Det går inte att komma ifrån att kontrasterna får det att röras om innanför bröstkorgen. Det är väl något typiskt sentimentalt med kontrasterna kring årstider som växlar i och för sig, med kvällsvind som plötsligt blivit kall och skymning i parken samtidigt som de rosa rosenbuskarna fortfarande sträcker sig höga mot skyn. Hur man i ögonvrån ser en kvinna med nyckelknippan i guld, som trots dånande elektro i lurarna, lyckas kommunicera fram att grindarna stängs fast klockan bara slagit åtta. Man får tydligen springa hem och sysselsätta sig inomhus nu.

Kontrasterna följer med även då man  lämnar residentiella 7e arrondissemanget och åker hem till Belleville för att komma ner på jorden igen. Eller något i den stilen. Någon romantisk tanke ligger säkert bakom och det är de ännu gröna  träden som upprört blåser mot metrofönstret som man ger hela ansvaret för det.
Spenderar kvällen i sällskap med en fransyska som hade två barn men nu bara har ett kvar eftersom det andra, pojken, blev kidnappad i Colombia två år tidigare. Nästan lika länge spenderade hon med att leta efter honom. Sen orkade hon inte längre och åkte hem till Belleville. Nu bor hon med min förra kollega, står i baren och man ser att hon faktiskt skrattar. Hennes ansikte är slitet, kroppen mager som en narkomans och fingrarna rynkiga av tusentals cigaretter. Jag ser min blonda Ralph Lauren kalufs utifrån och undrar hur det är möjligt,, att man har rätt att dela någonting här.

Gapet mellan oss är egentligen lika påtagligt som det mellan höst och sommar och hon vet inte ens om att man känner till hennes hemlighet.  Men när hennes ärrade hand tar ens unga släta och drar upp en på golvet framför de afrikanska sångarna så ler hela baren, och precis som då den kyliga vinden plötsligt kom från ingenstans och brottade ner sommarhettan så rör det sig så där magiskt uppfriskande innanför bröstkorgen igen.

Fler bilder och människor i fina höst-Paris