En del av det som återstår av kejsar Trajanus Termer på Colle Oppio

I helgen firas kejsar Trajanus termer. Den antika badanläggningen fyller 1 900 år. Firandet sker lite sent av mysko anledningar. Det verkar som om Roms kommun har glömt bort datumet och nu fiskat upp det i efterhand. De historiska annalerna är glasklara. Trajanus (den spanske kejsaren som adopeterades av Nerva) regerade från år 98 till 117. Den 22 juni år 109 stod hans gigantiska badanläggning färdig på det område som idag kallas Colle Oppio. De byggdes ovanpå resterna av den hatade kejsar Nero och hans praktvilla Domus Aurea (Det gyllene huset). Båda anläggningarna är tyvärr stängda sedan flera år i väntan på restaurering. Men i helgen kan man alltså besöka delar av dessa termer som sedan kopierades av kommande kejsare som Caracalla och Diocletianus. De skulle förstås också ha sina egna termer efter samma modell kallbad (frigidarium), medelvarmt rum (tepidarium) och ett varmt badrum (calidarium).

 

Splitternytt spa på Termini-stationen i Rom (Foto: Daniele Cametti Aspri )

Roms järnvägsstation Termini är uppkallat efter Diocletianus termer som ligger precis intill och kan besökas. Men det badas även idag på Termini. På järnvägsstationen har ett splitternytt stort spa öppnats för både män och kvinnor som kallas Terme a Termini. Inte helt lätt att hitta till. Gå in från angränsande Via Giolitti, gå in i stationsbyggnaden på nummer 34, gå till vänster och ta rulltrappan ned. Spa:et ligger omedelbart på höger sida i korridoren under tågen. Vackert och sobert inrett med ett par stora jacuzzi-bassänger, våt- och torrbastu. Precis nyöppnat och stället lovar också möjligheter till skönhetsbehandlingar och massage.

Wonderfool elegant och lyxigt spa för män i centrum

Wonderfool i centrum på Via dei Banchi Nuovi 39 är däremot bara öppet för män. En del av lokalen är butik, som givetvis är öppen för alla, med försäljning av exklusiva morgonrockar, tröjor och diverse olika rakdon. Här finns en barberare som tar hand om den mest vanvårdade skäggväxt med hjälp av pre-shave-kräm, balsam och varma handdukar. Den som vill bada, ha massage eller behandlingar bör boka tid. Ett exklusivt ställe för den som söker lyxkänsla och verkligen behöver koppla av. Även ett litet gym för träning och med privat trainer. Men Wonderfool är framför allt ett monument över den italienske mannens gränslösa fåfänga. Något att kanske ta efter, åtminstone i begränsad omfattning.

Woonderfool med otaliga skönhetsprodukter för män – en butik som formar sig till ett
monument över den latinske mannens gränslösa fåfänga

Läppjade du inte på latte nu precis innan du kom in till kontoret och satte dig framför datorn? Kunde väl tro det…

Var lite längre i Sverige i sommar än jag brukade – hela tio dagar! Kunde inte undgå att se hur de italienska kaffebarerna växt upp överallt i Stockholm. Alla dricker caffè latte, som nu blivit svenskarnas nya nationaldryck. En latte till frukost och därmed har man skaffat sig kontinentala vanor och italienskt manér.

I mitt fragmentiserade filmminne ringer förstås frasen ”Bevete latte” (Drick mjölk!) ackompanjerad av en glättig musik. Nej, det är nog bara jag som minns det. ”Doktor Antonios frestelse” av Federico Fellini som var en del av filmen ”Boccacio 70”. I alla fall placerade Fellini ut en Anita Ekberg i jätteformat, likt en väldig mejerifurstinna sprungen ur den skånska myllan låg hon utvikt på taket till ett hyreshus  och gjorde reklam för att dricka mjölk. Den lille italienske mannen Antonio, blev förstås förstört när hon blev levande och klev ner från reklampelaren, men det är en annan historia…

Givetvis dricker man inte caffè latte i Italien. Eller rättare sagt. Det finns och är skulle jag säga närmast en barndryck eller för dem som inte gillar kaffe. Låt oss säga att en beställning av 200 är en caffè latte, till skillnad från Frankrike, som är för den lite mer blaskiga varianten och dricker café au lait hela tiden.  I Italien dricker man espresso möjligen med en klick mjölk i macchiato, vilket verkar ha gått in i det kollektiva svenska medvetandet. Och så förstås cappuccino, men inte efter klockan elva.

