Tiden flyger och plötsligt är det sista dagen i Kapstaden och Muizenberg. Ikväll lyfter planet mot Heathrow dit vi anländer tidigt söndag morgon. Då vi har nästan åtta timmar tills nästa flight blir det en snabbvisit till London innan vi landar på Kastrup sent på söndag eftermiddag.

Den senaste veckan har ägnats åt att göra det där sista, det som skulle köpas, besökas, avslutas, städas och packas.

Förra helgen åkte vi till Kapstaden för lite sista shopping. Vi fick oss också en kulinarisk upplevelse till livs då vi aningslöst strollade in på en, vid närmre titt på menyn och de stackars servitrisernas outfiter, tysklandsinspirerad uteservering i Waterfront. Jag provade på Radler, en blandning av öl och lemonad som faktiskt inte alls var så illa i solskenet. Illa var däremot ”köttfärslimpan” som beställdes. Den såg ut ungefär som en stor falukorvsskiva och smakade också något åt det hållet, fast sämre. Det var väl kanske inte en av Kapstadens bättre stunder.

Då vi frampå dagen var mätta (nåja..) och klara med shoppingen gav vi oss i kast med en sista mission – att ta oss till Kirstenbosch. Kirstenbosch botaniska trädgård är en av Kapstadens stora attraktioner och jag har möjligen tjatat en del om att vi ska åka dit. Problemet är att livet i Sydafrika utan en bil är, well – ett problem.

Vi begav oss hur som helst till den stora buss stationen, och fick reda på att det inte går några bussar till Kirstenbosch på helgerna (fråga mig inte om logiken i det..). På veckodagarna går det tydligen en buss om dagen från en olokaliserad hållplats som heter Motown (eller något åt det hållet). Det verkade inte heller gå några delade minibussar dit och att ta en taxi från Kapstaden till Kirstenbosch är lite i överkant av vår lyxkonsumtionsskala (det är en bra bit dit, och ja skalan är väl kanske inte så lång heller).

Resultatet blev att vi tog en buss till Wynberg, den närmsta busshållplatsen från Kirstenbosch. Efter att ha klivit av bussen började vi optimistiskt gå mot vårt mål. Efter att ha gått en bra bit och insett att det var en bra mycket längre bit kvar erkände vi oss dock besegrade och började istället gå tillbaka mot Wynberg tågstation i hopp om att hitta en taxi där.

Den del av Wynberg där bussen stannade var ..okej. Bostadsområdet vi gick genom i vår hoppfulla färd mot grönskan var fint (definitivt up class). Området mellan busshållplatsen och tågstationen var.. mindre bra, tänk marijuanadoftande gränder kantade av olycksbådande gäng och prostituerade – welcome to Africa. För ovanlighetens skull hade jag på mig min Fossil klocka på utflykt (vi skulle ju bara shoppa). Den gled ganska snabbt diskret av min arm och ner i väskan.

Och inte fanns det några taxibilar heller. Så det blev inget Kirstenbosch. Men vi tröstade oss med att ha fått se en liten bit lokalkultur. Tyvärr tog vi inga foton.

Nåväl, skam den som ger sig. Jag insåg mig besegrad och tog i tisdags till den sista vägen mot Kirstenbosch – en som dessutom utan problem kan resas av en ensam kvinna: Turistbussen.

 Jag har ju tidigare åkt med the Red line som går genom de mer centrala delarna av staden. Den här gången tog jag Blue line som går i en lite längre sväng runt förorterna. Det kostar 120 rand och är faktiskt ganska trevligt på en solig dag. Jag satt där på den öppna övervåningen, lyssnade på informativ guidning i hörlurarna (jajamän, på svenska) och smygkikade lite på de andra turisterna bakom mina mörka solglasögon.

Också kom jag då till Kirstenbosch där jag flanerade i grönskan. (Bussarna är alltså utformade så att man kan åka med en, gå av var man vill på de olika stoppen och sedan hoppa på någon av de senare bussarna och åka vidare, faktiskt mycket smidigt.)

Det var fint, men kanske har jag blivit lite skadad av det här ständigt natur hajkandet. Det är liksom lite häftigare med ”riktig” natur. Men jag gillade skulpturerna.

Förutom Kirstenbosch med mera åkte bussen också genom den lilla enklaven Hout Bay där jag inte varit innan (liten rustik ort vid havet) och sedan vidare längs kusten genom Camps Bay och Sea Point där jag ju vandrade i ett tidigt inlägg.

Efter att ha bockat av denna sista sevärdhet känner jag mig faktiskt klar med Kapstaden och redo att åka hem. Sören höll sin presentation på jobbet i torsdag och sedan hade vi liten fest här hemma med hans kolleger (ett soft gäng). Igår var vi för sista gången på fredagsmarknaden på Blue Bird Garage där en av kollegernas band spelade.

Nu är vi redo för brunch på Knead Bakery, en promenad på stranden och den sista ihoppackningen.

Sen är det dags att åka hem.

Med den Sydafrikanska hösten krypande runt hörnet, och hemfärd till den svenska våren runt nästa, passade vi under påskhelgen på att hyra en bil och åka på utflykt.

Färden startade på långfredagen och gick i den tidiga morgondimman från Muizenberg till Stellenbosch.

Stellenbosch ligger nordöst om Kapstaden, i the Cape Winlands. Bergskedjorna i området erbjuder perfekta mikroklimat för vinodling och där ligger vingård, efter vingård, efter vingård. Vi åkte dock stoiskt förbi dem allihop (de såg ganska stängda ut, långfredag innan åtta på morgonen och allt) och rullade istället in i Stellenbosch för lite sightseeing och frukost.

Stellenbosch är en gammal holländsk bosättning (grundad 1679) och staden har också en mycket europeisk stil med viktoriansk arkitektur längs ek-kantade gator.

Vi passade även på att helga dagen och beundra de flertaliga kyrkorna.

Från Stellenbosch åkte vi vidare i vinlandet via Wellington och därifrån genom det 3 mil långa Bainskloof Pass – enligt Lonely Planet ”one of the country´s great mountain passes” och a ”magical drive”. Vi var väl inte riktigt så imponerade (svårt att passimponera någon som åkt genom Sani Pass till Lesotho), men visst det var fint.

Från Bainskloof åkte vi via metropolen Gouda (och ja, det är härifrån osten kommer!) vidare till Porterville – den sista utposten av civilisation innan vårt mål Beaverlac Nature Reserve. Vi stannade således till i Porterville för lite extra proviantering innan färden gick över Dasklip Pass mot Beaverlac Camping.

För den som funderar på att själv åka till Beaverlac åker man alltså genom Porterville, kör i lugnt tempo längs vägen och håller utkik för skylten ”Dasklip pass” till höger – mest sannolikt kommer du inte hinna svänga utan se skylten just som du passerar den, men det finns en ficka lägligt placerat strax efter skylten. Där vi och två andra bilar hann stanna samtidigt.

Genom Dasklip pass är det en smal och kurivg, men asfalterad väg. Sedan kommer, också ganska oförberett, en skylt åt vänster där det står Beaverlac och därifrån är det en smalare, kurvigare, dirt road som gäller. Men det funkar bra även med en vanlig bil (inte 4 wheel drive).

För en mer utförlig beskrivning av närmsta vägen till Beaverlac hela vägen från Kapstaden rekommenderar jag Cape Hike (vi valde dock att undvika N7an, ta omvägen via vinlandskapet och åka på mindre vägar.)

Hur som haver. Slutligen var vi där, på Beaverlac camping – enligt bibeln ”hard to reach but impossible to forget”. Och ja, jag är nog böjd att hålla med..

Campingplatsen i sig är väl ganska basic – stor, utan el, mest kallt vatten i duscharna och inga bestämda platser utan man kniper själv den bästa spot man hittar (fördelaktigen med något träd för skugga och med en eldstad – eller möjlighet att bygga sig en – i närheten). Påskhelg och allt var det ganska mycket folk men vi landade givetvis en utmärkt plats och mutade inför kvällen in den närliggande redan klara eldplatsen (vid camping gäller survival of the fittest).

..Men, omgivningarna är verkligen vackra.

Då vi var framme redan kring tidig eftermiddag tog vi oss en liten hike så snart tältet var rest (vilket med herrns supernaturetält går snabbt). Från campingen är det bara en kort promenad till närmsta rock pool. En stor variant, visserligen vackert belägen, men med alltför många lata och skräniga campare.

Eftersom vi då inte tillhör den kategorin traskade vi vidare en bit och kom strax till en lite mindre, avskärmad rock pool som vi hade helt för oss själva. Inför denna vackra syn i underbart varmt väder kände jag mig själv lite supernature och njöt av en stunds skinny dipping (nej, ingen bild på det här).

