Den stora utställningen om målaren Caravaggio ( egentligen hette han Michelangelo Merisi och var född i Caravaggio i Norditalien 1573)  framstår som en av de viktigaste i Italien i år. Den hålls på Quirnalens scuderie och pågår fram till den 13 juni – kön ringlar sig lång när jag går förbi varje morgon till kontoret så passa på att boka besöket på hemsidan .


Vinguden Bacchus 1597, Uffizierna Florens

Caravaggios liv blev kort och han var verksam som konstnär i bara 15 år. Det räckte för att bli en av de stora förnyarna och ljuskonstnärerna. Han förbådar Rembrandt, i alla fall precis som hos honom tittar man särskilt i de senare och mer dramatiska verken varifrån ljuset kommer eller var ljuskällan finns placerad i tavlan.

Denna Kristi gravläggning finns normalt i Vatikanmuseernas Pinakotek, där det hänger i ett fult och ganska pråligt rum. På Quirnalen i majestetisk ensamhet och med sparsam belysning är det som jag ser tavlan för första gången. Den perfekta geometriska kompositionen, från Maria från Kleofas som sträcker armarna i höjden till Jesu döda hand som faller rakt ner.  Vi ser locket till graven och männen som är på väg att lägga ner Jesus. Rörelsen, volymen, det är som om han skulle kastas ut ur tavlan och därmed rakt emot betraktaren.

Liten sovande amorin 1608, Palazzo Pitti, Florens

På Nationalmuseum i Stockholm visas två Caravaggio. I Rom 24 stycken. Och utställningens ansvariga har sållat hårt. Bara äkta, historiskt dokumenterade Caravaggio finns med. Inga Caravaggister som målade i hans stil (och de var många) eller skisser. Bara stora äkta oljemålningar. Givetvis har man inte heller flyttat på de stora mästerverken som hänger i kyrkorna, varför utställningen definitivt måste kompletteras med besök i San Luigi dei Francesi (bakom piazza Navona) och Santa Maria del Popolo.

Paulus omvändelse 1600-1601 (privat ägo och visas normalt inte).

Törnekransen sätts på 1602-1605, Kunsthistorisches Museum Wien

”Du älskade den ljumma bergsvinden -
men när du lyfte pannan mot den
vred de ihop en törnekrona
och tryckte den på din hjässa
så att blodet gjorde dig blind”
                                (”Ecce homo”)

Utställningen är indelad i tre delar som sammanfattar Caravaggios karriär som målare och människa: ungdom, framgång och flykt. Han levde ett ganska vilt liv och råkade ofta i bråk med människor. I det längsta räddade han sig, eftersom han stod högt i kurs hos kyrkan och under beskydd av många av Roms adelsfamiljer, som var hans konsmecenater. 1606 tvingades hans fly från Rom efter att ha mördat Ranuccio Tommasoni. Bråket gällde en kvinna, den vackra  prostiuterade Fillide Melandroni. Hur hon såg ut i verkligheten kan ses på tavlan nedan, där konstnären målat henne som Judith.

Judith skär huvudet av Holofernes (1599-1600 Palazzo Barberini, Rom)

Här har Caravaggio också smugit in sitt självporträtt (det gjorde han ganska ofta), den assyriske fältherrens huvud som det berättas om i Judiths bok bär konstnärens drag. Han syns också som en av männen bakom Kristus med törnekronan eller en man som håller upp en lykta (dvs tavlans verkliga ljuskälla) när Jesus grips av de romerska soldaterna i tavlan nedan:

Kristus grips 1602 – längst till höger syns Caravaggio som håller upp en lykta – National Gallery Irland)

Yngling som spelar på en luta, 1595-96 Eremitaget, S:t Petersburg

Utställningen uppmärksammar att det i år är 400 år sedan Caravaggio dog, under fortfarande oklara omständigheter. Han kunde aldrig återvända till Rom. Efter en båtfärd hamnade han i Toscana i Porto Ercole, där han dog. En vetenskaplig kommittée anger 7-8 olika möjliga dödsorsaker, där den troligaste dock är den att han dog i feber, av malaria eller av en infektion.