Jag funderade på de där italienska modellerna och bilderna som man bär med sig medan jag alltmer förvirrad försökte handla i en svensk ICA-butik.  Efter 24 år i Italien så ser jag verkligheten lite annorlunda. Någonting känns fel när jag i mina artiklar får spaghetti ändrat till spagetti. Men tittar de där redigerarna vad det egentligen står på paketet?

De bittra vilda maskrosbladen som tog den vegetarianska världen med storm heter i Italien rucola (utalas ruuukola) – fanns aldrig i min barndom i Italien, möjligen hörde det till det gröna ”erba dei campi” som bönderna plockade på landet. I Sverige heter det ruccola ( utalas i regel ruckåla) vilket är helt fel. Det retar gallfeber på mig, vilket jag vet är både dumt och löjligt. I Rom heter bladen förstås ”rughetta”.

Nåväl alla kan vi göra fel. Nyinflyttad till Rom bad jag en gång om ett knippe basilika ”un mazzo di basilica” – kvinnan på Campo di Fiori storskrattade: ”Ja vilka ska vi ta Santa Maria in Trastevere, San Clemente, San Marco och San Giorgio?” sade hon och räknade upp Roms tidiga kristna basilikor. Den underbara pestogröna kryddan är i Italien maskulinum och heter ”basilico”. Men det vet ju alla Italienälskare.

Vad kan vara mer storslaget än ett magnifikt fyrverkeri i Venedig?

Förväntningarna var mycket höga och då är risken att bli besviken som bekant stor. De infriades i hög grad. Framför allt så hade jag inte låtit lura mig av mitt minne. För jag hade varit en gång tidigare i Venedig just under la festa del Redentore. För knappt 40 år sedan, som en liten pilt, och mindes att vi tröttnade på att vänta och klev på båten. Då explodera hela himlen i ett hav av rosa, grönt och rött. Stora eldbollar fyllde hela kanalen och jag bara gapade när vi klivit av vid första hållplatsen och gått på Akademibron den gången  1970 eller 71.

La Festa del Redentore (Förlossarens fest, dvs Jesus) firas tredje söndagem i juli varje år, men fyrverkeriet äger rum på lördagskvällen – skriv alltså stort i resealmanackan redan nu den 17 juli 2010 !

Festen är ett tack för att en svår pestepidemi som länge plågat Venedig upphörde 1577. Idag är det framför allt venetianarnas egen fest. Karnevalen, filmfestival och biennal, liksom den historiska regattan är för turister och de många besökarna. Redentore-festen är föga känd internationellt.

Förr var det bara båtar, idag består bron till Giudecca som byggs upp enbart för Redentore -festen av riktiga pontoner.  

En lång pontonbro byggs ut till ön Giudecca, där Redentore-kyrkan uppfördes som tack. Dit vallfärdar alla. Det gjorde också vi efter att ha ätit hos Da  marisa som enda utländska gäster på hennes restaurang. Sorry inte ens en susning till hemsida – läget är inte taktiskt heller för denna kväll – men har ni en annan kväll – så boka bord till middag si sådär två veckor i förväg på telefon 041 72 02 11 (stängt mån o onsdag kväll) , den som bokar först bestämmer menyn – ligger på Fondamenta San Giobbe, Cannaregio 652, inte alltför långt från järnvägsstationen och Lista di Spagna.

 Middag Da marisa utmed Fondamenta San Giobe är en genuin miljö med bara venetianare och riktig hemlagad mat, där du inte kan välja. Men allt är himmelskt och rikligt. Vintertid bara ett fåtal bord inomhus.

