Mamma Franca med sönerna Enrico och Daniele på Trattoria Monti i Rom - framför en legendarisk Faema E 61 – en garanti för subert kaffe också! 

Efter resan till  M arche – se tidigare blogg (5/6) så slog det mig att ägarna till två av mina favoritrestauranger i Rom kommer just från detta landskap.

På Trattoria Monti, Via San Vito 13 a (nära kyrkan Santa maria Maggiore) skulle jag kunna äta jämt; för den lugna atmosfären och den perfekta servicen. Och så maten! Vincisgrassi (som är en mer rustik lasagne med kycklinglever, bräss och ev hjärna i ragun). Namnet verkar vara en latinisering av en österrikisk general Windischgratz, som ledde de österrikiska trupperna som var stationerade just i marse – låt oss lämna Italiens röriga 1800-tals historia kort före enandet…

Mamma Franca marzioni står i köket, medan sönerna Enrico och Daniele serverar. Utöver vincisgrassi skall man absolut äta husets grönsakstimbaler, t ex den gjord på rödlök eller passerade zucchini. Pasta förstås, men bra kött. som anka i apelsinsås och panerade lammkotletter. Inte billigt tyvärr och alltid fullt så du måste beställa bord på 06 44 66 573. På helger gärna långt i för väg. För detta är en seriös trattoria som bara tar en bokning per bord, så kom inte för sent. Stängt söndag kväll och hela måndagen.

Roberto e Loretta ligger inte lika centralt men är väl värt omvägen till Via Saturnia 18/24 (buss 360 från Termini riktning piazza Zama eller metro Re di Roma). Detta är en rejäl familjerestaurang med raffinerad mat. Börja med husets antipasti som mozzarella serverad på en bädd av rucola och garnerad med tryffel, olja och en salt sardell eller röd radicchiosallad med kokt bläckfick och valnötter. Husets pasta siciliansk makaronipudding med auberginer "timballo di anellini" eller pacheri (knubbiga makaroner) med fisk och tomater. Huvudrätter som lamm med kronärtskocka, kalkon med pistagenötter eller tryffelspäckad kanin är alltid gastronomiska självklarheter. Har du tur har Loretta lagat fisksoppan brodetto di pesce som bara finns i Mar che. Även här bör du boka bord på helgerna, tel 06  77 20 10 37. Stängt måndagar.

 Det italienska kaffedrickandet har brett ut sig till den grad i Sverige att jag tycker att det börjar kännas exotiskt med en kopp lilla Löfberg när jag är i Stockholm.

Alla vet numera vad en "macchiato" är.  Åtminstone en kaffe. Latte macchiato är raka motsatsen, dvs en stor mugg med skummad mjölk och bara fläckad med en liten skvätt kaffe.

Jag har alltid beundrat Italiens barista, killen bakom disken, för det är oftast en han, som i stressad miljö skall hålla ordning på alla dessa personliga beställningar. En cappuccino som skall vara "chiaro" ljus eller "scuro" mörk eller kanske "bollente" kokande eller "tiepido" ljummen en glödande varm sommardag. Eller min favorit cappuccino freddo, vilket innebär kall mjölk i det varma kaffet. Inte ortodoxt, i annat fall beställer man "caffè freddo", problemet är att det är sötat, vilket jag inte gillar.

Någon vill givetvis ha sin cappuccino "senza schiuma", utan skum – vad är det då för vits med det hela? I hela Syditalien är det nästan bara utbölingar som dricker cappuccino. Det syns också på baristans sätt att göra kaffet, först i en lite espressokopp som han sedan häller över i den större koppen. Det blir inte så gott. I Neapel skall man komma ihåg att beställa utan socker "amaro", för i annat fall får man 2-3 tsk socker i sin espresso.

I Veneto dricker man ofta kask redan till frukost. Det heter förstås "caffè corretto", dvs korrigerat kaffe som om det nu skulle vara något fel på det vanliga! Beställer du "mistral" så får du automatiskt anislikör i, i annat fall måste alkoholhaltig dryck anges. Italiensk brandy och grappa är vanligast.