Efter några härliga timmar begav vi oss tillbaka till campingen och köpte lite kall alkohol i den lilla affären (verklig credit till ägarna för de mycket bra priserna, med tanke på den icke existerande konkurrensen skulle de kunna ta rejäla överpriser men det var riktigt billigt).

Frampå kvällen tände vi (och alla de andra sådär 2000 människorna på campingen) oss en brasa (röken låg tjock och jag smålog åt skyltarna på toaletten som ombad gästerna att släcka ljuset då de var klara och ”tänka på atmosfären”), tillredde en enkel måltid och ..campade.

Påskaftonen inleddes med frukost på en filt.

Och därefter startade dagens hike. Eftersom början efter gårdagen verkade så lovande fortsatte vi längs med flodfåran. Det går en vandringsled över bergen, bredvid/ovanför flodfåran. Potentialen att stöta på vackra rock pools ökar ju dock logiskt nog om man går I själva flodfåran. Följaktligen – flodfåra, kanske inte den lättaste vägen.. men.. spännande?

Och visst hittade vi vackra rock pools, den ena efter den andra, efter den andra, efter den andra.

Efter att ha beundrat alla dessa underbara platser som bara tycktes slå varandra i vackerhet nådde vi slutligen the utopia of rock pools..

..Två pooler efter varandra med små vattenfall från den övre till den undre. Lägg på det en perfekt jacuzzi grop och en inramning av fantastiska stenformationer. Och alldeles ensamma. Det var definitivt värt promenaden, och klättringen.

Efter bad och lunch kände vi oss slutligen nöjda – Det kan helt enkelt inte bli bättre än såhär. Återfärden gick längs den markerade leden ovanför flodfåran. Mer lättforcerad men mest en transportsträcka.

Tillbaka på campingen blev det (kall) dusch, filtslappande och framåt kvällen ny campingmiddag. Sen var vi faktiskt rätt trötta.

Söndag, påskdag, och tillika min födelsedag – åt vi filtfrukost (med present) och rullade sedan mot civilisationen igen. Nedanför oss sträckte jordbruksmarken i the Olifants river valley ut sig.

Dagen ägnades sedan åt lite bekväm bilsightseeing av området. Första anhalt var den lilla staden Citrusdal (där man föga förvånande odlar citrusfrukter) där vi åt brunch på en väldigt rustik och mysig  ”farm restaurang”.

Därefter styrde vi ut mot kusten genom the Swartland – Svart landet, ett område med jordbruksmark och renosterbos, en lokal utrotningshotad vegetation som blir mörkgrå efter regn (och ja det var rätt grått i duggregnet) till St Helena Bay, som ärligt talat också var ett ganska grått ställe.

Över huvud taget kändes ”städerna” vi passerade ganska så hill billie och gav ungefär upphov till reaktionen ”Vem fan bor här? Lägg grått, duggregnigt väder på det så kan ni ungefär föreställa er den föga upplyftande omgivningen.

Men det var ju intressant att se det med. Fast sen åkte vi hem.

..Också åt vi på lyxrestaurang och drack champange (eftersom det var den där speciella dagen)! ..Eller var det pizza och cola i soffan? ..Hur som helst firades Annandag påsk med ostron och Revbensspjäll på the Brass Bell i Kalk Bay.

Och nej, ostron är inte gott – men de ser fina ut, lite som en rock pool.

Om man åker ungefär rakt över Kaphalvön från Muizenberg, till västkusten, så kommer man till den lilla orten Noordhoek. Det är inte så värst långt egentligen, men då det inte finns någon kollektivtrafik krävs det en bil för att komma dit. Med andra ord har jag inte varit där. Förrän i söndags då jag fick åka dit med min gamle Kibbutzvän Wayne. (Sören har tyvärr åtnjutit en helg av arbete – ja, det suger att studera.)

Utflykten började dock med en bilfärd längs kusten söderut från Muizenberg, förbi Kalk Bay och Fish Hoek till en restaurang med utsikt över havet där vi (jag, Wayne och hans polare) åt lunch och drack öl (stor stark 1 och 2 för chauffören) i solen. Ute i False Bays vatten såg vi ett jättestim med delfiner och även en val ska ha siktats även om jag inte lyckades se den i kikaren (som Waynes kompis så käckt hade med sig, de är förberedda de där Sydafrikanerna).

Efter lunchen skulle polaren surfa medan jag och Wayne alltså åkte tvärs över halvön. Noordhoek är holländska och betyder direkt översatt Norra hörnet. (Och Fish Hoek betyder följaktligen Fisk hörnet. Praktiska namn, rakt på sådär.)

Noordhoek är hur som helst mest känt för sin långa, breda strand där jag och Wayne gick en promenad. Jag hade tyvärr inte med mig kameran men det såg ut någonting i den här stilen..

..Ganska nice så.

Spanande nedför stranden ser man konturerna av ett ”bostadsområde” på sluttningen längs bort, vackert beläget med havsutsikt. Området heter också mycket riktigt Ocean View, ett tjusigt namn på – ett township. Denna nya kunskap rätade ut en del frågetecken för mig. Några av barnen i skolan där jag är volontär har berättat att de bor i Ocean View vilket jag tyckt låtit lite underligt – varför går barn från ett, av namnet att döma, så fint område på en billig government school utan resurser. Nu förstår jag.

Ja, annars så fanns det väl inte direkt så mycket att se i Noordhoek. Vi ”fikade” (stor stark nummer 3 för chauffören) på Red Herring, ett mycket mysigt ställe, och tog sedan Ou Kaapse Weg (Old Cape Road) som går vackert genom Silvermine Nature Reserve tillbaka till M-berget (ja, Muizenberg alltså).

Förutom vackra vyer fick jag lite mer input om det där med att först så var vita och svarta segregerade av lagar som sa att så skulle det vara (apartheid) – och sedan skulle det plötsligt inte vara så längre (1994).

Wayne var i 14-15 årsåldern när apartheid avskaffades medan hans kompis var 19. Vad de ungefär sa när jag frågade om de inte tyckte att det var konstigt med segregationen när de växte upp var ”det bara var så”. De förklarade det som att de var rädda för svarta, de trodde att om de satt bredvid en svart person så skulle de bli sjuka, få hiv, eller bli rånade. Det var vad de alltid hade fått höra. När det sedan kom svarta till skolan så beskrev de det som att de hade känt ”men de är ju som vi?”.

De berättade också att det varit förbjudet för vita att till exempel köra sitt svarta hembiträde hem och att om man, som polarens mormor, ändå gjorde det så fick den vita personen böter.

Jag vet inte jag. Det är väldigt svårt att föreställa sig att först leva i ett samhälle med apartheid. Och sedan fortsätta leva i det nya samhället, som om ingenting hänt? Men jag antar att det kanske blir som de sa ”det bara är så”.

Hur det ska gå för Sydafrika att reda ut det där..? Kanske går det. ..Tiden sägs ju läka alla sår.

Från vänster; Devils Peak, Table Mountain, Lions head (bild från nätet)

Making a fashion statment i en kjol gjord av en top och hårbandet expanderat till schalett.

Var vi kom ifrån

Vart vi ska

Så gick jag alltså upp för ett berg i denna läckra outfit. Till min glädje var det dock några damer som, då vi närmade oss toppen av berget och jag drog på mig jeansen igen, sa ”Oh, did you make that skirt out of your sweater? It really looked like a skirt”. Tack ladies, you made my day.

Så kom vi då, efter ungefär två och halv timme upp. ..Lite trötta.

Lite trötta, ihopträngda i ett hörn av skugga.

Nej men om jag ska säga hur det var så var det, som ni kanske har förstått, jobbigt. Men också värt det. Det finns massa vägar upp för berget, den vi tog var Platteklip Gorge (enligt Lonely Planet ”at least straightforward”) som börjar vid den lägre linbanestationen dit vi tog en taxi från tågstationen (80 rand med en taxichaufför som berättade om hur trött han var efter att ha varit uppe hela natten..)

Och ja, det finns alltså en linbana. Som tar sådär fem minuter.. Men vad är det för sport i att ta linbanan upp för ett jävla brant berg när det är asvarmt.

Nåväl, efter att ha återhämtat oss lite i ett skugghörn och ätit vår matsäck (kycklinglår och potatis – mums, mums) så tog vi oss samman och tittade på utsikten som man bör. Det var fint. Och varmt.

Utsikt över Devils Peak och Kapstaden

Utsikt över Lions head och Kapstaden, Robben Island i vattnet

Muizenberg skymtar bakom berget

För att bilda er lite (och sluta tjata om min bedrift) kan jag berätta att Table Mountains ursprungliga namn –  det som the Khoisan people kallade det långt innan Européerna kom till Kaphalvön, var Hoerkiwaggo = Mountain in the sea. Men det var änna ett tråkigt, opoetiskt, namn, så1503 kom lyckligtvis portugisen Admiral Antonio de Saldanha och tog sig, som första ”white guy” att bestiga berget, rätten att döpa det till det mer innovativa Taboa do Cabo = Table of the Cape.