Två felbedömningar skapade problem för oss. Dels att det inte finns några kommunikationer som fungerar denna kväll. All båttrafik inne i Venedig är inställd. Venetianarna själva ger sig ut och festar i båt. Troligen cirka 5 000 båtar med 30 000 människor i lagunen och utmed Canal Grande. På kajerna ungefär 100 000. Dessutom ordentlig fylla, precis som en svensk midsommar. Det har jag aldrig sett någon annan gång i Italien. De är ju inte så vana att dricka och blir ganska spaka, så något bråk såg vi inte till.

Redentore är venetianarnas egen fest. Många ger sig ut i privata båtar i lagunen och storfestar med mat och dryck.  

Vi följde polisens tips och gick över pontonbron till Giudecca, för där skulle det vara mindre folk. Det var inte sant. Packat till max och bord och bänkar utställda överallt där folk satt och åt medhavt, framför allt fisk.

23.30 brakade fyrverkeriet löst: Magnifikt regisserat med en skog av vita lianer över hela himlen eller en gigantisk fräsande Vintergata över hela stan som en klimax efter 45 minuter. Då hade 7,5 ton eller drygt 6 000 fyrverkeripjäser bränts av från 31 pontoner ute i lagunen.

Kaos för att förflytta sig efteråt naturligtvis. Nästa gång kommer jag att välja en mer strategisk plats bortom San marco på väg mot Arsenale, där kajen är Bredare. Pontonbron var inget kul  med tusentals människor som försökte gå över fram och tillbaka med följd att hela bron dansade. Där kunde panik lätt skapa en katastrof.

Vi valde ett billigt hotell på Lido – en ö – en katastrof att komma hem. Välj ett mer centralt hotell som Centauro eller Locanda del Gaffaro.

Väl värt besväret för en unik kväll i världens mest magiska stad. Venetianskan för vilken jag berättade att  Stockholm har förbjudit de stora fyrverkerierna som fanns i samband med Vattenfestivalen, eftersom de förorenar vattnet så mycket, trodde förstås att jag skämtade. Ett argument som aldrig hörts i Venedig eller i övriga Italien.

Mitt i natten efter att ha kört ett par mil från Marsala, genom övergivna och kusligt isolerade industriområden, dyker hotellet upp. Som en stor upplyst gård, inte olik en sydamerikansk hacienda, i mörkret. Det är onödigt att ägna några superlativer på de stora lyxhotellen. Låt mig säga att Kempinski med tillägget Costanza trädgårdar, inte är standardmodellen lyx 1 A, som jag för övrigt avskyr, dvs med falska stilmöbler och venetianska kristallkronor och speglar som försetts med falsk patina. Detta är stort, stilrent och ändå sobert. En orkester spelar i den upplysta gården, där de sista gästerna håller på att avsluta sin middag under ett rött öppet tält – en scen som hämtad ur tusen och en natt.

Morgondoppet i poolen är angenämt. Badkillen kommer rusande och lägger ut dynor på stolorna, men vågar inte röra mina kläder. Här är de inte vana vid nordbor som tar ett morgondopp före frukosten. Ur duschen vid poolkanten kommer det varmt vatten omedelbart. Jag noterar keramikpallarna en decimeter under vattenytan intill poolens bar med musik? Fast nu under morgonen är det befriande tyst med intensiv fågelsång.

Pool med barstolar under vattenytan på Kempinski-Giardini di Costanza 

Frukosten har alla de där marmeladerna man kan önska, liksom rågbröd, müsli, äggröra med bacon och förstås en uppsjö av mäktiga sicilianska bakverk, som gästerna kastar sig över.

Den grekiska staden  Selinus, på italienska Selinunte, grundad cirka 650 f Kr ligger nära och har flera mycket välbevarade tempel.

Ett boende för den som har mycket höga krav och är beredd att betala, även om prisbilden är lägre än vad den skulle vara för ett motsvarande hotell i Milano eller Florens. På någon mil avstånd finns det klassiska Sicilien, de grekiska templen i Selinunte och Segesta och ön Mothia som kantas av laguner där man utvinner havssalt.

Skymning över lagunen där havssalt utvinns nära marsala. Historisk mark: här har greker, fenicier, romare och normanner passerat och lämnat spår. 

Mejeriets chef Rino Mazzini slår på de lagrade parmesanostarna med en liten hammare. Ett tränat öra uppfattar hål och fel på osten omedelbart.

