Så började matbutiken på hörnet ställa fram tomtarna och chokladharen, och gud vet hur många av dem som hängt med sedan förra året. Ty i  Belleville,  kvarteret där jag bor, är folk i största allmänhet mest intresserade av grillade kastanjer, maskolvar och baclava. Den där  tjocka röda gubben med mage och vitt skägg som smyger sig på  och trycker ner sin stora bak i hyllan så fort december närmar sig har det inte lätt i en miljö där det är bastanta kvinnor med bara magar som regerar. 

Står på posten bakom en stor svart kvinna som har fullt skå med att frankera ett kuvert. Det är inte det lättaste då man klätt sig i tre meter tyg, lindat runt kroppen och utanpå det en stor svart päls. Kring huvudet har hon utsmyckat sig med ett vitt tygstycke som var femte sekund glider ner i ögonen – och på fötterna bär hon flip flops.

Nej, vill man hänga med Santa och andra traditionsenliga människor får man ta sig till vänstra stranden, och det är kanske just avståndet som gör det hela så fantastiskt. Jul och Jul i kontraster.

På väg till MERCI – Ett kul ställe i le Marais. Concept store med kläder, möbler, inredning och restaurang i ett.

Läs mer och se fler bilder på:

www.minicosmopolitans.com

1.10 pm means ten minutes late. It is so hot outside it is hard to hurry. This is without a doubt the last t-shirt brunch of the year.
(sms ->) Sorry, I’m almost there. Thought it was number 80?
(<-sms) It is, but it is kind of off the street.

The court-yard is full of running children, once we get in, there is a long line for orders. This is what brunch in Paris is like. However, people must have had a cup of coffee already at home, since the atmosphere is relaxed and friendly. 
- I think we are supposed to choose from the “salty” or “sweet” options on the menu.

Full Post and more photos: www.minicosmopolitans.com

Behöver du fler intressanta Parisare att skriva om?

Det är bland det första designern Lisa Westling säger då vi ses på Cojan, fiket vid Louvren där hon hängt de senaste veckorna då hon just nu designar en smyckeskollektion. 25 pieces på två veckor ville de ha. Och det är första gången hon gör det. 

-Det känns skönt att få ett jobb av någon annan eftersom man blir lite trött av att vara sin egen hela tiden, men det vet du väl, ler hon.

Sen berättar hon om Hugo på Chez Geroge, studentbaren där alla som nångång kommit till Paris för första gången hamnat – och förmodligen blivit kvar. Själv såg jag en liten mus där en gång och har inte varit tillbaka sedan dess…Den lilla källarlokalen ligger i 6e arr, precis bredvid kyrkan St Sulpice har en familiär stämning över sig, och inte enbart för att den drivs att en tjock släkt judiska män som spelare hiebreiska sånger i källaren.

-          Hugo står där uppe och hans bror i baren där nere, han äter middag på baren bredvid och har så alltid gjort, han hjälpte mig när jag kom till Paris och vi blev jättebra vänner. Hon river av en lapp i blocket hon har med sig och skriver ner hans adress. Så, ring!

Var hittar man dina kläder?

-          I No Good Store, där jag fick presentera min första kollektion,  på rue de Martyr i 18e,  och snart förhoppningsvis i en butik som heter CANCAN.

Se hela intervjun och mer fina  Ateliers Franka Bilder: www.minicosmopolitans.com

En kvinna med båda fötterna på jorden kliver bestämt ut genom dörren till favoritbaren Sans Souci för att ta sig en cigarett, och för att säga ”Det där, det röda läppstiftet är inte snyggt på en ung kvinna som du. Det ser fult ut och klär dig inte!” Punkt.
(Ehm och du är… Anna Wintour?) Samtliga i sällskapet stirrar nu på mina ytterst välmålade röda läppar.
Vad svarar man på det? Ingenting – det behövs nämligen inte för strax kommer en 10 min utläggning om varför – och hur man (som hon) när man nått en mogen ålder förstår sådant bättre, och förresten då klär fantastiskt bra i rött. Jaha.

