Var är brödet undrar någon? Jo, här är ribollitan inte klar. Allt bröd ligger nu i botten på formen. Innan soppan serveras kokas den upp på nytt – omkok, vilket är den exakta betydelsen på ribollita – provare!!!!

Kom tillbaka från Toscana häromdagen med en väldans massa bröd som hade blivit över efter en matfotografering i Siena. Vad gör jag nu med det,tänkte jag. Började skära upp det för att det skulle torka. Det kan alltid bli rostat ströbröd att ha till pasta. För i Syditalien är det  vanligt med just bröd på de enkla pastarätterna eller möjligtvis salt riven ricottaost.

Hoppade högt av glädje då jag på min stora Rom-marknad hittade den toscanska svartkålen ”cavolo nero”  och skred sedan till verket….

Bönor skulle läggas i blöt över natten. Det blev ett väldigt sköljande, rensande och skivande en hel förmiddag i köket. Sedan kokande i omgångar. Men till sist stod jag där med en jätteform med brödsoppa. Minst 15 portioner. Då blev jag bekymrad. Nu måste jag ställa till med en stor middag…

Beslöt till sist att slänga hela ”eländet” i frysen och kände mig betydligt lättad när den försvann – i annat fall hade jag varit tvungen att äta ribollita i en hel månad. Nåja, middagen blir nog av förr eller senare, när jag vilat mig och bestämt en enkel huvudrätt.

För er som vill prova på denna underbara soppa, så bif jag recepetet (som har varit tidigare i min matbok ”Det goda Italien”), originalreceptet kommer från legendariska Delfina i Artimino – vallfärda dit, helst en junikväll, då eldflugorna dansar i mörkret som omsluter den underbara terrassen.

Ribollita – brödsoppa

 

6 portioner, 3 tim + blötläggning och vila

 

En annan toscansk klassiker är denna grönsakssoppa, där man tillsätter bröd och låter soppan koka upp på nytt. Därav namnet som betyder omkok. Ribollita är ingen snabbmat och soppan blir bättre om den får stå någon dag. I Toscana använder man svartkål, den får här ersättas med savojkål. Delfina reducerar soppan till en tjock kräm och serverar den som en stekt omelett. Detta recept är den vanligare versionen som soppa.

 

500 g vita bönor

salt

2 msk bikarbonat

 

3 lökar

1 purjolök

1 knapp dl olivolja

1 savojkålshuvud på 1 kg

2 morötter

2 squash

200 g gröna bönor – haricots verts

2 potatisar

2 stjälkar selleri

2 mogna skalade tomater el 1 msk koncentrerad puré

1 tärning grönsaksbuljong

3 msk hackad persilja

1 tsk kyndel eller timjan

svartpeppar

salt

 

300 g gammalt lantbröd

1 vitlöksklyfta

riven parmesanost

 

Lägg de vita bönorna i blöt i saltat vatten med bikarbonat över natten. Skölj och koka bönorna långsamt och försiktigt i saltat vatten (1 msk) till dess de är mjuka (en dryg timme beroende på storlek).

 

Koka under tiden resten av soppan i en stor kastrull (5 liter). Skär lök och purjolök i skivor. Täck botten med olivolja och stek lök och purjolök långsamt.

 

Rensa de övriga grönsakerna och skär i mindre bitar. Ställ squashen åt sidan liksom 5 – 6 stora savojkålsblad. Strimla den övriga savojkålen grovt (cirka 400 g, ta inte med den hårda roten) och lägg i grytan tillsammans med tomater, selleri, morötter, potatis och haricot verts. Tillsätt 2 liter vatten och en buljongtärning (i Toscana är det vanligt att även lägga i benet från en prosciuttoskinka samt ett par gamla parmesanskalkar! – som man tar bort innan soppan serveras). Låt soppan koka på låg värme i 1,5 timme.

 

Ta vara på vattnet som bönorna kokat i. Passera drygt hälften av bönorna och lägg över dem i den stora kastrullen. Lägg även i hälften av de hela bönorna, spara den andra hälften i en skål med spad och lite olivolja i kylskåpet. Lägg i squashen och de skurna grönkålsbladen i kastrullen. Tillsätt persilja, kyndel eller timjan och svartpeppar (2 krm) och smaka av med salt (börja med en halv msk). Reglera vätskemängden med vattnet från bönorna. Låt soppan koka ytterligare 30 min. När den är färdig skall den vara rejält tjock.

 

Skär lantbrödet, som bör vara 3-4 dagar gammalt i tunna skivor. Rosta dem försiktigt i ugnen och gnid in dem lätt med vitlök. Lägg brödskivorna i botten på en stor förvaringsburk eller liknande och häll soppan över. Låt den stå över natten i kylskåpet.