Dagen därpå utanför Modena besöker vi ett mejeri som gör regionens underbara parmesanost. "Parmigiano-reggiano". Det är långt ifrån första gången jag ser denna fascinerande tillverkning som är och förblir ett hantverik. Det är spännande att se ostmästarna röra i de stora kopparkittlarna och att "bryta" osten när det tillsatta löpet gör att mjölken börjar koagulera. Med en väldig brödspade lyfter ostmästaren upp hela osten från botten på den djupa kitteln. I den här fasen väger den färska ostmassan nästan 100 kilo, det som efter några års lagring kommer att bli två runda gyllengula ostar på 36-38 kilo. En kollega drar snabbt en duk under ostmassan och den rullas, delas och formas till två ostar. Jobbet går snabbt, smidigt och under nästan total tystnad.

Sedan värms vasslan på nytt och från varje kittel kan man sedan framställa den lenaste, färskaste och mest krämiga ricottaost som jag någonsin har ätit.

När parmesanosten är klar tillverkas färsk ricottaost.

Den varma vasslan som blir över går till traktens grisar, men i ett hörn sitter pensionären Gian Piero Storchi och vårdar sina onda fötter i en balja med varm vassla. Ett gammalt knep inte bara för att komma tillrätta med såväl hudproblem som reumatism.

- Det hjälper. Efter tio dagars behandling har värken i foten nästan helt försvunnit, säger Signor Storchi och tittar upp från tidningen.

Varm parmesanvassla är som balsam för en ond fot, försäkrar Gian Piero Storchi .

En tradition som lever kvar i Emilien – en svensk hälsovårdsnämnd hade säkert förbjudit detta! – jag tittar noga sedan när mejeriets chef Rino Mazzini tar baljan och slår ut denna fotvassla i avloppet.

Parmesan kan man äta som förrätt, huvudrätt och efterrätt. Det är Modenas främste kock, Massimo Bottura, ett sant bevis på. Vallfärda till hans eleganta sobra restaurang La Francescana i centrum! Det är ett konceptuellt modernt kök, där klassiska rätter får en helt ny, ofta ironisk, struktur. Bottura är en mix av fransk kokkonst – där han lärt sig mycket om smakernas renhet av Alain Ducasse och modern köksteknik av  spanjoren Ferran Adrià på El Bulli i Kataloninen. De två stjärnorna i guide Michelin är klockrena.

Parmesan och balsamvinäger åtföljer vår måltid, såsom den i calvados marinerade gåslevern, som Bottura fyllt med mörk sirapstjock balsamvinäger. Denna förrätt ser ut som en glasspinne, exakt som gamla 88:an täckt med hackad saltrostad mandel och hasselnötter. Den serveras också med en pinne och skall inte ätas med kniv och gaffel uppmanar Bottura. Den klassiska soppan "pasta e fagioli" (bönor) serveras i komprimerad version i ett litet drinkglas med olika lager: passerade bönor, kräm på gåslever och bräserad röd radicchio-sallad. Istället för pasta, finner vi tunt utskurna parmesanskalkar som smälter i munnen.

Komprimerad pasta e fagioli i ett 10 cl stort vodkaglas är en av Massimo Botturas många raffinerade rätter.

 Efterrätten är en smörgul brylépudding med massor av parmesan i och med en balsamvinäger som mixats med ett koncentrat av färska körsbär. Rena himmelriket.

När vi kommer ut från restaurangen pågår en stor bal på stadens stora torg till minne av hertigen Francesco IV av släkten Habsburg-Este som styrde Modena på 1800-talet. Män i frack och kvinnor i vackra 1800-tals-krinoliner sveper fram i tidstypiska kontradanser framför den vackra domkyrkan från tidigt 1000-tal som man inte skall missa att besöka i Modena.

Suggestiv 1800-tals dans på stora torget framför Modenas domkyrka.

 Säg Modena och alla tänker på röda Ferrari-bilar och på Luciano Pavarotti. Det är istället en av Italiens underbara provinsstäder, där man lever ett gott liv. En rik och välmående stad, fjärran från kaoset i stora städer som Rom och Milano. 

mycket.