..Namnet kan tyckas ganska logiskt då berget ovandel är platt, som ett bord. Men ack, det är också ett namn som kan ge upphov till besvikelse – som hos den lilla grabb, ivrigt spejande åt alla håll, vi förväntansfullt hörde fråga sin mor – Where is the table!??

Sen… så… tog vi linbanan ner. (Ja, ja, för att jag ville det.) Det kostade 95 rand (per person) men det var det minsann värt eftersom det var en makalös hightech linbana – golvet inne i korgen snurrade! Så man fick se utsikt åt alla håll! Ibland kan de minsann de där Sydafrikanerna.

Linbanan (om man tittar noga ser man två korgar som möts där nere - båda med snurrande golv)

Väl nere tog vi en shuttle buss variant (20 rand per person) tillbaka till stationen, köpte oss lite belöning på Mc Donalds och hoppade på tåget hem till den svala havsbrisens Muizenberg.

Hemma och redo att kasta mig på soffan föreslår Sören att vi ska gå ner och bada! Och min inledande skepsis till trots (brisen är alltså ganska så sval) var det riktigt skönt att tänka tillbaka på dagens varma klippsida medan jag doppade mig i Atlantens kalla vatten.

Table Mountain - Check.

En något försenad rapport från Hermanus där vi var helgen den 26-27 mars, efter att jag kommit tillbaka från min lilla utflykt med de rosa bussarna.

Jag landade i Kapstaden vid 16 på lördagen där Sören hämtade mig med vår tillfälliga ride från Sörens jobb (mannen spenderade det mesta av de två veckorna jag var och upptäckte Sydafrika med att kolla på snubbar som borrade hål i Stanford – och för att åka mellan hålen behövde han en bil och den passade vi på att hold on to över helgen).

Så, då jag ju redan var packad och klar (ja alltså klädmässigt) så tog vi bilen och brände iväg till Hermanus (jo, det går ganska fort på vägarna i Sydafrika).

Hermanus ligger cirka 12 mil österut längs kusten från Kapstaden och är en populär semesterort bland Sydafrikanerna, delvis därför att staden är känd som det bästa fastlandsstället i världen att se valar från. Tyvärr är det dock inte valsäsong nu så vi fick hålla till godo med den vackra utsikten över havet utan valar.

Väl framme åkte vi till mysiga Zoete Inval Traveller´s Lodge och promenerade sedan ner till hamnen där vi åt tapas och drack mojitos. Som den miljömedvetna bloggläsaren förstås vet är den 26e mars dagen för Earth Hour då man runt hela världen uppmanas att släcka ljuset en timme på kvällen. I Hermanus firade man detta med en liten jazzfestival som vi hängde på en stund i sällskap av öl och vita ryssar om jag inte minns fel. Och ja, de släckte ljuset en stund. Det var mysigt – stearinljus på toan!

Efter att ha druckit mer på en kväll än jag sammanlagd drack på hela de två veckorna med rosa bussarna (ja, jag är en ganska dålig rosa buss resenär – alltför motvalls) så lullade vi glada i hågen hem till hostelet och hade en fortsatt trevlig kväll.

Morgonen därpå fick vi mycket god frukost i den mysiga lilla trädgården. Rekommenderas! Därefter strosade vi i Hermanus och gick längs den 1 mil långa Cliff Path Walking Trail som går längs kusten vid Hermanus. Det var mycket fint!

Hermanus Cliff Path Walking Trail

Och som vanligt såg vi en massa dassar.

En dansk och en dasse

Så småningom gick vi tillbaka till vår ride och tog kustvägen tillbaka mot Kapstaden. Det är en väldigt fin väg längs med havet som går genom Kogelberg Biosphere Reserve – som enligt Lonely Planet har ”planetens mest komplexa biodiversitet med över 1880 växtarter”. Vi såg mest dassies..

Dassie på stolpe

Längs vägen åkte vi också förbi söta små orter såsom metropolen Pringle Bay (”jealously guarded by its residents who frown upon unnecessary developments such as tarred roads and street lights”) där vi fikade på caféet ”Pringle Mingle” – där har de fått till det.. (Huruvida orten Pringle på något sätt har någon relation till Pringles (mamma, det finns en mycket populär chipssort som heter så) förtäljer dock inte historien).

På vägen svängde vi också förbi Stony Point Nature Reserve och tittade på mina favoriter – pingvinerna! Den sortens pingviner som finns här är Afrikanska pingviner – som bara finns i Sydafrika och Nigeria i hela världen. Vid Stony Point fanns de i massor!

Stony Point Nature Reserve

Pingviner!

Japp, sen så åkte vi å handlade mat på Pick´n Pay i Strand och åkte hem till vårat Muizenberg.

Mini weekend lika bra borta som hemma! :)

Med snart endast en månad kvar i Kapstaden börjar vi känna trycket – att göra allt det där som man ”ska” göra. Så igår tog vi oss äntligen samman för det obligatoriska besöket på Nelson Mandelas gamla hangout – Robben Island.

Vi har faktiskt försökt ta oss dit en gång innan men det var änna ett härke. Då försökte vi med att bara lulla ut till Nelson Mandela Gateway och båtarna som tar massorna den cirka 45 minuter (12 kilometer) långa färden ut i Table Bay. Men sådan spontanitet går inte an när det gäller turistattraktioner av klass (det var alltså fullbokat).

Igår var vi bättre förberedda sedan jag redan i torsdags(!) via nätet bokat oss biljetter på lördagens 11-tur. Jag hade också föredömligt planerat för oss att ta 9.17 tåget från Muizenberg med vilket vi skulle anlända 10.00 i Kapstaden och ha gott om tid att lugnt flanera ut till Waterfront, dricka en kaffe, kissa och gå ombord väl i tid innan gaten stängs (noga angivet på biljetterna) klockan 10.50.

Riktigt så blev det inte. Vi var visserligen punktligt på stationen, med biljetter inköpta och klara, det som saknades var tåget. Något tillvanda till den Sydafrikanska laidbackheten väntade vi tålmodigt – dock under viss gradvis ökande stress med tanke på att de där ö-biljetterna trots allt kostat 400 rand, non-refundable.

Just som vi allvarligt börjat överväga att gå upp till Boys drive (bilvägen mot Kapstaden) och försöka lifta rullade dock tåget in. Halleluja.

Framme i Kapstaden sådär 10.39 var det inte riktigt läge för något flanerande. Men lyckligtvis stod bussen till Waterfront framkörd och redo för avgång (10.40 – punktligt!) just utanför tågstationen. Med detta välsignade fordon ankom vi till Waterfront ungefär 10.45. Dock helt fel ände. En inte särskilt rofylld språngmarsch senare, utan kaffe och med otömd blåsa, var vi i alla fall på båten. Som avgick..

..Och sedan vände tillbaka. För att hämta några passagerare som var sena! ..Jag antar att vi inte riktigt greppat den där laidbackheten helt ändå.

Nåväl, slutligen kom vi iväg, till sälön (rob betyder säl på afrikaans – och vi såg många sälar från båten). Robben Island är alltså den cirka 2×4 kilometer stora ö där Nelson Mandela, och många fler med honom, satt fängslade under apartheid. Turen dit omfattade förutom båtfärden en busstur med guide (på gränsen till irriterande teatralisk) som förevisade bland annat kalkbrottet där Mandela tillbringade sina dagar in despair.

Därefter en snabbguidning (eftersom vår bussguide dragit ut på sin tid i spotlighten för länge) av fängelset, ledd av en före detta fånge som kändes uppfriskande genuin.  (..Okej, möjligen kan jag utvecklat ett lätt ogillande av bussguiden eftersom han tyckte att jag, som representant för Sverige, skulle sjunga en Abba låt för hela bussen.. ..Nej, det blev inget av med det).

Mest obligatoriska delen av fängelset. Mister Mandelas cell:

Utsikt över Cape Town och Table Mountain från Robben Island:

Japp, sen åkte båten tillbaka. Vi åt lunch på ett café i Waterfront. Jag köpte ett par finfina gula tygskor för 99 rand på Woolworths (det börjar änna bli lite kallt med flipflopsen!). Sen promenerade vi in till stan, fikade och gick till stationen. Upptäckte att tåget gick först om 45 minuter (min strukturerade planering sträckte sig endast till ditfärden). Lullade omkring lite. Fick fina Sydafrikanska blommor av min karl (behövdes bara lite diskret hintande). Åkte hem och gjorde Flygande Jakob varpå vi nöjda med dagens prestationer landade i soffan. Robben Island – check!