Så nog har den stressade baristan beställningar att hålla reda på. Däremot beställer italienaren aldrig en dubbel "doppio" espresso. Det är ett turistpåhitt. Den blir aldrig lika god som två enkla. Däremot kan man höra att någon vill ha sitt kaffe al vetro – dvs i glas. Det smakar mer då säger kaffekonnässörerna. Fan trot.

Det faktum att det inte finns något Starbucks café i hela Italien är talande och är beviset på att italienarna föredrar sitt eget lands version av denna dryck som venetianarna för övrigt var först med att importera och göra hela Europa beroende av.

Var finns nu det bästa kaffet? Möjligen på den bar där du går in – om det inte är en Illy – bar. Utmärkt kaffe, men för snabb expansion. Ofta kan personalen inte göra en ordentlig espresso eller cappuccino.

Tre adresser för verkliga kaffenördar:

Caffè Piansa har eget rosteri och husets espresso är en blandning av elva av världens mest exklusiva kaffesorter. Flera säljs som ren "cru" också. Långt från turistens Florens på Viale Europa 128-130. Buss 8, 23, 31, 32, 48 passerar.

Venedig  bästa kaffe – Florian får ursäkta - får du på Caffe del doge  Resultatet av Bernardo della Meas initiativ att göra ett modernt internationellt kaffeställe med kaffe av högsta kvalitet. Flera filialer redan runt om i världen. Detta är den första ursprungliga baren på Calle dei Cinque 306 – en gränd bakom Rialto.

San Eustachio är en historisk miljö i Rom allt sedan 1937. Deras "caffè speciale" är en stor kopp med krämigt extremt starkt kaffe med ganska mycket skum, utan att det är en droppe mjölk i förstås. Avgjort Roms bästa kaffe.

En junikväll i Stockholm, en solig kväll på Djurgården, mellan onsdagens dis och fukt och fredagen ösregn. Stockholm den vackraste sommarstad jag vet – åt gott gjorde vi också på junibacken, men det var antagligen en arrangerad catering.

Idag nu på Arlanda är himlen grå som om Gud mitt i en städyra tömt en fem år gammal sprickfull dammsugarpåse och sedan nyst häftigt. Regnet strilar ner i väntan på avgång med Norwegian – hyfsat billig biljett. Gammalt plan och absolut fullsatt  – bekvämare avgångstid än Ryan på Skavsta.

Tempot i Stockholms tunnelbana är som i alla storstäder tufft och ganska hetsigt. I bråttomlandet vill alla kom hem så fort som möjligt till grillningen och televisionens repriskräkande evangelium.

En tjej kliver på vid Slussen i vagnen som är ganska knökad. Hon har studentmössan på svaj. Skorna är livsfarligt högklackade. Hon prickar mina dojor med en otrolig precision. Det gör inte direkt ont, men är irriterande. Hon inser sitt misstag och tittar ner ett ögonblick. Det kommer inte så mycket som ett "hoppsan" från henne – klockan är elva på fm och hon är spiknykter.

- Du trampade på mej, säger jag mycket vänligt.

Ingen reaktion. Så jag bestämmer mig för att agera surgubbe och tillägger:

-  Jag förstår att ordet förlåt numera är avskaffat i det här landet…

Fortfarande inte ett ord, men hon ser irriterad ut. Blicken säger: 'va er'e du håller på och surrar om'.

Jag ger upp och kommer till insikten om att det är inte frågan om att vara ouppfostrad, möjligen blyg, ännu troligare att inte veta hur man skall bete sig. Jag ser på de övriga jäktade resenärerna som går av vid den ena stationen efter de andra. Svenskarna trycker sig under tystnad mot utgången, ibland som smidiga projektiler, såväl män som kvinnor.

Problemet är att vi svenskar har tappat alla de här så viktiga småorden som man bör säga eller som i alla fall underlättar och gör livet så mycket smidigare: "förlåt", "får jag komma fram", "tack" och inte minst svaret från motparten: "varsågod".

De två viktigaste nyckelorden som en turist bör kunna i Rom är: 1 "sciopero", vilket betyder strejk. Ett fenomen som dyker upp vid minst oväntade tillfällen, men eftersom de italienska fackförbunden är mycket seriösa så äger sciopero nästan alltid rum på fredagar.

