e arr, precis bredvid kyrkan St Sulpice har en familiär stämning över sig, och inte enbart för att den drivs att en tjock släkt judiska män som spelare hiebreiska sånger i källaren.
- Hugo står där uppe och hans bror i baren där nere, han äter middag på baren bredvid och har så alltid gjort, han hjälpte mig när jag kom till Paris och vi blev jättebra vänner. Hon river av en lapp i blocket hon har med sig och skriver ner hans adress. Så, ring!
Var hittar man dina kläder?
- I No Good Store, där jag fick presentera min första kollektion, på rue de Martyr i 18e, och snart förhoppningsvis i en butik som heter CANCAN.
Se hela intervjun och mer fina Ateliers Franka Bilder: www.minicosmopolitans.com
En kvinna med båda fötterna på jorden kliver bestämt ut genom dörren till favoritbaren Sans Souci för att ta sig en cigarett, och för att säga ”Det där, det röda läppstiftet är inte snyggt på en ung kvinna som du. Det ser fult ut och klär dig inte!” Punkt.
(Ehm och du är… Anna Wintour?) Samtliga i sällskapet stirrar nu på mina ytterst välmålade röda läppar.
Vad svarar man på det? Ingenting – det behövs nämligen inte för strax kommer en 10 min utläggning om varför – och hur man (som hon) när man nått en mogen ålder förstår sådant bättre, och förresten då klär fantastiskt bra i rött. Jaha.
En sådan fransyska muckar man inte med – hon vet vad hon pratar om och man ifrågasätter inte vad det nu är hon har förstått – hon har levt, voila ca suffit.
Som en hund med svansen mellan benen smyger man sen in, tillbaka till sitt lilla glas rödvin och försöker återuppta sin plats på jorden.
Men! Det är samma kvinna, som när man ska gå, har slagit sig ner mitt emot bartendern och då man passerar skriker ut hur fantastisk man är (Intergritet? Nej det kan dra åt fanders) – och att det trots allt är helt rätt! För man ska visa vem man är. Hon talar sedan inte direkt till mig utan låter konversationen om mina röda läppar fortlöpa mellan henne, bartendern och de tre killarna som sitter runt omkring. De vinkar när jag går och jag får acceptera att lämna baren utan mina läppar för de är kvar i luften mellan dem. Hon programerar till och med den charmanta bartendern som man knappt vågat titta på, till att yttra att ”det klär dig väldigt bra mademoiselle”, fast han nog varken vet någonting om färg eller mogen ålder för läppstift. … Men vad gör det.
Paris vore helt enkelt inte samma stad utan sina kvinnor.
Är inne i kvarterets största supermarket när jag får beskedet och tror först att det är ett skämt. Nästan 6 procent av svenska folkets röster på Sverigedemokraterna?! Här är jag själv invandrare, och förresten halvt hemma i Stockholm med. Då jag bara bott just här i kinesdominerade Belleville i ett par veckor är jag fortfarande en främling - Går på kulinarisk upptäcksresa bland frysta dumplings, tofu och inplastat grisfläsk att gnaga på då blodsockret faller runt klockan 3. En del kinesisk mat är fortfarande en aning svårsmält, men då är det ju tur att det i supermarketen också finns rödvin, chevre, baguette och inlagd vitlök – att accompagnera en steak frites. Hur spännande raviolis med räkfyllning, torkade jättesvampar och marinerade bambuskott än må vara är ibland det franska enkla, nästan tråkiga, helt enkelt det bästa.
för mer från dagens Paris: www.minicosmopolitans.com
Det går inte att komma ifrån att kontrasterna får det att röras om innanför bröstkorgen. Det är väl något typiskt sentimentalt med kontrasterna kring årstider som växlar i och för sig, med kvällsvind som plötsligt blivit kall och skymning i parken samtidigt som de rosa rosenbuskarna fortfarande sträcker sig höga mot skyn. Hur man i ögonvrån ser en kvinna med nyckelknippan i guld, som trots dånande elektro i lurarna, lyckas kommunicera fram att grindarna stängs fast klockan bara slagit åtta. Man får tydligen springa hem och sysselsätta sig inomhus nu.
