Den långsamma lantisen i mig har helt klart fått en svår tango och hjärtat hjular, spinner som en cd-skiva. Intryck. Det är vad den här staden har att bjuda på. Längesen känns det, som dagarna var så här fullproppade av färger och former. Och om jag minns rätt så fortsätter det imorn.
Att vara inne i lägenheten är en sak, att kliva ut är en helt annan.
Nya höstskorna med kilklack och välstruken blå jacka är både hemskt varmt och intresseväckande i ett kvarter där de flesta är kringflackande killar med magväska eller äldre tanter med sjalett och käpp. Tar en tvärgata ner och passerar tre, fyra ställen som serverar myntate, på gatan efter en moské där en man ställt upp ett bord och sitter och klipper biljetter,  och så stanna till och låta den afrikanska kvinnan med barnen lindade i spräckligt tygstycke på ryggen passera. Hon är lika långt från mitt nästa stopp som Kapstaden är från Malmö.
Men bara 10 minuter senare försöker jag gena med cykeln genom Marais där allt istället är smÃ¥ tvÃ¥lar med pistagedoft, italienska skor och designerpÃ¥sar som trängs mellan internationella lördagsflanerare i linnebyxor frÃ¥n Paul Smith och runda glasögon - blandat med de judiska lokalborna i svart hatt eller kippa med kringlor i handen. Kommer ut svettig pÃ¥ andra sidan gränderna för att  hamna mitt i en demonstration mot Sarkozy och därför bli tvungen att fly in pÃ¥ ett varuhus nÃ¥gra sekunder. Blir stoppad av en japansk fotograf som fotar dagens outfit och fÃ¥r posa för nÃ¥got som ser ut som japanska ELLE. Lilla fotografen skriker Ã¥t mig ”le, le!” innan hon nogrannt skriver ner pÃ¥ konstig franska att den blÃ¥a jackan jag bär är köpt i Munkfors. SÃ¥, ett svalkande glas med en ny svensk bekant en timme senare pÃ¥ Café Charlot med vita dukar. GÃ¥r knappt att fÃ¥ ett bord ute men hamnar till sist pÃ¥ hörnet bredvid en ensam kvinna som läser om dagens Sarkozy-demonstration och fingrar pÃ¥ ölglaset. Bryter upp runt 21 för en snabb promenad förbi République och middag på Chez Jeannette med intag av ceasar salladen (äntligen!). DÃ¥ jag väntar pÃ¥ min vän utanför frÃ¥gar en man om han kan köpa mig för 80 euro och jag tänker att man fÃ¥r fundera pÃ¥ det där med att vara blond och bära läppstift samtidigt.
Får mycket parmesanost i salladen och nyrostade krutonger, hör inte vad min vän säger eftersom musiken är för hög men vi skålar i vin och klorfyllt kranvatten. Och så biter man sig lite i tungan i blandad saknad och nostalgi för att man valde en bar som bär på minnen av samma sallad men en annan man. Men det är väl så man hittar sitt stamställe.
Cyklar sedan uppåt igen, 23 grader i luften och rue Oberkampf ser ut som på Ibitza. Engelska turister sjunger karaoke i röd tubtop medan fransyskorna tittar snett bredvid. Väl tillbaka vid Belleville går jag in på en restaurang och köper en Coca-Cola som kostar 2 euro att ta med och en att dricka upp på plats. Kvinnan som säljer den har sin sjuåriga son gråtandes i hälarna men stämningen är god. Oliver, persikor, fetaost och så vattenpipor och sjungande middagsgäster överallt ute på gatan. Här doftar det varken pistage, nygrillad kyckling eller stärkta bordsdukar utan söt, varm tobak som försvinner ut i septembernatten.
Caf̩ Charlot Р38, rue de Bretagne, 4 arr
Chez Jeannette – 47, Rue du Faubourg Saint-Denis, 10 arr