Att komma av en packad metrovagn eller buss i Rom är inte helt lätt. Men det finns knep. Någon hållplats innan bör du börja arbeta dig mot utgången. Du kan säga förlåt "scusi" eller "mi scusi" (du niar personen vilket är normalt i denna opersonliga situation, där var och en håller på sitt revir som ibland bara omfattar några decimeter). Italienarna själva säger ofta bara "scende?"  eller "scende la prossima?", du frågar helt enkelt om personen framför dig skall gå av nästa hållplats. Vederbörande svarar nästan alltid si eller no och i det senare fallet ofta med tillägget "si accomodi", dvs varsågod.

Men i verkliga nödsituationer när det är så trångt att det verkar omöjligt att komma förbi eller när det är bråttom, då kommer det andra nyckelordet in: "permesso", dvs med ert tillstånd. När någon skriker permesso, då drar alla in tentaklerna eller magen, för då vet man att det är allvar. Kort sagt efter att ha skrikit permesso är det tillåtet att fara fram som en stridsvagn för att komma av och alla flyttar sig – om det går!

Allt detta har vi tappat. Liksom "goddag min fru" eller "adjö min herre". Om någon säger detta idag 2009, så har han troligen rymt från hispan. Fast vid mitt senaste besök på favoritstället – ett insuttet journalisthak – som Prinsen så kom kyparen med frågan efter maten:

- Vill herrskapet ha något mera?

Det var en ton av allvar och mjuk ironi i frågan. Det var så klart att vi alla tog efterrätt.

  Filippo Timi spelar huvudrollen som den unge Mussolini

Att italienarna inte har gjort upp med sitt fascistiska förflutna på samma sätt som Tyskland med nazismen märks ganska ofta. Den gamla vanliga föreställningen att fascismen var en blek och ofarlig version av nazismen lever kvar – om än idag i mycket reducerad form.

Mussolini dikade ut träsken söder om Rom, byggde vägar och ofta hör man att det var rent, ordning och tågen gick i tid. 'Raslagarna fanns, men de tillämpades inte' är en vanlig och felaktig uppfattning. Katolska kyrkan teg – länge. Nu vill påven Benedictus XVI helgonförklara sin företrädare Pius XII som inte öppet tog ställning mot nazismen. Fast det har varit tyst om det efter påvens resa till Israel, där frågan givetvis inte kom upp.

Desto intressantare att det nu gjorts en film om den unge Benito Mussolinis liv. Den heter Vincere, dvs att vinna eller ännu bättre "Att segra". Regissören heter marco Bellocchio snart 70 som gjort en rad utmanande filmer som gisslat den italienska borgarklassen. I sitt filmskapande vänder han sig skarpt mot institutioner som kyrkan, skolan och familjen. Den senaste film av honom som gick i Sverige var tror jag "Buongiorno notte" – God morgon natt – ett fint porträtt av den kidnappade Aldo Moro under fångenskapen hos Röda Brigaderna – som slutade med att han efter 55 dagar mördades 1978. Fast Bellocchio "befriade" honom i sin film och lät honom i slutet vandra fri på gatorna i ett morgonljust Rom.

Vincere berättar den sanna historien om kvinnokarlen Benito Mussolini när han var en ung socialistisk agitator på vänstertidningen Avanti. Den unga Ida Dalser förälskar sig i honom  och de får en son Benito Albino som Mussolini först erkänner. Enligt uppgift gifter de två sig även.

Sedan överger han henne och gifter sig med Rachele Guidi. Filmen skildrar en kvinna som aldrig ger upp kampen för sitt barn. Ida är och vill vara Mussolinis fru.

Epilogen är trist. Ida spärras in på sinnessjukhus, där hon avlider 1937, utan att aldrig återse sin son Albino som också stängs in på ett institut där han dör 1942.

Filmen är bra, med ett starkt futuristiskt foto. Giovanna Mezzogiorno är bra som Ida Dalser – och den som har följt henne vet att det är hon inte alltid: huvudrollen som Fermina i "Kärlek i kolerans tid" var en katastrof. Hon var en stel och uttryckslös mumie som åldrades. Mussolini själv spelas av Filippo Timi, en ung karismatisk skådespelare som kan ses som Italiens svar på Javier Bardem. Han spelar aningen över och närmar sig en karikatyr. Men…

…det bästa med filmen är det dokumentära materialet. Och här anar man varför Bellocchio har valt att göra denna film just nu. Verklighetens Mussolini på den repiga journalfilmen framstår som en lätt karikatyr av dagens Silvio Berlusconi. Likheten är påfallande.