Dödsattesten har nu hittats och i en kyrkogård i Porto Ercole letar man nu efter Caravaggios ben och hoppas kunna DNA-konfrontera dem med hans släktingar. Något som framstår som ett jättelikt genetiskt pussel, men en del forskare är optimistiska (kanske för att det är 400-års jubileum och de får mycket pengar till detta projekt). Efternamnet Caravaggio är dock relativt ovanligt och koncenterad till provinsen Bergamo i Lombardiet där han var född.

Två tavlor saknar jag på denna utställning. Den ena föreställer den döda jungfru Maria:

Jungfru Marias död 1604, Louvren Paris

Detta är en av de få tavlor som katolska kyrkan refuserade. Inte konstigt. Maria målas i regel i en kysk blå mantel. Caravaggio har målat henne i en skarp röd (bilden har inte rätt färger).  Det finns inget helgonlikt över den döda kvinnan. Magen är uppsvullen och fötterna och en del av benen är nakna. Och mycket riktigt modellen skall ha varit en prostituerad som tog sitt liv och drunkande i Tibern i Rom!

Jesu födelse, 1609 – borta för alltid?

Om denna tavla skulle ha varit med på utställningen skulle det ha varit en världssensation. Fram till 1969 hängde den i Oratoriet San Lorenzo i Palermo (under sina flyktår tillbringade Caravaggio mycket tid på Sicilien, men även i Neapel och på Malta). Under natten till den 18 oktober 1969 bröt sig maffian in i kyrkan och stal tavlan. Sedan dess har ingen sett den. Tjallaren Gaspare Spatuzza vittnade i fjol i en rättegång och sa i förbifarten i ett vittnesmål att eftersom råttor och grisar käkat upp stora delar av duken så valde maffian att bränna upp tavlan. Borta för alltid med andra ord.
Vallfärda till Quirinalen. Det är värt att stå i kö ganska länge för denna utställning!

15 februari brukar vara det datum, då våren kommer till Rom, ungefär då brukar jag se de första mimosaträden prunka av gula blommande kvistar i ett soligt och vindskyddat hörn utmed Via Appia Antica.

Men i år tvekar jag!

 Så här såg det ut i morse, då jag kom ut på min gata på Via dei Capocci:

Det vräkte ner duktigt i tre timmar. Exotiskt förstås för romarna. Det var mitt tredje riktiga snöfall i Rom. Jag minns hur extatiskt lycklig jag var första gången på hösten 85, då jag i lågskor dansande runt på ett Piazza Navona täckt av 20 cm på kvällen. Det var den där vintern som dränkte hela Europa i snö. Och snön låg kvar i dagar i Rom.

Förra gången det snöade i Roms centrum  var januari 86, men nu efter 24 år var det alltså dags igen. Skapade kaos förstås, den mindre flygplatsen Ciampino -  fick stänga omedelbart. Men eftersom det inte varade så länge så tyckte romarna mest av det var lajbans. För snön var blöt och började snart smälta bort.

Håll ut våren är på väg i Rom! och mimosan knoppas.

Snöfall är något historiskt i Rom, som noga måste fotograferas.. Här är det renhållningen som tar en paus och dokumenterar snön på Piazza Madonna dei Monti i mitt kvarter.

Var är brödet undrar någon? Jo, här är ribollitan inte klar. Allt bröd ligger nu i botten på formen. Innan soppan serveras kokas den upp på nytt – omkok, vilket är den exakta betydelsen på ribollita – provare!!!!