 

Koka upp soppan i 5 minuter före servering och tillsätt minsta möjliga mängd vätska. Servera i djupa skålar och garnera med de sparade hela bönorna, olivolja och nymald svartpeppar. Ribollita äts vanligen med riven parmesanost.

 

 

Klocktornet i Pisa är byggd på gammal lömsk havsbotten och började lutan redan när det byggdes 1173 – intill den raka domkyrkan syns den starka lutning på 4 meter tydligt.

Den gamla sjörepubliken Pisa är en lugn och stilla stad. Alla åker hit för att titta på tornet som lutar. Och det lutar verkligen ordentligt, mer än fyra meter över lodlinjen.

 

Det har snart gått tio år sedan det återigen öppnade för besökare. Kön ringlar sig lång under högsäsong, men nu i januari är det mycket lugnt och stilla. Tornet öppnade efter en lång renovering, där man framför allt förstärkte grunden och ”reste upp” tornet. Ja, det är en överdrift men väldiga järnbalkar och vajrar stöttade tornet i flera år, medan man jobbade med grunden. Resultatet är att man rest upp tornet någon centimeter. ”Nu har det fått en förlängd livstid på minst hundra år”, skrattar tjejen i biljettkiosken.

Piazza dei Miracoli i sin fulla prakt – babtisterium, domkyrka och det lutande tornet. (Bild från ett tidigare soligt sommartillfälle)

 

Tornet ligger på mirakelplatsen Piazza dei Miracoli. Ni skall inte missa dopkapellet, det separata baptistieriet, som är en spetsig marmorkrokan. Själva domkyrkan är med sin vita och svarta marmor ett måste och bjuder på en mosaik ritad av en stor 1300-tals konstnär som Cimabue och en unik prediksstol.

Nästan alla hoppar över kyrkogården, Campo Santo. Gör inte det. Det är ett ambitiöst projekt som vittnar om Pisas stormakt på 1300-talet. 53 skeppslaster från det heliga landet forslades hit för att pisanerna skulle få vila i vigd jord. Campo Santo hör till Italiens största förluster under andra världskriget. Väggarna inne i den täckta kyrkogården var helt fulla med fresker. Tre fjärdedelar förstördes av en brand 1944, troligen orsakad av granateld från tungt amerikanskt artilleri. Allt brann och blytaket smälte och rann ner utmed väggarna. De svarta spåren syns fortfarande på de nakna väggarna och i det vita marmorgolvet.

 

Tomma gapar väggarna i Campo Santo. Kyrkogårdens väggar var fram till 1944 fulla av magnifika fresker av Benozzo Gozzoli och rad andra konstnärer.

En liten del har räddats. Mest berömda är den stora salen med dödens triumf målad av  konstnären Buonamico Buffalmacco som vi vet mycket litet om. 1300-talet var digerdödens tid. Det vittnar en syn om med adelsmän och kungar som kommer ridande och  stannar inför öppna kistor med vanställda lik. I en annan del av målningen syns en vacker trädgård med förälskade par som flirtar med varandra och lyssnar på musik. Men i bakgrunden går liemannen, precis som i Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Buffalmacco hör till Italiens mest okända och gåtfulla målare som uppenbarligen sett döden i vitögat i 1300-talets Italien, då städerna halverades på sin befolkning.

 

Den mest gåtfulla målningen ”Dödens triumf” har flyttats och rekonstruerats i Campo Santo. Besökarna fascineras och skräms kanske över den starka realism med vilken Buonamico Buffalmacco har målat 1300-talets digerdöd.

Vi åt bra förstås på Da Bruno som ligger precis intill Mirakelplatsen. Lunch med små crostini misti. Toscanas små rostade brödskivor med hackad kycklinglever ( leverhatare skall prova för det ingår även lök, salvia, sardeller och lite vin santo – toscanskt dessertvin) och sedan äggpasta ”papardelle” med en ragu på vildsvin. Vi hittade ett sällsynt billigt och enkelt hotell  La Torre  intill järnvägsstationen med rum som bara stod och väntade på oss.

 

På kvällen frågade jag portieren om ett bra ställe i närheten. Jag brukar inte göra det och inte följa de råd jag får. Men Lo Schiaccianoci (Via Vespucci 104, tel 050 21024, stängt söndagar) visade sig vara ett fynd. Bara fisk och rikliga portioner, där den mustiga bläckfiskgrytan fortfarande lever kvar i minnet.

 
Det blev en prisvärd och avkopplande helg i Pisa. På tåget på väg tillbaka till Rom tänkte jag: Vad skulle hända om tornet rasade? I Italien med sina många sevärdheter, skulle Pisa kanske definitivt falla tillbaka i sin provinsiella sömn, där staden hamnat efter att den gamla sjörepublikens makt gick förlorad. Min gissning är  därför att om tornet rasar ihop så kommer pisanerna att numrera varje sten och bygga upp maestro Bonnano Pisanos klocktorn på nytt – förstärkt – men lutande!!!