Kontrasterna följer med även då man lämnar residentiella 7e arrondissemanget och åker hem till Belleville för att komma ner på jorden igen. Eller något i den stilen. Någon romantisk tanke ligger säkert bakom och det är de ännu gröna träden som upprört blåser mot metrofönstret som man ger hela ansvaret för det.
Spenderar kvällen i sällskap med en fransyska som hade två barn men nu bara har ett kvar eftersom det andra, pojken, blev kidnappad i Colombia två år tidigare. Nästan lika länge spenderade hon med att leta efter honom. Sen orkade hon inte längre och åkte hem till Belleville. Nu bor hon med min förra kollega, står i baren och man ser att hon faktiskt skrattar. Hennes ansikte är slitet, kroppen mager som en narkomans och fingrarna rynkiga av tusentals cigaretter. Jag ser min blonda Ralph Lauren kalufs utifrån och undrar hur det är möjligt,, att man har rätt att dela någonting här.
Gapet mellan oss är egentligen lika påtagligt som det mellan höst och sommar och hon vet inte ens om att man känner till hennes hemlighet. Men när hennes ärrade hand tar ens unga släta och drar upp en på golvet framför de afrikanska sångarna så ler hela baren, och precis som då den kyliga vinden plötsligt kom från ingenstans och brottade ner sommarhettan så rör det sig så där magiskt uppfriskande innanför bröstkorgen igen.
Fler bilder och människor i fina höst-Paris
Igår kväll hamnade man här i Montmartre. Sött Par, söta bakelser!
Yesterday I ended up here, in Montmartre. Sweet couple, Sweet cakes!
La rentrée. Ett begrepp man bara maste kanna till dessa dagar om man ska ha nagot att komma med da det ska smapratas mellan cigarettfimparna. (Ar det nagot jag insett sa ar det att fredagsfika-pauser vareviga dag helt klart ersatts av bolmande pa arbetsplatser i detta land). La rentrée ar inte enbart den faktiska ”skolstarten” eller ”aterkomsten fran semestern” utan har sa mycket underbyggd angest instoppad emellan bokstaverna att begreppet liksom tenderar att pysa ut over hela stan. Speciellt pa metrons linje ett mellan Bastille och La Defense dar man de senaste månaderna spenderat nagra tidiga mornar med lurarna instoppade i oronen.
Kanske ar det for att det ar pa ett annat sprak, men aldrig har jag väl lagt marke till att tapetklistrade ica-pasar i storformat pryder Kungsgatan i Stockholm, och uppmanar till att ”ladda upp efter semestern”, eller att morgontidningen rekomenderar barnen att infor forsta skoldagen ata minst 3 ”fruits et legumes” for att ej bli hungriga mellan de 7, ja exakt 7, timmarna det gar mellan lunch och middag. Hur vaderhallan i St Tropez-branna konstaterar att ”ja nu ar det slut pa det roliga”, for att inte tala om alla pannveck pa lunchande kostymnissar i parken som liksom signalerar till varann i nagon slags radar att ”jo jag vet…det ar hart. La rentrée”. De sitter dar och forsoker skara sin tarte aux pommes lite chict med plastgaffeln i duggregn samtidigt som sommarvinden blivit kylig. Och byxorna blir smuliga.
Men nar man blir inbjuden till före detta kollegor, ackompanjerad av ”une surprise” i form av farska croissanter och espresso och far kindpussa 45 urinvanare pa en gång sa far hösten garna komma. Nu far vi bara hoppas att de på kontoret klarar resten av återvandandet också - även utan svensk arbetslraft och festande på croissant. Liksom resten av La France, för nog ar det så aven här att det (som vanligt) ar invandrarna som vill jobba.
(För mer från livet i Paris / More on life in Paris : www.minicosmopolitans.com) !
Så nu är det knutna armar över bröstet på sommarkavajen då man vandrar hemåt på rue de rivoli om natten. På dagen bländas utsikten från broarna i höstsolen men fast det är 22 grader varmt så finns en friskhet i luften som man inte kände förr. Precis på samma sätt som då man gjorde den där skolresan till Birka första veckan av femman och vattnet i mälaren liksom såg ut att vara kallare än veckan innan bara för att man inte längre var riktigt fri, så inbillar man sig att uteliggaren, som varje morgon ligger utanför sitt tält och spelar game boy, också känner att ett nytt blad är uppslaget.