Kom tillbaka från Toscana häromdagen med en väldans massa bröd som hade blivit över efter en matfotografering i Siena. Vad gör jag nu med det,tänkte jag. Började skära upp det för att det skulle torka. Det kan alltid bli rostat ströbröd att ha till pasta. För i Syditalien är det  vanligt med just bröd på de enkla pastarätterna eller möjligtvis salt riven ricottaost.

Hoppade högt av glädje då jag på min stora Rom-marknad hittade den toscanska svartkålen ”cavolo nero”  och skred sedan till verket….

Bönor skulle läggas i blöt över natten. Det blev ett väldigt sköljande, rensande och skivande en hel förmiddag i köket. Sedan kokande i omgångar. Men till sist stod jag där med en jätteform med brödsoppa. Minst 15 portioner. Då blev jag bekymrad. Nu måste jag ställa till med en stor middag…

Beslöt till sist att slänga hela ”eländet” i frysen och kände mig betydligt lättad när den försvann – i annat fall hade jag varit tvungen att äta ribollita i en hel månad. Nåja, middagen blir nog av förr eller senare, när jag vilat mig och bestämt en enkel huvudrätt.

För er som vill prova på denna underbara soppa, så bif jag recepetet (som har varit tidigare i min matbok ”Det goda Italien”), originalreceptet kommer från legendariska Delfina i Artimino – vallfärda dit, helst en junikväll, då eldflugorna dansar i mörkret som omsluter den underbara terrassen.

Ribollita – brödsoppa

6 portioner, 3 tim + blötläggning och vila

En annan toscansk klassiker är denna grönsakssoppa, där man tillsätter bröd och låter soppan koka upp på nytt. Därav namnet som betyder omkok. Ribollita är ingen snabbmat och soppan blir bättre om den får stå någon dag. I Toscana använder man svartkål, den får här ersättas med savojkål. Delfina reducerar soppan till en tjock kräm och serverar den som en stekt omelett. Detta recept är den vanligare versionen som soppa.

500 g vita bönor

salt

2 msk bikarbonat

3 lökar

1 purjolök

1 knapp dl olivolja

1 savojkålshuvud på 1 kg

2 morötter

2 squash

200 g gröna bönor – haricots verts

2 potatisar

2 stjälkar selleri

2 mogna skalade tomater el 1 msk koncentrerad puré

1 tärning grönsaksbuljong

3 msk hackad persilja

1 tsk kyndel eller timjan

svartpeppar

salt

300 g gammalt lantbröd

1 vitlöksklyfta

riven parmesanost

Lägg de vita bönorna i blöt i saltat vatten med bikarbonat över natten. Skölj och koka bönorna långsamt och försiktigt i saltat vatten (1 msk) till dess de är mjuka (en dryg timme beroende på storlek).

Koka under tiden resten av soppan i en stor kastrull (5 liter). Skär lök och purjolök i skivor. Täck botten med olivolja och stek lök och purjolök långsamt.

Rensa de övriga grönsakerna och skär i mindre bitar. Ställ squashen åt sidan liksom 5 – 6 stora savojkålsblad. Strimla den övriga savojkålen grovt (cirka 400 g, ta inte med den hårda roten) och lägg i grytan tillsammans med tomater, selleri, morötter, potatis och haricot verts. Tillsätt 2 liter vatten och en buljongtärning (i Toscana är det vanligt att även lägga i benet från en prosciuttoskinka samt ett par gamla parmesanskalkar! – som man tar bort innan soppan serveras). Låt soppan koka på låg värme i 1,5 timme.

Ta vara på vattnet som bönorna kokat i. Passera drygt hälften av bönorna och lägg över dem i den stora kastrullen. Lägg även i hälften av de hela bönorna, spara den andra hälften i en skål med spad och lite olivolja i kylskåpet. Lägg i squashen och de skurna grönkålsbladen i kastrullen. Tillsätt persilja, kyndel eller timjan och svartpeppar (2 krm) och smaka av med salt (börja med en halv msk). Reglera vätskemängden med vattnet från bönorna. Låt soppan koka ytterligare 30 min. När den är färdig skall den vara rejält tjock.

