En kvinna med bÃ¥da fötterna pÃ¥ jorden kliver bestämt ut genom dörren till favoritbaren Sans Souci för att ta sig en cigarett, och för att säga ”Det där, det röda läppstiftet är inte snyggt pÃ¥ en ung kvinna som du. Det ser fult ut och klär dig inte!” Punkt.
(Ehm och du är… Anna Wintour?) Samtliga i sällskapet stirrar nu pÃ¥ mina ytterst välmÃ¥lade röda läppar.
Vad svarar man pÃ¥ det? Ingenting – det behövs nämligen inte för strax kommer en 10 min utläggning om varför – och hur man (som hon) när man nÃ¥tt en mogen Ã¥lder förstÃ¥r sÃ¥dant bättre, och förresten dÃ¥ klär fantastiskt bra i rött. Jaha.
En sÃ¥dan fransyska muckar man inte med – hon vet vad hon pratar om och man ifrÃ¥gasätter inte vad det nu är hon har förstÃ¥tt – hon har levt, voila ca suffit.
Som en hund med svansen mellan benen smyger man sen in, tillbaka till sitt lilla glas rödvin och försöker återuppta sin plats på jorden.
Men! Det är samma kvinna, som när man ska gÃ¥, har slagit sig ner mitt emot bartendern och dÃ¥ man passerar skriker ut hur fantastisk man är (Intergritet? Nej det kan dra Ã¥t fanders) – och att det trots allt är helt rätt! För man ska visa vem man är. Hon talar sedan inte direkt till mig utan lÃ¥ter konversationen om mina röda läppar  fortlöpa mellan henne, bartendern och de tre killarna som sitter runt omkring. De vinkar när jag gÃ¥r och jag fÃ¥r acceptera att lämna baren utan mina läppar för de är kvar i luften mellan dem. Hon programerar till och med den charmanta bartendern som man knappt vÃ¥gat titta pÃ¥, till att yttra att ”det klär dig väldigt bra mademoiselle”,  fast han nog varken vet nÃ¥gonting om färg eller mogen Ã¥lder för läppstift. … Men vad gör det.
Paris vore helt enkelt inte samma stad utan sina kvinnor.