Sista etappen

Efter att ha lämnat vackra Lesotho (se föregående inlägg) gick resan vidare mot Durban, Sydafrikas tredje största stad. Det var återigen endast lunchstopp vilket tyvärr inte ger mycket tid för att utforska. Jag satte dock fart på benen och hann promenera längs den vackra strandpromenaden, köpa ett fint armband och bekanta mig med lokalbefolkningen (en surfande sydafrikan). (Sen sprang jag in på Pick & Pay och köpte lunch att äta på bussen.)

Durban

På kvällen kom vi fram till St Lucia, en soft liten turistort vid kusten i Isimangaliso Wetland Park. Nästa dag spenderades i St Lucia. Jag vaknade som vanligt tidigt och gick en morgonpromenad från campingen ner till vattnet (en flod ”innanför” havet). Där så jag mina första flodhästar. ..Och fler skulle det bli.

Efter frukost begav vi oss in till ”stan” för lite småskalig shopping och softande. Vid 12 var det dags för båttur. Den var lyckad, det var hippos överallt! Och en krokodil fick vi också se.

Hippo ögon

Efter båtturen och lite fika drog de flesta iväg till den breeda stranden. Det var härliga vågor!

Och på kvällen firade vi en av tjejernas födelsedag med Sushi! Det var en bra dag.

Swaziland

Dagen därpå rullade bussarna vidare till det lilla landet Swaziland (200 km från norr till söder), som såg ut ungefär som de östliga delarna av Sydafrika. Vi stannade för lunch i metropolen Matata och körde sedan vidare till en camping i Hlane Royal National Park, Swazilands största skyddade område (och tidigare kungens privata jaktområde). Vid campingen fanns ett vattenhål och där mötte oss inte mindre än 14 noshörningar, på nära håll! Det var riktigt mäktigt.

Rhino

Dagen därpå stannade vi i hopp om fler djur på campingen fram till efter lunch. Eftersom det regnade rejält under natten var väl dock inte vattenhålet riktigt något hotspot. Men det kom i alla fall en giraff!

raffen

På eftermiddagen lämnade vi Swaziland igår och åkte vidare till en camping strax utanför Krüger parken i Sydafrika.

Krüger Parken

Nästa dag var det uppstigning tidigt och dags för safari!

Jag såg massa gaseller, elefanter, zebror, giraffer, bufflar, gnuer, apor, vårtsvin, ödla, sköldpadda, fåglar, en hyena och några lejon!

Gasell

Zebra

 Dagen därpå gick resan mot Johannesburg. På vägen stannade vi på en utsiktspunkt över Blyde River Canyon, en av de största ”canyons” på jorden, 26 km lång och 800 meter djup. Det var väldigt vackert och en avslutning att minnas!

Blyde River Canyon

Och sen, var resan slut. Efter en upplyftande natt på en bensinmack åkte vi till Johannesburgs flygplats och jag tog flyget hem till Kapstaden.

Avslutningsvis..

 var det en bra resa. Det var det väldigt roligt att få se mer av Sydafrika och att få besöka Lesotho, Swaziland och Krüger Parken. Men det var många platser på kort tid vilket innebär att besöken blev ett skrap på ytan. Som gav mersmak. Så kanske måste jag återvända en dag. :)

Förord

Efterhand som de rosa bussarna färdades från Kapstaden österut längs den Sydafrikanska kusten förändrades landskapet utanför fönstret - från det ”karga”, klippiga och sandiga jag lärt känna – till gröna, böljande vyer av rundade berg som försvinner bort i fjärran. Bebyggelsen gick från Garden Routes lyxiga villor till traditionella roundavels (runda lerhus med toppiga tak av ”gräs”). De så välbekanta plåtskjulen utspridda över grönskande kullar istället för samlade i dammiga kåkstäder.

Jag kom till Afrika.

Så småningom lämnade vi även kusten bakom oss och bussarna styrde norrut, mot Drakensbergen, Sani Pass och Lesotho.

Sani Pass

Sani Pass är den enda bilvägen från Sydafrika över Drakensbergen till Lesotho – South Africas Kingdom in the Sky. Sani Pass går endast att korsa med fyrhjulsdrivna fordon så efter en natt på Sani Pass Lodge lämnade vi bussarna behind och gav oss iväg mot Lesotho i Landrovers.

Dessförinnan var jag dock uppe med tuppen (bokstavligt talat) och beundrade det fantastiska landskapet innan molnen sänkte sig.

Bussarna parkerade på Sani Pass Lodge

Sedan gav vi oss iväg! Upp för en slingrande, guppande, stundtals allvarligt lutande väg. Genom ett otroligt vackert landskap. Tyvärr dock i ett inte helt välkomnande väder med regn och dimma som ökade efterhand.

På väg upp för Sani Pass

Så småningom nådde vi gränsen mot Lesotho där vi strax mötte det lokala filtfolket i dimman.

Lesotho

Så var vi framme i Lesotho, ett 30 000 kvadratkilometer stort land, helt omringat av Sydafrika. Lesotho är det land i världen som har den högsta lägstapunkten (här gäller det att hålla tungan rätt i mun) på 1000 meter över havet. 

Vi lunchade längs vägen och fick snart vänligt sällskap av fler pojkherdar.

Så småningom försvann regnet, dimman lättade, solen trädde fram och detta fantastiskt vackra land trädde fram. ..Och det är verkligen helt otroligt vackert! Historien har det att JRR Tolkien inspeirerades till landskapet i Sagan om ringen av Lesotho (men att filmerna inte kunde spelas in där eftersom det är Världsarvområde).

Framme vid vår destination, ett ”gästhus” en bit in i landet, vandrade vi en runda bland kullarna, omgivna av massa barn som inget hellre ville än att bli fotograferade, och besökte sedan en lokal kvinnogrupp som visade oss traditionella danser.

Efter middag på gästhuset spenderade vi natten utspridda i olika byer och hyddor. Jag och fem andra tjejer fick bo i ett hus i en by med åtta familjer. Det fanns ingen el eller rinnande vatten, och var hur mysigt som helst.

Morgonen därpå hälsade Lesotho oss igen med sitt underbart vackra landskap.

Efter frukost besökte vi en medicinkvinna som spådde alla som ville för två rand (jodå, jag blev spådd – och allt blir bra :) I den lilla ”byn” där hon höll till pratade jag också lite med de andra kvinnorna och barnen. De kunde lite engelska och var väldigt rara.

En 36 år gammal lokal kvinna och hennes yngsta dotter (av tre)

19-årig flicka och hennes dotter Amelia

Efter lunch var det så dags att lämna Lesotho och bege oss ned för Sani Pass igen.

Sani Pass

Sammanfattningsvis har jag sett lite av mycket. Ögonblickbilder från delar av Sydafrika, ett hörn av Lesotho (definitivt resans höjdpunkt!), en slice av Swaziland och några av Afrikas vackra djur i Krüger Parken.

Men om jag ska ta det från början:

Efter att jag stigit på en av de Rosa Bussarna (resan omfattade två bussar med ungefär 20 personer i varje) i Muizenberg gick färden till Cape Winelands och området kring Paarl där givetvis en vingård besöktes och vin dracks. Första natten spenderades sedan på en camping utanför Paarl med vacker utsikt över vinlandskapet.

Utsikt över vinlandskapet

Nästa dag gick bussen mot lunchstopp i Hermanus, en semesterort vid kusten. (Jag och Sören åkte dit över en snabbweekend i helgen, då jag återvänt, så jag återkommer till denna vackra plats i ett senare inlägg).

Efter lunch fortsatte resan till Cape Agulhas, Afrikas sydligaste punkt där Indiska Oceanen och Atlanten möts.

Bussarna vid Cape Agulhas

Efter en natt på en camping strax vid Cape Agulhas fortsatte färden längs vackra Garden Route med lunchstopp i Knysna.

Till kvällen kom vi fram till Tsitsikamma National Park och en camping vackert belägen vid kusten.

Solnedgång i Tsitsikamma National Park

Dagen därpå spenderades i Tsitsikamma National Park. På förmiddagen gick de flesta Waterfall Trail till ett litet vattenfall med en vacker och avsvalkande ”sjö”. På eftermiddagen blev det Mouth trail till två hängbroar.

Hängbroarna i Tsitsikamma

Dagen därpå rullade bussarna vidare till lunchstopp i Port Elisabeth och därefter gick färden mot East London. Sent på kvällen var vi framme i Nahoon, ungefär en liten förort till East London.

Nästa dag var vigd åt sol och bad på Nahoon Beach. Det var dock mulet. Istället blev det på förmiddagen promenad in till Nahoon ”centrum” som ungefär bestod av en mataffär och ett apotek. På eftermiddagen vandrade jag längs stranden och kusten. Det var vackert även under moln.