Skär lantbrödet, som bör vara 3-4 dagar gammalt i tunna skivor. Rosta dem försiktigt i ugnen och gnid in dem lätt med vitlök. Lägg brödskivorna i botten på en stor förvaringsburk eller liknande och häll soppan över. Låt den stå över natten i kylskåpet.

Koka upp soppan i 5 minuter före servering och tillsätt minsta möjliga mängd vätska. Servera i djupa skålar och garnera med de sparade hela bönorna, olivolja och nymald svartpeppar. Ribollita äts vanligen med riven parmesanost.

Klocktornet i Pisa är byggd på gammal lömsk havsbotten och började lutan redan när det byggdes 1173 – intill den raka domkyrkan syns den starka lutning på 4 meter tydligt.

Den gamla sjörepubliken Pisa är en lugn och stilla stad. Alla åker hit för att titta på tornet som lutar. Och det lutar verkligen ordentligt, mer än fyra meter över lodlinjen.

Det har snart gått tio år sedan det återigen öppnade för besökare. Kön ringlar sig lång under högsäsong, men nu i januari är det mycket lugnt och stilla. Tornet öppnade efter en lång renovering, där man framför allt förstärkte grunden och ”reste upp” tornet. Ja, det är en överdrift men väldiga järnbalkar och vajrar stöttade tornet i flera år, medan man jobbade med grunden. Resultatet är att man rest upp tornet någon centimeter. ”Nu har det fått en förlängd livstid på minst hundra år”, skrattar tjejen i biljettkiosken.

Piazza dei Miracoli i sin fulla prakt – babtisterium, domkyrka och det lutande tornet. (Bild från ett tidigare soligt sommartillfälle)

Tornet ligger på mirakelplatsen Piazza dei Miracoli. Ni skall inte missa dopkapellet, det separata baptistieriet, som är en spetsig marmorkrokan. Själva domkyrkan är med sin vita och svarta marmor ett måste och bjuder på en mosaik ritad av en stor 1300-tals konstnär som Cimabue och en unik prediksstol.

Nästan alla hoppar över kyrkogården, Campo Santo. Gör inte det. Det är ett ambitiöst projekt som vittnar om Pisas stormakt på 1300-talet. 53 skeppslaster från det heliga landet forslades hit för att pisanerna skulle få vila i vigd jord. Campo Santo hör till Italiens största förluster under andra världskriget. Väggarna inne i den täckta kyrkogården var helt fulla med fresker. Tre fjärdedelar förstördes av en brand 1944, troligen orsakad av granateld från tungt amerikanskt artilleri. Allt brann och blytaket smälte och rann ner utmed väggarna. De svarta spåren syns fortfarande på de nakna väggarna och i det vita marmorgolvet.

 

Tomma gapar väggarna i Campo Santo. Kyrkogårdens väggar var fram till 1944 fulla av magnifika fresker av Benozzo Gozzoli och rad andra konstnärer.

En liten del har räddats. Mest berömda är den stora salen med dödens triumf målad av  konstnären Buonamico Buffalmacco som vi vet mycket litet om. 1300-talet var digerdödens tid. Det vittnar en syn om med adelsmän och kungar som kommer ridande och  stannar inför öppna kistor med vanställda lik. I en annan del av målningen syns en vacker trädgård med förälskade par som flirtar med varandra och lyssnar på musik. Men i bakgrunden går liemannen, precis som i Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Buffalmacco hör till Italiens mest okända och gåtfulla målare som uppenbarligen sett döden i vitögat i 1300-talets Italien, då städerna halverades på sin befolkning.

 

Den mest gåtfulla målningen ”Dödens triumf” har flyttats och rekonstruerats i Campo Santo. Besökarna fascineras och skräms kanske över den starka realism med vilken Buonamico Buffalmacco har målat 1300-talets digerdöd.