En sådan fransyska  muckar man inte med – hon vet vad hon pratar om och man ifrågasätter inte vad det nu är hon  har förstått – hon har levt, voila ca suffit.
Som en hund med svansen mellan benen smyger man sen in, tillbaka till sitt lilla glas rödvin och försöker återuppta sin plats på jorden.
Men! Det är samma kvinna, som när man ska gå, har slagit sig ner mitt emot bartendern och då man passerar skriker ut hur fantastisk man är  (Intergritet? Nej det kan dra åt fanders) – och att det trots allt är helt rätt! För man ska visa vem man är. Hon talar  sedan inte direkt till mig utan låter konversationen om mina röda läppar  fortlöpa mellan henne, bartendern och de tre killarna som sitter runt omkring. De vinkar när jag går och jag får acceptera att lämna baren utan mina läppar för de är kvar i luften mellan dem. Hon programerar till och med den charmanta bartendern som man knappt vågat titta på, till att yttra att ”det klär dig väldigt bra mademoiselle”,  fast han nog varken vet någonting om färg eller mogen ålder för läppstift. … Men vad gör det.

Paris vore helt enkelt inte samma stad utan sina kvinnor.

Är inne i kvarterets största supermarket när jag får beskedet och tror först att det är ett skämt. Nästan 6 procent av svenska folkets röster på Sverigedemokraterna?! Här är jag själv invandrare, och förresten halvt hemma i Stockholm med. Då jag bara bott just här i kinesdominerade Belleville i ett par veckor är jag fortfarande en främling  - Går på kulinarisk upptäcksresa bland frysta dumplings, tofu och inplastat grisfläsk att gnaga på då blodsockret faller runt klockan 3. En del kinesisk mat är fortfarande en aning svårsmält, men då är det ju tur att det i supermarketen också finns rödvin, chevre, baguette och inlagd vitlök – att accompagnera en steak frites.  Hur spännande raviolis med räkfyllning, torkade jättesvampar och marinerade bambuskott än må vara är ibland det franska enkla, nästan tråkiga, helt enkelt det bästa.

för mer från dagens Paris: www.minicosmopolitans.com

Så nu är det knutna armar över bröstet på sommarkavajen då man vandrar hemåt på rue de rivoli om natten. På dagen bländas utsikten från broarna i höstsolen men fast det är 22 grader varmt så finns en friskhet i luften som man inte kände förr. Precis på samma sätt som då man gjorde den där skolresan till Birka första veckan av femman och vattnet i mälaren  liksom såg ut att vara kallare än veckan innan bara för att man inte längre var riktigt fri, så inbillar man sig att uteliggaren, som varje morgon ligger utanför sitt tält och spelar game boy, också känner att ett nytt blad är uppslaget.

Längs med hela väggen, på kajen under bron näst intill Gare de Lyon bor det folk. Tälten står uppradade mot stenväggen i sina olika färger och utanför står både stolar, bord och spis. Någon har satt upp poesi med häftmassa och över diskbänken står en ”din mamma jobbar inte här.” Det är som ett docksåp i realformat och en paradoxal känsla av avund slår en när man går förbi då det verkar så hemtrevligt. Men det är nu det. I soliga september.
Då rue de rivoli äntligen leder in i Le Marais och man passerar den där stelnade nedsläckta karusellen går en snubbe förbi och tar sig friheten att nypa en i rumpan.
Har just fått berättat för mig att det i dagens Le Monde står en artikel om familjer i Marais som ”tvingas” hyra ut sina lägenheter till rika turister en vecka i månaden, och på så vis tjänar in till hela månadshyran. Under tiden så tar de sin man och sitt barn och flyttar hem till mamsen och papsen som kanske bor i en betydligt mindre våning residentiella 17e ett tag.

I någon sån där solidarisk anda så har Le Mondes läsare regareat kritiskt mot artikeln i tidningen och hur den skildrar dessa människor som ett utslaget folk,  boende  i 7 miljoners lägenheter i Le Marais och som trots detta faktum nästan riskerar att hamna på gatan några dagar i månaden för att ha råd med de där veckorna i Dubai. C’est insupportable!
Då, kring jul när de reser mot öknen med Paul Smith tandborsten i resväskan så är vinden enligt erfarenhet ännu kyligare här i stan. I dockskåpen under broarna har de då nog plockat fram det där duntäcket från Habitat som de förstås investerat i.

För mer från kvällen : www.minicosmopolians.com