Det är dags att lämna Kapstadens trygga hamn och vidga mina vyer. På fredag (imorgon) bestiger jag en rosa buss och styr kosan bort från staden, mot nya horisonter.

Alltså: Jag ska följa med en Rosa Bussarna resa under två veckor och se lite mer av Sydafrika. I princip går resan längs den Sydafrikanska kusten, med en sväng upp till Lesotho (kingdom of the sky!) och sedan vidare till Swaziland och slutligen till Krüger parken borta i nordvästra Sydafrika (hej malariapiller!).

Så ska jag åka

Då de andra resenärerna flyger hem till Sverige den 26e mars (från Johannesburg) flyger jag ”hem” till Kapstaden.

Jag ser mycket fram emot att få se lite mer av Sydafrika! Något blogginlägg kommer kanske längs vägen. Annars får ni hålla er tills jag är tillbaka på mitt kära Empire café.

Xox

Wtf?

Ni som känner mig lite bättre vet att jag åkte med Rosa Bussarna sex veckor i Sydamerika för ganska exakt ett år sedan. För de som känner mig ännu lite bättre kan det möjligtvis komma som en överraskning att jag nu skall stiga på en rosa buss igen, då jag efter förra omgången kan ha yttrat saker som ”Det var okej en gång – men aldrig mer”.

I guess it just goes to show att man aldrig ska säga aldrig. :)

Jag kontemplerade över detta vid tandborstningen igår kväll (en stund på dagen som jag tycker lämpar sig för begrundande) och kom fram till att grejen med rosa bussarna är att det finns en del människor som åker med dem om och om igen, och mitt intryck är att för de här människorna är huvudsyftet Rosa Bussarna. Att åka med dem är grejen med resan. De skulle typ kunna åka vart som helst, så länge det var med en rosa buss. Dessa människor är ..annorlunda än mig.

För mig är resan det primära. Och för att få resa kan jag resa hur som helst. Även med en rosa buss.

Wish me luck :)

Igår gjorde jag det. Åkte på Township (Kåkstad) tour. Det är lite omdiskuterat huruvida detta är ett do eller don´t. Är det misärturism a la ”titta på aporna” eller är det ett sätt att få en välbehövlig verklighetsinjektion.

Enligt Lonely Planet är det ett definitivt do och jag är nog böjd att hålla med. Att leva i Kapstaden i fyra månader utan att ta möjligheten att besöka ”den andra sidan”, om än bara på en tretimmars tour, skulle kännas som att blunda för det man inte vill se (vilket de flesta vita Capetonians, som aldrig skulle drömma om att besöka ett township, tycks göra).

Tourguiden bekräftade det jag tyckt mig ha uppfattat. De som bor i townships är inte ett gäng brottsliga narkomaner, det är vanliga människor – med den gemensamma nämnaren att de är svarta. Vilket också innebär att många är lågutbildade och arbetslösa, och därmed fattiga (vilket förstås kan leda till brottslighet och missbruk).

Men även de flesta arbetande svarta – som kassörskorna i affären, vakterna i huset eller vägarbetarna längs vägen till Kalk Bay – bor i townships. Även om man kanske har tillräckligt med pengar för att ha möjligheten att flytta därifrån väljer många att stanna kvar. Enligt tourguiden på grund av den sammanhållning som finns i townshipen, och därför att man inte vill vara den enda svarta familjen i ett finare, = vitt, område.

Turen gick till Khayelitsha, eller en del av det – Khayelitsha, som betyder New Home på Xhosa, är det största townshipet i Kapstaden med en beräknad folkmängd av över 1,5 miljoner människor (enligt LP – siffran tycks variera mellan olika källor). Sammansättningen, enligt Wikipedia, är 90,5% svarta, 8,5% färgade och 0,5% vita (den restrerande 0,5% antar jag är oklar.. :), 40% av invånarna är under 19 år gamla.

De flesta (70% enligt Wikipedia) bor i klassiska plåtskjul men det finns även små betonghus, så kallade RDP- (Reconstruction and Development Programme ) houses. RDB-husen byggs sedan 1994 då ANC kom till makten gratis av regeringen och ersätter allt eftersom de allra fattigaste familjernas skjul.

Skolbarn framför ett klassiskt skjul

RDB-hus i förgrunden och skjul i bakgrunden

Turen omfattade ett besök på ett väveri och screentryck ställe där kvinnor utförde och sålde dessa hantverk. Därefter besök hos en kvinna boende i ett RDP-house som berättade om sitt vindlande liv, och slutligen en sväng till Vickys Bed and Breakfast - ett tvåvånings ”skjul” & guesthouse.

Kvinna som väver

Under hela besöket åtföljdes vi av ett gäng mycket söta township ungar, som förhoppningsvis slutat skolan för dagen.

Kåkstadsbarn

Sammantaget var det en intressant upplevelse, om än väldigt kort och begränsad. Jag kände inte riktigt att jag fick något egentligt ”grepp” om det vardagliga livet i ett township – mer ett snapshot som jag är osäker på om det visar en sann bild.

Ett lite försenat inlägg om helgens aktiviteter då jag för första gången fick uppleva Kapstadens nattliv.

Som boende i Muizenberg är tillgången till nöjesliv (med avseende på att vistas utomhus efter klockan 20.00) något begränsad. Sista tåget från Kapstaden hem går på lördagar klockan 18.45, så, ja.

Nu har vi dock landat vänner, inte med bil (det är ju den ultimata sorten), men dock boende i Kapstaden och med godheten att låta två förortsbor övernatta i sin centrala lya. Så i lördags var vi på rooftopfest med pool och fantastisk utsikt över staden (tyvärr ingen kamera). Det var ett trevligt och blandat sällskap med såväl internationella som lokala (och excentriska) inslag.

Sedermera blev det utgång på Long Street (se gärna tidigare inlägg Shopping för mer om Long Street) där vi hamnade på ett ställe som jag tyvärr inte minns namnet på (möjligtvis aldrig registrerade). Men det var bra, juste musik, skön stämning, blandad färgkompott.

Long Street - bild från nätet

Sammanfattningsvis får Kapstadens uteliv, utifrån begränsad erfarenhet, tummen upp!

Dagen efter

Under viss trötthet intog vi i söndags frukost tillsammans med våra utmärkta värdar på ett lokalt kvartersfik som jag tyvärr inte heller minns namnet på (okej, definitivt aldrig registrerade).

Sedan promenerade jag och Sören i sakta mak genom Companys Gardens mot stationen. Söndag och allt lyckades vi också klämma in en sevärdhet då vi besökte St George´s Cathedral på vägen. Utomlands är jag en flitig kyrkobesökare och klassificerar med viss expertis St Georges som en ganska sparsmakad variant.

Framme på stationen hade tåget just gått och med 50 minuter till nästa avgång strollade vi lite i köpcentret invid, köpte efterlängtad Cola på McDonalds och väckte viss uppmärksamhet då Sören tyckte det var en bra idé att testa att sätta en klädnypa han hittat någonstans på min bara arm. Det kändes som någon stack en stor nål i mig och jag skrek följaktligen som en stucken gris. (Sören blev förtjänt förskräckt över det oväntat starka resultatet och bad många gånger om ursäkt.)

Ja som ni hör, en innehållsrik dag.

Till slut så kom vi i alla fall hem till vårt kära Muizenberg, där det inte blåste! Halleluja, det måste vara kyrkobesöket som payed off. Så det blev bad och sedan lite andra nöjen varpå jag somnade sött för att senare vakna hungrig, trött och möjligtvis, möjligtvis något grumpy. Sören kände dock snabbt av stämningen och pizza och mer Cola inskaffades skyndsamt varpå humöret ljusnade.

Bakfyllesöndag när den är som bäst.

Det är helt enkelt inte försvarbart att bo i Muizenberg fyra månader och inte surfa. Så i söndags var det dags. Jag och Sören hyrde varsin våtdräkt och en bräda och begav oss ner till surfen (några steg sådär).

Sören har provat att surfa tidigare så han kan väl ungefär de teoretiska grunderna. Men i princip kan man nog säga att en halvblind ledde en blind. Men hur svårt kan det egentligen vara? Med en stor bräda är det för fasen som att stå på en dörr. ..Eller?

Steg nummer ett är att ”fånga vågen”. Man ska typ ligga på brädan och paddla i samma hastighet som vågen så att man ”fångar den” och sen åker på den. Det där var en piece of cake som jag fixade snabbt ..Möjligen tack vare Sören som höll i brädan tills det kom en bra våg då han släppte och skrek ”Paddla!!” varpå jag paddlade för livet.

Full av självförtroende efter sådär två fångade vågor som jag åkt med på magen ända in till stranden så tyckte jag att det var dags att stå upp. Teorin, som jag studerat på internet och tränat på golvet hemma, är att gå från liggande till stående ”surfpose” i ett svep. Efter några försök som slutade med diverse tekniskt avancerade avflygningar och undervattenskonster så insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet (haha); det gick inte.