Vi åt bra förstås på Da Bruno som ligger precis intill Mirakelplatsen. Lunch med små crostini misti. Toscanas små rostade brödskivor med hackad kycklinglever ( leverhatare skall prova för det ingår även lök, salvia, sardeller och lite vin santo – toscanskt dessertvin) och sedan äggpasta ”papardelle” med en ragu på vildsvin. Vi hittade ett sällsynt billigt och enkelt hotell  La Torre  intill järnvägsstationen med rum som bara stod och väntade på oss.

På kvällen frågade jag portieren om ett bra ställe i närheten. Jag brukar inte göra det och inte följa de råd jag får. Men Lo Schiaccianoci (Via Vespucci 104, tel 050 21024, stängt söndagar) visade sig vara ett fynd. Bara fisk och rikliga portioner, där den mustiga bläckfiskgrytan fortfarande lever kvar i minnet.

 
Det blev en prisvärd och avkopplande helg i Pisa. På tåget på väg tillbaka till Rom tänkte jag: Vad skulle hända om tornet rasade? I Italien med sina många sevärdheter, skulle Pisa kanske definitivt falla tillbaka i sin provinsiella sömn, där staden hamnat efter att den gamla sjörepublikens makt gick förlorad. Min gissning är  därför att om tornet rasar ihop så kommer pisanerna att numrera varje sten och bygga upp maestro Bonnano Pisanos klocktorn på nytt – förstärkt – men lutande!!!

Ingenstans är julstämningen tätare än i Neapel. Stadens gamla kvarter är ett enda stort gytter med människor som köper julklappar i sista minuten. Men framför allt vallfärdar napolitanarna till stadens gamla spanska kvarter och gränden San Gregorio Armeno (löper mellan Via San Biagio dei Librai och Via Tribunali). Här finns i ”pastori” hantverkarna som tillverkar de många figurerna till julkrubban ”il presepe” som finns i nästan alla italienska hem (julgranen har flyttat fram positionerna, men krubban finns kvar.)

En julkrubba är ett projekt på livstid, där varje familj köper på sig ytterligare någon figur eller detalj om året. I otaliga av stadens kyrkor finns också stora utställningar med julkrubbor att beundra och som visas fram till och med trettonhelgen.

Krubban är allt annat än ett judiskt stall. Ofta speglar den dagens Neapel med pizzabagare och värdhus. Flera av i pastori, som tillverkar sina figurer i bränd och sedan glaserad lera, smyger in aktuella personer som har varit omtalade nationellt eller bara i Neapel. Fotbollsspelaren Maradona stod högt i kurs under laget Napolis glansår. I flera av gränderna hittar man figurer av premiärminister Silvio Berlusconi. Långt ifrån alla är en ren hyllning.

Decumani är ett Hotel de Charme som ligger mitt inne i denna värld av trånga gränder som oväntat bryts upp av soliga piazzor. Hotellet som är nytt ligger inne i det anrika Palazzo Riario Sforza. Den som vill bo med havsutsikt och ha en mer modern miljö kan prova B & B Riviera di Chiaia 281.

                                                                            Buon Natale !!!

Alla i Neapel vallfärdar före och under julen till den smala gränden Via San Gregorio Armeno i centrum – det gäller att tränga sig fram, ha koll på plånbok och lämna hand- och axelväska på hotellet. 

Detta med pass – eller ynnesten att få behålla sitt svenska pass – är en medborgerlig rättighet. Men en extrem dyr sådan.

Det är inte många här som är intresserade av denna problematik, men eftersom det finns några fler av bloggarna här som lever i förskinringen så kan det vara värt att notera…

…man är faktiskt tvungen att beställa sitt pass utomlands om man inte åker regelbundet till Stockholm, för ansökan skall lämnas in personligen och passet förstås också hämtas ut personligen..