Längs med hela väggen, på kajen under bron näst intill Gare de Lyon bor det folk. Tälten står uppradade mot stenväggen i sina olika färger och utanför står både stolar, bord och spis. Någon har satt upp poesi med häftmassa och över diskbänken står en ”din mamma jobbar inte här.” Det är som ett docksåp i realformat och en paradoxal känsla av avund slår en när man går förbi då det verkar så hemtrevligt. Men det är nu det. I soliga september.
Då rue de rivoli äntligen leder in i Le Marais och man passerar den där stelnade nedsläckta karusellen går en snubbe förbi och tar sig friheten att nypa en i rumpan.
Har just fått berättat för mig att det i dagens Le Monde står en artikel om familjer i Marais som ”tvingas” hyra ut sina lägenheter till rika turister en vecka i månaden, och på så vis tjänar in till hela månadshyran. Under tiden så tar de sin man och sitt barn och flyttar hem till mamsen och papsen som kanske bor i en betydligt mindre våning residentiella 17e ett tag.
I någon sån där solidarisk anda så har Le Mondes läsare regareat kritiskt mot artikeln i tidningen och hur den skildrar dessa människor som ett utslaget folk, boende i 7 miljoners lägenheter i Le Marais och som trots detta faktum nästan riskerar att hamna på gatan några dagar i månaden för att ha råd med de där veckorna i Dubai. C’est insupportable!
Då, kring jul när de reser mot öknen med Paul Smith tandborsten i resväskan så är vinden enligt erfarenhet ännu kyligare här i stan. I dockskåpen under broarna har de då nog plockat fram det där duntäcket från Habitat som de förstås investerat i.
För mer från kvällen : www.minicosmopolians.com
During an extremly hot lunch break in Stockholm this summer, while struggling with what now a days is the typical Swedish plat du jour; Quinoa, turkey, chopped veggies, avocado and cottage cheese, I found out that French clothing brand Zadig& Voltaire’s chef designer is Cecilia Bönström. She is a former model – and Swede, based in Paris for over the last 20 years. Too add an extra spoon of sugar to the story, she lives with her boyfriend and kids in the chic suburb Neuilly.
Despite being a busy woman, she does have some time to take advantage of Paris and even to talk a bit with me, I called her up to ask her where, near the office, she takes the lunch break herself.
- Work is a pleasure for me, if it’s working alone in my space, or being with the stylists or having appointments. Usually someone has to pull my arm to tell me it’s lunch time because I never look at the watch, but quickly my hunger of good food takes over… In my area (the office is based in the center at 57 St Roch) the restaurants are great, whether it is French food, like the small small fish restaurant of the French actor Gerard Depardieu, called L’Ecaille de la Fontaine (tel: 01 47 42 02 99), the small Italian bio restaurant Crudus (tel: 01 42 60 90 29) or Colette, the cool multibrand store on rue Saint Honoré where you always see cool people when you eat downstairs.Sometimes we go to the south American tapas restaurant FERDI (tel: 01 42 60 82 52)or Japanese Kinugawa (tel: 01 42 60 65 07). For important lunches I got to hotel COSTES.
(full interview to be published later)
Under den korta söndagspromenaden i jakt på söndagsbrunch börjar jag inse att det vore betydligt enklare att agera bloggande guide i Paris om inte niqab-frågan varit en så het potatis i Paris för tillfället. Det bästa hade helt enkelt varit att bära en. Speciellt då man för dagen klätt sig i en stormönstrad klänning och har en ytterst blond nuna i ett område där de flesta ser ut på alla möjliga vis – förutom just så.
Antingen så kan man fråga affärsbiträdet om man får ta en bild, och då förvänta sig ett nekande svar. Alternativt kan man fota loss utan att fråga, men då riskera ett stenansikte till svars och en uppläxning efter noter vilket helt klart gör nästa besök i butiken mindre aktuellt. Bägge scenarion inträffade denna söndag och jag har ännu inte bestämt vilket av dem som är att föredra. Säkert är hur som helst att de inköpta tunisiska kakorna som inhandlades hos Omar sedan skulle göra ett exotiskt intryck på det måttbeställda middagsbordet från andra sidan Atlanten, i en finare del av stan.
- Kommer bloggen du skriver göra så att svenska tjejer valfärdar in i min affär? J’adore les filles suèdoises, sa Omar då jag betalade.