Efter en snabbstudie av andra nybörjare runt oss bestämde jag mig för att satsa på att börja med att komma upp på knäna och därefter försöka resa mig. Det funkade till knäståendet, de påföljande ståförsöken slutade dock åter med vattenakrobatik och brädor i huvudet. ..Jag skyller lite på att brädfan var så hal! Jag halkade ju av. Dålig vaxning.

Men, lite överraskande, så tyckte jag att det var riktigt kul! Gillar man bara att vara i vatten så tror jag att prova på surfing passar de flesta. Även till vardags väldigt osportiga fröknar.. :) Bara själva grejen att åka på magen på brädan på en våg är skoj. Att sen försöka komma därifrån till fötterna blir mer som en obesession. :)

Getting there...

Efter drygt en och en halv månad i Kapstaden har jag samlat på mig lite kunskap om de viktigare sakerna i det lokala livet – som exempelvis Shopping.

Stråk

I centrala Kapstaden finns det två framträdande shopping (samt  fika- och restaurang-) stråk; St James Mall och Long Street.

St James Mall är ett nät av gågator i form av en huvudgata och några sidogator, ungefär som Kullagatan i Helsingborg eller Kungsgatan i Göteborg (mina två svenska referensramar). Det ligger mycket nära tågstationen och är ett fint och trevligt ställe att strosa på.

Till mina ofta frekventerade kläd-/sko- (de har oftast båda delar) affärer i St James Mall hör Woolworhs, Edgars, Mr Price, och en jag inte vet namnet på där jag köpte en mycket hmm.. smickrande liten leopardklänning (okej, inte sanslöst användbar – men uppskattad vid rätt tillfälle).

På Woolworths, Edgards och Leopardklänningsaffären ligger priserna kring HM/Lindex eller billigare. Och det finns en hel del snygga kläder och skor. Mr Price, min personliga favorit (liksom många andras, där är alltid busy – det gäller att hålla sig ur vägen för de afrikanska kvinnorna av modell större när de stegar fram som Amazoner (bulldozrar) i gångarna), ligger – som namnet antyder – något lägre i pris (tror inte att jag sett någonting där över 200 kronor).

Själva shoppingen i sig är lite mer komplicerad än hemma. Åtminstone i de billigare etablissemangen (som Herr Pris). När man entrar affären visas eventuell medhavd väska (för min del oftast en axelremsväska med kofta, kamera, bok) upp för vakten vid ingången. Vid fynd som önskas provas visas väskan för andra gången upp för provrumsbiträdet (som för övrigt INTE är där för att stå till tjänst med att vid behov hämta annan storlek eftersom hon under inga omständigheter får lämna sin post). Väskan visas upp när man går in i provrummet, dock inte när man går ut, vilket för mig ter sig lite bakvänt. Men så är det. Önskas sedan plagget köpas är det dags att stå i kö och vänta ytterst tålmodigt. Det spelar ingen roll om det är i det närmaste ingen före dig, det tar ändå tid innan kassabiträdet med upphöjt ointresse önskar ta betalt och bokstavligt talat slänga ner ditt plagg i påsen (vika??). Kvittot gäller det sedan att hålla reda på eftersom det då du lämnar affären är dags för en sista väskkontroll samt en kontroll av att det du har i din Mr Price påse stämmer överens med det som står på ditt kvitto.

Om du efter denna Mr Price ritual har energi nog att besöka till exempel Edgars kommer de där att göra tillägget att tejpa ihop din tidigare påse från Mr Price.

Lite mer up-class etablissemang, som Woolworths, tycks inte nedlåta sig till all denna väskkontroll utan har istället ständigt en eller två vakter vid dörren samt några som strosar i butiken vilket ingjuter en ständigt skyldig känsla i kunden (åtminstone i mig).

Long Street är Kapstadens Koh San Road (för den som varit i Bangkok) – eller i alla fall på gränsen dit. Det är en bilgata kantad av backpackers hostel, backpackers restauranger och affärer med billiga Afrika souvenirer. Där finns också butiker som säljer Indiska backpackers kläder för många gånger det indiska priset vilket får mig att undra om turisterna som shoppar här råkat åka till fel land. Okej, där finns också några ocational ställen med lite mer ”små design/vintage butiker” känsla som kanske kan vara värda ett besök (efter att man ringt på klockan och de där inne öppnat järngrindarna).

För besökaren i Kapstaden kan också tilläggas att Long Street (vad jag hört) är stället att gå ut på till kvällen (när vi tryggt sitter framför tv:n i Muizenberg) och att det har rykte om sig att vara the place att bli rånad (typ kniv i magen ge mig dina pengar varianten som tillämpas på ställen med mycket folk). ..Ja, så till min kära bror, kanske din föreslagna säkerhetsbältes stun gun kan komma väl till pass där. :)

Marknader

I nära anslutning till St James Mall ligger Greenmarket Square där det dagligen är kommers med allsköns afrikanska souvenirer; kläder, väskor, smycken, tavlor, träfigurer, diverse saker gjorda av ”beads” (pärlor), etcetera, etcetera.

Greenmarket Square - bild från Internet

Än så länge har jag inskränkt min shopping på Greenmarket till en pärlpingvin (till mig – min pingvinflock består nu av en stenpingvin och en pärlpingvin) och en pärlödla (till ödlefotografen som nu har en ödleflock bestående av en pärlkamelont och en mer traditionellt grön gekko ödla av aluminium från en gammal läskedrycksburk – båda gåvor från den givmilda flickvännen).

Priserna på dessa små pärltingestar var så låga från början att jag inte prutade särskilt mycket men annars är det nog att rekommendera att på Greenmarket Square ”diskutera priset” något. (Aluminiumödlan inhandlades, till ett också facilt pris, på den mycket trevliga museum shoppen på South African National Gallery – rekommenderas.)

Förra helgen besökte vi tillsammans med några svenska bekantskaper en marknad av ett annat slag, The Old Biscuit Mill i Woodstock (förort precis utanför centrala Kapstaden). Där hålls en stor matmarknad varje lördag och lokala designers säljer kläder/smycken/prylar från både tillfälliga stånd och permanenta butiker.

Jag och S var väl kanske inte helt ”in tune” med The Old Biscuit Mill. Där var väldigt mycket folk, förhållandevis dyr (om än god) mat och dryck, och tja, ganska vitt (även om det fanns ett mindre antal inslag av andra färger). Men visst, varför inte, är du i Kapstaden så ta en shared taxi dit för 5 rand (från stationen) och upplev lite vit Kapstads- (och turist-) kultur.

The old Biscuit Mill - bild från Internet

Det finns givetvis en hel massa andra marknader också i och runt Kapstaden, men dessa är de vi besökt so far.

Malls

Ja, också har vi förstås Shopping mallen. Det mest kända inne i Kapstaden är förmodligen up-class varianten Victoria & Alfred  i Waterfront. Vi har varit där (i själva mallet) en gång – på en lördag då var det ganska folktomt. Min erfarenhet är dock att det även är ganska tomt i affärerna på St James Mall på lördagar men betydligt mer kommers under veckodagarna, så det kanske är detsamma i mallen.

Inne i centrala Kapstaden finns det en hel del fler mall, dock inga jag besökt. Däremot åkte vi i lördags till The Mall of The Malls; Canal Walk i Century City. Eller är det snarare Century City vid Canal Walk? Century City är hur som helst platsen och Canal Walk är mallet.

Det är inget sådär enormt Asien Mall, men det är fortfarande stort – och framförallt vackert utformat, luftigt och, trots en hel del människor, lugnt.

Canal Walk - inklusive palmer

På såväl Victoria & Alfred som Canal Walk är det förutom de stora butikerna med blandat utbud, som till exempel Woolworths med flera, också vanligt med butiker med bara ett märke, som Puma, Adidas, Diesel, Converse med flera. Det finns också, som vanligt, en hel del ”surbutiker” med Billabong, Rip Curl, etcetera. I Canal Walk fanns också en hel del sport/frilufts affärer, några bokaffärer, heminredning etcetera.

Det fanns även en mängd restauranger. Samt bio!

Canal Walk

Vi tog tillfället i akt (eftersom det inte finns någon bio i Muizenberg) och tittade på filmen 127 Hours. Vet inte om den haft premiär i Sverige? Bra hur som helst.

Enligt Canal Walks hemsida kan man åka dit med en speciell buss som går från de finare hotellen i Kapstaden, för det hutlösa priset av 50 rand – enkel väg! Detta ledde mig att tro att köpcentret skulle vara ett riktigt viting Mekka.