Ville bara informera om priset och hur mycket detta kostar. Mitt förra pass kostade 35 euro att beställa på ambassaden i Rom och gällde i tio år. Det nya digitala passet med fingerartryck och en massa annat tjusigt inlagt i ett microchip så att amerikaner och andra har ordentlig koll på oss kostar 130 euro. Men det gäller bara i fem år!

Enkel matematik ger därför en kostnadshöjning på ett pass i tio år från 35 till 260 euro.  En öking med 642 procent, dvs priset har blivit mer än 6 ggr så dyrt.

Fantastiskt!!!!

Satollo – hög gastronomi i Testaccio – den enklare inredningen och falsk anspråkslöshet, som att brödet kommer i en papperspåse är bara till för att skapa trevnad och myskänsla.

Kreativt anslag på Satollo: färsk ricottaost i friterad knaprig korg.

Testaccio har blivit ett av Roms mest genuina och spännande matkvarter. Det ligger inklämt mellan floden Tibern och stadsporten San Paolo – alltså mitt emot Trastevere och den kända marknaden Porta Portese. Kvarteret har länge varit synonymt med alla de mindre fina köttbitar som kom från det gamla slakthuset il Mattatoio som fanns kvar här fram till 1975. Kort sagt: i gamla tider tog adeln och kyrkan de bästa bitarna, medan folket och arbetarna här, som fick delvis betalat i natura, fick nöja sig med det som blev över efter att styckningen var klar.

Det är därför man hittar maträtter här som oxsvans (coda alla vacinara), pasta med tarmar (la pagliata), idag bara på lamm, nervetti (en sallad på kokt brosk) vidare lever, mjälte och andra smaskiga inälvor. Låter inte så gott? Nej, men oxsvansen som får koka länge i en mustig tomatsås med mycket selleri rekommenderar jag å det varmaste.

Idag har kvarteret behållit den genuina romerska maten – inälvsmaten har en marginell roll på ett fåtal matställen – samtidigt som en radikal förnyelse har skett som inte finns koncentrerad på samma sätt någon annanstans i Rom.

Satollo – betyder mätt eller kanske nöjd?  (mitt latin är tyvärr något grumligt – jag var dum som inte läste det på Kungsholmens gymnasium med en legendarisk latinlärare Erland Billig som var mycket i Rom) och är en raffinerad bistrôt i fransk stil. Något som tidigare saknats i stan. Men så är också ägarna, det unga paret Davide e Chiara, från det nordliga Turin. Deras restaurang är ett gastronomiskt nyskapande tempel med raffinerade och ovanliga rätter. Men man hittar också romerska drag på menyn som paccheri (knubbiga makaroner; en napoletansk pasta) serverade i en sås med fläsk och bläckfisk, där åtminstone det ”nakna” fläsket (utan tomater) är en tydlig inspiration av den romerska pastarätten ”alla gricia”. Avsluta med tiramisù som serveras och äts direkt ur en liten glasburk.

Tartar gjord på svärdfisk ”pesce spada. Vackrare rätter får man leta efter än på Satollo. Ligger på Via Rubbattino 22 i Testaccio. Buss 170 från Termini eller Piazza Venezia är bra.

Fortfarande finns historiska Checchino kvar, med en av Roms bästa vinkällare. Värd ett besök eller gå till stället intill Pecorino, uppkallad efter den romerska fårosten med svart skal. Ett måste på en pasta som amatriciana eller gricia. Ger mycket mer smak än vanlig parmesan. Vill du äta på Da Felice – en historisk trattoria som blivit högsta mode och inredningsmässigt liknar en trendig New York-krog, så måste du boka bord tio dagar eller två veckor i förväg. Åtminstone om du vill äta en fredag eller lördag. Inte konstigt med tanke på maten och de relativt låga priserna, särskilt när det gäller vinlistan!

