Läppjade du inte på latte nu precis innan du kom in till kontoret och satte dig framför datorn? Kunde väl tro det…

Var lite längre i Sverige i sommar än jag brukade – hela tio dagar! Kunde inte undgå att se hur de italienska kaffebarerna växt upp överallt i Stockholm. Alla dricker caffè latte, som nu blivit svenskarnas nya nationaldryck. En latte till frukost och därmed har man skaffat sig kontinentala vanor och italienskt manér.

I mitt fragmentiserade filmminne ringer förstås frasen ”Bevete latte” (Drick mjölk!) ackompanjerad av en glättig musik. Nej, det är nog bara jag som minns det. ”Doktor Antonios frestelse” av Federico Fellini som var en del av filmen ”Boccacio 70”. I alla fall placerade Fellini ut en Anita Ekberg i jätteformat, likt en väldig mejerifurstinna sprungen ur den skånska myllan låg hon utvikt på taket till ett hyreshus  och gjorde reklam för att dricka mjölk. Den lille italienske mannen Antonio, blev förstås förstört när hon blev levande och klev ner från reklampelaren, men det är en annan historia…

Givetvis dricker man inte caffè latte i Italien. Eller rättare sagt. Det finns och är skulle jag säga närmast en barndryck eller för dem som inte gillar kaffe. Låt oss säga att en beställning av 200 är en caffè latte, till skillnad från Frankrike, som är för den lite mer blaskiga varianten och dricker café au lait hela tiden.  I Italien dricker man espresso möjligen med en klick mjölk i macchiato, vilket verkar ha gått in i det kollektiva svenska medvetandet. Och så förstås cappuccino, men inte efter klockan elva.

Jag funderade på de där italienska modellerna och bilderna som man bär med sig medan jag alltmer förvirrad försökte handla i en svensk ICA-butik.  Efter 24 år i Italien så ser jag verkligheten lite annorlunda. Någonting känns fel när jag i mina artiklar får spaghetti ändrat till spagetti. Men tittar de där redigerarna vad det egentligen står på paketet?

De bittra vilda maskrosbladen som tog den vegetarianska världen med storm heter i Italien rucola (utalas ruuukola) – fanns aldrig i min barndom i Italien, möjligen hörde det till det gröna ”erba dei campi” som bönderna plockade på landet. I Sverige heter det ruccola ( utalas i regel ruckåla) vilket är helt fel. Det retar gallfeber på mig, vilket jag vet är både dumt och löjligt. I Rom heter bladen förstås ”rughetta”.

Nåväl alla kan vi göra fel. Nyinflyttad till Rom bad jag en gång om ett knippe basilika ”un mazzo di basilica” – kvinnan på Campo di Fiori storskrattade: ”Ja vilka ska vi ta Santa Maria in Trastevere, San Clemente, San Marco och San Giorgio?” sade hon och räknade upp Roms tidiga kristna basilikor. Den underbara pestogröna kryddan är i Italien maskulinum och heter ”basilico”. Men det vet ju alla Italienälskare.