Det visade sig dock möjligt att ta Golden Arrow (lokala bussbolaget) dit för det rimligare priset av 8.50 för en resa på cirka 20 minuter. Bussfärden var ganska så brun och på själva mallet var klientelet mycket blandat med huvudsakligen kunder från den färgade skalan. Så är du i Kapstaden och inställd på lite seriös shopping (eller sugen på ett brett bioutbud) så ta Golden Arrow och åk dit – det är nice. Och dessutom är det sommarrea nu!

Lokal Shopping

Ja, som ni kanske är bekanta med vid det här laget så bor vi i Muizenberg, surfarnas Mekka. Här finns alltså surfaffärer med surfkläder, och flipflops. Sydafrika är flipflopparnas land – jag kan erkänna att jag redan inhandlat två par, ett par bruna Reef (surfmärke) och ett par rosa Panema  (THE Flipflop of flipflops).

I Kalk Bay, ett snäpp bortom Muizenberg finns en hel del små butiker med fina kläde (lite bohemstuk) till överkomliga priser (åtminstone i en del av butikerna  – i andra är det bara flat out dyrt). Där (på ett av de överkomliga ställena) har jag handlat en jättefin sommarklänning i ljusgrönt och vitt som jag är väldigt nöjd med (bohemchic).

Efter Kalk Bay kommer (som sagt tidigare) Fish Hoek där jag var igår för att betala hyran (ett mission i sig, eftersom vi inte har något Sydafrikanskt bankkonto så måste hyran betalas in kontant på en särskild bank som alltså närmast finns i Fish Hoek). Efter utfört suicide ärende så kollade jag i alla fall in shoppingen (givetvis i rent research syfte) som ärligt talat var nästan ännu mer begränsad än i Muizenberg.

Shoppingspecialist som jag är lyckades jag dock nosa upp en affär som vid första anblick tedde sig förlorad bland fula billiga rayonkläder med resår i midjan – men! i min outtröttliga nit hittade jag hörnet med surfkläder – på outlet! Så det bar sig änna inte bättre än att det blev ett linne och en gul Rip curl topp (surfchick). Till fyndpris!

Till slut

På den manliga shoppingsidan har Sören under sin tid i Sydafrika köpt två T-shirtar, vilket i nuläget innebär ett t-shirtresultat av plusminus noll då två tidigare olyckligt försvunnit i samband med övertro på den mänskliga godheten (undervärdering av den mänskliga misären?).

Nu mina vänner är detta ett mycket omfattande inlägg om shopping. Men så är det också ett viktigt ämne. …… hrm…

Hela den här veckan pågår Infecting the City i Kapstaden. Det är en konstfestival som för fjärde året i rad förvandlar torgen till teaterscener och trottoarerna till konstgallerier. Årets tema är Tresure och handlar om att göra konst av, och till, något som alla kan relatera till.

Jag besökte Kapstaden och festivalen i onsdags och torsdags. I onsdags hängde jag med amerikanen Jimmie och kollande bland annat in The Jewels.

The Jewels är korta uppträdanden på scener runt om i centrum med syfte att visa alla de skatter i form av olika nationaliteter, traditioner och kulturer som ryms i Kapstaden.  

Barn visar Jazzing som dansas i de fattiga färgade samhällena på Cape Flats (Townships)

Indian Sari Wrapping – konsten att iklä sig en traditionell indisk sari

Rieldans – en av de äldsta dansformerna i Sydafrika framförd med en modern bakgrund

Greek Dancing framfört av en äldre dam och tre stiliga unga herrar :)

Igår var jag tillbaka i stan för att kolla in Slices of Life – en del av festivalen där avfall blir till konst.

Inför festivalen har återvinnbart avfall samlats in från olika områden. Åtta konstnärer har sedan dess arbetat med att omvandla soporna till konst.

Jag pratade med en av konstnärerna, tog några foton och knåpade ihop en kort artikel till Supernews, se Infecting the City Artists turn Rubbish into Art

En av artisterna framför sitt konstverk

Idag har jag varit på St James Primary School (som aningen förvirrande ligger i Kalk Bay) där jag volontärarbetar.

Jag ”jobbar” för Wordworks, en organisation som på olika sätt arbetar för att öka läs- och skrivkunnigheten bland Kapstadens fattigare. Wordworks jobbar med barn från Grade R (förskola) till Grade Three. (Och delvis även med föräldrarna.)

Inför att jag började volontära var jag på en utbildning för nya volontärer på en skola i Vrygrond, ett Informal Township ”bredvid” Muizenberg. Det lilla jag såg av området (jag blev körd dit av Shelley – damen som startat Wordworks) var slum, skjul, och sopor. Genom bidrag från olika håll har man ändå lyckats bygga Capricorn Primaryschool (länk) där nästan alla barn i området går och där Wordworks håller i extra läs- och skrivträning för de barn som behöver lite mer hjälp.

Jag kan dock inte vara på Capricorn eftersom jag inte har någon bil. I fråga om avstånd skulle jag kunna gå dit, men inte i fråga om säkerhet. Därför är jag istället, tillsammans med några andra volontärer (huvudsakligen sydafrikanska vita medelåders damer – mycket rara), på St James.

St James Primary School ligger som sagt i fina Kalk Bay men många barn som går där kommer med buss från fattigare områden, såsom townshipet Masiphumelele . På St James går det endast färgade/svarta barn. På skolan som ligger precis tvärs över vägen går det vita, och en del färgade, barn. St James kostar 1000 rand per år (ungefär samma i svenska), skolan mitt över vägen kostar 600 rand i månaden – och har betydligt mer resurser och mindre klasser.

Jag har fyra barn från grade R en gång i veckan (varje tisdag). Först Naadiah och Raeesha (två flickor) i en timme och sen Kieyam och Jaylene (en pojke och en flicka) i en timme. Jag har inte riktigt rett ut hur gamla de är, men kring fem år. De är även här för små för att lära sig läsa och skriva i skolan än så det vi gör går mest ut på att prata engelska och introducera bokstäverna, eller snarare ljuden.

De flesta färgade/svarta barnen pratar inte engelska hemma utan afrikaans eller xhosa. Jag tror att mina små telingar pratar Afrikaans hemma, (det är inte helt lätt att få ur dem raka fakta :) men jag tycker att de är väldigt duktiga på engelska.

Vi brukar börja med att läsa/titta i någon enkel bok om till exempel My Family eller My Friend. Vi tittar på bilderna tillsammans, pratar om vad som händer på bilderna och hur det ser ut i barnen egna liv. Sedan brukar de få rita en teckning på sin egen familj, vän eller vad det kan vara också skriver jag till dem (eller om de vill skriva själva – det räknas som att skriva även om de bara gör egna tecken, poängen är att förstå skillnaden mellan att rita och skriva).

Sen introducerar vi efterhand nya ljud. Då har vi bilder på saker som börjar med det ljudet (bokstaven) och jag brukar ta med mig grejor som de får dra ur en påse (väldigt spännande tycker de – speciellt när det är något man kan smaka på :). Efter ett tag när de förstår sig på några ljud så kan man blanda bilder/saker med olika ljud som de får sortera till rätt bokstav (med hjälp).

Och så vidare.. Det där är ju då den ideala situationen, i verkligheten blir det sällan riktigt så strukturerat eftersom de är ena små fladdriga ungar. Jag väljer att kontrollera dem lite lagom.. De är änna lite små att tvingas in i ramar ännu.. Mot slutet (när de inte kan sitta stilla en minut längre) brukar vi gå ut och titta på saker som börjar med ljudet vi lärt oss (sea, swing, sand, sun, etc).

Sen så får de varsin klisterstjärna på kinden och är lyckliga som bara den. :)

Kieyam och Jaylene

En rekommendation till alla besökare I Kapstaden med intresse för foto och natur, eller de som helt enkelt tycker om vackra bilder.

Iziko Plantarium visar just nu utställningen Wildlife Photographer of the Year 2010.Utställningen omfattar de vinnande och hedersomnämnda bidragen i en årlig prestigefull naturfototävling arrangerad av Brittiska naturhistoriska museet och BBC Wildlife.

Fotografierna som kombinationer skicklighet, vision och originalitet med kunskap om naturen – och lite gammal hederlig ”luck”, är nu på turné och finns i Kapstaden till och med den 13 mars 2011. Jag förslår att Du passar på! :)

The thoughtful baboon - Highly Commended in the catagory Behaviour: Mammals

I lördags besökte vi De Waterkant och Bo-Kaap, två områden med färgglatt målade hus belägna längs bergssidan väster om Kapstaden centrum.

Funderingar från De Waterkant

Vi började vår vandring i De Waterkant där de färgglada husen, med pooler på taken, ackompanjerades av flashiga bilar och trendiga restauranger.