Tuttifrutti är mer kreativt, men enklare än Satollo. Här en del spännande fisk- och rätter från Neapeltrakten. La Torricella i kvarteret hör till mina favoriter under sommaren, då man äter ute på trottoaren. Listan vore dock inte komplett utan kvarterets billiga pizzerior: Da Remo (Piazza S. Maria Liberatrice 44, endast kväll) och Nuovo Mondo (Via Amerigo Vespucci15, endast kväll, stängt måndagar).

Nog är Testaccio värt ett besök. Ingenstans är maten roligare i Rom just nu. Det är givetvis inte slump att stans främsta matbutik Volpetti ligger just här. Ett litet paradis, där man skulle vilja köpa med sig precis allt (observera siestastängningen mellan 14 och 17!).

PS: Metro till Piramide om du inte redan är i Trastevere!

Det kryllar inte av hotell i Monti. Ett verkligt fynd prismässigt som jag sprungit på är Anfiteatro Flavio. Det är relativt litet, be om ett rum mot gården, eftersom det är en del trafik. Under lågsäsong kostar ett dubbelrum här 75 euro. Ingen särskild utsikt, men så fort du kommer ut på Via dei Serpenti ligger Colosseum framför dig.

Frukostmatsalen på det lilla hotellet Anfiteatro Flavio 

Lite dyrare är Duca D’Alba som ligger på en tyst gata intill tunnelbanan. Rummen på den översta våningen har terrass och kostar inte mer, men det är förstås de som bokas först. Skulle det vara fullt fråga på huvudbaren  Bottega del Caffé på Piazza Madonna dei Monti som också driver ett B&B i kvarteret.

Colosseum hör till det första man ser
när man kommer uf från Hotellet
Anfiteatro Flavio i kvarteret Monti

Var skall du då äta i Monti. Ja, utan tvekan på Toninos och Lucias rustika ombonade Taverna Romana där de har huserat nu i snart 50 år. Ligger på Via Madonna dei Monti 79 och har stängt söndagar. En rejäl krog med stora portioner. Husets pasta bucatini all’amatrciana är ett stensäkert val, liksom oxrouladerna ”involtini”. Ett matställe bortom trender, med autentiska korkplattor på väggarna och givetvis utan hemsida.

J  Du kan inte boka bord så kom tidigt 19.30 eller sent som 21.30 och du får i regel plats utan att vänta för länge.

 
Tonino och Lucia håller på traditionerna och den goda maten på sin Taverna Romana och det är inte uteslutet att föreställa sig en ”tabernae” just på denna plats för 2000 år sedan.

FISH är raka motsatsen. Ett exempel på kvarterets förnyelse och trendpotential. Både sushibar och restaurang (endast kväll), där japansk sushi- och sashimi även möter det italienska Medelhavsköket. Det går alltså att få en tallrik pasta med räkor eller scampi också för den som vill hålla fast vid Italien.

La Piazzetta är en liten raffinerad kvarterkrog, som öppnades av Franco Bartolini som länge var kypare på Da Nerone, en annan av kvarterets historiska trattorior. På La Piazzetta tycker jag att du skall äta husets fisk i ugn med potatis som slätvar t ex ”rombo”. Att hoppa över pastan är ett klokt val för helt säkert har de två uppdukade byfféerna lockat dig. Den ena med otaliga antipasti som är en myriad av läckra smårätter. Den andra rymmer husets efterrätter, tårtor och kakor och en suverän crème brûlée. Jag brukar säga att efterrätter är ett svagt kort i Italien, för man är i regel så mätt att man tenderar att hoppa över dem. La Piazzetta är undantaget som bekräftar regeln. Ligger på en undangömd gränd bakom Via Cavour, kolla en detaljerad karta innan eller fråga. Viccolo del Buon Consiglio 23, tel 06 699 16 40. Söndagar stängt.