Filmens nyckelfras lyder: "Kyrkan är den enda moder som fascismen ännu fruktar". "A futura memoria se il futuro ha una memoria" som författaren Leonardo Sciascia sade, vilket kanske kan översättas med: "För ett framtida minne om framtiden nu har ett minne".

Monte Conero – en orörd grönskande udde – nära Ancona

Ibland skall man åka till platser där man aldrig har varit. Så är det för mig med stora delar av den italienska östkusten och landskapet M arche. Grönt och böljande. Lite mildare och mer vänligt än Toscana och framför allt inte nedlusat med besökare. Kom nyligen tillbaka från en verkligt lyckad weekend här. Sirolo, en högt belägen by ovanför havet, har allt man kan önska. Orörd natur och god mat och vin.
 

Torget Piazza del Popolo i Ascoli Piceno 

 En sommarkväll med fördel vitt som områdets kända Verdicchio di Jesi. Vi åt fisksoppa som här kallas för "brodetto" – eg- en liten buljong. Men det var massor med fisk, musslor och räkor och rikligt med  färska tomater i soppan. Sirolo kantas av det stora vita kalkberget Monte Conero, utmed dess sluttningar leder små stiger ner till havet och de vita stränderna. Vi bodde på locanda da Rocco, ett litet mysigt hotell i byn, det verkade finnas billigare ställen. Men detta var personligt, med egen liten restaurang och en liten trädgård utanför där vi åt frukost.

Det finns förstås spännande städer också att se som Urbino – där hertigen Federico da  Montefeltro en gång bodde – och som för övrigt är Rafaels hemstad. En del konst att titta på med andra ord. Staden Ascoli Piceno var oerhört behaglig. Den kvalar med lätthet in på listan att ha ett av Italiens tio vackraste torg. Detta utan att jag såg så mycket som en enda souvenirförsäljare på torget som heter Piazza del Popolo. För första gången i mitt liv fick jag riktiga olive ascolane. Dessa stora gröna oliver som fylls med kött är ett pillgöra. I 99 fall av 100 är de idag industrigjorda  – resultatet är de suger upp olja som en svamp när de friteras och ligger sedan som stenar i magen. De som vi åt här till vår aperitivo var fjärilslätta och torra krispiga precis som vinet. Så vad väntar du på? – tag en billig Ryanbiljett till Rimini och sedan en hyrbil ner till marse (cirka 10 mil)  - men undvik om möjligt bilkörning på helgen nu sommartid. Då är det mycket trafik utmed autostradan A 14.

G

 Gästkock på en av Roms restuaranger

Jag skrev igår om favoritstället Pierluigi i Rom -  provade för ett tag sedan att hemma laga deras pasta "maltagliati" . I äggpastans land betyder detta kort och gott" illa skurna" och görs på den deg som blir över efter att ha gjort lasagne och tortellini.

Till vardags kavlar jag inte pasta själv – det är ett roligt söndagsnöje och helst borta och inte i mitt lilla kyffé till kök.  Köp färska italienska vakuumförpackade lasagneplattor. Resultatet blir jättebra. Med havets läckerheter blir detta en verklig festmåltid

Här kommer receptet som borde räcka bra till fyra – det är mitt eget tillagad efter hur jag mindes  rätten. Glöm inte oljan i kokvattnet – i annat fall klibbar pastan ihop!

 1 paket färsk lasagne (250 g)

16 blåmusslor

16 stora räkor (grönlandsräkor lämpligen)

2 vitlöksklyftor

1 röd chilifrukt

10 välmogna plommontomater eller en halv burk skalade tomater

en halv burk kokta kikärtor

1 dl vitt vin

olivolja

salt

hackad bladpersilja

1. Skär lasagneplattorna i oregelbundna trekanter 5 cm stora.

2. Förbered såsen. Skrapa blåmusslor och rensa räkorna. Koka en liten fond – en knapp dl – på räkskalen. Koka musslorna i sin egen vätska i panna under lock så att de öppnar sig. Ta till vara vätskan. Koka upp tomaterna hastigt så att skinnet går att dra av och skär dem i klyftor. Om du använder burk, så ta inte med spadet!

