Det italienska kaffedrickandet har brett ut sig till den grad i Sverige att jag tycker att det börjar kännas exotiskt med en kopp lilla Löfberg när jag är i Stockholm.

Alla vet numera vad en "macchiato" är.  Åtminstone en kaffe. Latte macchiato är raka motsatsen, dvs en stor mugg med skummad mjölk och bara fläckad med en liten skvätt kaffe.

Jag har alltid beundrat Italiens barista, killen bakom disken, för det är oftast en han, som i stressad miljö skall hålla ordning på alla dessa personliga beställningar. En cappuccino som skall vara "chiaro" ljus eller "scuro" mörk eller kanske "bollente" kokande eller "tiepido" ljummen en glödande varm sommardag. Eller min favorit cappuccino freddo, vilket innebär kall mjölk i det varma kaffet. Inte ortodoxt, i annat fall beställer man "caffè freddo", problemet är att det är sötat, vilket jag inte gillar.

Någon vill givetvis ha sin cappuccino "senza schiuma", utan skum – vad är det då för vits med det hela? I hela Syditalien är det nästan bara utbölingar som dricker cappuccino. Det syns också på baristans sätt att göra kaffet, först i en lite espressokopp som han sedan häller över i den större koppen. Det blir inte så gott. I Neapel skall man komma ihåg att beställa utan socker "amaro", för i annat fall får man 2-3 tsk socker i sin espresso.

I Veneto dricker man ofta kask redan till frukost. Det heter förstås "caffè corretto", dvs korrigerat kaffe som om det nu skulle vara något fel på det vanliga! Beställer du "mistral" så får du automatiskt anislikör i, i annat fall måste alkoholhaltig dryck anges. Italiensk brandy och grappa är vanligast.

Så nog har den stressade baristan beställningar att hålla reda på. Däremot beställer italienaren aldrig en dubbel "doppio" espresso. Det är ett turistpåhitt. Den blir aldrig lika god som två enkla. Däremot kan man höra att någon vill ha sitt kaffe al vetro – dvs i glas. Det smakar mer då säger kaffekonnässörerna. Fan trot.

Det faktum att det inte finns något Starbucks café i hela Italien är talande och är beviset på att italienarna föredrar sitt eget lands version av denna dryck som venetianarna för övrigt var först med att importera och göra hela Europa beroende av.

Var finns nu det bästa kaffet? Möjligen på den bar där du går in – om det inte är en Illy – bar. Utmärkt kaffe, men för snabb expansion. Ofta kan personalen inte göra en ordentlig espresso eller cappuccino.

Tre adresser för verkliga kaffenördar:

Caffè Piansa har eget rosteri och husets espresso är en blandning av elva av världens mest exklusiva kaffesorter. Flera säljs som ren "cru" också. Långt från turistens Florens på Viale Europa 128-130. Buss 8, 23, 31, 32, 48 passerar.

Venedig  bästa kaffe – Florian får ursäkta - får du på Caffe del doge  Resultatet av Bernardo della Meas initiativ att göra ett modernt internationellt kaffeställe med kaffe av högsta kvalitet. Flera filialer redan runt om i världen. Detta är den första ursprungliga baren på Calle dei Cinque 306 – en gränd bakom Rialto.

San Eustachio är en historisk miljö i Rom allt sedan 1937. Deras "caffè speciale" är en stor kopp med krämigt extremt starkt kaffe med ganska mycket skum, utan att det är en droppe mjölk i förstås. Avgjort Roms bästa kaffe.