En junikväll i Stockholm, en solig kväll på Djurgården, mellan onsdagens dis och fukt och fredagen ösregn. Stockholm den vackraste sommarstad jag vet – åt gott gjorde vi också på junibacken, men det var antagligen en arrangerad catering.

Idag nu på Arlanda är himlen grå som om Gud mitt i en städyra tömt en fem år gammal sprickfull dammsugarpåse och sedan nyst häftigt. Regnet strilar ner i väntan på avgång med Norwegian – hyfsat billig biljett. Gammalt plan och absolut fullsatt  – bekvämare avgångstid än Ryan på Skavsta.

Tempot i Stockholms tunnelbana är som i alla storstäder tufft och ganska hetsigt. I bråttomlandet vill alla kom hem så fort som möjligt till grillningen och televisionens repriskräkande evangelium.

En tjej kliver på vid Slussen i vagnen som är ganska knökad. Hon har studentmössan på svaj. Skorna är livsfarligt högklackade. Hon prickar mina dojor med en otrolig precision. Det gör inte direkt ont, men är irriterande. Hon inser sitt misstag och tittar ner ett ögonblick. Det kommer inte så mycket som ett "hoppsan" från henne – klockan är elva på fm och hon är spiknykter.

- Du trampade på mej, säger jag mycket vänligt.

Ingen reaktion. Så jag bestämmer mig för att agera surgubbe och tillägger:

-  Jag förstår att ordet förlåt numera är avskaffat i det här landet…

Fortfarande inte ett ord, men hon ser irriterad ut. Blicken säger: 'va er'e du håller på och surrar om'.

Jag ger upp och kommer till insikten om att det är inte frågan om att vara ouppfostrad, möjligen blyg, ännu troligare att inte veta hur man skall bete sig. Jag ser på de övriga jäktade resenärerna som går av vid den ena stationen efter de andra. Svenskarna trycker sig under tystnad mot utgången, ibland som smidiga projektiler, såväl män som kvinnor.

Problemet är att vi svenskar har tappat alla de här så viktiga småorden som man bör säga eller som i alla fall underlättar och gör livet så mycket smidigare: "förlåt", "får jag komma fram", "tack" och inte minst svaret från motparten: "varsågod".

De två viktigaste nyckelorden som en turist bör kunna i Rom är: 1 "sciopero", vilket betyder strejk. Ett fenomen som dyker upp vid minst oväntade tillfällen, men eftersom de italienska fackförbunden är mycket seriösa så äger sciopero nästan alltid rum på fredagar.

Att komma av en packad metrovagn eller buss i Rom är inte helt lätt. Men det finns knep. Någon hållplats innan bör du börja arbeta dig mot utgången. Du kan säga förlåt "scusi" eller "mi scusi" (du niar personen vilket är normalt i denna opersonliga situation, där var och en håller på sitt revir som ibland bara omfattar några decimeter). Italienarna själva säger ofta bara "scende?"  eller "scende la prossima?", du frågar helt enkelt om personen framför dig skall gå av nästa hållplats. Vederbörande svarar nästan alltid si eller no och i det senare fallet ofta med tillägget "si accomodi", dvs varsågod.

Men i verkliga nödsituationer när det är så trångt att det verkar omöjligt att komma förbi eller när det är bråttom, då kommer det andra nyckelordet in: "permesso", dvs med ert tillstånd. När någon skriker permesso, då drar alla in tentaklerna eller magen, för då vet man att det är allvar. Kort sagt efter att ha skrikit permesso är det tillåtet att fara fram som en stridsvagn för att komma av och alla flyttar sig – om det går!

Allt detta har vi tappat. Liksom "goddag min fru" eller "adjö min herre". Om någon säger detta idag 2009, så har han troligen rymt från hispan. Fast vid mitt senaste besök på favoritstället – ett insuttet journalisthak – som Prinsen så kom kyparen med frågan efter maten:

- Vill herrskapet ha något mera?

Det var en ton av allvar och mjuk ironi i frågan. Det var så klart att vi alla tog efterrätt.