3. Täck botten på en stor panna med olivolja. Fräs vitlök och chili så att de får färg. Häll i vinet och låt det delvis koka in. Lägg i tomater, musselspad och räkfond och låt såsen koka ihop under knappt 10 minuter. Tillsätt sedan kikärtor och räkor.

4. Ta av pannan medan du kokar pastan i cirka 3 minuter i saltat vatten med två matskedar olja i. Häll av och blanda ner i såsen som skall hållas varm. Smaka av med salt och tillsätt ev. en liten del av kokvattnet eller olja.

5. Servera i djupa tallrikar. Garnera med musslorna och persilja.

Anita Ekbergs badplats – Trevifontänen – Fontana di Trevi 

När de första ljumma sommarkvällarna kommer i Rom så förefaller staden oemotståndlig. För till skillnad från Paris, som är fint och mysigt även när det ösregnar, så är Rom egentligen otänkbart när solen inte skiner. Staden med sina små piazzor, all marmor och många fontäner är inget annat än en ljusets scenografi – se till exempel fotografen Lennart af Petersens underbara "Ljuset och rummet" som kom ut 2002 (Wahlström & Widstrand)

(Visst är det typiskt när jag skriver detta att det ösregnar!) Men nu börjar den allra bästa tiden. Milano är en stad som töms på helgerna. Alla åker därifrån: till havet (det gör romarna bara över dagen med tunnelbanan eller eg tåget från Piramide – Cestiuspyramiden  - tack Mussolini för den; något bra gjorde karln i alla fall), till sjöarna eller till alperna. Romarna däremot strömmar ut i sin älskade stad. Hela stan förefaller ha bestämt möte mellan Pantheon och Piazza Navona bara för att äta en glass.

Det är nu om någonsin man skall sitta och äta ute under Roms sammetshimmel. Det roligaste är ju att själv slå sig ner där det ser trevligt ut, ett litet vingligt bord utmed gatan i en av Trasteveres gränder. Jag återkommer till trattoriorna en annan gång.

Sommarkvällen är för viktig och Romresan kanske kort. Så låt oss börja med två stensäkra tips. Piazza dei Ricci, inte långt bakom Piazza Farnese, är ett av stadens vackraste torg bortom de stora turistplatserna, och nästan helt bilfritt – trafiken utmed Via di Monserrato är begränsad. Här breder restaurangen Pierluigi ut sig och har funnits allt sedan 30-talet. Sedan några decennier är det Roberto Lisi med familj som driver stället.

Det är ganska elegant, utan att vara snobbigt och du är inte ensam turist. Stället är också relativt stort. Det blir ändå en fantastisk upplevelse att sitta där i sommarmörkret. Börja med husets antipasto, t ex de små friterade bläckfiskarna "moscardini". Det är ett utpräglat fiskställe. Pierluigi är inte billigt. Kom ihåg att fisk och skaldjur (hummer mm) betalas hektovis. Här blir du inte lurad, men priset är ändå svårt att kontrollera. Om inte notan skall dra iväg ordentligt är det en bra regel att beställa rätter som har fast pris på menyn t ex en skiva stekt svärdfisk "pesce spada".  Men det blir inga sura miner om du efter antipaston bara tar en pastarätt med skaldjur.

Archimede med dubelnamnet Sant'Eustachio bakom Pantheon är lite mer familjär i tonen och snäppet enklare – även detta är ett elegant ställe. Inramningen – torget inte lika hänförande, men uteserveringen är mindre och därmed är känslan lite mer exklusiv. Stängt söndagar.

Här skall du definitivt börja med husets friterade grönsaker "frittura mista di verdura". Ingen har en lika knaprig och torr "frittura" i Rom. Smeten görs på jäst och får jäsa långsamt i 24 timmar. Bra kött och rejäla portioner. Oxrulader "involtini", liksom "saltimbocca alla romana" (hoppar i munnen betyder denna rätt) är två typiska romerska rätter, den senare är ju den kända kalvskivan, med skinka, salvia som fräser färdigt i lite vitt vin. Enkelt som romersk mat är och ytterst läckert.