 Hederssvin på torget i Castelnuovo Rangone 

Man äter bra och mycket. Det finns flera svin än människor i Emilien. Det är inte en slump att på torget i Castelnuovo Rangone har man förärat grisen en hedersplats med en bronsstaty mitt i centrum.Ty så viktig är han för parmaskinkan eller mindre kända "prosciutto di Modena" som jag smakade för första gången under denna resa. Skillnaderna är inte stora, men producenterna är mindre än jättarna i Parma. Davide Ninis skinka var "stagionato" som det heder dvs lufttorkad så att den smälte i munnen och hade den inte också en lätt nötaktig eftersmak.

 Prosciutto di Modena – en naggande god lillebror till Parmaskinkan 

Mycket av charkuterierna sköljs ner med traktens kraftigt körsbärsröda skummande vin lambrusco som ofta inte varit någon höjdare. Men nu satsar flera av de stora producenterna som Chiarli på kvalitet. Jag blev mycket överraskad av att dricka deras "rosa" torra moussernade vin som egentligen hade en lökskalston i färgen. Denna rosé brut har vunnit åtskilliga pris och definitivt något att köpa med sig hem.

Modenas svarta guld är balsamvinägern. Vallfärda till Italo Pedronis restaurang mitt på landet i Rubbiara – alla ni frågar kommer att säga Rubbiera, men det är något annat – där Tetrapak har en stor anläggning. Rubbiara är bara tre hus mitt ute på landet inte långt från Nonantola. Här har familjen Pedroni haft sina vinodlingar och framställt vin och vinäger sedan 1862. Och en underbar restaurang finns, där tiden förefaller ha stannat upp. Italo kan förefalla barsk, men bakom fasaden finns ett hjärta av guld. Men gud nåde den som inte lämnar ifrån sig sin mobiltelefon. Han överfaller alla som kommer in och konfiskerar mobilen och låser in den i ett litet skåp och ger gästen nyckeln. Det var ganska skönt att slippa nallen och vara tvungen att prata med varandra kring bordet. Åtskilliga rätter med balsamvinäger. Kan inte bestämma mig om balsamvinägern är godast på jordgubbar, parmesanost, kanske husets omelett eller troligen den hemgjorda vaniljglassen.

Omelett med balsamvinäger, liksom syltlök kokt i samma vinäger är några av specialiteterna på Antica Osteria di Rubbiara samt kycklingen kokt i lambrusco – en unik gastronomisk värld. Enkel och oförstörd!

Allt finns till försäljning. Farfar Cesares vinäger har lagrats i 35 år minst och säljs i en liten glasflaska 100 ml för 200 euro. Jo, du läste rätt, fast den enklare varianten är inte heller så dum och kostar bara en tredjedel.  

Betydligt

Sonen Giuseppe Pedroni är den sjätte generationen; här i färd med att förklara balsamvinägerns många hemligheter för en grupp dödstysta journalister! 

Betydligt billigare och sammetslen är huset hemmagjorda valnötslikör, nocino di Modena – en lokal specialitet som världen inte har upptäckt. För 20 år sedan var det ingen utanför Modena som visste vad balsamvinäger var. Den heter "Aceto balsamico tradizionale di Modena" – krångligt namn, men allt annat är industriellt plagiat.

Tidningarna i Rom talar om ett japanskt par som slagit sig ner på en av uteserveringarna i centrum nära Piazza Navona och som bemötts av en vänligt leende kypare som noterat ett par osäkra turister som står som frågetecken inför menyn. Han säger lite frågande "ci penso io", dvs jag ordnar måltiden för er.

 Han väljer ut en festmåltid med det absolut dyraste restaurangen har. In kommer en nota till slut på 695 euro, där restaurangen lagt på 115 euro i dricks. De gör en anmälan som får stort genomslag i media. Roms borgmästare Gianni Alemanno tycker att det är en skandal och att ställen som detta omedelbart bör stängas. Så sker också eftersom kommunens hälsokontroll finns stora brister i restaurangköket. Så gå inte till Il Passetto intill piazza Navona – ett historiskt ställe som funnits sedan 1800-talet. Jag tror mig ha ätit där en gång för 25 år sedan – var inte speciellt nöjd tror jag, minns inte. Har i alla fall aldrig varit tillbaka.