De Waterkant

Törstiga gick vi in på Café Manhattan – where the fun begins. I förbifarten nappade jag åt mig en tidning från en hög och började, framme vid vårt bord, bläddra. Det visade sig vara Kapstadens gay tidning och vi insåg ganska snart att stället i sig, liksom hela De Waterkant, är något av ett gay mekka.

Och absolut inget fel i det. Det var bara en ny upplevelse. .Den där tidningen alltså, den påstod sig vara för såväl homosexuella man som kvinnor, men jag måste säga att det mesta av innehållet tycktes rikta sig till män. ..Eller möjligen heterosexuella kvinnor? Det var en hel del (semi-)nakna män i ..hur ska jag säga, ekivoka positioner (inget rumphår där inte).

 Jag ska erkänna att jag läste tidningen med stort intresse (och viss blygsel inför en del av bilderna), främst på grund av en upptäckt: Män objektiviserar inte bara kvinnor, när män är homosexuella objektiviserar de varandra.

..Några bilder på nakna kvinnor fanns dock inte i hela tidningen, trots att den alltså även vände sig till homosexuella kvinnor (okej, det fanns tuttar på en bild – på ladieboys i Thailand). Det fanns också, upptäckte vi senare, en liten affär på caféet, med en fin selektion av homosexuella porrfilmer – alla för män.

..Så det finns ingen (åtminstone inte mycket?) porr för heterosexuella kvinnor, och ingen (inte mycket) för lesbiska kvinnor. ..Varför? Därför att det inte finns någon efterfråga (det är åtminstone min personliga uppfattning). Medan utbudet för såväl heterosexuella som homosexuella män tycks vara enormt. ..Kvinnor och Män är helt enkelt från olika planeter.

..Hur som helst så var det kanske inte det som det här inlägget skulle handla om.

De Waterkant allstå, homosexuella i färgglada hus och flashiga bilar i ett område som under 1900-talets början var en plats där frigivna slavar bosatte sig. Efter introduktionen av ”The Group Areas Act”  (som bestämde var olika hudfärger fick bo) år 1950 tvångsförflyttades dock dessa familjer till ”Homelands” och De Waterkant blev ett ”whites-only” område.

Karneval i Bo-Kaap

Liksom i De Waterkant bosatte sig frigivna slavar i Bo-Kaap, till skillnad från i De Waterkant fick de också bo kvar här på 1960 och -70 talen. Bo-Kaap är till följd av detta idag ett huvudsakligen Muslimskt område (ett annat Mekka ;) eftersom de flesta slavar i Kapstaden då det begav sig hämtades från det muslimska Indonesien.

Bakgrunden till de färgglada husen ligger, enligt hur historien går, i att slavarna endast fick ha på sig grå och bruna kläder. Då de blev frigivna och fick egna hem firade de detta med att måla husen i glada färger, såväl i De Waterkant som i Bo-Kaap.

Bilflottan som kantar gatorna i Bo-Kaap skiljer sig dock något från den i De Waterkant:

Bo-Kaap

En fin folka framför Bo-Kaaps äldsta hus (byggt mellan 1763 och 1768)

Medan vi vandrade där längs de lugna gatorna i Bo-Kaap började efterhand fler och fler satingulklädda figurer med glittrande ansiktsmålning uppenbara sig. Efter att ha frågat runt lite kom vi fram till att det rörde sig om en avknoppning till The Cape Town Minstrel Carnival (eller på Afrikaans the Kaapse Klopse, enligt LP en ”noisy, joyous, disorganised affair” och ja, jag kan nog bara hålla med.

Festivalen har sina rötter i det tidiga 1800-talet då slavarna hade en dags frihet/ledighet över nyår. Huvudparaden går således vanligtvis av stapeln den första eller andra januari. Det vi bevittnade var istället en del av the Cape Minstrel Competition, där de olika trupperna bedöms baserat på kostymer, sång och dans.

Truppen vi såg i Bo-Kaap hade tidigare varit och visat upp sig på stadium och kom nu, som vi uppfattade det, tillbaka till Bo-Kaap för att köra en liten avslutande parad där – för sitt eget höga nöjes skull. Och de såg definitivt ut att ha det roligt.

Som någon möjligen noterat har blogginläggfrekvensen avklingat. Jag förstår att det är jobbigt  – men det beror på det där som händer när man levt ett tag på en plats, var den platsen än råkar vara; livet blir vardag – vardagen blir livet.

Men vad gör jag då här i mitt vardagliga liv? Jag pluggar givande kurser på distans, jag volontärarbetar med söta små barn (kommer ett inlägg om det så småningom), och jag skriver – min blogg, och (snart) för en nystartad Sydafrikansk webbtidning (..det kommer).

De dagar jag inte går till Kalk Bay (volontärarbetet) eller åker till Kapstaden (tidningsgrejor och/eller nöje) har jag rotat mig på Emprie café, ett lugnt hang out här i Muizenberg med utsikt över havet, gratis wifi och gott kaffe. Ungefär vad jag behöver för mitt kreativa skapande.

Och framåt eftermiddagen tar jag min blåa Checkerstygpåse (med trycket Caring Carrier – jag måste säga att jag tycker det är genialt!) och går vägen bakom huset – förbi vakten som alltid sitter där – längs trottoaren med tiggarna som bor där – över gatan med bilarna som aldrig stannar – till affären med de sinnessjukt långsamma kassörskorna. Jag försöker komma på något nytt att laga till middag men köper tillslut den vanliga köttbiten, sötpotatisen och pumpan.

Snart kommer S hem. Vi kanske tar en promenad längs stranden, lagar mat, tittar på en begränsad selektion av tv. Och det är vardag i Muizenberg.

(Psst.. Under den senaste, mindre vardagliga, helgen besökte vi bland annat Kapstadens homosexuella respektive muslimska områden, lika men olika – inlägg kommer! :)

Den första Europé som kom till Godahoppsudden var portugisen Bartolomeu Dias år 1488. Han gav udden namnet Cabo das Tormentas, eller Cape of Storms. Udden döptes senare om till det mer positiva Cabo da Boa Esperanca (Cape of Good Hope) på grund av optimismen en sjöväg till Indien och Östern medförde.

Godahoppsudden

Som ni ser på kartan ligger det lite öster (och lite norr) om Cape of Good Hope, en till cape (udde). Det är Cape Point. Denna udde är högre (över havet) än Godahoppsudden och omfattar två toppar, med två fyrtorn. Den högsta toppen längst in och en lägre längre ut.

Cape Point - högsta toppen

Cape Point - lägre toppen

Varken Godahoppsudden eller Cape Point är dock Afrikas sydligaste punkt (som ryktet kanske säger), den titeln innehar istället Cape Agulhas, ungefär 150 kilometer öster- (och lite söder-) ut. Däremot är Godahoppsudden sydvästra Afrikas sydligaste punkt.

Kaphalvön utgör det artrikaste (i förhålland till sin storlek) och minsta av världens sex ”floral kingdoms” . Här finns cirka 8200 olika sorters växter, varav cirka 1100 inhemska – samt ett antal arter som inte finns någon annanstans på jorden. Den vanligaste vegetationstypen är en typ av låga buskar – Fynbos, ett namn hämtat från Afrikaans som betyder ungefär ”vacker buske”.

För mina ögon är vegetationen i Naturreservatet lite lik strandängarna hemma i Skåne med låga vindpinade växter på en stenig och sandig jord.

S på väg ut mot Godahoppsudden

Det vanligaste djuret i Table Mountain National Park är the dassie (eller rock hyrax, om det säger någon mer). De ser ut ungefär som stora hamstar/marsvin och lever i delar av Afrika och Mellanöstern.

Dassie

En till

Vi såg också vilda strutsar. Andra djur som ska finnas i Nationalparken, men som gömde sig för oss och de invaderande japanerna, är zebror, antiloper och babianer.

Om någon är sugen på liknande natur på närmre håll rekommenderar jag Kullaberg och Kullens fyr i allra vackraste Skåne. :)

Men åter till Sydafrika.

Att ta sig till och från Naturreservatet utan bil i bilsamhället Sydafrika är, som vanligt, lite av ett företag. Vi tog tåget och bussen från Muizenberg till Simons Town. Därifrån var planen att ta en Rikkie (en sorts delad taxi) till reservatet. Just för dagen fanns det dock inga rikkies tillgängliga. Istället fick vi (mot betalning) åka dit med en oerhört pratsam man (en kvalité som många Sydafrikaner innehar) som till vardags hade något tour company.

Hem fick vi (alldeles gratis) lift med en kanadensisk kvinna i övre medelåldern som reste ensam, var engagerad i en NGO i Lesotho, skulle vidare på semester i Indien, och till vardags inredde kyrkor hemma i Kanada. Quite a lady.

Säger hejdå med ett hopp på stranden nedanför Goda hopps udden