- Man vet aldrig sa jag och tänkte att jag funnit en potentiell mandel dealare.
Söndagspromenad upp till Parc des Buttes Chaumont. Brunch på Rosa Bonheur, vilket inte var speciellt brunchigt och ganska dyrt. Hem via Rue de Belleville och Edith Piaf’s tidigare stamställe Bar Aux Folies där vinet fortfarande är billigt även om Edith lämnat stället. Till sist förbi kinesiska butiker och åter på Boulevard de Belleville med dess Arabiska matbutiker.
Rosa Bonheur i Parc des Buttes Chaumont. 19 arr.
Bar Aux Folies, 8 rue de Belleville, 20 arr.
Omars butik och utomhusmarknad, boulevard de Belleville, 20 arr.
Den långsamma lantisen i mig har helt klart fått en svår tango och hjärtat hjular, spinner som en cd-skiva. Intryck. Det är vad den här staden har att bjuda på. Längesen känns det, som dagarna var så här fullproppade av färger och former. Och om jag minns rätt så fortsätter det imorn.
Att vara inne i lägenheten är en sak, att kliva ut är en helt annan.
Nya höstskorna med kilklack och välstruken blå jacka är både hemskt varmt och intresseväckande i ett kvarter där de flesta är kringflackande killar med magväska eller äldre tanter med sjalett och käpp. Tar en tvärgata ner och passerar tre, fyra ställen som serverar myntate, på gatan efter en moské där en man ställt upp ett bord och sitter och klipper biljetter, och så stanna till och låta den afrikanska kvinnan med barnen lindade i spräckligt tygstycke på ryggen passera. Hon är lika långt från mitt nästa stopp som Kapstaden är från Malmö.
Men bara 10 minuter senare försöker jag gena med cykeln genom Marais där allt istället är små tvålar med pistagedoft, italienska skor och designerpåsar som trängs mellan internationella lördagsflanerare i linnebyxor från Paul Smith och runda glasögon - blandat med de judiska lokalborna i svart hatt eller kippa med kringlor i handen. Kommer ut svettig på andra sidan gränderna för att hamna mitt i en demonstration mot Sarkozy och därför bli tvungen att fly in på ett varuhus några sekunder. Blir stoppad av en japansk fotograf som fotar dagens outfit och får posa för något som ser ut som japanska ELLE. Lilla fotografen skriker åt mig ”le, le!” innan hon nogrannt skriver ner på konstig franska att den blåa jackan jag bär är köpt i Munkfors. Så, ett svalkande glas med en ny svensk bekant en timme senare på Café Charlot med vita dukar. Går knappt att få ett bord ute men hamnar till sist på hörnet bredvid en ensam kvinna som läser om dagens Sarkozy-demonstration och fingrar på ölglaset. Bryter upp runt 21 för en snabb promenad förbi République och middag på Chez Jeannette med intag av ceasar salladen (äntligen!). Då jag väntar på min vän utanför frågar en man om han kan köpa mig för 80 euro och jag tänker att man får fundera på det där med att vara blond och bära läppstift samtidigt.
Får mycket parmesanost i salladen och nyrostade krutonger, hör inte vad min vän säger eftersom musiken är för hög men vi skålar i vin och klorfyllt kranvatten. Och så biter man sig lite i tungan i blandad saknad och nostalgi för att man valde en bar som bär på minnen av samma sallad men en annan man. Men det är väl så man hittar sitt stamställe.
Cyklar sedan uppåt igen, 23 grader i luften och rue Oberkampf ser ut som på Ibitza. Engelska turister sjunger karaoke i röd tubtop medan fransyskorna tittar snett bredvid. Väl tillbaka vid Belleville går jag in på en restaurang och köper en Coca-Cola som kostar 2 euro att ta med och en att dricka upp på plats. Kvinnan som säljer den har sin sjuåriga son gråtandes i hälarna men stämningen är god. Oliver, persikor, fetaost och så vattenpipor och sjungande middagsgäster överallt ute på gatan. Här doftar det varken pistage, nygrillad kyckling eller stärkta bordsdukar utan söt, varm tobak som försvinner ut i septembernatten.
Café Charlot – 38, rue de Bretagne, 4 arr
Chez Jeannette – 47, Rue du Faubourg Saint-Denis, 10 arr