Bästa vinrestaurangen sedan länge är Enoteca 313 utmed Via Cavour. Här har vinlistan bibliskt format och urvalet av kallskuret, ostar och sallader är enorm. Någon enstaka varm rätt också som dagens soppa. Den som vill ha ett enklare och mer opretentiöst vinställe skall gå till Bottiglieria Ai tre Scalini. En gammal vinhandel som blivit en populär bar. Ung publik, men stänger rel tidigt – stopp för nya gäster vid midnatt. Här dricker du husets vin på glas för 3-4 euro. Ligger i backen på Via Panisperna 25.

Torget Piazza Madonna dei Monti med fontänen är den stora träffpunkten i kvarteret.

Monti, mitt eget kvarter, är som en by mitt i Rom. Inklämt som det ligger mellan de stora huvudgatorna Via Cavour och Via Nazionale lever det sitt eget liv. Alla känner alla och tar sig tid att prata och hälsa på varandra.

Trots att det ligger mindre än en kilometer från Colosseum och nära stadens vackraste Mariakyrka Santa Maria Maggiore så verkar turisterna inte hinna med denna del. Rom har för mycket helt enkelt, men en del besökare letar sig fram till familjen Borgias trappa från Via Cavour som leder upp till kyrkan för att se Michelangelos monument över påven Julius II; den store konstmecenaten som beställde sin grav av den främste skulptör som Rom har sett. Monumentet var planerat att omfatta 40 skulpturer. Michelangelo gjorde bara klart statyn av Moses.

 
Michelangelos Moses finns i kyrkan San Pietro in Vincoli.

I forna tider var detta folkets kvarter. Området sluttat ner mot Colosseum, som var sankmark innan Flaviernas stora arena byggdes här år 70-80 e Kr. I Monti låg de inte riktigt fina värdshusen ”tabernae”, där romarna tog sitt ett glas vitt vin, liksom flera av den en antika stadens mest kända bordeller ”lupanare”, långt innan katolska kyrkan och påvar började tala om sexualmoral. Den unge Caesar växte upp i kvarteret och hos de antika krönikörerna kan man läsa om hur Nero, som var en mycket hatad kejsare, gav sig ut i Monti för att höra var romarna egentligen tyckte om honom. Då hette kvarteret Suburra, vilket ordagrant betyder att det var en stadsdel som låg på en lägre marknivå ”sub-urbano”.

En skylt på husväggen som minner om det gamla namnet på kvarteret Monti: Subura

Detta är sedan tolv år tillbaka mitt eget kvarter. Tyst och lugnt mitt i centrum, med en av stadens få tunnelbanestationer Cavour, som ligger bara en hållplats från Termini. Här är stadens trafik och kaos på avstånd. Hela Rom kan kollapsa utan att jag märker det, då jag går på 15 minuter till kontoret nära Trevi-fontänen.
 

Piazza Madonna dei Monti är kvarterets hjärtpunkt. Här köper jag min morgontidning och här tar jag en frukostcappuccino på baren La Bottega del Caffè. Den fungerar från tidiga morgonen över light lunch till långt in på natten. När det är dags för en aperitivo på kvällen är detta en av stans bästa träffpunkter – romarna – eller monticiani som invånarna kallar sig här – är avgjort fler än de utländska besökarna. Är det en varm skön kväll så fortsätt ner till Hotel  Forum – lite gammaldags och inte prisvärt som boende – men hotellet har en takterrass med bar men en magnifik utsikt över kejsarnas fora – de kejsare som skulle ha sitt eget torg: Augustus, Nerva, Trajanus, intill folkets Forum Romanum. En unik miljö för att njuta av en campari.

I kvarteret finns också en av Roms få kvarvarande centrala matmarknader på Via Cesare Balbo, där jag brukar göra mina inköp.

Marknaden i kvarteret På Via Cesare Balbi är stamkundernas rike – med rättighet att gå bakom disken och nypa i alla tomaterna!