 Samtidigt som jag tycker synd om paret så frågar jag mig hur blåögd man egentligen får vara som turist idag.

Det är tyvärr lätt att bli lurad i Rom som turist – och om någon frågar mig vilken som är Italiens största nackdel så är det denna. Du kan bli lurad om du inte är på din vakt – i Paris blir du kanske snorkigt behandlad. I Rom bakom den vänligt leende fasaden kan det finnas medvetet bedrägeri.

 Några bra regler är ju de vanliga: be att få se menyn, notera priserna och att inte beställa saker som inte står på menyn – om du inte känner stället och är stamgäst. Det är bra att komma ihåg att fisk till exempel betalas hektovis – priset blir svårt att kontrollera. Den seriösa restaurangen kommer in med fisken till bordet så att du får se den. Men en stor slätvar "rombo"  på ett kilo kan faktiskt komma att kosta närmare en tusenlapp och frågan är om det är värt det.

Ibland kommer små extra rätter in som du inte har beställt. Svår situation – det skall givetvis huset stå för. Men även på min fina kvarterstrattoria Taverna Urbana, Via Urbana 137, har det hänt mig att en liten extra rätt kommit upp på menyn à fem euro styck. Jag sade: "Ni som är en så bra och berömd restaurang varför håller ni på med de här dumheterna". Jag har inte varit tillbaka, och ägaren en äldre Signora tittar ner i gatan varje gång vi möts  – hon skäms som en hund – det syns!

Den som klagar vinner alltid respekt. Prova med "non è giusto" (det är fel) när notan kommer in. Insisterar stället med sin saltade nota kan man prova att ta upp sin telefon och säga "Guardia di finanza" – finanspolisen -och låtsasringa  men det blir naturligtvis en obehaglig och mycket spänd situation, men då brukar de flesta restaurangägare backa.

Det är överhudtaget så att du i Italien aldrig skall köpa en service som någon försöker pracka på dig. Ta inte taxierbjudande om det är kö i vid järnvägsstationen. Alla taxibilar i Rom är vita. Svarttaxi är utbrett och det kan bli en dyr och dessutom mycket obehaglig erfarenhet.

Priserna till flygplatsen har ett fast pris och är samma upp till fyra personer. Ett vanligt trix är om du frågar om priset så säger de 30 euro och när du är framme klämmer föraren ur sig – nej det var per person. Fråga innan "totale o a persona?".

Men låt dig förstås inte avskräckas att besöka min underbara stad – att bli lurad är trots allt ett undantag och det händer inte bara i Italien.

Mamma Franca med sönerna Enrico och Daniele på Trattoria Monti i Rom - framför en legendarisk Faema E 61 – en garanti för subert kaffe också! 

Efter resan till  M arche – se tidigare blogg (5/6) så slog det mig att ägarna till två av mina favoritrestauranger i Rom kommer just från detta landskap.

På Trattoria Monti, Via San Vito 13 a (nära kyrkan Santa maria Maggiore) skulle jag kunna äta jämt; för den lugna atmosfären och den perfekta servicen. Och så maten! Vincisgrassi (som är en mer rustik lasagne med kycklinglever, bräss och ev hjärna i ragun). Namnet verkar vara en latinisering av en österrikisk general Windischgratz, som ledde de österrikiska trupperna som var stationerade just i marse – låt oss lämna Italiens röriga 1800-tals historia kort före enandet…

Mamma Franca marzioni står i köket, medan sönerna Enrico och Daniele serverar. Utöver vincisgrassi skall man absolut äta husets grönsakstimbaler, t ex den gjord på rödlök eller passerade zucchini. Pasta förstås, men bra kött. som anka i apelsinsås och panerade lammkotletter. Inte billigt tyvärr och alltid fullt så du måste beställa bord på 06 44 66 573. På helger gärna långt i för väg. För detta är en seriös trattoria som bara tar en bokning per bord, så kom inte för sent. Stängt söndag kväll och hela måndagen.

Roberto e Loretta ligger inte lika centralt men är väl värt omvägen till Via Saturnia 18/24 (buss 360 från Termini riktning piazza Zama eller metro Re di Roma). Detta är en rejäl familjerestaurang med raffinerad mat. Börja med husets antipasti som mozzarella serverad på en bädd av rucola och garnerad med tryffel, olja och en salt sardell eller röd radicchiosallad med kokt bläckfick och valnötter. Husets pasta siciliansk makaronipudding med auberginer "timballo di anellini" eller pacheri (knubbiga makaroner) med fisk och tomater. Huvudrätter som lamm med kronärtskocka, kalkon med pistagenötter eller tryffelspäckad kanin är alltid gastronomiska självklarheter. Har du tur har Loretta lagat fisksoppan brodetto di pesce som bara finns i Mar che. Även här bör du boka bord på helgerna, tel 06  77 20 10 37. Stängt måndagar.

 Det italienska kaffedrickandet har brett ut sig till den grad i Sverige att jag tycker att det börjar kännas exotiskt med en kopp lilla Löfberg när jag är i Stockholm.

Alla vet numera vad en "macchiato" är.  Åtminstone en kaffe. Latte macchiato är raka motsatsen, dvs en stor mugg med skummad mjölk och bara fläckad med en liten skvätt kaffe.

Jag har alltid beundrat Italiens barista, killen bakom disken, för det är oftast en han, som i stressad miljö skall hålla ordning på alla dessa personliga beställningar. En cappuccino som skall vara "chiaro" ljus eller "scuro" mörk eller kanske "bollente" kokande eller "tiepido" ljummen en glödande varm sommardag. Eller min favorit cappuccino freddo, vilket innebär kall mjölk i det varma kaffet. Inte ortodoxt, i annat fall beställer man "caffè freddo", problemet är att det är sötat, vilket jag inte gillar.

Någon vill givetvis ha sin cappuccino "senza schiuma", utan skum – vad är det då för vits med det hela? I hela Syditalien är det nästan bara utbölingar som dricker cappuccino. Det syns också på baristans sätt att göra kaffet, först i en lite espressokopp som han sedan häller över i den större koppen. Det blir inte så gott. I Neapel skall man komma ihåg att beställa utan socker "amaro", för i annat fall får man 2-3 tsk socker i sin espresso.

I Veneto dricker man ofta kask redan till frukost. Det heter förstås "caffè corretto", dvs korrigerat kaffe som om det nu skulle vara något fel på det vanliga! Beställer du "mistral" så får du automatiskt anislikör i, i annat fall måste alkoholhaltig dryck anges. Italiensk brandy och grappa är vanligast.

Så nog har den stressade baristan beställningar att hålla reda på. Däremot beställer italienaren aldrig en dubbel "doppio" espresso. Det är ett turistpåhitt. Den blir aldrig lika god som två enkla. Däremot kan man höra att någon vill ha sitt kaffe al vetro – dvs i glas. Det smakar mer då säger kaffekonnässörerna. Fan trot.

Det faktum att det inte finns något Starbucks café i hela Italien är talande och är beviset på att italienarna föredrar sitt eget lands version av denna dryck som venetianarna för övrigt var först med att importera och göra hela Europa beroende av.

Var finns nu det bästa kaffet? Möjligen på den bar där du går in – om det inte är en Illy – bar. Utmärkt kaffe, men för snabb expansion. Ofta kan personalen inte göra en ordentlig espresso eller cappuccino.

Tre adresser för verkliga kaffenördar:

Caffè Piansa har eget rosteri och husets espresso är en blandning av elva av världens mest exklusiva kaffesorter. Flera säljs som ren "cru" också. Långt från turistens Florens på Viale Europa 128-130. Buss 8, 23, 31, 32, 48 passerar.

Venedig  bästa kaffe – Florian får ursäkta - får du på Caffe del doge  Resultatet av Bernardo della Meas initiativ att göra ett modernt internationellt kaffeställe med kaffe av högsta kvalitet. Flera filialer redan runt om i världen. Detta är den första ursprungliga baren på Calle dei Cinque 306 – en gränd bakom Rialto.

San Eustachio är en historisk miljö i Rom allt sedan 1937. Deras "caffè speciale" är en stor kopp med krämigt extremt starkt kaffe med ganska mycket skum, utan att det är en droppe mjölk i förstås. Avgjort Roms bästa kaffe.

En junikväll i Stockholm, en solig kväll på Djurgården, mellan onsdagens dis och fukt och fredagen ösregn. Stockholm den vackraste sommarstad jag vet – åt gott gjorde vi också på junibacken, men det var antagligen en arrangerad catering.

Idag nu på Arlanda är himlen grå som om Gud mitt i en städyra tömt en fem år gammal sprickfull dammsugarpåse och sedan nyst häftigt. Regnet strilar ner i väntan på avgång med Norwegian – hyfsat billig biljett. Gammalt plan och absolut fullsatt  – bekvämare avgångstid än Ryan på Skavsta.

Tempot i Stockholms tunnelbana är som i alla storstäder tufft och ganska hetsigt. I bråttomlandet vill alla kom hem så fort som möjligt till grillningen och televisionens repriskräkande evangelium.

En tjej kliver på vid Slussen i vagnen som är ganska knökad. Hon har studentmössan på svaj. Skorna är livsfarligt högklackade. Hon prickar mina dojor med en otrolig precision. Det gör inte direkt ont, men är irriterande. Hon inser sitt misstag och tittar ner ett ögonblick. Det kommer inte så mycket som ett "hoppsan" från henne – klockan är elva på fm och hon är spiknykter.

- Du trampade på mej, säger jag mycket vänligt.

Ingen reaktion. Så jag bestämmer mig för att agera surgubbe och tillägger:

-  Jag förstår att ordet förlåt numera är avskaffat i det här landet…

Fortfarande inte ett ord, men hon ser irriterad ut. Blicken säger: 'va er'e du håller på och surrar om'.

Jag ger upp och kommer till insikten om att det är inte frågan om att vara ouppfostrad, möjligen blyg, ännu troligare att inte veta hur man skall bete sig. Jag ser på de övriga jäktade resenärerna som går av vid den ena stationen efter de andra. Svenskarna trycker sig under tystnad mot utgången, ibland som smidiga projektiler, såväl män som kvinnor.

Problemet är att vi svenskar har tappat alla de här så viktiga småorden som man bör säga eller som i alla fall underlättar och gör livet så mycket smidigare: "förlåt", "får jag komma fram", "tack" och inte minst svaret från motparten: "varsågod".

De två viktigaste nyckelorden som en turist bör kunna i Rom är: 1 "sciopero", vilket betyder strejk. Ett fenomen som dyker upp vid minst oväntade tillfällen, men eftersom de italienska fackförbunden är mycket seriösa så äger sciopero nästan alltid rum på fredagar.

Att komma av en packad metrovagn eller buss i Rom är inte helt lätt. Men det finns knep. Någon hållplats innan bör du börja arbeta dig mot utgången. Du kan säga förlåt "scusi" eller "mi scusi" (du niar personen vilket är normalt i denna opersonliga situation, där var och en håller på sitt revir som ibland bara omfattar några decimeter). Italienarna själva säger ofta bara "scende?"  eller "scende la prossima?", du frågar helt enkelt om personen framför dig skall gå av nästa hållplats. Vederbörande svarar nästan alltid si eller no och i det senare fallet ofta med tillägget "si accomodi", dvs varsågod.

Men i verkliga nödsituationer när det är så trångt att det verkar omöjligt att komma förbi eller när det är bråttom, då kommer det andra nyckelordet in: "permesso", dvs med ert tillstånd. När någon skriker permesso, då drar alla in tentaklerna eller magen, för då vet man att det är allvar. Kort sagt efter att ha skrikit permesso är det tillåtet att fara fram som en stridsvagn för att komma av och alla flyttar sig – om det går!

Allt detta har vi tappat. Liksom "goddag min fru" eller "adjö min herre". Om någon säger detta idag 2009, så har han troligen rymt från hispan. Fast vid mitt senaste besök på favoritstället – ett insuttet journalisthak – som Prinsen så kom kyparen med frågan efter maten:

- Vill herrskapet ha något mera?

Det var en ton av allvar och mjuk ironi i frågan. Det var så klart att vi alla tog efterrätt.